Kulturellt kapital: 200-500

– Vi har en ny elev här i klassen, sa Pia som var klass|föreståndare i 9D.
Sara, vill du presentera dig? frågade Pia glatt med ett uppmanande tonfall.
Sara ställde sig generat upp vid sin bänk som hon just hade blivit
tilldelad. Hon kände hur alla ögon riktades mot henne. De skådade henne
uppifrån och ner. Sara kände att hon blev röd i ansiktet och att hennes
händer började bli fuktiga.
– Jag heter Sara, började hon försiktigt och såg ner i sin bänk. Jag är
nyinflyttad i området, fortsatte hon. När hon märkte att ingen skrattade
eller hånade henne, blev hom mer nervös. Hon var ju så van vid att bli
hånad. Sara tittade snabbt upp från sin bänk där hon fast sin blick. Då
möttes hon av de vackraste ögon hon någonsin sett. Dessa ögon såg inte ont
på henne som hon var van vid. De vackra ögonen tillhörde en kille som satt
längst bak i klassrummet. När hon kom på sig själv med att stirra på honom,
blev hon genast röd i ansiktet och satte sig ner vid sin bänk igen.

Denna natt hade Sara svårt att sova. Hon försökte föreställa sig hur det
skulle bli nästa dag i skolan. Skulle den nya klassen frysa ut henne precis
som Helene och Carolina och resten av hennes förra klass hade gjort? Skulle
de ge henne en chans att visa vem hon var? Sara somnade in i en orolig
sömn…

…- Etta på att välja lag! ropade Anders.
-Då är jag tvåa! sa Helene, utan att bry sig om någon annan ville välja
lag. Idrottsläraren såg på de två lagledarna och suckade. Sara visste att
det var hon som skulle bli kvar till sist. Så var det alltid.
– Ni kan få Sara, sa Anders till Helenes lag och vände ryggen ifrån dem.
Helene suckade djupt och såg på Sara som stod och tittade ner i marken.
Sara försökte intyga sig själv att det bara var för att hon var så liten
och spinkig som ingen vill ha henne i sitt lag. Alla skulle lätt kunna
tackla omkull henne när de spelad fotboll…

… Carolina och Helene hade gett ett förslag inför klassen att de skulle
spela upp en pjäs i skolan. De behövde sju tjejer och fem killar. De ville
bara ha tjejer med ljust eller mellanbrunt hår.
– Vi sätter upp en lista här, så kan alla som vill vara med och skriva upp
sig, sa Carolina till klassen. Då flög det upp en tanke i Saras huvud. Hon
vill vara med! Hon ville bara fatta tag i en penna och skriva sitt namn på
listan. Men det fanns ett hinder. Hon hade mörkbrunt hår. Ja, ja, tänkte
Sara för sig själv. Det är bara för att jag har mörkt hår som jag inte får
vara med…

… Plötsligt vaknade Sara. Hon var alldeles kallsvettig och andades
snabbt. Hon kände att gråten var nära. Varför hade de varit så dumma mot
henne? Om jag kanske hade färgat håret ljusare och gått upp lite i vikt och
haft mer former, hade de varit snällare mot mig då? tänkte Sara med gråten
i halsen.

Det var Saras föräldrar som hade kommit med förslaget att de skulle flytta
från Stockholm till Uppsala. Där kunde hon börja i en nya skola och kanske
få bättre klasskamrater. De kunde hjälpa henne att på ett sätt starta om
hennes liv.

Efter några veckor i skolan hade Sara fått nya vänner. Dessa hade gett
henne en chans att visa vem hon var. Att hon var liten och smal och hade
mörkt hår, brydde de sig inte om. Hon var ju en vanlig människa, precis som
alla andra.

När hon en dag stod vid sitt skåp, kände hon en lätt vindpust. Hon vände
sig sakta om. Bakom henne stod Henrik, han med de vackra ögonen. Sara hade
inte pratat med honom än, sen hon börjat i klassen. Han höll en lapp i
handen.
– Här, sa han och gav henne den ihopvikta pappersbiten.
– Vad är det för något? frågade Sara nervöst. Henrik svarade inte, men hans
vackra ögon tindrade mer än vanligt. Sedan försvann han bort i
korridoren…

Mina skolår 1.

Snart är det slut och det ska bli riktigt skönt. Men om man tänker så har
min skolgång varit riktigt rolig.

Jag minns sexårsverksamheten som en tid då man nästan bara lekte och åt
frukt. Visst var det mer man gjorde lite hantverk och så men det är dom
sakerna man minns. Rasterna var mycket roligare då, man hittade på mer
saker och fick nya vänner som ett antal man fortfarande umgås med än idag.
Sen var det bandyn, man lirade alltid klass mot klass så man kände en
större gemenskap inom klassen än vad man gör nu.

Ettan. Vad ska man säga? Det var en tid som blev lite allvarligare än
tidigare men ändå gjordes det mesta som lekar. Man fick en ny lärare, som
man hade större respekt för. Men jag hade turen att få en jättesnäll och
duktig lärare. Mitt första ord jag lärde mig läsa var apa. Minns det
fortfarande bra fastän det var ungefär åtta år sen. Vår lärare Marie-Louise
kallade ut oss en och en till biblioteket för att kolla hur pass bra vi
kunde bokstäverna. Det var inte förväntat att man skulle kunna läsa men dom
som hade äldre syskon klarade det och även jag, fastän jag är äldst av mina
syskon.
Livet i tvåan och trean var som tidigare fast man bytte böcker ungefär.
Stora händel|sen i trean var väl att vi fick ett nytt klassrum i den
nybyggda paviljongen. Det var det sista året med Marie-Louise men det
märktes inte förän hon var borta. Vi var på en klassresa men den minns jag
inte mycket av.

I Fyran fick vi Benny som lärare och det var min bästa tid i skolan. Han
gjorde allt så pass intressant att det var roligt att jobba och inte som nu
bara göra det för att man måste.

Femman fortsatte som fyran med alla slags tävlingar där priset oftast var
godis eller glass. Så alla ansträngde sig för att vinna, men det var nästan
alltid samma skara som vann och jag var en av dom. Vi hade många projekt
att samla in pengar till vår så kallade englandsresa i sexan. Här i femman
så gjorde vi Jorden runt på åttio dagar där jag hade en av dom största
rollerna som jag, När vi tidigare år gjorde Röda Nejlikan också hade.

Sexan, störst på skolan betydde mer då än nu kan jag lova. Då fick man
respekt för att man var störst som man nu också får men inte på samma sätt.
Hela året handlade mest om vår resa, vi skrev brev till familjerna vi
skulle bo hos och lärde oss engelska mynt och sedlar. Vi gjorde här De tre
musketörerna där jag valde att ta en lite mindre roll eftersom jag inte
hade så mycket fritid pågrund av alla sporter.

Sen kom resan som blev jättelyckad, där vi först bodde två nätter på hotell
i London och sen fem nätter hos värd|familjer. När resan var slut så var
också skolan slut det var bara några friluftsdagar kvar.

