Kulturellt kapital: 200-500

Mina skolår :

När jag tänker tillbaka på min skolgång så är det med en skräckblandad
förtjusning. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men ändå känns
det som om jag måste le. Mina skolår har nog trots alla mörka stunder varit
bra.

På kvällen, efter första skoldagen i ettan, när jag låg i sängen för att
somna minns jag att jag tänkte:
– Herre Gud, nu är jag verkligen stor! Tänk, jag har gått en dag i ettan.
Men när jag ser etta-klassare idag, så är de ju väldigt små.

Under hela lågstadiet var jag väldigt blyg. Av någon anledning hade jag
ändå aldrig svårt att få kompisar, de drogs till mig på nåt vis. Så ensam
har jag aldrig varit.

Annika hette läraren som vi hade hela lågstadiet. Hon ville att alla skulle
kalla henne för fröken, men alla sa Annika åt henne ändå.
Varje år tvingade hon oss att måla majbrasor med kladdkrita efter första
maj. Det var något som jag avskydde, för mina eldar blev misslyckade varje
år. Men det värsta var att hon satt upp dem på väggen i klassrummet så att
alla kunde se dem och jämföra de bra och dåliga majbrasorna.

Jag har ett minne från en lektion i tredje klass. Läraren gick igenom
någonting på svarta tavlan -som under alla år har varit grön- jag tror det
var någonting om jordbruk. Jag minns att jag tittade ut på skolgården genom
fönstret och tänkte att när jag slutade låg-|stadiet och började i fyran på
mellanstadiet med en ny lärare så skulle all gemenskap och allt trivsamt
vara slut. Då skulle det bara handla om pluggande. Så blev det inte.

Dagen innan jag skulle börja fyran så tänkte jag att jag skulle bli en ny
människa. Jag skulle bli gladare och våga mer. Det lyckades redan första
dagen. Första intrycket jag fick av mellanstadiets värld var de höga
bänkarna och de höga stolarna. Man kände sig som Nils Karlssons pyssling
när man gick omkring i det klassrummet bland de skyhöga bänkarna. Läraren
-Ove- var en lång man med vitt hår, glasögon och stickad tröja. Jag älskade
honom som en mor-|far från första stund.

Efter första terminen på mellanstadiet slutade Ove p.g.a. klassrumsluften
som han var allergisk emot. På väg hem från skolan sista dagen innan
jullovet grät jag för att jag var så ledsen. Efter jul började virrvarret
av lärare bryta ut. Vikarie efter vikarie avlöste varandra och det verkade
aldrig komma någon fast lärare. Tillslut kom Therese, hon var en nyutbildad
lärare med brunt långt hår. Hon var hela klassens bästa vän ända tills i
slutet av femte klass. Då var hon tvungen att flytta tillbaka till
Stockholm, därifrån hon kom. Så när jag började sexan fick vi en ny lärare.
Det var då helvetet tog fart.

Under hela sjätte klass mådde jag dåligt. Egentligen vet jag inte vad som
hände, men helt plötsligt var klassen förfärlig att ha att göra med.
Skolans lärare avskydde oss, skolans andra elever var rädda för oss och jag
tror nog att vi hatade varandra också.

När vi sedan började på högstadiet så var det som en befrielse. Allt kändes
så underbart och lugnt i jämförelse med i sexan. Att klassen splittrades
upp var bara bra.

Jag kommer ihåg hur nervös jag var första skoldagen i sjuan. Man kände
nästan ingen och skolan kändes så stor att jag aldrig trodde att jag skulle
kunna lära mig var alla salarna låg.

Nu har jag gått på högstadiet i snart tre år och då slutar grundskolan. Den
har utsatt mig för mycket och gett mig många olika intryck. Det jag minns
mest är alla männi-|skor jag har haft omkring mig. Alla syslöjdslärare
förtjänar ett eget kapitel. Alla har varit äldre kvinnor med kort hår och
bestämda regler för hur allt ska skötas. Aldrig kommer jag att kunna glömma
deras stränga order:
– Nej, du får inte klippa mitt i tyget!
– Du får inte glömma sömsmån!
– Man måste komma ihåg att nåla kanterna!

Till hösten börjar jag på gymnasiet. Det blir spännande och förhoppningsvis
roligt också. Samtidigt så kommer man ju närmare den människa som man ska
vara i framtiden. Under alla dessa skolår har man ju förändrats och
utvecklats. Det har alla andra omkring också gjort.
En klassåterförening om femton eller tjugo år vore intressant. Då skulle
man få veta vad det blivit av alla.

Så när jag tänker tillbaka på min skolgång så måste det vara med
skräckblandad förtjusning.

