200-500 – Sida 18 – Skrivbanken

Mina skolår
Jag minns fortfarande första dagen i skolan. Jag skulle börja med sex andra
tjejer på Bejier skolan. I en klass med blandade elever från ettan till
trean. Vi sju nya tjejerna fick först träffa varanndra i skolan och leka
och lära känna varandra lite. Jag blev jätte bra kompis med en tjej som
hette Amanda Lindvall. Och så var jag redan kompis med Tove Sjölund som jag
kännt sedan dagis.
Mina första skolår var jätte roliga. Jag fick massor av nya kompisar varje
år eftersom det kom ett nytt gäng ettor varje höst. Vi sju tjejerna som
började samtidigt blev mycket bra kompisar, men ibland så uppstod det lite
problem efter|som det alltid var sju viljor inblandade.

I treans slut fick vi och vår parallell klass ett besked. Vi skulle byta
skola, efter denna terminen till ”skolan på udden”. Det var en ny skola som
var på väg att byggas. Alla tänkte på den nya fina skolan och att det
skulle bli jättekul att flytta dit.

Efter sommarlovet började vi på ”udden”, som vi kallade den. Vi tyckte
”skolan på udden” lät mesigt och alldeles för långt för ett skolnamn. Det
var väldigt spännande, en ny skola med nya möbler och arbets materiell. Det
första intrycket från alla elever i min klass var att allt var så fint och
bra. Men om man gick djupare så var det inte så. Vi gillade inte vår
lärarinna.
Hennes namn kommer jag inte ihåg, men iallafall. Hon var sträng och taskig
tyckte alla. Men efter ett år eller något sånt, så började jag tycka om
henne. Alla mina kompisar hatade henne fortfarande. Det var just det ordet
de använde ”hatade”. Hur kunde de igentligen säga så, de hade ingen aning
om hur starkt ett sådant ord är.
Men som jag sa: jag började tycka om henne. Ingen kunde förstå mig, men det
är väl så jag är. Jag ger alltid människor runt omkring mig en chans.

På udden fick jag också mycket nya kompisar, speciellt mycket killkompisar.
Min nya bästis var Rafaela Skog. Vi var alltid tillsammans och hade
jättekul. På udden hade vi, alla elever väldigt bra tillslut. Det var lite
annorlunda undervisning och vissa lärare var liksom inte utbildade till det
de undervisade i, men vi hade ändå det bra. Vi spelade mycket teater i vår
klass som vi sedan spelade upp för resten av skolan. Vi hade också mycket
småstjärnorna och roligatimmen. Så vi hade ganska mycket fri tid och fick
göra lite vad vi ville.

Sen kom vi till den tid då det inte skulle vara så mycket lek. Vi hade fått
valpappren och skulle välja högst. fyra personer man ville gå tillsammans
med. Sen skulle vi komma hit till Polhem skolan, och ta skolan på lite mer
allvar.

När vi tillslut började här efter ett långt sommarlov. Så var allt så
annorlunda men kul. Min klass som jag började i, med många från min gammla
klass på udden. Var väldigt splittrade i början, eller det är vi
fortfarande. Men inte alls på samma sätt. Här på Polhem skolan så har jag
mina bästa skolår. Jag iallafall vad jag vet, resten kanske bara blir
bättre. Här fick man skåp istället för bänkar och lådor. Och allt var mer
seriöst än vad det var innan.
Sen kom man till då man fick betyg. Det var då jag började ta skolan på
allvar. Eller nej det är inte sant det var nog denna terminen allvaret
började för mig.

Dessa fyra åren på Polhem skolan har gått väldigt snabbt om jag tänker
efter. Och nu står jag här, och bara om några månader ska jag möta en ny
skola med nya kulturer.
Jag hoppas de tre åren jag har kvar i skolan kommer vara lika bra så jag
inte blir besviken, eller rentav bara bättre. Mina intryck under skolåren
har varit på både gott och ont men lärorikt. Men det är väl det livet går
ut på.

Mina skolår
Jag skall nu berätta om min skoltid. Allt började en solig morgon och jag
skulle inte till dagis utan till skolan. Jag var otroligt nervös när jag
och mamma gick in på skolgården. Det var så många stora barn. Jag blev lite
rädd och tryckte mig mot min mamma. Hon tyckte bara det var trevligt att
följa med på förstadagen i skolan.

När vi kom in i klass rumet såg jag min kompis Caroline. Jag blev lite
lugnare då. Caroline och jag hade gått på dagis tillsammans i fyra år, hon
var som en syster för mig. När vi satt där vid våra bänkar så kom vår
fröken in. Hon var inte så lång men snäll. Hon läste en bok för oss om en
Tax.

Lågstadietiden var utan tvekan den roligaste tiden i skolan. Vi gjorde ofta
utflykter till Lund tex. I trean åkte vi på en Skåneresa. På julen pysslade
vi alltid. Om man hade räknat rätt i sin mattebok fick man ett trevligt
klistermärke. Men så är det ju inte nu tyvärr.

När jag började fyran blev det högre krav på en. Vi fick en ny lärare,
Hans. Han var lite konstig i början men vissade sig vara en mycket trevlig
lärare. Det var mest skola under mellanstadietiden. När vi slutade feman så
skulle vi byta skola. Klassen skulle splitras. Det blev en stor förändring
att byta från Ängbyskolan med sina gröna parker till Polhem med sin svarta
asfalt.

Det var nog första gången jag grät över att behöva gå till skolan. Det var
en ny klass men gammle Hans följde med. Vi fick nya ämnen och lärare. Allt
var nytt och spännande.