Jag började i Norra till sjuan för att slippa gå i Gensbo som hade ett
mycket dåligt rykte. Men det blev nog kan inte tyda ordet här, det var
hur stökigt som helst men jag gillade faktiskt det, för jag fick ett mycket
bättre självförtroende och hade inte varit samma person som jag är idag om
jag gått i en annan skola. Som sagt blev det inte mycket gjort det här
året.

Till åttan slutade det några i klassen och några blev flyttade till andra
klasser. Så vi killar som inte var så många kvar lungnade ner oss helt. Men
då tog tjejerna vid där vi sluta men det var ändå en förbättring. Vi fick
betyg för första gången.

Äntligen slutet på skolan och texten. Har gått nått grymt fort och är snart
slut, man håller på att välja skola igen. Men nu är det mycket vekligare än
tidigare. kan inte tyda ordet händelse var väl resan till Polen som jag
inte åkte med på.

Jag känner väl i efterhand att jag ångrar det beslutet lite eftersom dom
andra verkar ha haft det så kul men jag hade det ändå bra här hemma och
skulle saknat att få träna för mycket.

Så till slut så har ändå min skolgång varit bra men för lång, man tröttna
när åttan började. Nu är det bara härda ut några mån|ader sen är det slut.
Bara att hoppas att man kommer in på den skolan jag vill gå på.

Hej skolministern!

I detta brev tänker jag nu försöka hjälpa dig i ditt försök att förbättra
skolan. Genom att skriva om för- och nackdelarna i de skol|or som jag gått
i under mina nio år i grund|skolan hoppas jag att jag kanske kan underlätta
ditt arbete lite.

I låg- och mellanstadiet tror jag mycket på montisorisk undervisning, yngre
barn lär sig bättre på att rita och skriva, än på att bara skriva. Eftersom
detta har kommit mycket mer nu de senaste åren tror i och för sig inte att
det behöver förbättras spec|iellt mycket.

Jag väljer istället att fördjupa mig i det ämne jag tycker är
intressantast, högstadiet, mycket säkert för att jag själv går där just nu.
Nästan alla högstadieelever genom tiderna har ju alltid sagt: ”Skolan är så
tråkig, jag önskar mer än allt annat att jag slapp den.” Ska det verkligen
vara så, att alla tonåringar i Sverige ska behöva lägga ner tre år på det
de minst av allt vill göra? Skolan måste göras roligare! Jag tror att det
bästa skulle vara att in|föra fler projekt- och grupparbeten, där man får
samla fakta tillsammans med flera andra och göra en plansch eller ett
häfte. Att sitta och göra dessa fruktansvärda stora prov som man pluggat i
en vecka till är helt fel taktik att testa kun|skapen på. Efter en vecka
har, inte alla, men de flesta elever glömt allt igen. De pluggar inte för
sin egen skull, utan för lärarens. Dessa prov leder också till stress, viss
ungdomar är utbrända redan vid femton års ålder.

Av egen erfarenhet, både från den skolan jag gick i i sjuan och den som jag
går i nu, vet jag att lärare drar ett tungt lass i vårat samhälle, men är
inte tillräckligt utbildade. Kanske i just det ämne de under visar i, men
de borde få lära sig mer om det mänskliga psyket och om människors
relation. Det är inte lätt för en lärare som är i skolan för att lära ut
matematik, att veta hur de ska handskas med en bråkig elev som inte jobbar
och bara stör. ”Sätt dem i en specialgrupp” tänker du kanske nu, men kan
det inte också bli väldigt fel att sätta alla stökiga elever med
kon|centrationssvårigheter i samma grupp? Det kan få den omvända effekten,
att de eggar upp var|andra och blir ännu stökigare.

I desperation, eftersom det är sådan brist på duktiga lärare, kan
skolledningen ibland också anställa mer eller mindre inkompetenta lärare.
De kanske är duktiga i ämnet de ska undervisa i, men totalt värdelösa på
att lära ut. Det upptäcks ju efter ett tag, men det kan ta en termin eller
mer och då är elevens betyg redan påverkat.
Ett exempel är när jag i sjuan fick en ny eng|elskalärare, han var säkert
duktig på engelska, men det märkte vi inte av eftersom han ofta inte kom
till lektionen och om han kom dit kom han för sent och var inte speciellt
aktiv i sin undervisning sedan på lektionen. Att han väldigt snabbt blev
skyldig flera elever i nian pengar och gick runt med ölburkar i väskan
visar ju ver|kligen på hur fel det kan bli.

Nu till ett problem som jag tycker är väldigt viktigt. Både i den skolan
jag går i nu och i an|dra skolor får elever med dyslexi alldeles för lite
hjälp. En kompis till mig gick alldeles för länge utan att få någon
extrahjälp och fick göra prov i till exempel svenska på samma villkor som
alla andra trots sin dyslexi. Det berodde på att trots att hon berättat om
sina problem hände ingenting. Ingen lärare verkade ha lust eller ork att
tag i det. Så får det absolut inte vara. Har en elev läs- och
skrivsvårigheter ska hon eller han omedelbart få hjälp. En stödlärare och
extra tid till prov bland annat.

Jag har suttit och funderat och kommit fram till ett förslag som jag inte
riktigt hur det skulle funka. Det kan nog bli jättebra, men också ganska
dåligt, det beror helt på eleverna och lärarna. Det här förslaget går ut på
att istället för att ha en bestämd klass att undervisas i i alla ämnen kan
man byta undervisningsgrupp helt och hållet efter en månad till exempel.
Detta kan kanske vara negativt för vissa, som vill ha tryggheten med en
bestämd grupp, men väldigt bra för andra som kanske inte ”passar in” så bra
i en grupp. De får en ny chans sedan i nästa grupp. Har man en kompis mår
man bra och då får man bättre studie|resultat. Alla elever skulle också
lära känna var|andra bättre och det skulle bli bättre samman|hållning i
årskursen och i hela skolan

Jag hoppas att du har fått ut något av mitt brev och fått lite hjälp på
traven. Du har en viktig roll i samhället eftersom ungdomarna är framtiden
och därför måste få en bra ut|bildning. Du om någon kan förändra den ibland
bristfälliga utbildningen för skol|ungdomar i Sverige.

Med vänliga hälsningar Sara,
en elev i årskurs nio.

Att byta skola

Det var en underbar varm dag i slutet på maj. Solen sken och Malin som gick
i klass 6b badade i det soldränkta vattnet. Klassen var tillsammans ute och
badade, detta var den sista utflykten tillsammans med klassen. Det var
nämligen skolavslutning dagen därpå.

Eleverna i den här klassen hade gått alla sina skolår till|sammans och alla
stortrivdes. Varför måste jag byta skola? tänkte Malin. Jag trivs ju så
bra. Men på ett sätt kände hon att det skulle bli spännande med ny skola
och nya kompisar. Nästa stopp högstadiet!

Flaggan hissades samtidigt som tårarna föll. Det var skol|avslutning och
för 6: orna var det deras sista dag på skolan.
Malin höll Annas hand när de sjöng alla varma sommar|sånger på
skolgården. Anna och Malin var bästisar och kunde jämföras med magneter. De
satt ihop. Men de skulle separeras nu till 7: an. Malin skulle inte ha
någon med sig som hon kände till nästa skola. Bra eller dåligt?