Marianne Molin
9:13

9 feb.2003

Att byta skola/Att byta klass
När jag gick i klass 1-3 så gick jag skola på Södermalmsskolan, det var en
liten röd trevlig skola. Fanns inte mobbing där för vi var så få elever och
vi hade jätte bra samhörighet. Men det fanns bara upp till årskurs 3 i den
skolan så sen efter 3:an var det dags för skolbyte.
Jag tror nog att alla i min klass var väldigt nervösa, nu skulle vi flytta
till stora Söderhags|skolan och gå skola med ca 200 andra elever. Men det
var ganska ok, vi skulle fortfarande gå i samma klass, bara få en ny
paralellklass. Det gick bra, jag tror att alla trivdes rätt så bra visst
fanns det mobbing på denna skola det fick jag också smaka på, men det var
inte så farligt, nån lite pik här och var.
Sen så var det sags för det största bytet någonsin, nu var man en stor 6:a
som skulle börja års|kurs 7! Då blev jag riktigt nervös, klassen skulle
splittras, vi skulle förlora varandras stöd och måsta stå på egna ben. Som
tur var så fick man välja 3 personer från sin egen klass som man helst
skulle vilja gå med.
Vi fick varsin lapp där vi enskilt skulle skriva upp dom 3 man helst av
allt ville gå med.
För mig var dom 2 första personerna lättast, mina bästa kompisar Nilla och
Cecilia. Men den tredje då, vem skulle jag då välja?
Jag valde tillslut Annika. Jag tyckte inte om henne särskillt mycket men
hon kändes som ett bra val ändå.
1. Nilla
2. Cecilia
3. Annika
skrev jag på lappen, vek ihop den och gav den till läraren. Jag kunde väl
ändå inte ha så mycket otur att jag skulle hamna med bara annika i en
klass.
Sen kom dagen då vi skulle få veta vilken klass vi hamnat i. Jag nästan bad
till Gud att jag inte skulle hamna med endast Annika. Dom ropade först upp
vilka som hamnat i klass 7:11. Massa okända namn från andra skolor
rabblades upp och dom så kallade ”nördarna” i min då|varande klass, där
bland ropades Annikas namn upp. Eftersom mitt efternamn börjar på S så
för|stod jag nästan att jag var den sista som skulle ropas upp. Och så blev
det.
Hanna Söder, ropade Sören, min dåvarande lärare upp.
Jag kände hur jag fick en klump i halsen. Jag hade hamnat i en annan klas
än Cecilia och Nilla. Det kändes som jordens undergång.
Sen blev det sommar och klumpen i min hals blev allt större.
Skulle jag nu förlora mina två bästa vänner?
Men sen fick jag veta ett alternativ, man fick byta klass om man hade skäl
till det! Min mamma pratade med rektorn på skolan. Vi ringde runthalva
sommarlovet kändes det som. Jag ville verkligen byta klass, men det blev
aldrig så. Alla såg mej som en social och framåtriktad person, jag skulle
lätt kunna skaffa nya vänner. Jag blev skitsur men det fanns inget att göra
åt det, skolans önskan var min lag.
Och så kom den stora Dagen. Den första skoldagen som högstadieelev. Jag
hade köpt nya fina kläder och nyss färgat mitt hår knall rosa. Jag hade
ruffsat till mitt hår och lagt på make up på ögonen. Jag var skit|ball
tyckte jag. Men vi hade otur med vädret, det ösregnade! Jag cyklade med
Cecilia och Nilla till skolan. När vi träffades iden vanliga korsningen var
vi skitfina men när vi var framme vid Pinnbacken så var vi blöta i håret
och på kläderna, sminket hade runnit och vi var trötta och griniga när vi
kom in till skolans värme. Det stof på entré dörrarna vilket klassrum vi
skulle vara i. Cecilia och Nilla skulle vara i klassrum 102 och jag i
klassrum 203.
Så mitt första klassbyte började i sorg. Nu var vi inte tre bästisar
längre, jag hade hamnat utan|för. Och det var inte alltid vi hade raster
samtidigt, så vi gled mer och mer ifrån varandra. Så en dag så var det inte
jag, Cecilia och Nilla längre. En tjej vid namn Dani hade tagit min plats.
Då förstod jag att nu var jag helt ute. För ett ganska långt tag stod jag
ensam vid skåpen på rasterna. Jag kunde ju inte bara slita tag i nån och
säja, kan jag va med dej?
Men sen kom dagen då jag gjorde det. Jag slet tag i Elisabet från min klass
och frågade rakt ut, kan jag vara med dej ikväll? Nu är jag och Elisabet
bästa kompisar. Så det gick ju bra tillslut med klass|bytet. Och nu går man
i 9:an och ska snart byta klass och skola igen. Allt går så fort, känns som
att det var aldeles nyss jag var liten och ny på den här skolan. Och nu är
det dags igen. Nu ska man bli liten och ny igen. Känns bra att få välja en
linje som man verkligen vill gå och få komma till en ny skola. Jag ska gå
medie programmet i luleå. Har varit och kikat på skolan med Elisabet. Det
var en fin ljus skola med trevliga lärare och elever. Den passar mig jätte
bra men jag känner ändå oron. Jag kanske inte får nån kompis på den skolan.
Elisabet ska förmodligen gå skola i torneå så då är jag ensam igen. kommer
att splittras rån min bästa vän. Men det kommer säkert att gå bra. Det
intalar jag mig själv. Det här blir jättebra. Men jag känner ändå samma
oroklump som jag kände på sommarlovet från 6:an till 7:an. Tänk om skolan
kräver för mycket, jag kanske hamnar efter och blir utmobbad. Det var
lättare när man var yngre och skaffa nya vänner, det var som mer
själv|klart att man skulle prova på nya vänskapskretsar. Det här kan jag
grubbla över hur mycket som helst. Jag får bara ta dagarna som dom kommer,
allt löser sig och vem vet, den hela Elisabet historien kanske upprepar
sig? Men just nu känns det som att jag inte vill ha nån ny bästa kompis,
men så kände jag i 6:an också. Jag tror att klassbyten är bra för ens
utveckling, men lär sig att ta nya initiativ och får träffa nya människor.
Man ska inte känna sig så bekväm i sin situation hela livet. Det kan vara
bra att skaffa sig nya roller och få vara med olika människor. Eller det är
i alla fall vad jag intalar mig själv just nu. Annars skulle jag nog följa
med Elisabet till Torneå.