Det som var roligast med att börja sexan var att få läsa franska. Vi fick
nog världens roligaste och bästa franslärare.

Även om kraven höjdes änu mer i sexan var det ändå roligt att gå i skolan.
Det var en ny värld man kände sig vuxen.

Nu har jag gått på polhem i fyra år. Det har varit en tid med glädje och
sorg. Den skola jag en gång grät för att börja i, gråter jag nu över för
att skiljas från.

Jag tror att jag har blivigt formad av skolan. Det låter konstigt, men man
har gått på polhem under en tid man har utveklats och har blivit påverkad
av intryck. Polhem är inte bara en skola utan mer som ett andra hem för
många elever. Kommer man ner i matsalen så är alla mattanter så glada att
man kommer. Träffar man städorskorna i korridoren säger de alltid ett glatt
”Hej”.

Men alla lärare är inte bra. Vissa är så hemska att man gråter efter
lektionen. Sen finns guldkornen. Lärarna med det lilla extra. De vill en
bara väl och att man ska lyckas. De planerar inte sina lektioner utan låter
eleverna forma dem.

Att lämna polhem och att börja i gymnasiet kommer också att bli en stor
förändring.

När jag tänker på att jag trots allt har gått i skolan i nio år, så är det
en hel del år. Man kan undra var tiden har tagit vägen. När man gick i
ettan ville man bara att skolan skulle ta slut nu är man rädd för att den
ska ta slut. Man är rädd för verkligheten att inte få vara kvar i den
trygga skolan, där andra säger vad man ska göra. Det kanske hade varit
bättre om eleverna hade fått ta lite mer ansvar!

En sak jag vill säga till alla som går i skolan är ”ta vara på tiden”.
Skoltiden är en tid då man utvecklas. Skolan är en magisk plats. En egen
värld fylld med lagar och regler. Om man ej följer dem så kan man råka illa
ut. Det är något jag lärt mig av skolan. Gemenskap, att våga öppna sig är
nog det som har varigt nyttigt att lära sig.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om min skoltid. Den boken skulle vara
fylld med minnen. Men istället så bevarar jag mina minnen i huvudet.

Skolan som jag hatar så mycket älskar jag även. Skolan är viktig. En plats
att utvecklas på. Det är något man ska tänka på. Det kommer jag göra när
jag slutar. Min skoltid har varit en underbar tid, en tid jag sent kommer
att glömma.

Att byta skola!

Min farfar var den bästa farfadern i hela världen. Hade grått hår som han
inte klippte allt för ofta. Hans leende fick alla gamla damer att bli
knäsvaga. Farfar bakade den godaste sockerkakan jag någonsin har ätit. Vi
har kvar en, som vi har fryst in. Jag brukade åka till honom och hans
bond|gård varje gång jag fick chansen. Men eftersom han bodde i Småland, så
blev det inte så ofta.
Nu finns inte farfar kvar, den 15 juli dog han. Två veckor senare var vi på
begravning. Hans aska stöddes ut i havet. Jag bor i en lägenhet i centrala
Göteborg tillsammans med min familj, som består av en irriterande,
rödhårig, 7 årig lillasyster, och mina kära föräldrar, som för övrigt
håller på att bli gråhåriga. Lena, min bästa kompis, är ofta hemma hos mig,
eftersom hon inte står ut med sina föräldrar som alltid bråkar.
I min klass och på min skola går det cirka tusen elever, alla av olika
sort. Det finns ett gäng punkare, punkar-Olle är deras ledare. Punkar-Olle
är smal och har tuppkam, som väldigt ofta bytar färg.
På skolan finns det också ett hippie gäng. De har peace märken hängande i
en kedja runt halsen, färgglada kläder och alla, utom Malle, har dreadlocks
eller rastaflätor. Jag tycker att det är bra att det är så blandade typer
av elever.
Skolan ligger bra till. Om man går ut från den stora, växtrika skolgården
finns en park, en fotbollsplan och om man går ner på första gatan till
höger så ligger där ett Mc Donalds.
Till McDonalds brukar vi ofta gå på luncherna och äta eftersom maten på
skolan inte brukar vara god.
Kära dagbok! 02-10-24
Igår fick jag reda på att vi har ärvt morfars bondgård och på jul-lovet ska
vi flytta dit. Pappa har länge pratat om att flytta till en lugnare plats,
och nu får han som han vill. Mamma har redan fått ett nytt jobb där och
pappa ska roa sig med att renovera hela stället. Jag vill inte flytta ifrån
mina kompisar och min skola! Jag trivs så bra. Dessutom har jag bara en
termin kvar i grundskolan. Idag berättade jag för mina kompisar att jag ska
flytta, de blev såklart ledsna, men jag är mer ledsen än dem. Gonatt
dagbok!

