Kulturellt kapital: 200-500

Mina skolår

Min skoltid har satt djupa spår i mig som person. När jag nu i slutet av
nian tänker tillbaka på alla dessa år, tänker jag främst på de svåra
sakerna. På mobbningen och utfrysningen. På ensamheten och utanförskapet.
Allt har satt djupa spår i mig men jag tänker inte låta det förstöra mitt
liv, vilket det nästan gjorde.

I augusti månad år 1994 började jag i första klass på Lundenskolan. Jag var
ganska liten, blond och uppfattades nog som lite blyg och känslig. Jag var
helt enkelt inte som alla andra. Det var kanske därför som jag tidigt
utsattes för mobbning. Min lågstadielärare hette Elisabeth Wirén. Hon hade
grått hår och glasögon och spelade curling på fritiden. Vid högtidliga
tillfällen, skolavslutningar och liknande, bar hon alltid folkdräkt. Jag
tyckte aldrig riktigt om henne. Särskilt minns jag ett ”kvartsamtal”, som
det då kallades, i trean. Fröken sade att de hade testat mig i ”läsning”.
Liknande tester hade gjorts i ettan och tvåan, och då hade jag varit bäst i
klassen. Det fick jag veta sekunderna innan fröken ansåg att jag hade sänkt
mig, vilket hon var noga med att påpeka. Något beröm för att jag varit bäst
fick jag däremot aldrig.
ny sida
Men visst hade även Elisabeth sina goda sidor. Hon tog tag i mobbningen
direkt. Jag minns när en del av tjejerna i min klass försökte få mig att
gråta.
– Ja, det är jätteenkelt att få henne att börja gråta, sa en tjej och lyfte
upp mig.
Jag sparkade och slog vilt omkring mig för att komma loss. Det gjorde jag.
Och de fick aldrig se mina tårar.
Hemma berättade jag vad som hade hänt. Mamma ringde till Elisabeth som
pratade med de som var berörda. Tjejen som var ledare för mobbningen hade
sin mamma med sig i skolan den dagen. Mamman skällde naturligtvis ut sin
dotter som låste in sig på toaletten, förmodligen gråtande.

Killarna var inte heller schyssta mot mig under en period. Varje dag efter
att vi slutat och var på väg hem, när de flesta redan hade gått, retade de
mig och kallade mig ”lilla Anna som inte orkar lyfta en fjäder”. Till slut
fick jag nog och en dag efter att de varit på mig igen flög jag på en av
killarna och brottade ner honom. Så vitt jag kan minnas lät de mig vara
ifred efter den händelsen.

Om vår lågstadielärare varit konstig, så var hon ingenting emot den
mellanstadie-|lärare vi kom att dras med i 3 år. Hon hette Hanna Sundström
och var en riktig häxa.
ny sida
På mellanstadiet hade jag flera kompisar, och jag umgicks särskilt mycket
med en tjej som hette Sofia. Vi var oskiljaktiga och skulle vara vänner för
evigt. Det blev aldrig så. Vi hade roligt tillsammans. Jag ställde alltid
upp för henne. Jag var den som lyssnade och tröstade varje gång hon ringde
sena kvällar och grät över bråk hemma eller någon av alla dessa killar som
hon fallit för under åren. Och jag var där oavsett hur jobbigt jag själv
hade det då. Hon frågade aldrig.
Jag var den som satt intill och höll undan hennes tjocka, långa hår när hon
kräktes på sin födelsedagsfest i femman. Då när alla andra sprang ut.
Hon svek mig och ljög ofta för mig. Jag förlät henne alltid. Vi var ju
vänner.

Men efter att vi börjat sexan förändrades allt. Tjejerna delade upp sig i
gäng. ”Coolinggänget”, som mobbarna patetiskt nog kallade sig själva, ansåg
sig vara bättre än alla andra. Många gick med dem. En del stod emot ett tag
men glömde snart allt och följde i de andras fotspår. Kvar fanns de som
kallades töntar, det vill säga de som vågade vara annorlunda.

Jag ville inte välja sida, för mig har alla alltid varit lika mycket värda.
Jag ville inte stänga ute någon.
ny sida
Så jag gav de utstötta mitt stöd. Jag var med dem, trots att det ansågs
skamligt. De andra kom och trakasserade oss.
”Och här är töntboet”. Sådana kommentarer gjorde ont, men jag stod på mig.
Det dröjde inte länge innan ”töntarna” också fryste ut mig. Jag fick inte
vara med. Totalt ensam och utfryst. När vintern kom var jag ensam ute i
kylan på rasterna. Jag försökte intala mig själv att det skulle bli bättre
när jag började sjuan på Örnenskolan inne i stan. Det blev bara värre.