Den här novellen blev inte så bra. Jag vet att jag kan mycket bättre.
Men nu hade vi ju inte så mycket tid och jag har ”skrivtorka”. Försökte
ändå få med lite vettigt innehåll.

Att byta skola
När Hans vaknade upp tidigt i sitt rum, på en Måndags morgon i April.
Bland alla flytt kartonger i hans rum hans nya rum.
Hans hade nämligen flyttat hit till Uppsala i natt med sin mor.
Han hade inte sovigt särsilgt mycket den natten.
Det ända han kunde tänka på var den nya skolan.
Hur ska det gå tänkte han när han klädde på sig och gick ut i köket för att
få lite mat i magen.
Hans Mamma hade redan klivigt upp för att göra frukost till Hans och sin
nya man Harald.
Hon gjorde pannkakor som va Hans favorti frukost mat.
– Mums, sa Hans när han ätigt klart.
– Vad kul att du gillar det gubben min, sa hans mor.
– Mor, sa Hans med dyster röst.
– Ja min son, sa hans mor undrande.
– Hur tror du att det kommer att gå?, sa Hans förtvivlat.
– Bara bra min son seså det är dags att gå nu, sa Hans Mor.
Senare när Hans kom hem så såg han inte särsilgt glad ut han sällde igen
ytter dörren och satte sig på en stol i köket.

– Hur är det fatt Hans?, undrade hans Mor.
– Dom Dom, stammade han fram.
Alla va jätt trevliga jag träffade jätte många nya vänner.
– Men va bra Hans jag sa ju att det skulle gå bra men hur va det med
lärarna då, sa Hans Mor.
– Alla var jätte bra utom bild fröken, sa Hans.
– Va bra sa, Svens mor
– Men jag är så trött, sa Hans
– Gå och lägg dig då, sa hans Mor
– Det ska jag väck mig till maten Mor, sa Hans när han gick och la sig.