– Mamma, ska jag ha håret såhär. eller såhär? frågade jag.
– Men Jenna, det är bara en vanlig julavslutning! svarade mamma.
Men det var ingen ”vanlig” skolavslutning, för det var sista gången jag såg
många personer på länge.
Tre veckor senare:
Jag saknar redan mina kompisar, fasst vi pratar i telefon dagligen.
I stugan står ouppackade och uppackade flytt|lådor över allt. De är
ofärgade med en pil som pekar åt hållet som ska vara upp och det står
”flyttlåda” i stor blå fetstil på dem.
Imorgon ska jag börja i en ny skola. Där går 180 elever, 20 elever per
klass och en klass per årskurs.
Jag går upp extra tidigt så jag ska hinna piffa till mig lite extra, man
vill ju ge ett bra första intryck. När jag kommer till skolan står vissa i
ringar och tisslar, vissa hoppade kråka och hopprep och andra spelar
fotboll. Klockan var 07.55 när jag går för att leta upp rätt klassrum, det
var inte svårt eftersom där bara finns 9 stycken. Jag presenterar mig för
läraren som säger att jag ska sätta mig vid en bänk. Presenterade han
inte dig för klassen? Jag valde en längst bak, det tror jag att alla nya
elever gör. När klassen kommer in rusande i klass|rummet tror jag inte mina
ögon. Tjejerna har inget smink och deras kläder.
Efter skolan går jag bort, iväg från allting. Jag tänker på mina kompisar,
på min gamla tegelskola, på Göteborg med allt vatten och på min älskade
farfar och hans goda socker|kakor.
Här i Småland är skolan gjord av trä och i byn finns en ICA-affär, en
klädaffär som säljer tantkläder och en som säljer barnkläder. Jag förstår
att dessa affärerna är de enda där mina nya klasskamrater handlar sina
kläder. Det finns ingen stor stad i närheten som man kan åka och handla i.
Tre veckor senare, klockan visar 24.28.
Kära dagbok!
Ikväll har jag träffat Mia och Lisa. Vi tittade på Titanic, hemma hos Mia,
hennes bror är 17 år och väldigt snygg. Mia och Lisa, och de flesta andra i
klassen också, är faktiskt trevligare än jag trodde.
Jag trivs mer och mer i skolan nu, lärarna är minst lika bra som de i
Göteborg och det är riktigt mysigt med en liten skola. Man kommer mycket
närmre varanndra. Jag har märkt att luften är mycket renare här, det har
gjort att min hud också är renare och finare. Finnarna håller sig borta. Nu
ska jag sova. Gonatt!
Jag är på väg hem från en tjejträff en lördagsnatt den 2 augusti. Jag
cyklar förbi skolan som jag nu har slutat i. Sedan cyklar jag ut mot
stranden, parkerar cyklen och traskar ut på bryggan som är fuktig av dagg.
Jag sätter mig och tänker på hur glad jag är att jag kom hit. Jag trivs bra
här och jag ångrar inte att jag gick med på att vi flyttade. Mina nya
kompisar är jättesnälla. Jag har fortsatt att hålla kontakten med Lena i
Göteborg, vars föräldrar nu har skiljt sig.
Jag tror det är bra med omväxling! Jag tror det var bra att jag kom hit.
– Hej Jenna! hör jag.
När jag vänder mig om ser jag Mias snygga bror, några av hans kompisar och
Mia. De ska bada och frågar om jag också vill hoppa i. Vi tar av oss till
underkläderna och hoppar i. Vattnet är ljummet. Vi badar tills våra tår är
skrynkliga och våra läppar blå. Efter badet springer vi hem till Mia och
byter om och dricker varmt nybryggt te.
Kvar vid bryggan står min cykel och väntar på mig.

Min syn på skolan

Ärade skolminister!

Jag anser att skolan har blivit lite för slapp. Man försöker hjälpa de som
har sämmre betyg genom att sänka kraven. Till exempel kom förslag på att
ändast ha åtta gymnasieprogram och att låta alla få gå de program de vill.
Visst är det en trevlig tanke att alla som vill ska kunna komma in på t.ex.
det natur|vetenskapliga programmet. Men vad är det för mening med att låta
folk som är lite sämmre i skolan komma in på de svåraste programen utan att
sänka kraven så att de också kan ta studenten? Synen på att överhuvud taget
ta studenten har även den förändrats sen t.ex. min far gick i skolan. Då
fanns det en hel del människor som inte klarade av att ta sin examen och
det var inte ens alla som gick i gymnasiet. Det var okey för de som inte
var skapta för att gå i skolan att ta ett lärjungejobb istället. Idag finns
det istället ett tryck på eleven från både vänner och föräldrar att man
”måste” gå igenom gymnasiet annars får man inget jobb. Man kan ju fråga sig
om utbildning verkligen kan vara lika bra som förr. Kanske är de svårare
programmen i samma klass som förr men hur kan då tidigare nämda förslaget
låta bli att sänka denna kvalité.
Ett förslag som jag däremot tycker är possitivt är det borgliga blockets
tanke om att börja dela ut betyg tidigare än idag. Nu får man ju sitt
första betyg efter höstterminen i åttan och för många är detta en shock.
Betygen är sällan vad man trodde att de skulle vara. Överraskningarna är
både possitiva och negativa och de varierar ofta mellan olika ämnen. Därför
behövs någon form av betyg eller mera djupgående omdömen under hela
hög|stadiet så att man vet var man ligger när slutbetygen nalkas.
Hur lärare sätter betygen och vad de grundar sina betyg på är det många
som är missnöjda med. Det är ofta eleven som de flesta annser inte kan så
mycket får höga betyg. Även om mycket av dessa klagomål beror på avundsjuka
så är det svårt för lärare att veta vad eleverna verkligen kan. Jag är
övertygad om att lösningen på detta problem är oförberädda prov. Då ges
ingen möjlighet att lära in allt kvällen innan och sedan glömma allt efter
provet. Först då vet man vilka elever som har hängt med på lektionerna och
lärt sig något. Nakdelen med detta är förståss att de som varit sjuka då
inte klarar av vissa frågor men det får man ta hänsyn till vid rättningen.