Dessa år har varit hemska. I början försökte jag förneka sanningen. Jag
ljög för mig själv, och målade upp en tom fasad av att jag var lycklig och
inte ensam. Det var alldeles nyligen som jag insåg att det var mobbning.
Det kan tyckas konstigt, jag borde ju ha varit förberedd men det kom som en
chock.

Kommentar:
Ingen ska behöva uppleva och utstå det som du beskriver, Anna! Att ”bryta
förbannelsen” är nog det svåra… Jag lider med dig och är uppriktig ledsen
över att vi inte förmått göra mer för att stötta dig.
Innehållet gör att texten blir djupt allvarstyngd och angelägen. Språket är
anpassat efter budskapet, relativt korta kärnfulla meningar som dröjer sig
kvar hos läsaren. Starkt av dig att orka berätta även om 4 sidor inte
räcker för att… resten oläsligt VÄL GODKÄNT! /Andreas

Mina skolår!
År 1994 fyllde jag sju år, det var det året jag skulle börja i skolan. Jag
hade gått i förskola två år så jag kände redan några av de personer som
skulle börja i min klass. Första dagen fick jag träffa min lärare och jag
tyckte om henne från första början. Hon var en typisk lågstadielärare som
behandlade likadant utan att favorisera någon. Jag har kunnat läsa sedan
jag var fem år och fick därför alltid jobba med lite svårare övningar och
texter. Jag har alltid gillat att tillhöra de främsta och jag hade en
positiv inställning till skolan från början. Allt eftersom tiden gick kom
mina klasskamrater ikapp mig och vi låg på samma nivå. Vi som gick i den
klassen hade en otrolig sammanhållning och när vi bytade lärare i fyran
fortsatte vi att ha det så. Läraren vi hade fått nu var en medelålders man
som hela klassen genast fick respekt för. Även i mellanstadiet gav jag
alltid mitt bästa för att verkligen få alla rätt på förhören. När vi till
slut skulle börja i sjuan och klassen skulle brytas upp var det många jag
sa farväl till. Även om vi alla skulle gå på samma skola visste vi att vi
skulle träffa nya kompisar och bara ses då och då i korridoren. På
högstadiet kom den värsta förändringen som hänt under min skoltid. Även om
jag tyckte att det var spännande och även om jag fick många kompisar, kom
stora frågor som ”vem är jag” fram. När jag började i åttan blev det värre
och plötsligt skulle vi ha betyg. Prov efter prov, arbete efter arbete fick
mig till att förstå hur allvarligt det här var och att mina lätta dagar låg
bakom mig. Jag har fått många bra kompisar, börjat drömma drömmar om min
framtid och hittad en hobby jag trivs med. Vem vet vad framtiden har i
beredskap för mig? Allt jag kan hoppas på är att det kommer att gå lika bra
för mig på gymnasiet som det har i grundskolan.

Bra uppsats med en bra spegling av den situation som hon befinner sig i.
Bra språk och inga större missar. VG