Att byta skola

– Kom nu, vi flyttar nu! skrek pappa nerifrån köksfarstun. Jag svarade
inte. Jag var arg och besviken, men jag visste att det inte fanns något jag
kunde göra.
Pappa skulle bli förflyttad till en högre post inom fläktfabriken och det
betydde att vi, jag, mamma och pappa skulle flytta.
Det verkade inte som om de skulle komma och slita in mig i bilen den här
gången. De gav mig lite tid. ny sida Jag reste mig upp ur sängen och
tittade på mitt tomma rum, som jag så tryggt sovit nästan alla dagar av
mitt liv i. Jag satt kvar ett tag till. Sen tänkte jag att Norrköping
kanske inte skulle bli så farligt.
Jag gick ner för trappan och ut på gatan, där mamma och pappa stod och
väntade. De fick en mycket förvånande och glad blick när de såg mig. Som om
de inte träffat mig på flera år. Efter de kramat om och gullat med mig,
satte jag mig i baksätet och såg surare ut än vanligt.
– Tolv förbannade mil, tänkte jag ledsamt.
Jag hade aldrig riktigt tyckt om att åka bil, och det gjorde ju inte
saken bättre av att vi skulle flytta dit vi var på väg. Jag slog på en
skiva på högsta volym, så jag skulle slippa höra pappas tjat om att jag
skulle få massvis med nya kompisar på den nya skolan. Jag ville inte ha nya
kompisar. Jag var nöjd med dem jag hade. Jag slumrade till, vaknade igen
och stängde av skivan, och somnade igen.
När jag vaknade igen var vi framme. Jag såg mamma och pappa i fönstret
inne i ett hus. Även om jag inte ville flytta kände jag att det skulle bli
spännande att utforska det nya huset.
Till min stora besvikelse var det inget speciellt med detta huset. Det
var ganska likt alla andra förortsvillor. Jag gick upp och valde ut det rum
som jag ville ha, för det hade pappa och jag kommit överens om. ny sida
Att jag skulle få välja rum först alltså.
Det var en vecka kvar av sommarlovet, och jag skulle börja 8:an i en ny
klass, på en ny skola. Jag tänkte på de gånger vi fick nya elever på min
lågstadieskola. Flera veckor brukade vi snacka om den nye som skulle komma.
Nu skulle jag bli den nye som alla skulle snacka om.
Lovets sista dagar gick förbi och jag skulle snart sitta på bussen, på
väg till min nya skola. Jag stod i bad-|rummet och försökte fixa till något
som man ny sida sånär skulle kunna kalla frisyr. Redan nu kände jag att
det kanske skulle bli kul att börja på en ny skola.
Jag drack ett glas mjölk, tittade på klockan och rusade ut till den
hållplats jag ansåg ligga närmst huset. Jag kände mig stressad, fastän
bussen inte skulle komma till min hållplats förän om tio minuter.
Jag hade sprungit så fort att jag inte sett vad som stod där på
hållplatsen.
– Så bråttom behöver du inte ha, hörde jag den mildaste röst någonsin
säga.
Jag, som tidigare hade stått och lutat armarna mot låren, tittade upp och
såg den sötaste flickan jag någonsin sett, glatt leendes mot mig.
– Du är den nya va? Jag heter Sanna förresten.
– Jag heter Henrik, flåsade jag ut.
Bussen kom. Jag steg på och valde ut två tomma säten lagom i mitten av
bussen. Sanna satte sig bredvid mig och vi satt och pratade hela vägen till
skolan.
Den nya skolan var inte så farlig. De flesta var ganska spralliga. Det
berodde väl på att många inte hade träffat varandra under lovet.
Min nya klass var ganska lik alla andra klasser. Det fanns två olika
sidor. En med de lite tuffare personerna och en med lite mindre tuffa. De
flesta tog emot mig på ett vänligt sätt.
Efter skolan satt jag med Hanna på bussen igen. Jag verkade vara lyckligt
lottad trots allt.
Mamma och pappa förstod nog inte vad som hade hänt… Men att jag var
lycklig kunde i alla fall vem som hellst se!