Nu ska jag skriva om det riktigt stora problemet, kanske ett av de
största i dagens Sverige. Segregationen. Ett bra exempel är Malmö. I Malmö
har vi många, främst muslimska invandrare. De allra flesta bor i de östra
delarna av Malmö. Där går de även i skolan och där har de sina vänner. De
får aldrig en ärlig chans att lära sig ordentlig svenska och komma in i det
svenska sammhället. På vissa annars helsvenska skolor har man nu börjat
bussa in elever från invandrartäta stadsdelar. Sådana åtgärder är jättebra
för det är i skolan man måste börja och med tiden kommer detta
förhoppningsvis leda till en bättre blandning även inom bostadsområden.
Slutligen vill jag säga att det är en lögn att påstå att skolan var
bättre förr. I helhet har skolan blivit mycket bättre och jag tror att
eleven i allmänhet trivs bättre nu än de någonsin gjort. Men på vissa
områden har man gått för långt med att underlätta för eleven och det finns
fortfarande mycket kvar att göra. Ni har ett viktigt och svårt arbete trots
att så mycket redan gjorts av tidigare skolministrar.

Från Tomas Lundbäck, klass 9a på Tegnérskolan i Malmö

Mina skolår
Jag började skolan som sjuåring. Skolan var uppdelad i två byggnader.
”Stora skolan” där åk 2-6 gick. Och det lilla ”Annexet” där åk 1 gick. På
Annexet fanns bara tre små klassrum och ett personalrum. Det var en liten
skolgård och bakom den låg skogen där vi brukade leka. Bredvid Annexet låg
förskolan.
Första dagen i skolan tyckte jag var rolig men lite läskig. Jag var ganska
blyg. Där var fullt av andra barn som jag aldrig hade träffat. Föräldrarna
fick vara med hela tiden och det tyckte jag var väldigt bra. Min första
lärare hette Hedvig och var jätte snäll. Hon var ganska liten och hade
alltid håret fint uppsatt.
Jag tyckte att skolan var rolig. En bra och snäll fröken, snälla
klasskompisar och en rolig skolgård att leka på.
Första året i skolan gick ganska snabbt. Det var snart dags att börja
tvåan. När jag började tvåan tyckte jag att man blev stor. Då fick man
flytta ner till stora skolan, där matsalen, gympasalen och slöjdsalarna
låg. Där gick också de äldre eleverna. Jag hade stor respekt för dem.
När vi började åk 2, fick vi det minsta klassrummet på hela skolan. Det låg
längst bort i ena änden på skolan. Bredvid oss låg ett lite större klassrum
och där gick treorna som vi fick dela korridor med. Det som jag tyckte var
lite tråkigt med att flytta ner till Stora skolan var att man inte längre
kunde leka uppe i skogen. Man fick inte lämna skolans område om man inte
hade en lärare med sig.
Åk tre minns jag inte så mycket av. Jag minns bara att det var sista året
vi hade Hedvig som lärare. Vi skulle börja på mellanstadiet och bytte då
också lärare.
Den nya läraren hette Lisa. Hon var också ganska liten, hade grått och
ganska kort hår och hade nästan alltid mörka kläder på sig.
I början tyckte jag att hon var ganska bra, men senare upptäckte jag att
hon kunde bli arg ganska lätt och det tyckte jag inte om. Hon kunde bli arg
för småsaker på ett helt annat sätt än vad Hedvig kunde bli.
I åk fem var det dags att välja vilket språk man ville läsa. Det kom tre
olika lärare till vår klass.
De var Franska, Spanska och Tyska lärare. Franskaläraren hette Inger och
berättade för klassen om var man talade franska o.s.v. Tyska och
Spankska|lärarna radbyte vid avstavningen gjorde ungefär samma sak. Jag
hade ganska svårt att bestämma mig. Skulle man välja det språket som
kompisarna valde? Eller skulle man välja det språk som flest människor
talade? Efter att ha diskuterat länge med mina föräldrar, valde jag till
sist Tyska.
I åk sju var det tänkt att vi skulle byta lärare igen, eftersom man börjar
högstadiet då. Men vår lärare Lisa fick ett annat jobb tidigare än vad som
var tänkt. Vi fick vår nya lärare redan i sexan. Hon hette Pia. Hon var
väldigt snäll och lät oss göra lite mer som vi ville. Med henne fick vi
göra lite längre arbeten och projekt. Det tyckte jag var mycket roligare än
att bara göra samma saker hela tiden. I sexan började vi också läsa det
språk som vi hade valt. Det var en klar majoritet som hade valt Tyska. Vi
var många och det gjorde det svårare och lite tråkigare att läsa Tyska. Vår
lärare i tyska hette Ragnhild. Hon hade glasögon, brunt halvlångt hår och
hon hade oftast kjol på sig. Hon var ganska sträng men också snäll. I åk
sju åkte vi på vår första klassresa. Vi åkte ut till Åkulla där vi skulle
sova över i tält. Vi bodde en liten bit in i skogen där det fanns en sjö.
Man kunde låna kanoter och ekor som man kunde åka ut på sjön med. Mitt i
sjön låg en liten ö. Där vi bodde fanns ett stall med Islandshästar som vi
skulle få rida på. Min häst som jag skulle rida hette Juni och var
ljusbrun. Han var ganska liten och väldigt snäll och hade tjock man och
svans. Det var jätte roligt att rida Islandshästarna.
I åk åtta fick vi våra första betyg. Jag var jätte spänd och nervös. Jag
tyckte inte att jag hade dåliga betyg men heller inte så bra. Men det
ändrade sig lite på sommarlovet när vi fick de andra betygen.
Nu hade de också börjat bygga om skolan till F-9 skolan som de hade
planerat ganska länge. Det var ganska stökigt med alla brummiga maskiner
och alla avspärrningar.
Under sommarlovet började de gräva och dra ledningar och sätta upp
baracker.
När vi kom tillbaka på hösten i åk 9, fick vi äntligen flytta in i de nya
lokalerna. Det var väldigt annorlunda. De hade målat om väggarna vita och i
korridoren oranga. De hade bytt golv och tavlor, målat dörrar och bytt
skåp. Allt var annorlunda. Det luktade nytt överallt. Sedan kom julbetyget.
Det var jag ganska nöjd med, men jag hade velat höja mig i några betyg.