Inskannad version

MINA Skolår
När jag tänker tillbaka på min högstadietid märker jag en stor utveckling
på kort tid. I 7:an tog jag inte skolan på samma allvar som nu. Rasterna
var roligast och på lektionerna längtade jag dit. Nu när jag ser tillbaka
på det förstår jag inte hur rasterna kunde vara roliga. Nu i 9:an är det på
rasterna som jag längtar in till lektionerna. Det var troligtvis 9:orna som
förgyllde mina raster till nöjestid. De var nämligen mycket trevliga och
roliga att prata med. Jag fick en bra start på 7:an eftersom vi från
Grönestad i 6:an hade lektioner på Berghedsskolan en gång i veckan. Första
dagen i 7:an gick alla nykomlingar längst väggarna som vettskrämda får men
jag och mina kompisar kände ju väl till skolan. Vi gick, som kontrast till
resten av av 7:orna, med bestämda steg genom korridorerna. Vi var ett gäng.
9:orna respekterade oss och de skämdes inte över att sitta ner på rastera
och prata med oss. En av de första dagarna i 7:an minns jag väl. Det var en
kille ur 9:an som ropade till mig: ”Öh, kom hit”. Först undrade jag om det
verkligen var mig han ropade på. Eftersom han tittade på mig antog jag att
det var så. Jag tog mod till mig och gick fram. Han ställde några frågor
till mig och den sista löd: ”Har du någon pojkvän?” Jag svarade med ett
försiktigt ”Nej”. ”Varför”, blev nästa fråga. En klump satte sig i halsen
och jag hoppades på att inte låta rädd. – Öhm, började jag, Jag tror på
Gud. Ryktet gick snabbt, som med vinden och allt fler ställde frågor. Nu
kände jag mig på ett sätt populär. Medans de andra 7:orna knappt vågade
säga ett pip diskuterade jag livsfrågor med 9:orna (!). Detta var mitt
genombrott. Jag tror alla 7:or någon gång får sitt genombrott, jag fick det
tidigt. Andra kanske inte får det förrän i 8:an eller 9:an i värsta fall.
En del får aldrig sitt genom|brott, det är de som oftast blir mobbade.
Ibland var det jobbigt när de häftigaste 9:orna ropade ”lillgud” efter mig
men ändå måste jag säga var det en slags befrielse för mig. Jag kände mig
stor i 7:an och på ett sätt vuxen. Nu ser jag de flesta 7.or som små och
omogna. Man undrar ju om jag egentligen var lika liten som de fast att jag
kände mig större. Jag trodde mitt genombrott var fullbordat och att jag
aldrig skulle bli utsatt för sådant som andra 7:or blev t.ex. uppkastade på
skåpen och instängda på toaletterna. Jag hade fel. Det var en helt vanlig
dag i matsalen. Jag hade precis tagit min mat och letade nu efter det bord
där mina vänner satt. När jag såg dem riktade jag mina steg ditåt. På
bordet innan vännernas satt ett gäng killar ur 9:an och när jag gick förbi
dem sköt en av dem ut en stol som blockerade vägen för mig. Generositeten
steg och innan jag visste ordet av var jag röd som en tomat i ansiktet. Jag
svettades. Vd skulle jag ta mig till? Snabbt försökte jag komma på en
utväg. Jag tog mod till mig, drog in den lilla magen och pressade mig
nonchalant genom springan mellan den utdragna stolen och bordet mittemot.
Detta var min stora revolution. Mina kompisar tyckte att jag skulle hällt
min saft över honom men det vågade jag inte. Jag minns en gång när jag och
min kompis Pernilla skolkade från gympan för att cykla till Haverboskolan
och spana på en snygg kille i 9:an. När vi stod utanför skolan beslutade vi
i fall vi skulle gå in i skolan med risk att bli sedda av lärare eller att
stanna kvar ute med risk att inte se honom. Vi valde det första. Väl inne
visste vi inte vart vi skulle ta vägen. Som tur var såg vi några toaletter
och gick snabbt in i en. Vi andades djupt och efter att vi tagit mod till
oss gick vi ut. Han syndes inte till någonstans och gick lite irriterande
ut igen. När vi stod där ute såg vi entrédörren öppnas och en kompis till
oss gick tillsammans med killen ut. De kom mot oss och den första frågan
när de kom fram var: ”Varför är ni här?” Vi skrattade lite och försökte
byta samtalsämne. Det blev pinsamt så vi ljög om att vi snart hade en
lektion som vi inte kunde missa

Lära för livet
Jag hadde inte tänkt på det riktigt innan årskurs åtta.
Det var då det slog mig att ta vara på det här skolan ger mig.
Man får bara en chans.

När jag fick mina första betyg i årskurs åtta böev jag ganska besviken.
Med dom betygen hade jag inte kunnat välja vad jag ville. Det var bara att
börja ansträng sig i skolan.

Alla ämnen ger värdefull kunnskap
Men jag tycker att geografi är väldigt viktigt ämne för man studerar andra
länder och jämnför dom med Sverige.

Vi diskuterar om ekonomi
i olika länder om det är ett rikt eller fattigt land.
Vi diskuterar även om olika styren om ett land t.ex är kommunistiskt vad
det då menas med det
eller om det är kapitalistiskt styre.
Även om kriser som nu pågår med Irak, FN:s säkerhetsrådet och USA
Har USA någon rätt att attakera Irak?

Det ämnet har gett mig kunnskap om hur det är i andra länder och även hur
det är här i Sverige.

När jag har gått på universitetet vill jag ut i världen och resa och Jobba
då är det bra att veta något om den.

Även engelska är ett bra ämne att läsa, för det är ett språk som pratas i
stora delar av världen.
Det kommer man att ha nytta av.

Alla ämnen är viktiga i skolan det är för hela livet man gör det här inte
för en stund.
Man kan inte strunta i att läsa ett vist ämne om det är tråkigt.

För Alla Ämnen Är Viktiga.

på några ställen har eleven flikat in text i efterhand mha av pilar och
understrykningar, denna text visas kursiverad

Jag lovar!

– Annie, du måste skynda dig. Annars kommer du för sent.
– Ja, jag måste bara sminka mig först. Vi börjar inte förrän om 20 minuter
och du skjusar mig ju.
– Nej, jag hinner inte det. Jag ska på en konferens nu vid 9 och åker nu,
– Men vad fan, då kommer jag försent idag igen och det är ditt fel, för du
sa att du skulle skjusa mig.

Annie hör att Elina slår igen dörren med en smäll, efter ytterligare 3
minuter hör hon att bilen startar och kör iväg.