Mina skolår
Jag har alltid tyckt om skolan. Visst har jag som alla andra svurit över
att man måste gå upp på morgonen och visst har jag på måndag|arna ofta
tänkt ”å nej nu är det hela fem dagra kvar till helgen”. Jag har alltid
avskytt alla läxor och sådant man måste göra hemma. Efter skolan ska skolan
vara slut tycker jag.
Men när vi har lov märker jag vad jag egenteligen känner för skolan. Jag
saknar den oerhört mycket. Inte själva lektionerna kanske. Utan jag saknar
alla kompisar och gemenskapen. Visst är jag med många kompisar även när jag
har lov men i skolan samlas nästan alla mina kompisar på ett ställe och det
blir liksom medelpunkten för ens liv.
När jag är på semester längtar jag tills jag kommer hem och får gå i
skolan och berätta för alla vad jag har gjort på lovet.
Det är då jag märker att jag inte alls tycker illa om skolan utan faktiskt
gillar den väldigt mycket.
Att börja mellanstadiet var himla roligt minns jag. Jag fick nya
lärare och allting var nytt. Framför allt kände jag mig mycket större och
mognare än när jag bara gick i lågstadiet.
En stor nackdel var dock att man inte fick vara på låg|stadiets
snöbollsplan längre. Detta betydde att om vi skulle kasta snöboll var vi
tvungna att gå till mellanstadiets snöbollsplan och alla var livrädda för
femmorna och sexorna som mulade en så fort man kom i närheten av
snöbollsplanen. Detta ledde till ett av mina värsta skolminnen.
Jag och en kompis stod och tittade när tjejerna lekte eftersom vi inte
vågade gå till snöbollsplanen. En flicka hade en jättestor luva och jag och
min kompis besämde oss för att försöka pricka i luvan med snöbollar. Det
var jättekul till en början men sen började snön ta slut och vi kramade
isigare och isigare bollar. Tillslut stod vi och kastade rena isklumpar som
var som missiler i luften. Det var bara en tidsfråga innan olyckan skulle
vara framme.
Och mycket riktigt, jag kastade upp en extra hård isklump högt och
långt och jag fick nästan ont i huvude själv när jag såg den träffa mitt i
huvudet på flickan. Jag såg henne gråtande springa in i skolan och några
minuter senare kom rektorn ut och frågade om jag var Johannes Pihl.
Ja, sa jag osäkert. Jag fick följa med rektorn in i ett rum där flickan
satt och grät med en ispåse på huvudet. Rektorn skällde lite på mig och jag
sa förlåt och sådant. Den världiga förnedringen kom dock efterår på nästa
lektion när jag fick en ordentlig utskällning av läraren inför hela
klassen. Det var nästan som ett polisförhör. Läraren ställde en massa
frågor som ”varför gjorde du så, vad tänkte du på och hur tror du det känns
för flickan nu?” Jag var tvungen att besvara varenda fråga och allas
blickar var fästa på mig under hela förhöret.
Efter det här med isbollen tog jag mig igenom mellan|stadiet utan att
vara inblandad i allt för mycket dumheter.
Visst gjorde jag endel bus som att bryta sig in i trä|slöjden och sno
häftmassa, ta pennor och sudd, stänga in folk på toaletten och skriva saker
på tavlan när läraren inte var där. Men annars var jag en snäll och lydig
pojk som lärarna tyckte mycket om.
Vi hade ofta olika temaarbeten om städer, länder, hav och sådant. Det
gick till så att man letade fakta och skrev texter och ritade bilder. Sedan
band man ihop allt till en bok.
I slutet av ett arbete fick man redovisa för hela klassen. Jag minns
särskilt en redovisning som jag och två till gjorde om östersjön. Vi gjorde
en storslagen entré i bara badbyxor, simfötter, cyklop och snorkel.
Dessutom hade vi musik till och en dans som vi kommit på.
Sen gjorde vi redovisningen i den utstyrsel vi kommit in i.
Redovisningen var faktiskt bra, men mycket fakta och ingen av oss fnittrade
eller tramsade till det.
I slutet av sexan hade vi en maffig cabaré. Jag och en till var såna
som presenterar alla nummer. Vi drog historier och jag minns särskilt en
sak. Det var så att alla tjejer ville vara Britney Spears. Så hon uppträdde
fyra gånger på cabarén och alla i publiken tröttnade på henne efter två
gånger. När hon skulle uppträda den fjärde gången frågade jag publiken om
de inte ville se Britney Spears en gång till. Alla i pupliken skrek: ”Å nej
inte hon igen.” så flickan som skulle härma Britney fick inte direkt något
varmt mottagande. Om man bortser ifrån alla Britney Spears så var det en
mycket bra cabaré och alla var nöjda och belåtna.
Dagarna innan vi slutade på Stenslund som hade varit vår skola de
senaste sex åren kände jag att jag inte ville därifrån samtidigt som det
kan bli kul med en ny skola. Jag fann det ändå roligare på Södergård som
var min nya skola än vad det hade varit på Stenslund.
Nu när jag är i slutet av Nian och snart ska byta skola igen känner jag
faktiskt precis likadant som jag gjorde när jag slutade sexan.
Men jag kommer säkert att få det jättebra på den skolan jag kommer
till.

Varierad och humoristisk och trevligt berättad. Röd tråd med bra
disposition och reflekterande inslag. Bra språk

Mina skolår
Min första dag i skolan minns jag fortfarande som om det vore igår. Jag
hade på mig ett par nya turkosa byxor som jag få tyckte var jättefina. På
ryggen hade jag en ryggsäck som min mamma hade köpt till mig. Allt jag hade
på mig var nytt, precis som allt med skolan skulle bli. Glad och
förväntansfull gick jag till skolan tillsammans med mina två kompisar
Cecilia och Sanne. Skolan låg knappt tvåhundra meter ifrån mig, en sträcka
som i den åldern kändes väldigt lång.
Första dagen gick bra enda tills vi skulle gå hem. När vi skulle lämna
skolan trillade jag på en kulle på skolområdet. Jag minns just detta så väl
för att det blev en stor gräsfläck på mina nya byxor och jag blev
fruktansvärt arg och ledsen. Fort som bara den sprang jag hem till mamma
och visade byxorna. I dagens läge kan jag inte förstå hur en sådan liten
bagatell kunde kännas så stor som den faktiskt gjorde då. Men det hade väl
med åldern att göra!
Den första tiden i skolan var man ivrig att få lära sig och man
tyckte det var kul att gå till skolan.
Det visade sig snart vara fel och skolan blev snabbt en del av vardagen.
Lågstadiet är nog den tid som jag minns minst av. Men en sak som jag kommer
ihåg är mattelektionerna. Matteboken, det var något speciellt med den. Jag
och tre killar i klassen tävlade alltid om vem som blev klar först. Jag
minns det så väl för det var till och med så att man tog hem boken och
jobbade hemma för att bli klar, något som jag aldrig skulle göra idag. Inte
av den anledningen i alla fall. Under det tredje läsåret tröttnade jag
regält på skolan. Det var inte längre kul att gå dit och var en lättnad att
få börja fyran och byta klass. Det kändes att man behövde något nytt för
att få tillbaka gnistan igen. För min del och för alla andra i min klass
blev skolan något helt nytt. Skolan hade fått tre nya lärare som vi fick
förmånen att ha. Våra tre klasser från lågstadiet blandades om till en
jätteklass på över 40 elever.
Systemet var helt nytt. Vi fick två klassrum med två grupper, vi fick ha
tre lärare istället för en och den största förändringen av alla…
arbetsättet!
Vi skulle börja jobba tematiskt, något som var helt nytt för oss. I början
såg man det som något negativt men det visade sig sen vara en positiv
överraskning. Att jobba men tema innebar mer ansvar och att man fick jobba
mer för sig själv. Det var något som jag tyckte om eftersom att jag alltid
gjort bäst ifrån mig när jag jobbat självständigt.
Mellanstadiet är den del av min skoltid som jag minns mest av. Det är också
den tid som jag trivdes som bäst i skolan.