Min skoltid har varit bra. Bra lärare och bra klasskompisar. Det enda som
jag har tyckt varit dåligt var att vi inte har fått flytta till
Skogslundsskolan. Att de byggde om skolan till F-9 skola.
Även om det har varit jätte bra här, hade jag velat byta till en annan
skola efter åk 6. Byta miljö och träffa lite andra människor. Det känns som
att det har varit för länge att gå på samma skola i 9 år utan ombyte.
Jag tycker också att det har varit dåligt att de inte har byggt om vår
gympasal på samma gång som de byggde om skolan. Och att vi var tvungna att
cykla till en annan skola varje gång vi hade idrott eller tyska efersom det
inte fanns någon tyskalärare på denna skolan.

Nej, hade jag fått bestämma hade man fått flytta till Skogslundsskolan när
man gick ut åk 6.
Jag tror att man behöver lite ombyte innan man kommer till gymnasiet så att
inte det ska bli som en chock att se alla nya människor, lärare och att
allt är nytt. Men vem vet, de kanske inser om några år att det är bättre
att byta skola och bygger om skolorna igen!

Min syn på skolan.

Jag är elev på en F-9 skola i Falkenberg. Jag har gått på denna skolan sen
lekis och börjar tröttna lite smått, men jag har ju bara ett par veckor
kvar här nu.
När jag började skolan, alltså första klass, delades min klass upp i två så
att ena halvan gick i skolan på förmiddagen och den andra halvan på
eftermiddagen. Detta sätt var ju självklart bra för lärarna när de skulle
lära känna oss men det var inte speciellt bra för oss elever som i andra
klass blev en och samma klass. Då kände man halva klassen och den andra var
som främlingar. Jag personligen anser att om klassen ska fungera som en,
ska eleverna lära känna varandra från början. Annars blir det bara bråk i
framtiden. Vi lärde känna varandra efter ett tag men man tröttnade ganska
fort på eleverna och det gjorde inte saken bättre när vi blev F-9 skola.
Hela saken med F-9 skola var inte speciellt positiv. När vi gick i femte
klass var man inställd på att få byta skola efter sjätte klass och när vi
fick reda på att vår skola skulle bli F-9 skola blev vi väldigt besvikna.
Vi var ju inställda på att få nya kamrater och en ny miljö att vistas i.
Kommunen byggde om vår skola. Den blev röd och efter den dagen har man fått
frågan om det är en ladugård eller en skola. Så mitt tips är att inte måla
skolan röd. Jag är väldigt glad att de byggde om skolan, även om den blev
röd, för nu känns det lite mer som en högstadie skola. Speciellt när de som
går F-7 är i en annan del av skolan med en glass dörr emellan, man kan vara
lite stolt över att få vara på vår sida av glas dörren då.
Vi fick skåp i samband med ombyggnaden. De är inte stora men man får in det
man vill få in. Enda stora problemet med skåpens storlek är att de kan stå
på varandra. Åttorna fick sina skåp under oss eftersom att de är yngre men
det gör också att de kan sitta kvar en extra stund vid sitt skåp för att
retas och man vill ju inte öppna skåpsdörren i huvudet på dem.
En förändring när det gäller skolmaten hade inte varit helt fel. När det
serveras fisk borde det finnas ett vegetariskt allternativ. En del
vegetarianer äter inte fisk och man blir inte mätt på konserverad potatis.
Som tur är har vi nu fått ett kaffé som säljer frallor till en ganska okej
pris, men de tar slut efter bara en kort stund. Kaffén med frallor är något
som alla skolor borde ha.
Jag är helt klart nöjd med mina skolår här men ibland kan det bli väl
stressigt. Vi har ingen riktig gympa sal som vi nior kan utnyttja, vi får
istället cykla till en annan skola. Anledningen till detta är att vi går på
en skola som ligger granne med bostads hus och de vill inte ligga och titta
på en stor röd koloss när de solar på sommaren. Men lite motion skadar väl
aldrig. Saken är bara den att vi är nästa färdig motionerade när vi kommer
till skolan. Men vi har schysta lärare som låter oss komma lite senare till
gympan.
Det är tur att jag har hamnat på en skola med bra lärare. De första åren i
skolan fram till fjärde klass var väldigt stela. Men vi fick nya lärare som
var roligare och de hade inte den typiska lärar attityden. Tack vare detta
har jag och säkert andra också lyssnat på lektionerna men det finns ju
vissa dagar man bara inte orkar lyssna.
På den framtida skolan anser jag att elever ska vara med och anställa
lärare. Jag vet inte om andra tycker det men jag vill gärna vara med och se
hur personen är som söker jobbet. Jag tror nog att vi elever kan se igenom
leendet på den personen. Man lägger ju alltid till sina bästa sidor när man
söker jobb och då blir man inte alltid sig själv.