När Annie väl kommer till skolan är hon 10 minuter försenad. Hon öppnar
hastigt dörren till kemisalen, alla tittar på henne, men hon säger inte ett
ljud. Hon går och sätter sig på sin plats längst ner i salen brevid sin
bästa kompis Hanna. Medans hon intensivt tuggar på ett tuggummi ser hon med
en nonchalant blick mot kemiläraren Rune, som med sina stora kemiglasögon
och en kritvit kemirock pustar till.
– Vad har du för bra ursäkt idag då, frågar han med en interesant blick
tillbaka.
– Jag hann inte med tunnelbanan vid halv så jag fick vänta i en kvart på
nästa. Du vet ju att tunnelbanorna här på södermalm har krånglat så det tog
längre tid än vanligt.

Dagen gick relativt bra, bortsett från att hon skällde ut två lärare och
blev utslängd från historialektionen. Sista timen hade de biologi som Annie
konstigt nog tycker om. Hon gillar att studera människokroppen och vill i
framtiden bli obduktionsläkare, men hon tror inte att hon kan bli det om
man ser på hennes betyg.

När det är 10 minuter kvar av lektionen knackar det på dörren.
Nanne reser sig hastigt upp ur stolen. Går med sina nätta ben och sin
vickande rumpa bort mot dörren och öppar mycket försiktigt. Alla eleverna
ser nu med nyfikna ögon mot dörren och får till sin förvåning se en
polisman stå vid andra sidan av tröskeln. Han viskar några ord till Nanne
som vänder om och går mot Annies bänk.
– Han vill prata med dig, viskar hon tyst.
Annie går ut till polismannen som informerar om att han heter Ernst
Torkelsson och frågar vad det är han vill. Han ber Annie att följa med
honom men Annie vill veta nu vad det gäller.
– Det gäller din mamma, svarar han med nedstämd röst.
Annie spärrar upp ögonen och frågar vad det är som har hänt. Ernst berättar
att hon har varit med i en bilolycka och totalfrontkrockat med en annan
bil.
– Hur är det med henne, frågar Annie som är på väg att börja gråta.
Ernst ser sorgset på Annie, jag beklagar, svarar han.
Annie ger upp ett skrik som ekar i hela korridoren och hon ser hur dörrar
öppnas lite var stanns.
– Följ med mig, bedjar Ernst när hon har lugnat sig och Annie följer med
utan att säga ett ord.

Begravningen skulle hållas en vecka efter olyckan och direkt efter skulle
Annie följa med sin pappa till skåne och bo där under en obestämd tid.
Annie var inte positiv till beslutet men går med på det ändå. Annies mamma
och pappa skildes när hon var 5år, så hon har inte så stort minne av
honom.
I bilen hem från begravningen var det knäpptyst mellan Annie och hennes
pappa. När de har åkt i 5 timmar var de äntligen framme. När Annie kliver
ur bilen ser hon huset, ett litet rött hus med vita knutar och en liten
veranda.

gör en gest med handen mot rummet. Det är ett litet rum på mindre än 4 m2.
Rummets ena vägg har ett stort fönster där man kan skymta en liten sjö en
bit bort. Nedanför fönstret står ett kalt träfärgat skrivbord. I ett av
rummets hörn står det en säng som är så snyggt bäddad att man kan tro att
det var på ett hotell. Vid en av väggarna står det en byrå med samma färg
som skrivbordet men som har varit med lite längre. Brevid byrån fanns det
som Annie mest gillade med rummet, en stor spegel som tog upp minst halva
väggen.
– Det är ganska enkelt men jag har gjort så gott jag kunnat.
– Det är jätte mysigt, jag ska försöka att inte vara så pesimistisk, svarar
Annie med ett leende mot sin far.