1. Mina skolår — ritad pil Mellanstadie och högstadie
Nu börjar något nytt. Det var min första tanke när jag skulle börja
högstadiet. Att få en ny start på mitt primitiva liv. Inte visste jag att
förändringen skulle bli så stor som den blev. Att komma från en skola där
alla känner alla och klassdiscona var höjdpunkten på året, till en skola
där man knappt känner någon och det händer nya saker varje helg förändrar
kanske mer än vad man tror. Nu när jag tänker tillbaks på mellanstadietiden
så kan jag inte undgå att känna en viss längtan. En längtan av att slippa
oroa sig och bry sig om omvärlden. Det största beky-|mret som man hade på
den tiden var väl vilken kompis man skulle umgås med på eftermiddagen.
Högstadietiden fick nya tankar att dyka upp i mitt huvud. Tankar som jag
aldrig trodde att jag skulle tänka. Mina tankar förändrades, jag
förändrades. Men vad förändrades jag till, till mig själv?

Vem är jag? En vanlig fråga som man ofta frågar sig men troligen aldrig
kommer att kunna svara på. ”Bara du är dig själv så går allt bra”, jag
citerar min mamma. Hur ska jag kunna vara mig själv om jag inte vet vem jag
är?
ny sida
När jag gick på mellanstadiet visste jag vem jag var. Jag visste vad jag
ville och inte ville. Jag behövde inte bry mig om framtiden, den tog hand
om sig själv. Ka-|nske är det det som gör att allt känns bättre när man är
liten. Att man känner att man vet så mycket. Man känner sig så säker i
rollen som sig själv.

På högstadiet blir allt annorlunda. Varför denna förändringen sker just på
högstad-|iet kan man fråga sig. Kanske har det med pubertet att göra.
Kanske har det med skolan och människorna att göra. Jag vet inte, ingen
vet. Kanske förvandlas jag till ett tredje jag på gymnasiet.

De starkaste minnena som jag har från mellanstadiet är framför allt hur
roligt jag hade. Allting gjorde man för att det var kul. Man hade inga
förpliktelser. Men jag minns också hur jag såg upp till eleverna på
högstadiet. Hur jag län-|gtade tills jag skulle få bli en av dem. Jag ville
bli vuxen.

Känslorna och minnena från högstadiet är blandade. Något som verkligen
märks på högstadiet är falskheten och spelen mellan människor. Man märker
verkligen hur folk genomgår någon slags mellanperiod där man ska låtsas
vara någon man vill vara. Under denna perioden kan man inte lita på någon.
Alla vill så gärna ”passa in” och skvallrar gärna bakom ryggen på en för
att få en chans att göra detta. Alla är så rädda för att bli utpekade för
att vara ”annorlunda”.

Denna perioden kommer man så småningom över. Jag gjorde i alla fall det.
Men i åttan kom för mig en ännu värre period. En period av depression. Allt
jag mins från åttan och halva nian är en dimma. En dimma där jag var ledsen
i princip hela tiden. Jag hade varken ork eller lust att göra någonting.
Jag förlorade många kompisar och min bästa kompis flyttade utomlands. Detta
händer tydligen fler än mig. Man hör ju på nyheter att ungdomar idag har
problem med stress och depress-|ioner. Men mitt i detta mörker så fanns det
ändå något som sade mig att allt skulle bli bättre, att det inte skulle
vara i evighet. Detta något hade rätt.

På jullovet i nian hände någonting. Det var som om en lampa tändes i mitt
lilla, mörka inre. Jag blev glad igen. Uppriktigt glad, inte det där falska
leendet som satte sig på mina läppar, utan hela jag blev glad. Varm, glad
och lycklig.

Även om det inte var en speciellt trevlig period så är jag på något sätt
glad att jag fick uppleva den. Jag skrev mycket under den tiden, dikter och
korta texter. Jag blev mer kulturellt intresserad. Detta öppnade en annan
sida av mig själv. Man kan säga att jag knöt starkare band i vänskapen med
mig själv.