Sommarlovet var underbart och led mot sitt slut, och den nya skolan fanns i
tankarna. Skulle lärarna vara lika snälla och bra? Skulle klassen få lika
bra sammanhållning som 6b? Det var så mycket att tänka på, men nu var
sommaren här och den skulle inte gå till spillo, tänkte Malin och slöt
ögonen för solens varma strålar.

Dagen kom och Malin stängde bildörren när hon tackat sin mamma för
skjutsen. Nu var hon utanför skolan, som var så mycket större än hennes
förra.
När hon gick in i skolan tänkte hon att det här ska bli hennes
vardagssyssla de närmaste tre åren.
Dörrarna stängdes bakom henne.

”Dagboken
Hej Dagboken! Bytet har varit jobbigt. Det är en stor förändring. Jag har
varit där i en vecka nu och det känns inte bra. Alla tjejer i min klass
känner varandra sen innan och ingen pratar med mig. Killarna är inte alls
som i min gamla klass. De umgås inte med tjejer. Allting är så tråkigt, jag
är så ensam och tom på skratt.
Men det kanske blir bättre senare. Vad ska jag annars göra? Skriver
snart igen.”

Veckorna gick och förbättringen kom aldrig.
Hon tänkte tillbaka på sin älskade klass 6b. Den tiden var så bra! Hon
trivdes. Det var precis som en jordgubbstårta, alla fina, goda jordgubbar
samlade tillsammans på toppen av tårtan. Alldeles positiva! Så känner Malin
för sina gamla klasskamrater.
Nu var allt som en hög betong.
Tungt och grått.

Ensam, längst bak i klassrummet, tyst, kutryggad, kort sagt, ensam.
Bara tittande, som genom en tjock glasruta, på tjejgänget som
skrattade och levde.

Malin var mobbad. Hon hade inte gjort någonting. Ingen hade gjort något
särskillt mot henne heller. Men sårad nog var Malin när hon alltid var
själv. Hon var så ignorerad, tills den dag då Fredrik satte sig bredvid
henne på svenskan. Hon bara kom fram och satte sig ned och sa hej.
Malin var helt stum och tyst, men inuti sig kände hon hur hon växte
tillbaka till sig själv.

Nu, nu kom stunden Malin hade inväntat dessa långa månader i skolan. Från
och med nu var Fredrik och Malin jämt tillsammans. Nu var Malin sig själv
igen, den skrattande, glada, söta Malin. Nu.

Hon umgicks med Fredrik och alla killar. Hon trivdes. Tjejerna var nu
istället avundsjuka på henne istället för att tycka att hon var en
bortglömt flicka i hörnet. Det här var vändningen och den skulle bara
fortsätta uppåt.

Anna och Malin höll kontakten och träffades och pratade om allt. Anna hade
inga problem i sin skola med någonting. Deras nästa diskussion började
Malin med:
”Jag tror att jag gillar Fredrik! Han gav mig en ros på alla hjärtans dag!
sade hon och skrattade.

Så fortsatte det. Fnittrande och mysande en Lördagskväll hemma hos Anna.

”Det viktigaste vi har är varandra”
Det lyder om:
Kompisar, Familj som kärlek. Tycker jag iallafall.

Imorgon är den första dagen.

I augusti år 2000 började jag och nästan alla kompisar jag växt upp med i
en högstadie|skola i Nacka.
Förväntansfulla till bristningsgränsen började vi en ny termin i en ny och
mycket större skola än den vi gått våra första sex skolår i.
Till en början verkade allt bra, vi fick större frihet än mellanstadiet
erbjöd och man lärde känna nya människor nästan varje dag.
Men efter ett par månader började det spåra ur.
Vi hade helt enkelt fått för mycket frihet, man började strunta i lektioner
och det var inte så ovanligt att man gick upp till centrum och stal
småsaker i affärerna.
Utan att man tänkte på det själv så var pressen hård på en, om man inte
gjorde som alla andra så blev man mer eller mindre utstött.
Många började röka, dricka och ett antal började testa droger.
Man blev kaxig hemma, vägrade att göra som ens föräldrar sa åt en.
Och så började det.
Skolan blev snabbt uppdelad i två grupper: De häftiga och de utstötta.
Ingen var iförsig lämnad ensam, för man hade alltid kompisar i sin ”grupp”.

Sedan fanns det en liten ”grupp” till, för de som inte riktigt passade in i
någon av de stora grupperna.
Ungdomarna i den lilla gruppen var mest ”svansar” till de ”häftiga”.
Det var ”svansarna” som var ”tvugna” att testa allt, för de var så pass
osäkra på sig själva att dem i vilket fall som helst föll för grupptrycket.