Första dagen på nya skolan

Skynda dig nu så att du inte kommer för sent nu första dagen, ropar Johan
en trappa ner.
– Nej då, jag kommer nu.
När hon kommer till skolan är det helt dött på skolgården, Annie inser att
hon har kommit för sent. Hon går till expeditionen och förklarar vem hon är
och en liten tjock dam med små runda glasögon visar henne vägen till
klassrummet. Hon knackar på och går in med Annie en meter bakom sig. Alla
elever kollar upp på Annie. Den vänliga tanten går sin väg och lämnar Annie
där framme vid katedern. Mannen vid katedern reser sig upp och berättar för
eleverna att de skulle få en ny tjej till klassen. Viskandet som började
när Annie klev in har nu lugnat sig och Annie får förklara vad hon heter,
var hon kommer i från och vad hon har för intressen. Hon berättar snabbt
att hon heter Annie Stenquist och kommer från Göteborg och därefter blev
det pinsamt tyst. Magistern ber Annie att gå och sätta sig längst bak
brevid en kille som var den snyggaste i klassen som Annie hann se.
Lektionen fortsatte som vanligt och så även de övriga. Annie fick sitta
brevid Jens på tre lektioner så de lärde känna varandra ganska snart. Efter
skolan kommer det fram en tjej till Annie som verkar vara väldigt ordet
till höger kan möjligtvis vara kaxig om man ser till sammanhanget, men det
ser mer ut som ett t än ett x. katig. Hon säger att hon heter Elin och är
den populäraste tjejen på skolan. Hon förklarar för Annie att hon inte får
bli vän med Jens och att Annie inte ens får prata med honom. Hon berättar
att Jens är hennes och att ingen bitch från Göteborg ska få ta honom. Annie
börjar genast käfta emot och helt oväntat ger hon Elin en örfil. Elin blir
förbannad och slår tillbaka samtidigt som Jens kommer ut från skolans
huvudentre.
– Vad fan håller du på med Elin, väser han.
– Vadå, det var hon som började.
– Äh, håll käften, skriker han tillbaka och rycker åt sig Annie och ber
henne att följa med.

Jens tar med sig henne bakom skolan för att prata. Annie får då reda på att
Jens inte är tillsammans med Elin och att hon bara är en uppkäftig tonåring
som tror att hon är störst, bäst och vackrast. När de stått där en
halvtimme går Annie hem.

Väl hemma möter hon Johan vid trappan, på väg att åka till affären.
– Hur har din första skoldag varit då? frågar Johan med ett brett leende.
– Som ett helvete, svarar Annie tillbaka.
– Så illa är det väl inte.
– Du anar inte hur det har varit.
– Jag förstår att det är jobbigt för dig att flytta från storstadslivet,
dina kompisar och allt annat du älskar och helt plötsligt flytta till
landet där närmsta granne bor 200 meter bort och där det är skog överallt,
men du måste försöka. Hanna ringde förresten för 10 minuter sedan och vill
att du ringer henne.

Annie blir direkt gladare, hon springer upp på sitt rum och rycker snabbt
åt sig telefonen
– Ja, det är Hanna.
– Hej det är Annie.
– Å, hej jag ringde förut och pratade med Johan. Han sa att allt var bra.
– Det är det verkligen inte! du ska bara veta vad som har hänt i skolan.
Det positiva är att jag har träffat världens gulligaste kille som heter
Jens, han var jätte snäll mot mig. Det finns även en tjej som jag hatar.
Hon heter Elin och tror att hon äger skolan inklusive Jens. Jag gav henne
en örfil och så fick jag en tillbaka och då kom Jens och tog med mig bakom
skolan, fatta så gullig han är.
– Det var ju en interesant skoldag, svarar Hanna Här har det inte hänt ett
skit, bara en helt vanlig skoldag, bortsätt från att bänken brevid mig stog
tom. Du anar inte hur mycket jag saknar dig. Kan du inte komma tillbaka? du
kan få bo hos oss, det skulle bli jätte bra. Du förrästen, jag har blivit
tillsammans med Linus nu, vi blev tillsammans förra veckan på Johannas
fest.
– Vad kul, svarar Annie som gärna hade varit med på den festen. Har Anders
nämt mig?, frågar hon snabbt efter.
– Ja, faktiskt, han frågade vart du var och jag sa att du var i Lappland
hos din mormor och han gick på det.
ny sida
Va! det menar du inte svarar Annie med ett flin. Han verkar inte inse att
jag inte vill ha med honom att göra mer.
– Nej det verkar han inte fatta, svarar Hanna.
– Jag vill verkligen tillbaka till Göteborg, till dig, min skola och allt
annat. Det är minst fem mil till närmsta stad här. Jag hoppas att jag inte
blir långvarig här. Jag flyttar nog tillbaka när jag ska börja gymnasiet om
1 och ett halft år.
– Varför är det så långt dit, jag vill att du ska komma nu.
– Jag lovar Hanna, jag kommer tillbaka.