Jag är jätte nöjd och jätte glad över mina skolår, men det finns saker som
skulle kunna ändras på och tänkas igenom lite nogrannare. T.ex. blev vår
skola väldigt trång när skåpen kom in. Låsen på toaletterna går att låsa
upp uteifrån, vilket inte är kul när någon får för sig att låsa upp.

Tänkbara förbättringar gäller till största delen vid ombyggnaden.

. Ljudisolering
. Läge
. Färg
. Storlek

Ljudisolering är väldigt viktigt i nian när man har nationella prov med
hörförståelse. Står det åttor utanför dörren på rast är det inte tyst och
lugnt. Jag förstår att många saker är helt omöjliga att ändra på men jag
kan ju alltid hoppas på det bästa. Förändras inget drabbar det inte mig,
men jag tänker på de andra också.

Hälsningar

Skoltrött elev.

Nr. 2. Att byta skola

Det var den niode november och min sista dag i klass 8B på Norrskolan i
Göteborg.
Jag hatade den skolan. Alla år jag hade gått där hade jag blivit mobbad och
utstött.
Inga lärare eller elever brydde sig. Jag ville inte vara kvar på
Norr|skolan. Jag ville bort.
En dag bestämde jag och mamma att det var dags att göra något åt problemet.

Så detta var min sista dag på skolan. Jag skulle byta till Broskolan som
låg på andra sidan av stan.

Morgonen därpå när jag vaknade i min säng kände jag mig lättad över att få
en chans att starta om på nytt.
Men samtidigt var jag rädd. Jag kände en smärta i magen av rädsla. Jag var
rädd för vad alla de andra skulle tycka om mig.
Tänk om allting fortsatte som det var innan på Norrskolan?
Jag åt frukost och gjorde mig i ord|ning.
Mamma körde mig till skolan. Jag läste på pappret som skickats till mig en
vecka tidagre. Det stod att jag skulle gå till klassrum 13.
Det ringde in och alla eleverna gick till sina klassrum.
Jag gick in i klassrummet och satte mig på en stol längst bak i salen. Det
kom in en kvinna i klassrummet. Hon hade långt brunt hår, hon var ganska
mullig och såg väldigt glad och snäll ut.
Hon hade en mörkbrun kjol på sig och en vit tröja.
– God morgon, sa hon och tittade sökande genom klassen tills hennes ögon
fästes på mig. Hon log.
– Vi har en ny kille i klassen som ni alla säkert vet, sa hon och satte sig
ner på sitt skrivbord.
Många vände sig bakåt och tittade på mig. Jag log lite som ett svar
tillbaka.
– Du vill kanske komma fram och presentera dig själv? frågade hon.
Jag kände hur paniken grep tag i magen.
– Ja, sa jag tyst och försökte gå med bestämda steg framåt.
– Vad heter du? frågade hon.
– Jag heter Olof, sa jag och såg på henne.
– Jag heter Lena Karlsson, sa hon och log.
– Har du några syskon? Har du några husdjur? Vart bor du? frågade hon
sedan.
– Nej, jag har inga syskon. Men jag har en katt som heter Nisse och jag bor
på Solgatan.
Lena märkte att jag tyckte att det var pinsamt.
– Du kan gå ner och sätta dig igen, sa Lena.
Dagen gick förbi och alla i klassen var väldigt snälla.
Det fanns en kille som hette Joel. Han pratade jag mest med och vi satt i
matsalen ihop.
Efter två veckor började jag känna mig trygg och stabil i min nya skola.
Alla i klassen var så vänliga och roliga. Det var mycket bättre än min
förra skola.

Det blev December och snön började falla.

Naturligtvis blev det snöbollskrig mellan åttorna och niorna. Snöbollskrig
var förbjudet på skolan men jag hade inte haft så kul på länge.
Jag och Joel gjorde det mesta ihop. Vi gjorde massa hyss också. Joel hade
en tvillingbror i den andra klassen som hette Lars.
Lars var ihop med Sara i våran klass.
Det bästa Joel visste var att skämta med Sara.
Det var inga snälla skämt. Han brukade kasta suddigum på henne, jaga henne
och knuffa på henne.
När hon fyllde år tog han en pappers|korg och fyllde den med vatten.
Han tog papperskorgen och hällde allt vattnet över henne och sa:
– Grattis.
Jag märkte att Sara inte tyckte om det så jag sa till Joel att han skulle
sluta. Men det gjorde han inte.
Efter några veckor kom Sara till mig och frågade:
– Kan du inte prata med Joel om att han ska sluta skämta med mig?
– Det har jag redan gjort, svarade jag.
– Men han lyssnar inte på mig, sa Sara.
– Vet du vad, sa jag.
– Nej, vad? frågade Sara.
– Nästa gång han skämtar med dig eller knuffar på dig så säg inget till
honom. Bara ignorera honom, sa jag.

Det gick någon vecka och Sara gjorde som jag sagt.
Joel tyckte det blev jobbigt och slutade skämta med Sara.
En kväll när jag låg hemma i min säng tänkte jag på hur mycket bättre allt
blivit.
Jag hade fått vänner och mina lärare tyckte om mig.
Jag hade till och med hjälp Sara med Joel.
Jag hade hjälpt någon som känt sig mobbad.