Idag kan jag bryta ut i ett fniss ibland, bara sådär. Ett lyckofniss,
precis som på mellanstadiet. Men det är lyckofniss över olika saker. På
mellanstadiet kunde jag bara lyckofnissa åt något roligt. Idag lyckofnissar
jag över livet. Över hur bra jag har det och över hur mycket fint det
finns.

Även om jag inte har min framtid planerad så kan jag bara ta det lugnt
medans framtiden vilar tryggt i mina händer.

Parenteserna runt ”och så” kan eventuellt vara gjorda av läraren. Eleven
och läraren använder likadan penna, så det är svårt att avgöra vem som
gjort dem.

Mina skolår
När jag skulle börja skolan för första gången så var jag väldigt nervös,
det var en ny värld som jag inte visste något om. Min första riktiga skola
var Enfors skolan, det är en väldigt liten skola som det gick ca 28 elever.
På skolan var det ifrån lekis och upp till trean. Men det var ändå en mysig
skola, man saknar endel stunder därifrån tex. när vi var inne i ”mysrummet”
och Pernilla läste berättelser.
Sen gjorde vi roliga utflykter och så, det saknar man lite nu. Sen när man
gick i trean på höst terminen så skulle vi på besök på sundbyskolan. Då var
jag väldigt nervös för det var en mycket större skola med massa nya
människor. Men samtidigt var det spännande och roligt på något sätt. Men
sen när vi väl kom dit så var det inte så farligt, dom verkade jätte-
|trevliga (och så) Man blev nästan besviken när man skulle åka tillbaka
till vår skola. Det var alltså några av dom som man skulle gå tillsammans
med efter sommaren
Sen kom svaren, jag skulle gå i 4A och Kim Svensson skulle vara
klassföreståndare. Nu var man nästan i samma situation som när man skulle
börja skolan, man skulle in i en annan värld igen med hundratals elever
istället för 28st. det var lite skillnad. Dom första dagarna gick lite segt
och nervöst men sen blev det bättre och man fick nya kompisar. Det var rätt
stor skillnad mellan Sundbyskolan och Enforsskolan och sen var man ju
vuxnare, det blev fler läxor. Det var rätt jobbigt för då fick man inte
lika mycket fritid, men man vande sig efter ett tag. Man började ta skolan
mer på allvar nu.
Sen när jag gick i femman så fick vi besök av femman från Skönbäck, dom
skulle börja på vår skola efter sommaren. En av dom som var och hälsade på
hette Emmeli vi blev rätt bra kompisar direkt. Det skulle bli kul att få
lite nya elever i klassen. Det blev ännu mer läxor i sexan kändes det som i
alla fall man hade rätt mycket att göra inför sjuan. Men det skulle bli kul
att börja på högstadiet för då räknades man som äldre (och så). Jag var
inte särskillt nervös inför sjuan, eller lite var man väl, med nya lärare
och nya klasser, men jag blev nöjd med den nya klassen. Det var mer frihet
på högstadiet än mellanstadiet man fick lite mer ansvar (och så), det var
skönt tycker jag. Endel sa att det skulle bli mer läxor i högstadiet men
det tycker inte jag att det blev men det blev däremot mer prov. Men det
blev ju inte jobbigare kan jag ju säga, fast man tog skolan ännu mer
allvarligt nu än på mellanstadiet.
Sen fick man ju ännu mer kompisar för det kom ju elever från Grishult men
det var bara roligt med mer nya människor. Nu gör jag ju sista terminen i
nian och har precis valt min ”framtid”. Många frågar om det är kul att gå i
nian. Jag tycker väl det är kul men nian är ung. lika sjuan och åttan
förutom att man har lite mer press på sig i nian. Och endel undrar om jag
är nervös nu när man ska in i en ”ny” värld men jag var bara nervös när man
skulle bestämma sig för vad man skulle gå. Men nu har jag bestämt mig och
det känns bra, som om jag har valt rätt,
Så det är bara att köra på, bara man har vilja så brukar det gå bra.

SLUT

1. Mina skolår
Jag var väll en sån som inte tyckte det var så jobbigt att börja skolan.
Jag fick rätt lätt kompisar och klassen var jättebra, tyckte jag iallafall.