Jag var nog en i den lilla gruppen. Jag passade aldrig riktigt in i den
skolan, det kände jag ganska snabbt. Jag spelade någon annan i ett helt år.
Någon som tyckte det var ballt att röka, dricka, sno grejer och testa
droger. Men när andra terminen närmade sig sitt slut bestämde jag mig; Jag
byter skola! Och så blev det.
Det var en otrolig lättnad jag kände när jag sa hej då till alla kompisar
innan sommar|lovets början, när jag gick hem från den skolan för sista
gången.
Sommarlovet förflöt lugnt, och i slutet på juli hade jag bestämt mig för i
vilken skola jag ville börja; Östra Dalvik.
Jag kände ingen som gick där och jag hade ingen aning om ifall skolan var
bra eller dålig. Det var en liten chansning, men jag mådde iallafall bättre
än jag hade gjort på länge. Sista dagarna innan skolstarten gick jag som på
glöd, jag var hur nervös som helst. Så kom den stora dagen.
Den morgonen fick jag skjuts av pappa, och innan jag stängde bildörren
önskade han mig lycka till.
Sedan gick jag in.
Östra Dalvik var raka motsatsen till skolan jag gått i innan, det var rent,
fräscht och luftigt.
Och bättre atmosvär.
Självklart så gick jag vilse direkt, men det hör till på något sätt!
Jag var iallafall så pass tidig att i princip ingen hade kommit än.
Så hittade jag det klassrum jag skulle vara i och satte mig på en bänk i
korri|doren utanför. Och väntade.
Efter en stund började det komma ungdomar, och jag blev ännu mer nervös.
Men det hade jag absolut inte behövt bli, alla var jättetrevliga, öppna och
positiva. Jag hittade in i klassen direkt, och jag kände att jag för första
gången på länge kunde vara mig själv.
Efter ungefär en månad kändes sjuan läskigt avlägsen, jag hade fått nya
kompisar och ett nytt liv kan man säga.
Men jag hade fortfarande spår kvar i mig efter sjuans bravader, det kunde
jag inte förneka.
Ett antal av de saker man började hålla på med i sjuan slutade jag inte med
i åttan. Jag kunde inte!
Men jag lämnade den påbörjade drogperioden i sjun, och skolkandet och
drickandet dämpades ner.
Likaså gjorde jag med snattandet.
Men allt man gör och är med om under livet, inte minst i början av
puberteten, sätter spår i en för resten av livet också.
Man säger ju att man lär sig av sina misstag, och jag är inget undantag.
Jag vet vad som är rätt och fel, vad man får göra och inte göra.
Det är bara det att vissa saker stannar kvar för att man har lyckats bli
beroende av det. Men alla har sina brister, dolt eller öppet, det är bara
att acceptera – eller helt enkelt göra någonting åt det.
När jag idag tänker på mitt första hög|stadieår skäms jag över mig själv.
På alla sätt och vis.
Jag föll för grupptrycket, jag började röka, dricka, snatta, ta droger och
skolka. Jag snackade skit om folk jag växt upp med för att jag kände mig
tvungen till det. Jag spelade någon annan för att jag var så osäker på mig
själv. Skolan och många elever som gått där längre än mig och mina kompisar
gjorde mig osäker.
Mitt självförtroende var oidentifierbart, jag stod inte upp för mig själv.
För mitt riktiga jag. Att byta skola är bland det bästa jag gjort, och att
det var till just Östra Dalvik gör bara saken ännu bättre.
Känslan av att kunna gå osminkad till skolan, att klä sig som man vill och
säga vad man tycker, den går inte att förklara.
Det närmaste man kan komma är nog ordet underbar, men det räcker inte till
på långa vägar! Om jag skulle ha stannat kvar i min första skola skulle
mitt liv se ut ungefär såhär: Jag skulle röka, dricka, blivit mycket mer
krimi|nell än i sjuan, jag skulle definitivt vara beroende av droger och
mitt självförtroende skulle ligga långt under minusstrecket. Jag skulle
antagligen vara djupt deprimerad, och jag skulle inte ha den nära kontakten
med mina föräldrar som jag har idag.
Och jag skulle definitivt inte börja i gymnasiet efter sommarlovet.
Låter det som ett lyckat liv? För den som aldrig har varit där kan inte ens
föreställa sig, inte jag heller.
Men jag kan titta på hur kompisar som jag växte upp med, gick i samma klass
som, och utvecklades med, på deras liv idag.
Då kan man nog få en liten glimt av hur min framtid skulle ha blivit om jag
stannat kvar.
Idag ser allt däremot mycket ljusare ut. Jag har kompisar som bryr sig om
mig, jag har betyg som faktiskt inte är så dåliga, trots allt. Jag har
skaffat mig en klar åsikt om vad jag känner och tycker om Sverige och
världen. Jag är politiskt engagerad i Ung vänster, jag satsar på att komma
in på ett bra gymnasium, och jag fyller sexton år i slutet av den här
månaden.
Man kan byta både livsstil och livssyn bara man bestämmer sig för det, det
är inte så svårt!
Det kan jag med säkerhet säga eftersom jag är på god väg åt det hållet.
Jag är inte där än, det säger jag inte heller, men jag försöker.
Och om man försöker så når man tillsist sitt mål.
Imorgon är den första dagen till resten av ditt liv.
Det är upp till dig själv vad du gör av den.

Mina skolår

Augusti 1994. Jag stod utanför vårat hus i Storvreta. Jag var fylld av
förväntan. Jag hade en ny, röd jacka och ett par skor med röda lampor som
blinkade när jag sprang. Min ”My little pony” ryggsäck, som jag hade haft i
lekis, hade jag bytt till en vuxnare, jag var ju stor tjej nu. Jag skulle
ju faktiskt börja ettan.
Jag gick alla mina sex första skolår i Väla skola. Det var en bra skola med
små klasser och stor gemenskap. När jag gick i ettan hade vi en väldigt
liten klass. Vi var bara 13 st elever.
På mellanstadiet var klassen lite större, 17 elever. Mellanstadieåren har
nog varit mina roligaste skolår hittills. Jag trivdes väldigt bra i skolan
då. Jag trivdes med min klass, med min lärare, vi hade inte så mycket
läxor, men framförallt så tyckte jag att det var kul att lära mig saker.
Och jag lärde mig mycket. Lärarinnan som vi hade på lågstadiet var alldeles
för snäll. Vi hade aldrig läxor, ville vi rita istället för att plugga
matte, så fick vi det. Det gjorde att jag längtade efter kunskap och nästan
jublade när vi fick en lärare som kunde lära mig att räkna procent och
prata engelska.
På mellanstadiet gjorde vi också tre resor. Den första var på vårterminen i
4:an. Vi åkte till Stockholm och gick på Tomtits och Skansen. Det roligaste
var bussresan. I sexan åkte vi på två resor med klassen. Det första var en
lägerresa på gäddarö. Det var i mitten av maj, och det var ganska kallt. Vi
tältade, paddlade kanot, badade (i 8 gradigt vatten), det var dålig mat och
vi frös på nätterna. Alla luktade illa, för det fanns inte tillgång till
dusch. Det fanns inte heller någon toalett. Det låter kanske som en ganska
misslyckad resan, men det är faktiskt ett av de roligaste minnen jag har.
Jag kommer nog aldrig glömma kvällarna när vi satt vid elden och pratade
och skrattade. Det är sådana saker som gör livet stort.
Sen kom högstadiet. Ny skola. Ny klass. Och jag kände mig som en liten etta
igen. Nu var det inte längre någon liten klass där alla kände alla. I min
nuvarande klass är det väldigt uppdelat. Titta bara in i vårat klassrum när
vi har SO, då ser du direkt vilka som hör i hop. Det är tråkigt att det är
så.
Nu går jag vidare mot en ny skoltid, gymnasietiden. Jag tror att jag kommer
att uppskatta den, eftersom jag får läsa de saker jag själv har valt då.
Jag tror inte att jag kommer vara lika nervös då, som jag var när jag
började 7:an. Det som har hänt med mej under högstadietiden, är att jag har
hittat mej själv. Eller är på väg i alla fall. Jag har fått mycket bättre
självförtroende. Men högstadiet har gjort mej otroligt trött på skolan.

Men skolan är egentligen väldigt bra. Förutom att den har gett mig kunskap,
så har den också hjälp mig att mogna och träffa människor. Men som det är
nu, när 8-åringar klär sig som vuxna, så borde skolan i stället hjälpa oss
att vara barn. Vuxen blir man ju, vare sig man vill eller inte, men man kan
fortfarande ha barnasinnet i behåll.


+
Bra avslutning.
Bra språk.
Personliga text med många minnen.

–
Vissa minnen kunde du ha utvecklat (exv. bussresan)

VG+

Min syn på skolan

Södertälje den 3 januari 2003
Bästa skolministern!