Skrivet av Marianne Johansson 9 D
03020

Bytet!
Men jag vill inte flytta, utbrast jag.
Nej men nu blir det så. I början av sommarlovet ska vi flytta till vårt nya
hem, sade pappa bestämt.
– Ni tänker ju bara på er själva! skrek jag och klampade uppför trappan.
Jag rusade in på mitt rum och slängde igen dörren med ett fruktansvärt
brak, så högt att det måste hörts i hela stan.
Jag slängde mig på sängen och grät av både ilska och besvikelse. Nu när jag
hade hoppats på att vi skulle bo kvar här så bestämmer de sig för att
flytta. Flera gånger hade vi flyttat när jag gick i lågstadiet. Då hade det
inte varit så märkvärdigt. Då tyckte jag mest att det var spännande och jag
lärde ändå aldrig känna någon ordentligt. Nu är det annorluna. Nu har jag
ju gått i samma klass i snart fyra år. Jag har ju inte redigt någon bästa
kompis här heller men jag umgås med flera i klassen och känner de flesta
mer eller mindre.
Besvikelsen sköljer över mig. Varför kunde jag inte ha normala föräldrar,
med normala arbeten som inte var tvugna att flytta hela tiden.
Det ingick i deras jobb, det där med flyttningen. Den här gången hade de
dock haft tur och fick vara kvar här men nu behövdes de tydligen på något
annat ställe. Jag skulle vilja ha lika snälla föräldrar som Ida har. De
skulle aldrig få för sig om att flytta utan att hon skulle vilja det. De är
helt vanliga föräldrar med helt vanliga jobb och dessutom är de hur snälla
som helst. Usch vad livet är orättvist.
Dagarna gick fort, alltför fort. Efter en titt på nya skolan och det nya
hemmet så var jag inte redigt lika sur som förut. Bara nästan.
Fast det är ganska stor skillnad på både skolan och huset. Den nya skolan
är liten och trivsam om man jämför med skolan i stan som är så stor att man
knapp visste hälften av dem som gick i samma årskurs ens.
I den nya skolan är högstadiet uppe på en kulle och det är ungefär tre små
klasser i varje årskurs. Låg och mellanstadiet ligger en bit bort, tack och
lov.
En stor förändring är också att jag måste åka skolskjuts varje dag till
skolan.
Vårt blivande hus ligger mitt ute i ödemarken, tycker jag. Det är en liten
gård med ett mysigt rött hus och en liten stuga där mamma och pappa ska
arbeta när de ska göra det hemma.
Femtio meter från boningshuset ligger ett litet stall med fem nyrenoverade
boxar och runt oss finns lite betesmark. Inte för att jag förstås vad vi
ska med det till. Jag har visserligen ridit i några år men jag vill inte ha
något djur alls eftersom i flyttar så mycket.
Hela gården omringas av skog och en liten bit av en sjö. Sjön är ganska
liten men mysig och han en fin sandbotten och en liten gullig flotte.
Allt detta märkte jag bara efter en titt och jag börjar nästan längta efter
att få flytta. Men bara nästan.
För det kommer bli stor skillnad att byta från en stor skola till en liten
och från en liten lägenhet mitt i stan till en mysig gård ute på landet.

Dagarna förflöt och blev till veckor. Skolavslutningen blev en sorg men
samtidigt glädjedag. Ida och jag hade blivit ännu bättre komåisar nu och
när jag var redo att åka iväg stod vi och kramade om varandra jättelänge,
storgråtandes båda två. Ingen av oss ville släppa men till slut var vi
tvugna att åka. Vi lovade varandra att ringa och skriva brev. Snart var jag
på väg till ett nytt ställe, till ett nytt liv.

Sommarlovets dagar sniglade sig framåt. Det finns inte så mycket att göra
på landet. Ida kom och bodde hos mig några veckor och vi hade jättekul men
sedan var hon tvungen att åka hem för hennes familj skulle åka utomlands.
Typiskt, tänkte jag avundsjukt. Ibland åkte jag till ridskolan och hjälpte
till där. Som tack fick jag rida lite. De flesta hästarna var på bete men
några var kvar, det var de som skulle gå med på ridläger.
I mitten av sommaren, på min födelsedag, väntade en överraskning. I en korg
i vardagsrummet låg fyra små kattungar. Mamma och pappa tyckte att jag i
alla fall skulle få något att göra nu när jag inte kände någon. Alla katter
var i olika färger, en vit med några svarta fläckar, en helt svart, en grå
och en beigeaktig.
Alla var honor.
Resten av dagarna på sommarlovet gjorde jag väl inte något speciellt.
Det var ungefär samma saker varje dag. Jag badade, solade, läste, lekte med
katterna och ibland gick jag till det lilla samhället och köpte glass eller
godis eller bara var där.
Allt verkade helt öde. Ibland kunde man se en och annan person och på
badplatsen var det fullt av folk. Men där vågade jag inte bada eftersom jag
inte kände någon.
Annars verkade det som att många var på semester.

De sista dagarna på sommarlovet gick fort, alldeles för fort. Skolstarten
var alldeles för nära nu.
En dag är det bara kvar. Usch vad nervös jag är. Eller, det har jag varit
hela sommaren men jag har förträngt det så mycket som möjligt. Nu när det
bara är en dag kvar så kan jag inte hålla nervositeten borta längre.
Det pirrar något fruktansvärt i magen.
Jag som har svårt att få kompisar också.
Det känns ännu värre.