I maj började det en ny tjej i klassen.
Hon hade långt blont hår och ett jättevackert leende.
Hon var det vackraste jag sett någonsin. Hon hette Linda.
Hon verkade inte trivas så mycket med tjejerna utan umgicks hellre med
killarna.
En dag kom Linda fram till mig och satte sig bredvid mig.
– Hej, sa hon.
– Hej, sa jag och log.
Hon log tillbaka till mig.
– Vilket extra ämne har du valt? frågade hon.
– Jag valde matte. Vad valde du? frågade jag och tittade på henne. Hon hade
blåa ögon.
– Jag valde också matte, svarade hon.
– Jag undrade om du kanske skulle vilja hjälpa mig lite med matten? frågade
hon.
– Klart jag kan, svarade jag.
– Tack! Utbrast hon. Hon gav mig en kram och sedan gick hon.
Det pirrade i hela magen på mig. Jag kände hur jag ville hoppa upp och ner.

Då visste jag att jag var kär.

Vi umgicks mycket ihop jag och Linda. En dag berättade hon för mig att hon
också blivit mobbad på sin förra skola. Jag berättade hur det hade varit
för mig på min gamla skola också. Vi gick till ett nöjesfält som var i
Göteborg under veckan.
Jag och Linda hade jättekul tillsammans. Senare på kvällen gick vi hemmåt.
När vi var tvungna att gå olika vägar stannade hon och sa:
– Hej då, vi ses imorgon i skolan.
– Ja, det gör vi. Hej då, sa jag och pussade henne.
Jag var så lycklig!

Min syn på skolan
Efter snart nio år i grundskolan tänker jag göra en liten sammanfattning
och förslag på förbättringar.
Det har varit väldigt roligt att gå i skolan, iallafall i de lägre åren.
Sen när man blir lite äldre blir man ganska skoltrött. Undervisningen har
varit spännande och utvecklande i bland, fast det har ofta kännts som om
jag redan vet det läraren försöker lära oss. Då känns det som om man kunde
ha gjort något viktigare istället. Jag tycker att man borde göra skolan mer
individuelltanpassad, så att det blir lättare att få den hjälp man behöver
i vissa ämnen. Då kan man också ordna det så att man inte behöver arbeta så
mycket med andra ämnen där man inte behöver lika mycket tid. Det är många
dagar och timmar då man egentligen inte gör så mycket, så om man arbetade
mer intensivt under en lite kortare period, så skulle man kunna minska ner
längden på läsåren väsentligt. Det skulle nog vara bra för både elever och
lärare.
Det vore bra om man kunde välja lite mer fritt när på morgonen man ska
börja och sluta skolan. Då skulle de som är väldigt morgonpigga kunna börja
tidigt på morgonen och de som är morgontrötta börja senare. Man kunde göra
upp scheman några veckor i förväg, där eleverna lämnar sina önskemål om
tider att börja och sluta skolan. Sedan skulle lärarna kunna lägga upp sina
arbetstider efter det.

Staten behöver helt klart lägga mer pengar på skolan. Det är ganska dåligt
med material, vi får ofta använda gamla slitna böcker som knappt sitter i
hop. Maten är också dålig och behöver verkligen förbättras. Elever skulle
kunna laga maten, i hop med lärare eller utbildad måltidspersonal, som en
del i hemkunskapsundervisningen. Eftersom att vi är 600 elever på skolan
skulle det inte vara särskilt ofta man lagade maten och det skulle inte
störa den övriga undervisningen nämnvärt.
Vi har F-9 på våran skola nu och var de sista eleverna som stannade kvar
efter sexan och inte bytte till en högstadieskola. Det har varit tryggt på
ett sätt, men jag tror verkligen att det har hämmat oss i vår utveckling.
Vi har umgåtts med samma personer, varje dag, i nio år. Några få elever har
förstås kommit till eller försvunnit, men det har inte gjort någon större
skillnad. Jag tror att det hade varit bra för oss om vi hade fått byta
skola när vi började sjuan. Det måste ju vara lite tråkigt för lärarna
också efter ett tag att ha samma elever så länge. Jag tror att vi har haft
samma lärare som vi har nu (ungefär) ända sedan vi började femman eller
sexan.

I framtiden borde lärare och elever bestämma gemensamt hur man ska bedriva
undervisningen, hur den ska läggas upp, vilka böcker som ska köpas in, hur
och vad man ska arbeta med, hur skolan ska se ut (lokaler och vad som
behövs) och lägga upp scheman tillsammans.

Det skulle också vara bra om man kunde ordna så att åtminstone några elever
skulle kunna arbeta med ämnena hemifrån, och ha kontakt med sina lärare
över internet. Det arbetssättet är bra om man bor långt från skolan och får
åka buss länge både dit och hem. Genom att arbeta så kan man spara tid och
det kanske räcker om man är i skolan någon eller några gånger i veckan.

Det är ganska svårt att påverka i större saker i skolan som det är nu. Det
borde bli lättare att få tex. rektorn att ta till sig förslag från oss
elever.

Det finns mycket saker som är bra i skolan också. Jag tycker att det
fungerar bra mellan oss elever och lärarna för det mesta. Mobbning finns
det nog inte så mycket av på skolan tror jag. Inte som man ser något av
iallafall, men sådant pågår ofta i det tysta.

Jag tycker att lärarna måste ingripa mer och försöka stoppa rasism och
annan främlingfientlighet. Man skulle kunna anordna en kurs som alla lärare
och annan personal på skolan ska gå, där de kan lära sig hur man ska
hantera rasismn, nasizm, och mobbning i skolorna. Jag tror att det ofta är
det som är problemet att personalen inte vågar eftersom att de inte vet vad
de ska göra.

Det här är min syn på skolan just nu. Det finns en del bra saker men det
mesta behöver ändras ganska mycket.

Ämnesval och lärarkommentarer står på ett försättsblad.

Mina skolår.