Jag heter namnet överstruket och går i klass 9 på Storslättskolan i
Södertälje. Jag skriver detta brev för att försöka hjälpa dig i ditt arbete
för att förbättra och förändra skolan. Jag ska försöka att dela med mig av
mina synpunkter och ge dig förslag på hur man kan förbättra och förändra
skolan ännu mer. Jag vill också passa på att säga att jag tycker du har ett
viktigt arbete och att du gör ett bra jobb. Jag tycker idén att ta hjälp av
elever är jättebra, eftersom det är vi (och lärarna) som tillbringar mest
tid i skolan och det är för oss som skolan finns till.
Jag går mitt nionde år i grundskolan, så vid det här laget är jag ju som
elev rätt insatt i skolvärlden. Ju längre tid som går, ju mer inser jag hur
viktigt skolan är och hur mycket den betyder i ens uppväxt, trots att det
många gånger är tufft att gå i skolan. Skolan är en del av ens vardag och
skolan spelar en stor roll för ens framtid.
Om jag nu ska försöka skriva ner vad som är bra och vad som är dåligt i
skolan, börjar jag med det som är bra. Skolan är såklart bra för att man
får en jätteviktigt, ”livsviktig” utbildning som man har nytta av för
resten av sitt liv. Det man lär sig under sin skoltid påverkar ens framtid.
Vi i Sverige ser ju skolan som något självklart, men i många länder har man
inte tillgång till att gå i skolan. Skolan är också bra därför att där
träffar man förhoppningsvis många kompisar, och även många vuxna får man
kontakt med, som t.ex. lärare, skolsköterska, fritidspersonal m.fl. En
annan sak som kanske är självklar, men bra är att man har lov, för annars
skulle man inte orka med skolan. Det är också bra att man har helg och är
ledig två dagar. Det är ganska bra att man har läxor, men läxorna bör dock
vara så jämnt fördelade som möjligt, så att man kan planera sin fritid
bättre. Om man inte skulle ha läxor alls skulle man kanske behöva gå ett år
till i skolan, och det hade varit rätt jobbigt. Prov är inte något
speciellt kul, men jag antar att de också behövs för att man ska lära sig
allt man ska. Andra saker som är bra är skollunch, annars skulle man behöva
ta med sig mat och det tror jag hade varit lite knepigt. Kamratstödjare är
något som har kommit den senaste tiden men det tycker jag är en jättebra
sak. Att elever själva får hjälpa till att stoppa mobbing mm.
Undervisningen tycker jag på det stora hela är bra i skolan, men då utgår
jag från egna erfarenheter. Det finns såklart massa andra saker som är bra
i skolan, men det är ju väldigt olika från skola till skola. Dessa saker
tycker jag är bra i största allmänhet.
Nu kommer jag till det som är dåligt i skolan. Dåliga lärare, och
personal är ju förstås något som kan vara dåligt i skolan. Det betyder
jättemycket vad man har för lärare. Det brukar i alla fall finnas minst en
lärare som man tycker är dålig på sin skola. Målet är förstås att ha så
erfarna och utbildade lärare som möjligt. Något som också är väldigt dåligt
med skolan är att den väldigt ofta har för lite pengar, och ständigt måste
skära ner. Skolan borde få mer pengar från stat och kommun, för att inte
behöva spara och spara hela tiden. Om inte skolan har pengar blir faktiskt
det mesta sämre: lokaler, maten, skolmaterial mm. Även saker som
stödundervisning, extra hjälp och lärarfria lektioner bli ju sämre om det
inte finns några pengar. Detta är nog därför en av de sämsta sakerna med
skolan. Den sista saken som är dålig med skolan handlar om betygen. Jag
tycker att det är för sent att ha betyg från åttonde klass. När mina
föräldrar var små fick de betyg redan från tvåan och det tycker jag verkar
mycket bättre. Då blir betygen något naturligt som man haft genom större
delen av sin skoltid och det blir inte lika stora kontraster från sjuan
till åttan, när man får betyg. Jag tror också på bättre resultat genom att
betygen ges tidigare för då vet man bättre hur man ligger till, vad man ska
förbättra osv. Det blir för kort tid att bara ha betyg i två år innan
gymnasiet. Jag tycker dessutom att betygssystemet innehåller alldeles för
få steg. Jag tycker att man borde ha minst fem steg, för det skulle göra
att det var lättare att höja sig i olika ämnen och också att det blev
lättare för läraren att sätta betyg.
Nu när jag har skrivit mina synpunkter om vad som är bra och dåligt i
skolan är det dags att jag drar slutsatser av dessa och ger dig förslag på
förändringar och förbättringar. Dessa förslagen visar hur jag tycker att
2000-talets skola ska se ut. För att göra det tydligt punktar jag upp mina
förslag.

. För det första: mer pengar till skolan! Jag vet att det redan arbetas
mycket med detta, men jag tror fortfarande att det kan bli bättre.
Genom mer pengar kan man genomföra mycket som:
. Bättre lokaler, vilket leder till större trivsamhet i skolan.
. Bättre skolmat, vilket leder till bättre hälsa och bättre
koncentration på lektionerna.
. Fler tjänster och anställningar till skolan: t.ex. psykolog.
. Bättre material: t.ex. datorer, böcker mm.

. Sträva efter att anställa så bra och kompetent personal som möjligt.
Ha högre krav! Bara välutbildade lärare ska få anställning.

. Ändra betygsystemet. Se ovan.

Det finns som sagt en del saker att förändra i skolan men jag tror att
vi redan är en bra bit på väg. Jag tycker att jag har märkt positiva
förändringar genom dessa nio år jag gått i skolan. Jag hoppas du kan
få någon nytta av det jag skrivit i mitt brev och jag önskar dig lycka
till i framtiden.
MVH Frida Bolin

Inledning – avslutning
Korrekt styckeindelning
Tydlig struktur
Korrekt mb och stavning
Synpunkterna utvecklas
och analyseras.
Upprepande stil. Många
meningar börjar likadant

Att byta skola

Aldrig hade jag stått så länge framför spegeln som den där morgonen. Aldrig
hade jag betraktat mig själv på det sättet. Aldrig hade jag tänkt så mycket
på vad andra skulle tycka om mig. Jag som alltid varit så självsäker, så
stark och så oberörd av vad andra tyckte. Jag hade inte brytt mig särskilt
mycket om folks kommentarer, om vad andra tyckte och tänkte om mig. Men den
där morgonen, den var annorlunda.
Det var första morgonen i en lång rad av morgnar då jag skulle stiga
upp, klä på mig, äta frukost, borsta tänderna och göra allt det där man gör
på morgnar för att sedan gå till skolan. Gå till min nya skola, i min nya
stad, i mitt nya liv. För det var så det kändes. Detta var början på något
nytt. Och jag var nervös.
Jag hade precis flyttat hit till Stockholm från Västerås där jag bodde
förut. Som det så ofta är, var det mina föräldrar som bestämt detta. Det
var sommar när vi flyttade, den trettonde sommaren i mitt liv, en varm
sommar, en underbarare sommar än på länge. Jag hade mest varit på landet
den sommaren, med min storasyster och Ingela, min bästa vän. Ingela bodde i
Västerås och det skulle hon fortsätta och göra, även fast jag flyttade. Är
inte det konstigt, när jag skulle flytta så trodde jag att allt som var
mitt liv i Västerås, skulle flytta med mig. Mamma, pappa, min storasyster
Emma och min hund Chocho skulle såklart med, men inte Ingela, inte dansen,
inte mina vänner och inte vårt hus. Inget av det som jag var van vid, det
som var min vardag skulle flytta med. Men detta tror jag att jag inte
riktigt förstod förr ens jag väl skulle flytta. Den sommaren var vi som
sagt mycket på landet och det var varmt och solen vilade aldrig. Men det
gjorde vi. Jag, Emma, Ingela och ibland Emmas kompis låg för det mesta på
bryggan och bara njöt. Och jag ville tro att det skulle vara så här för
alltid. Jag med mina bästa vänner på en solvarm brygga bredvid det
kluckande havet, det var så det alltid skulle vara. Men visst hade jag fel.