Trots nervositeten sov jag förvånandsvärt bra under natten. Först hade jag
svårt att somna men när jag väl somnat så sov jag tugnt.
Mamma väckte mig nästa morgon.
För ovanlighetens skull var både hon och pappa hemma och vi satt och åt
frukost tillsammans alla tre.
– Hur känns det, är du mycket nervös? frågade mamma och strök mig över
kinden.
– Nja, lite grann, sade jag och tog bort hennes hand.
– Bussen kommer ute vid vägen halv nio. Du är nästan först att kliva på så
det sitter bara ett par personer där innan dig, sade pappa.
– Okej, sade jag och tänkte tack och lov för det. Det värsta som finns är
att sätta sig i en buss som nästan är full. När klockan närmade sig tjugo
över så började jag gå med tveksamma men snabba steg mot vägen. Vi hade
bara en liten grusväg in till oss. När jag kom fram till asfaltsvägen såg
jag att det stod några på andra sidan vägen där vi skulle gå på. Jag gick
tveksamt dit och det kändes som att de stirrade jättemycket på mig. Tack
och lov så kom bussen precis då och jag smet fort in. Jag satte mig på ett
säte mitt i bussen pch personerna som stått vid busshållplatsen stirrade
fortfarande på mig när de gick genom bussen. En av dem vände sig om och
sade något. De kom fram till mig. En av tjejerna satte sig bredvid mig, en
på andra sidan gången och de två killarna satte sig på knä på sätet framför
med huvudena vända mot mig. Jag kände hur röd jag blev i ansiktet och det
kändes som att jag blev jätteliten.
– Hej, sade jag tveksamt.
– Hej, sade tjejen bredvid mig och i nästa sekund fick jag fullt med frågor
från dem.
– Är du ny här?
– Har du bott här länge?
– Vilken klass ska du gå i?
Sådana frågor fick jag massor och svarade så gott jag kunde med tveksamhet.

Det visade sig att jag skulle gå i samma klass som dem alla fyra.
In i bussen kom allt fler och snart var vi framme i skolan. Melinda och
Cecilia hette de tjejerna som pratade med mig i bussen. Jag va med dem hela
dagen och de visade mig tillrätta på bästa sätt. Det visade sig att de,
tillsammans med de två killarna Kasper och Alle, var de ”tuffaste”
människorna på skolan.
De umgicks nästan inte med någon annan och folk såg upp till dem på ett
sätt och ingen ville bli osams med dem. Men efter några dagar när vi blivit
bättre kompisar så märkte jag att de var väldigt snälla och inte alls så
katiga som folk tyckte och jag blev väldigt bra kompisar med dem.

Jag trivs i min nya skola. Jag har fått kompisar och börjat rida på
ridskolan. Snart ska jag få en egen häst har mamma och pappa lovar och de
har också lovat att vi kommer bo kvar här många år till. Det har de
kontrakt på från arbetet.
Nu ska jag sätta mig i vår mjuka soffa och vänta på att Ida ska komma. Hon
ska bo här i helgen och då har jag mycket att berätta för henne. Tack och
lov så är det bara bra saker.

Mina skolår

Inledning:

Jag har haft en ganska tuff skolgång under mina år när jag tänker efter,
men nu när man står här på avslutningen och just ska lämmna min gammla
skola så är det blandade känslor, man både tycker att det är skönt att det
är över men man känner också att man vill bo kvar på denna trygga skola.
När jag flyttar till gymnasiet efter det kommande sommarlovet så känner man
inte samma trygghet. Men jag skulle inte tro att det bara är jag som känner
så.

Själva skrivet: Redan första dagen när jag kom till högstadiet i Långsbro
så kännde jag att det var en bra skola jag kommit till. När vi stod och
kollade på klass listorna innan vi gick upp till klassrummen, jag snabb
kollade igenom alla sjuor som var indelade i klasserna.

– Joakim, Joakim, Joakim sade jag tyst för mig själv och drog över listan
med fingret, där var han Joakim Johansson 7d. Men det är ju min klass
tänkte jag, han var den tuffaste killen i hela sjuan. Och då kommer han
just i min klass med.