Livfullt berättat, men bara ett enda minne!

Varje mening börjar på ny rad.

Miljoner olika tankar och minnen snurrar i huvudet när ämnet kommer på
tal.
Det finns så mycket roligt, tråkigt och sorgligt att berätta om nio år av
sitt liv.
Men allt har passerat förbi så otroligt snabbt, så en del minnen har
suddats ut och blivit lite oklara, men med hjälp av min fantasi och av det
jag minns starkast ska jag försöka att skriva så bra jag kan.

ny sida

Utflykt med klass 3b.
Det var en varm sommardag och jag var en stolt, precis nybliven tredje
klassare och idag var det dags för utflykt.
Röda, gröna, blå och gula ryggsäckar täckte skolgården.
Alla var förväntansfulla och lyckliga den här dagen.
Två och två i ett långt led traskade vi mot utomhusbadet.
Efter den långa halvtimmes gångtiden som bara hade bestått av skratt och
sång var vi äntligen framme.
Våra färgglada sommarkläder bytes snabbt ut till olika bikinis, baddräkter
och badbyxor.
Alla sprang livligt ner i det varma vattnet och lekte och stojade.
Vi njöt helt enkelt av den fina sommardagen.
Men allt det harmoniska avbröts med att en av barnen i poolen gav ifrån sig
ett fruktansvärt skrik.
Jag och min klass var först fram för att kika på vad som hade hänt.
Vi började med detsamma att skratta.
Det var ingen olycka som inträffat och inte heller hade någon farit illa,
utan det var en lång och sliskig ål som simmade runt i poolen.
Han hade kommit ganska fel den dagen och pga honom fick vi inte bada mer.
Men lika glada var vi för det, eftersom att vi hade ett roligt minne att
dela med varandra och det tog väldigt lång tid innan vi slutade prata om
”ålen i poolen”.

ny sida
Jag skulle antagligen känna mer skräck idag om jag mötte en ål i en pool.
Men det skulle än idag vara en rolig och annorlunda upplevelse och ett
enormt underligt minne att dela med sig av till vänner och familj.

Jag har aldrig varit särskilt vacker och kvinnlig av mig. Det var
förmodligen därför det inte var någon chock för mig när min mamma berättade
för mig att jag var tvungen att gå i pojkskola.

Jag var 9 år och bodde i utkanten av Liverpool. Efter tre år på flickskola
hade jag förstått att det inte var min grej. Det blev inte precis bättre av
att min bästa och enda vän Linda, omkom i en trafikolycka. Jag blev då
utlämnad till de små sminkflickornas utfrysningar. Dagen då Linda dog, bad
jag. Jag om en förändring. Jag vet inte hur, men jag blev bönhörd. En vecka
senare berättade min mamma att vi skulle flytta. En rik släkting i norra
Skottland hade dött, och vi hade ärvt hennes hus. Första gången jag kom dit
förstod jag att jag kommit rätt. Det var ett mycket litet samhälle, där
alla verkade känna alla och fiskhandlaren sålde nattens fångst på torget.
Huset som vi ärvt var enormt. Jag fick en helt egen våning och ett eget
bibliotek. Om jag gick ut på taket kunde jag se allt som hände. Traktens
enda skola ett pojkinternat låg en och en halv mil bort. Man åkte skolbuss
dit på måndag morgon och kom hem på fredag kväll. Min första investering
när jag kom var att köpa ett par rejäla skor. Det var tydligen ca 300
regndagar här om året.

Första morgonen jag skulle till skolan så var jag faktiskt inte ett dugg
nervös. Jag hade intalatt mig själv att tuffa till mig. Jag klampade på
skolbussen i mina grova skor så att det märktes. ”A girl, a girl” viskades
det runt om i bussen. Men jag brydde mig inte om det, utan gick längst bak
i bussen och satte mitt emellan två killar som såg jämnåriga ut. Jag vände
mig till en utav dem och frågade vad han hette. Han tittade på mig som om
jag vore ett ufo, och fick till sist ur sig på mycket inhemsk skotska
”m.mi.m Michael” Vi pratade lite kort om vädret men sedan blev det tyst.

Efter den första lektionen som hade gått relativt bra hade vi håltimme. Jag
slog mig ned brevid några killar vid en bänk. En av pojkarna drog ett skämt
om hur dumma engelsmän är, och jag brast ut i totalskratt. Medens var det
som en mental spärr mellan oss brustit, det hade accepterat mig.
Efter en månad på skolan var det som om jag gått där hela mitt liv. Jag
kunde nästan prata om allt med dem. Jag var långt bort från flickskolan där
man var tvungen att raka benen tills man blödde för att kunna ha på sig
skoluniformen. Nu kunde jag ha vilka kläder jag ville. En helg tog killarna
med mig på en fotbollsmatch, där traktens elitlag spelade. På rasterna
spelade vi cricket och jag blev så duktig att jag fick vara med i skolans
eget lag. På mitt sjunde år på skolan fick jag min första pojkvän. Han var
ett år äldre än jag och visste lika lite om tjejer som jag visste om
killar. Det blev inget vidare långt förhållande, men jag tror ändå han var
nyttig för mig. Jag fick en försmak på vuxenlivet när han tog min oskuld.

Jag tror att min speciella skolgång har gjort både positiva och negativa
intryck på mig idag. Men samtidigt tror jag det bästa är att gå i en normal
klass, och inte en som är domi|nerad av det ena könet.
Idag är jag gift och har 2 barn. När min första dotter ska börja skolan om
ett år så ska jag se till att hon kommer till en vanlig skola.