I slutet av augusti var vi tvungna att flytta. Jag hade skjutit det
framför mig så länge, inte velat tänka på det alls. Men det blev till slut
dags. Jag hade försökt att inte tänka på det så till slut hade jag blivit
övertygad om att det aldrig skulle ske. Mamma och pappa hade berättat det
för oss redan i juni innan skolan slutade, så jag hade fått säga hejdå till
mina klasskompisar, men det var inte förr ens det väl skulle ske som jag
riktigt förstod. Visst hade jag inte velat flytta förut, men sen blev det
på riktigt. Det vare nog först då som jag förstod att det verkligen gällde
mig. Jag var så ledsen som jag kanske aldrig varit och mitt adjö till
Ingela gjorde ont i hela min kropp. Hela min kropp sa nej när jag satte mig
i bilen för att åka till Stockholm. Hela jag sa nej när jag packade ner
alla mina ägodelar i en brun flyttkartong. Hela jag skrek när jag lovade
Ingela att skriva varenda dag. Jag ville inte flytta.
Men vad skulle jag ha gjort då? Vägrat? Nej, jag hade inte särskilt
mycket till val utan det var bara att följa med. Så sen stod jag alltså
där, framför badrumsspegeln och betraktade mig själv. Hela mitt liv hade
jag varit ganska så självsäker med ett någorlunda bra självförtroende, men
inte den dagen. Det var så mycket frågor som irrade omkring i mitt huvud så
jag blev alldeles yr. Varför skulle jag var så nervös?! Jag blev arg på mig
själv, hoppade över frukosten och gick mot skolan. Jag som klarade allt
annat, det här skulle jag också klara.
Skolan såg ut som de flesta skolor. Oranget tegel, asfalterad skolgård
med några basketkorgar och en stor rund klocka som gick fel, över den stora
ingången. Det är bara namnet på skolan och på de som går där som ändras,
inget annat, tänkte jag när jag öppnade den tunga dörren. Jag visste vart
jag skulle, det hade jag fått veta av klassföreståndaren innan, men just nu
förstod jag ingenting. C204, det sa mig inte särskilt mycket i det
ögonblicket. Efter att ha frågat någon lärare kom jag tillslut rätt. Jag
tittade på min egen klocka och märkte att jag var sen. Är inte det typiskt,
jag som annars höll tider ganska bra var nu denna gång försenad. Jag drog
ett djupt andetag, blundade i två sekunder och knackade sedan på dörren.
Någon sekund senare öppnades den av en kvinna i min mammas ålder med
sommarklänning och ett brett leende på läpparna.
– Vanja Vedin? sa hon och jag nickade. Hon öppnade dörren på vid gavel och
jag klev in. Mitt hjärta dunkade snabbare än någonsin och jag bara önskade
att jag var någon annan stans. Var som helst ville jag vara, bara inte där.
Jag hann be en snabb bön till Gud innan jag klev in i klassrummet. Den var
väl något i stil med ”Gode Gud om du finns, hjälp mig nu!”. Jag som annars
aldrig bad till Gud, men detta var ju en krissituation, vad skulle jag
göra?
Där inne satt 28 par ögon som alla riktades mot mig. Jag kommer ihåg att
jag tänkte, att det är nog såhär som djuren på zoo känner sig. Uttittad,
det var nog bästa ordet. Deras blickar naglade sig fast i mig och de
betraktade mig från topp till tå. De sköt pilar på mig av granskande
blickar, så kändes det. Och jag granskade dem med. Det var en skara
ungdomar, alla i min ålder. De flesta verkade ganska spända. Det kunde ha
varit vilken klass som helst nästan. Där fanns de söta, snälla flickorna
längst fram i klassrummet. Där fanns de högljudda grabbarna som tyckte de
var skolans coolaste. Där fanns tjejerna som alla trånade efter han i nian,
som de suckandes hoppades att någon gång få fånga en blick ifrån. Där fanns
de stereotyper som finns i alla klasser, trodde jag. Jag trodde jag visste
allt om dem, bara genom att titta på dem ett ögonblick. Jag jämförde dem
med de i min gamla klass. Pelle och Robban som alltid behövde ha någon nära
för att kunna slå på, nu satt de fortfarande längst bak men med nytt
utseende och nya namn. Erika och Frida som alla lärare älskade och önskade
att alla som var som Pelle kunde ta lärdom av. De fanns nu här i Stockholm,
men med nya kroppar, tänkte jag. Och visst måste de ha granskat mig också.
Vad trodde de då om mig? Det visste jag inte, men jag kunde ana.
Jag trodde jag redan visste allt om dem, då den dagen då jag klev in i
klassrummet, klev in i deras liv. Men det vet jag nu, två och ett halvt år
senare, att jag inte alls visste, inte på långa vägar. Det är så lätt att
döma människor på förhand, de dömde mig på förhand också, det vet jag. Det
är så lätt att tro att man redan vet allt om en person efter att ha sett
den för första gången. Jag gjorde det, de gjorde det, men detta har bevisat
för mig att första intrycket inte alltid stämmer. Fördomar kallar nog många
det, och det har vi troligen alla, mer eller mindre. Men för att få veta
vem en person är räcker det inte att titta på den. Det har jag lärt mig nu,
efter att ha bytt skola.

Att byta skola/ Att byta klass

Jag tittade ner på pissoaren och på den lilla ditmålade flugan. Min pappa
har en gång sagt att den lilla flugan var till för att sikta på när man
skulle pissa så att man inte missade med strålen. Det var vetenskapligt
bevisat hade han sagt och skrattat till lite. Men nu stod jag där utan min
pappa och tittade ner på en likadan fluga som jag hade gjort för tre år
sedan. Istället för min pappa stod det nu en helt främmande man bredvid
mig. Han såg inte ut att vara så intresserad av den lilla flugan utan bara
stod där och visslade på någon gammal blues låt. Men jag bara fortsatte att
titta.

Samtidigt om man stått utanför toaletten när jag tänkte på flugan i
pissoaren så hade man hört detta.
– Men jag vill inte säger jag ju.
– Sluta nu Lisa nu går du in dit och säger till din bror att komma ut.
– Varför ska just jag gå in, gör det själv, du är ju ändå en kille.
– Men någon måste vakta bagaget och vad skulle du kunna göra mot en stor
och stark tjyv. Nej nu säger jag för sista gången gå in och säg till
din bror.
– Du är en jävla diktator du vet det va!

Om du varit en vanlig person som stått och tvättat händerna på
herrtoaletten två sekunder efter att man hört någon prata utanför dörren
till toaletten, så hade du sett detta.