Vi fick en bra lärare, Lena hette hon. Hon jobbar förresten kvar på skolan
ännu. Men när jag hade Lena, hade vi nästan olika åsikter om allt säger
mamma.
De var en gång när jag skrev med en på tok förliten blyerts|penna, då hade
Lena tagit den när vi var ute och spelade bandy, jag hade blivit helt tokig
och börjat att leta i pappers|korgen efter den.
Spela bandy ja, de gjorde vi varje rast även då vi bara fick fem minuters
raster, vi hann ju spela lite. Sedan var vi ju på skolresa hemma hos Lena.
det har jag faktiskt några minnen ifrån, eller om det bara är att jag har
tittat för mycket på korten vi har därhemma.
Annars kom jag inte ihåg så mycket, och rent skolmässigt så gjorde man väll
inte så mycket. Men man har ju faktiskt några skolböcker liggande där hemma
som är ifrån den tiden. Att de tog tre år och göra ut dom det verkar ju
helt otroligt, men man kunde ju inte så mycket på den tiden.
Jag har ett minne av att vi sitter nere på torget och äter glass med, vi
hade ju nått land med morötter och blommor och sånt som vi sedan sålde och
fick ihop lite pengar.
Nu kom jah på det med att vi hade inte bara Lena i lågstadiet, Malin hette
en, henne har jag inget minne av. Ulla, jobbar här fortfarande, men jag
tror inte hon känner igen mig, annars var hon himla snäll. Yvonne var den
fjärde läraren vi hade men hon slutade p.g.a att hon skulle ha barn. Om man
tänker efter nu så var det väldigt fint på lågstadiet, man behövde ju inte
ta så mycket ansvar och det var inte så stressigt till en massa prov.
En dag i trean kom Kaj och hälsade på, han hade ju ryckte om sig att vara
ganska sträng. Det var han som skulle bli vår mellanstadie lärare.
Mellanstadiet kommer jag om möjligt ihåg ännu mindre ifrån än lågstadiet.
Nu blev det lite mer ordning på oss med läxor varje dag och prov.
Idebäckarna kom också hit till oss.
De hände väll inte så mycket, det var bra att vi hade Kaj, han såg till att
vi skötte oss.
Mellanstadiet gick ganska fort och det var ju inte så svårt.
Tradeströmmarna kom sen i sexan då blev det lite roligare med lite nytt
folk och idebäckarna var inte så speciellt roliga. Albin G kom och vi blev
ganska bra vänner direkt. Det känndes nästan som om hela mellanstadiet gick
lika fort som sjuan. Men sjuan var ju extremt seg, det hände absolut
ingenting. Man fick ta mera ansvar och det blev mer allvar med proven. Vi
fick en ny SO-lärare som var lite speciell. Överhuvudtaget fick vi nya
lärare, för oss nya, det är inte så lätt att lära känna folk så snabbt, men
det gick ganska bra. Frejaskolan tycker jag har bra lärare. Dom är duktiga
och hjälper till om det behövs.
I sjuan började man längta till gymnasiet och få börja göra lite vad man
vill. Då blir det ännu segare om man går och väntar på det. I åttan sen
fick vi en svenska lärare som hette Jan-Åke, han var inte bara lite
speciell utan mycket! I och för sig gav han mig ett VG++ men det var ju
inte slutbetyg, så Sofia, våran klf. och svenska lärare som vi hade i
sjuan, kom tillbaka och genomskådade mig.
Annars var åttan med väldigt tung och jobbig med prov och arbeten som ska
lämnas in. Trots det var åttan inte lika seg som sjuan för den var extrem.

Sedan började vi nian efter ett långt, fint sommarlov.
I början på läsåret var det endel lärare som slutade. Den jag blev mest
ledsen över var helt klart Arne som vi hade i matte och fysik han var en
duktig lärare. Våran nuvarande lesbiska gympalärare som jag anser vara den
sämsta gympalärare i hela södra Sverige.
Vi fick tillbaka Sofia med och Jan-Åke försvann bort ifrån denna skola, men
han skulle visst ha tagit omställning på Nackaskolan.
Rektorn slutade också, vilket var rätt skönt. Om man ser till skolarbetet
har det lugnat ner sig ganska mycket, vi har ju fortfarande prov, men det
känns inte så farligt.
Jag tycker jag har haft en bra tid här på frejaskolan, men nu längtar man
ganska mycket till gymnasiet och få slippa vissa ämnen. Men vem vet, jag
kommer kanske sakna denna skolan.

Lära för livet!
Skolan kan tyckas vara tråkig och onödig men i själva fallet så är det
viktigt att lära sig olika saker. Jag själv tycker att engelskan är
viktigast. För det är väldigt viktigt att veta längre fram i livet utifall
man åker utomlands t.ex.
Praktik tycker jag också är viktigt men det är för lite. Det borde bli
kanske 2 veckor till. På så sätt lär man sig om ett jobb är tråkigt eller
om det är något man kan tänka sig jobba med i framtiden och det påverkar
också vilken linje i gymnasie man ska välja.
Visst är alla andra ämnena är ju också viktiga t.ex. matte : det måste man
kunna bara, svenska : viktigt att kunna stava och prata riktigt, so :
Sveriges och världens historia är bra att veta, idrott : att ha bra
kondition,
och hemkunskap : där får man lära sig laga mat, baka och lära sig viktiga
saker om livet. mf.