En liten tjej runt nio år kommer in på herrtoaletten, hon tittar sig
förundrat omkring. Det tar kanske tio sekunder innan hon fastnar med
blicken på en pojke som kanske är i femtonårsåldern som står vid pissoaren.
Hon går fram till pojken pickar honom på ryggen och säger ”han vill att du
kommer ut” flickan går sedan ut från toaletten och pojken drar upp gylfen
utan att ha pissat. Pojken går sedan till handfatet spolar lite vatten på
fingrarna och lämnar sedan toaletten.

Jag kom ut från toaletten och där stod han ”diktatorn” som jag och min
syrra brukade kalla honom. Som vanligt hade han tänt en cigarett och
flinade så där som bara han kan göra. ”Nå så det var dags at komma nu, sa
han och tog ett till bloss av sin cigarett.
Jag orkade inte svara på frågan utan bara fortsatte att tänka på jag och
min pappa när vi stod där på toaletten och pratade om flugan. Den här
”diktatorn” var min låssas pappa. Min riktiga pappa hade dött för två år
sedan i en hjärntumör. Läkarna hade sagt att det var helt omöjligt att
rädda honom. Nu hade min mamma hittat en bra kille trodde hon och det tror
hon säkert fortfarande. Men för mig är han bara en diktator som inte bryr
sig om mig och min syster.

Det är nämligen så att han hade fått ett jobb i Göteborg på någon
advokatfirma. Eftersom min mamma bara var en underbetald lärare så hade hon
inte någonting emot att flytta till hit. För henne var det inga problem att
få ett nytt lärarjobb. Det är nämligen brist på lärare i hela landet. Men
ingen brydde sig om mig eller min syster. Båda vi trivdes hur bra som helst
i våra gamla klasser. Jag brukade alltid gå ut på helgerna med mina
kompisar men någon tjej har jag aldrig haft. Fråga mig inte varför men det
bara har blivit så. Hur som helst så trivdes jag hur bra som helst och jag
var nog bland dom populära i min skola.

Min syrra hade precis börjat i trean hon hade aldrig däremot riktigt trivts
i sin klass. Men hon hade en bästa kompis som hette Sofia eller Fia som hon
kallades. Dom två skrattade oavsett vad dom än gjorde. Läran hade till och
med skickat ut dom från ett prov en gång bara för att dom fnittrat så
mycket. Men dom var aldrig riktigt med dom andra i klassen. Det var alltid
dom två och ingen annan. När man ser på dom så förstår man uttrycket
”tjejer kan aldrig leka tre”.
Men allt detta var borta nu. Istället skulle jag börja på någon ny skola i
en förort till Göteborg. Skolan hette Engdalsskolan tror jag. Min syrra
skulle också börja där.

Efter att vi hade kommit till vårat nya hem eller hem kan jag nog inte
säga. För detta kunde jag inte kalla mitt hem. Det var ett tråkigt brunt
hus som någon gammal pensionär hade bott i men nu dött. Huset hade inte en
enda möbel och mamma ville absolut inte ta med sig några av våra gamla
möbler. Hon sa att hon bara ville glömma det gamla livet med pappa. Nu hade
hon ju ett nytt liv med ”diktatorn”.

När jag vaknade upp morgonen där på så frös jag nått så förbannat. Det var
isande kallt i hela huset och sovsäcken som jag låg i hade ett stort hål
längst nere vid fötterna. Det var bara att gå upp och sätta på sig kläderna
och börja röra på sig. Jag tittade på klockan hon var 6.30. Skolan började
om en och en halvtimme. Undrar hur skolan egentligen är. Jag hade hört att
dom kallade skolmatsalen för ”bamba”. Bamba vad är det för namn egentligen.
Bamba låter ju som dansen Samba. Mitt under denna tanke så kom min mamma
och la sin varma hand på min kind.
– Ska du inte äta gubben? Sa hon med sin snällaste röst.
Det var faktiskt ett tag sedan jag hörde den rösten. Men jag sa inget jag
bara gick iväg till våran matbox som vi hade haft med oss. I den fanns det
att välja mellan läckerheter som ett halvruttet äpple, en kaviarmacka, en
mosad banan, en skinksmörgås och en flaska med vatten. Jag tog
skinksmörgåsen och flaskan med vatten.

Efter min stadiga frukost var det dags att gå. Vi hade beställt en taxi så
att jag skulle slippa åka spårvagn den första dagen. Taxin kom 7.40 det var
en liten färgad man som körde. Jag fick senare på taxiresan veta att han
hette Bobbo. Han sa att det skulle ta ungefär femton minuter att köra till
skolan. Det tog tjugofem. Jag sprang som en dåre upp marmortrapporna i
skolan. Det kändes som att mitt hjärta skulle dunka sönder mitt bröst när
jag kom fram till det klassrum som det hade stått att jag skulle till på
den lapp jag hade fått från skolan någon vecka innan. Jag tittade på numret
ovanför dörren A122 jag tittade på lappen A122, det stämde. Jag tog ett
djupt andetag och knackade på dörren. Ingen hände jag kackade igen. Jag
tänkte precis knacka för tredje gången när dörren öppnades. Där stod en
kille med jeans, svart polotröja och blont hår. Han såg ut att va två meter
lång och hade fullt med finnar. Han sa inget utan bara gick tillbaks och
satte sig på sin plats igen. Jag tog ett steg in i klassrummet, tittade mig
omkring. Där satt kanske tjugofem stycken elever och alla tittade på mig
som om jag var en utomjording. Alla satt vid tre lika långa bänkar som var
vridna mot katedern. Min blick riktades genast dit. Vid katedern satt en
femtioårig lärarinna som ställde sig upp och gick fram till mig.
– Jaha så du måste vara du måste vara den nya killen som ska börja i
våran klass.
Jag mumlade någonting som lät ungefär ”mmmmm”.
– Du kan sätta dig längst bak bredvid Magnus.
Jag tittade bakåt i klassrummet och såg en hand sträckas upp. Jag antog att
det var Magnus så jag ditåt och satte mig bredvid honom.
– Tja Magnus, sa killen bredvid mig.
– Hhej, stammade jag fram.
Innan jag visste ordet av när jag fattade hans hand så drog hans sig till
mig och viskade: hoppas du gillar vatten.
Jag tittade konstigt på honom, och tänkte för mig själv vadå
gillar vatten. Jag fick snart reda på varför han sagt så. Precis efter att
jag kommit ut från dörren och gått kanske två meter från klassrummet så
kände jag hur någon eller några tog tag i mig. Det visade sig vara Magnus
och några av hans kompisar. Jag skrattade till lite och fråga vad dom höll
på med. Dom bara skrattade.
– Nu ska du få veta vad jag menade med vatten, sa Magnus och flinade ett
leende som var väldigt lik mammas nya killes leende.
Dom drog in mig på toaletten och öppnade toalettlocket. Det kändes som en
evighet. Vattnet var isande kallt och jag kände hur luften började ta slut.
Precis när jag trodde att mitt sista hjärtslag var slaget så drogs jag upp.
Allt blev svart.
Mitt huvud dunkade jag försökte ställ mig upp det gick inte. Det kändes som
att jag flög i tomma intet. Sakta öppnade jag mina ögon. Det kunde inte
vara sant, det kunde bara inte vara sant. Där låg jag bara i mina
kalsonger. Dom hade tydligen också tagit mina kläder. Jag ville bara dö.
Jag ville bara dö.
Karl Granlund
åk 9
Inledning – avslutning
Tydlig struktur – korrekt styckeindelning
Koncentration på inledningen – flytten och pappan
Berättelsen behandlar inte själva skolbytet
Inte mycket om före och efter. Inga jämförelser.

Uppgift 1 o 2. Att byta klass

Jag har tänkt att berätta om när jag skulle byta klass från 6: an till 7:
an. Jag var jätte rädd när jag skulle börja i sjuan. Jag hade hela sommaren
umgåtts med en tjej som heter Malin. Malin var ett år yngre än mig. När jag
gick i sexan gick vi i en ”femsexa” (När man blandar åldrar i en klass,
elever i både feman och sexan) så Malin hade inga problem med att gå till
skolan den hösten. Men det hade jag. Jag visste inte om jag skulle få några
kompisar över huvud taget.

Dagen kom fasten jag önskade att den inte skulle göra det. Den första dagen
på mitt nya liv. När jag kom in i klassrummet fick jag en chock. Det var
inte som jag hade väntat mig. Det var få personer som var kvar från när vi
träffades innan sommarlovet. Där satt ju bara en massa rå mesar. Jag trode
inte att jag skulle klara av att gå med de där ”missfostren” i tre år.

När jag kom hem den eftermiddagen komm|er jag med ånger ihåg vad ja sa till
mamma. – Mamma jag vill byta klass alla var ju mesar och pluggisar, sa jag.
Jag minns också vad mamma sa. Hon sa att jag skulle vänta och se ett par
dagar. Det är jag jätte tacksam för att hon sa.

uppgift 1. Mina skolår.
Jag bodde i småland tills jag var 6: år. I småland började jag i förskolan
redan när jag var fem. Vi bode lite vid sidan om alla andra och vi gick
inte i kyrkan så hela familjen var nog lite utstött. Men värst måste jag
nog säga att jag hade det.
Min storebror Tommy hade ganska många kompisar, Han var inte blyg. Men det
var jag. Jag minns att jag brukade känna mig otroligt ensam. Jag minns att
jag brukade sitta i ett trekant|igt bollplank, tycka synd om mig själv och
gråta. Omoget och barnsligt, Ja kanske det. Jag kunde ju ha frågat om jag
fick vara med. Men jag var ju bara femår, ensam, blyg och med dåligt
självförtroende. Sommaren efter det skolåret flyttade vi till Norköping.
Jag håller inte kontakten med någon från min gamla skola.

När vi kom till Norrköping hade jag inte riktigt världens bästa
självförtroende. Men Jag började om från början. I slutet av förskolan var
jag en av dom som var i centrum och jag hade hittat två ”bästisar”.

När jag började i ettan gick jag i samma klass som dom. Då började vi på
den nybyggda supermordärna Söderportskolan. Det mässta var bra där då. Det
kanske var en eller två elever som rökte, en eller två som gick i
modekläd|er och spände med att de hade börjat få tuttar. Det var inget
klotter. Det var inga dumma ideal och eleverna gjorde saker tillsammans,
utflyckter, pysseldagar temadagar. Det fanns på den tiden till och med
kompitenta lärare.

Tillbaka till mig nu. I ettan, tvåan och trean umgicks jag med tre personer
Susanna, Jonna och Maria. Vi var väl lite av klassens mesar. Fasst det
gjorde inget vi hade ju varandra. Sen kom trean och det var dags för oss
att byta klass. Vi fyra blev splittrade Jonna och Maria började i 3-4A. Jag
och Susanna började i 3-4B. Susanna började i trean att vara med killarna.
Jag tyckte inte att det var så där jette kul. Så var jag ensam igen.

Efter ett tag började min klasskompis Kristina rida i min ridgrupp på
ridskolan. Då blev vi ganska bra kompisar. Kristina hade en bästis som
hette Jessika. Vi började att vara tre. Men alla vet ju att tre tjejer
oftast inte går så bra ihop. Då började klassens ”drottning” vara det
fjärde hjulet i vårat lilla gäng. I och med att hon ansåg sig vara
jätte|häftig så fick hon mig att känna mig jätte häftig och jag älskade
det. ”Drottn|ingen” blev sedan ihop med en kille som hätte Robert och
Jessika blev ihop med en kille som hätte Erik. Då blev jag och Kristina
lite utfrysta. Men det gjorde inte så mycket för vi hade ju varandra.

Efter den sommaren skulle Kristina byta klass till 5-6: an. Men till en
början var det rätt okey. För det var inte bara Kristina som flyttades upp
en klass utan det gjorde både Erik och Robert också. Vi ersatte Kristina
med Emelie. En liten tjej som Jessika hade kännt i hela sitt liv
tillsammans med Nettan bildade vi sedan det första riktiga gänget och vi
var Spice Girls.

Men Spice Girls tröttnade vi snart på så vi slängde ut Emelie och Nettan
och tog in Katrin och bildade Popsie. De andra tjejerna bildade då en grupp
som hätte Solid Harmoni. Vi var alltid i bråk. Vi i Poppsie var alltid
jävligast. Vi stod alltid utanför vår dörr till vårt klassrum och mimade
till dessa grupper. Vi hade en STOR plublik och vi skrev ofta autografer

Sen i feman blev allt värre. Feman var jobbig. Jag kommer inte ihåg vad som
hände men jag blev utfryst i skolan. På fritiden var jag med Jessika, Nadja
och alla killarna jag tror att vi var ett ganska stort gäng redan från
början.

I sexan var det till en början inte häller bra. Jag svansade efter Jessika,
drottningen och de andra som en både döv och stumm liten hundvalp tills en
dag då jag fick nog. Jag började undra varför jag inte förtjändade riktiga
kompisar Jag kom på att jag gjorde det jag förtjänade riktiga kompisar. Det
var då jag började va med Emelie och vi hade jätte kul. Att hon var ett år
yngre spelade ingen roll inte förän Det var dags för mig att börja sjuan.

Ja, jag har ju redan skrivit hur det var att börja i sjuan,
Och det är först nu som det intresanta kommer.

Jag gjorde som mamma sa, Jag väntade några dagar. Så var det dags att
vandra på Åreskutan. Vi gick upp dit ganska gruperat och när vi stannade
för att fika satt alla i olika grupper. Jag satt med Jessika och Sofia. Vi
var så envisa så att vi vägrade att ha gummistövlar och regnkläder så vi
var blöta upp till knäna. När vi var ganska nära stället där vi skulle
tälta gick vi rakt in i ett jordgeting bo. Alla sprang. Alla utom Jessika
hon stod kvar och när jag och Sofia märkte det sprang vi tillbaka till
getingarna för att hämta henne.

Några getingstick senare var allt lungt igen. Någonting märkligt hände den
dagen jag vet inte vad det var. Jag kan inte förklara det men när vi kom
ner ifrån fjället visste jag att jag inte ville byta klass. Jag hade lärt
mig att aldrig mera dömma någon innan jag har lärt känna personen och
minnst gett honom/hene en chans!

Vill du veta mer om vad som hände efter det så får du läsa min krönika som
snart är klar