– Ohhh vad coolt utbrast jag, då ringde det i klockorna och det var dags
att möta min nya klass och nya lärare för första gången. Visst var jag lite
nervös, men det skulle nog gå bra, jag var tvungen att tänka possitivt. När
jag närmade mig dörren till klassrummet så såg jag bilder inom mig, att
alla kollade på en och en del tjejer satt och viskade och pekade.
När jag kom fram till dörren så var det precis som jag hade tänkt mig, alla
dom snygga tjejerna hade bildat en stor klunga och stod och pratade och en
del skratt hördes också då och då. Men det jag var räddast för var nog
killgänget som stod längst bort i hörnet och bara såg allmänt coola ut, jag
gick sakta bort mot dom och försökte smälta in lite. Och det vart ett
lyckans drag för mig, dom släppte in mig direkt.
Jag presenterade mig och försökte vara artig så alla skulle gilla mig, nu
öppnades våran dörr till Klassrummet och en liten gråhårig tant stack ut
huvudet.
– Välkomna in och till vår skola sade hon och släppte in oss i klassrummet.
Sedan när alla hade satt sig tog hon upp en boll och kastade den till Lina
Stening, Lina tog emot bollen med ett stort frågetecken inom sig såg det ut
som. Då sade den tant som släppt in oss, – Jag heter Ingrid vad heter du?
Lina svarade med vad hon hette och sedan kastade hon bollen vidare, efter
ett tag hade bollen gått klassen igenom och alla hade svarat. Så nu hade
jag en liten aning om vad alla i klassen heter.
Sedan började Ingrid prata om skolan och dess regler, när hon satt där
framför oss och pratade så tänkt jag på att hon var väldigt lik min farmor
som tyvärr har gått bort, Ingrid hade en röd rutig kjol och en svart aktig
kavaj med röda sömmar på. När hon satt och läste med den där konsentrerade
minen, det krulliga håret och med det svarta hår bandet, så var hon så
himla lik farmor. Mina inte Det kan också stå ”inre” flödade jag vart
lite ledsen inom mig när jag tänkte på farmor och att hon gått bort från
oss. Men jag kan ju inte sitta och vara ledsen för det nu när jag börjat
högstadiet och allt.
Och så ses vi imorgon sade Ingrid och alla sköt in stolarna och gick ut
genom dörren.
På vägen hem i bussen satt jag och tänkte på hur svårt det skulle bli att
komma in i skolans arbete och så. Efter som jag hade svårt att läsa och
skriva, jag hade en lätt form av dyslexi det hade varit jobbigt i
grundskolan med dessa lässvårigheter.
Men jag skulle inte låta mig besegras av en liten högstadieskola. Ja
tryckte på knappen och det plingade till bussen började bromsa in. Jag gick
av bussen och tog några snabba kliv för att komma snabbt hem, jag ville
bara in och kolla på teve eller nåt. Sedan flöt bara terminen på och jag
hade mycket läxor hemma, allt som jag inte hann med i skolan var jag
tvungen att göra hemma, det vart en hel del.

7 månader senare hade jag hängt med ganska bra ändå men det var nu som
lärarna började lägga varje prov, så dom skulle veta vilka nivåer alla
elever lade sig på.
Det var då det började bli jobbigt, matte och enelska var jag bra på så dom
ämnena hade jag lätt för medans jag inte alls hade lika lätt för andra
ämnen som fysik och kemi på dom provena så fick jag g – precis. Men det
höll på så tills vi slutade sjuan.
När vi gick ut på sommar lov tänkte jag att jag skulle skärpa till mig
nästa år i skolan efter som att man skulle få betyg nästa år så skulle jag
jobba som en galning i skolan.

Efter lovet: Redan första dagen hände det något som jag tyckte var jätte
kul när jag satt där och väntade på att få komma in i klassrummet då kom
Joakim fram och frågade om jag hade lust att hänga med honom och spela
tennis idag. Jag vart jätte glad och tackade ja till det erbjudandet, men
jag kunde inte spela tennis alls.
Jag var ju tvungen att försöka så vi träffades nere på banan runt halv fem.
Då började vi värma upp med att bara bolla eller slå lite mellan varandra.
Det gick ju bra att bara stå där och slå men när det väl gällde att träffa
bollen vid rätt tidpunkt när man springer och så med. Det var väldigt
svårt, men när jag skulle sörva det var det svåraste av allt nästan varje
sörv som jag slog hårt på gick i nätet. Till slut vann Joakim matchen med 2-
1 i sett.
Jag hade ju intalat mig själv att jag skulle jobba väldigt mycket under
nästa termin.
Hela terminen höll jag på att traggla med läsningen, det gick upp och ner,
men när våran lärare sade att det var en muntlig redovisning i svenska så
vart jag rädd, alla tankar som som for genom huvudet var svåra att tackla
men tillslut var jag tvungen att göra det, jag skulle redovisa om en stor
händelse i mitt liv och jag skulle berätta om min hund som jag fick när jag
var 9 år gammal. Han heter Rebus och är den finaste hunden i världen.
ny sida
när jag klev upp i talarstolen var jag väldigt nervös, och jag började
tragla orden och berättade om min hund…
TACK sade jag då var det äntligen över.
jag fick en stor applåd och gick ner och satte mig. Det kändes bra att ha
det avklarat. Nu när terminen började gå mot sitt slut så skulle vi ha
matteprov, det gick väldigt lätt jag fick 19 av 25 och det är ett klart VG
sa matte läraren. Lärarna i dom andra ämnena gillade mig, de tyckte att jag
försökte bra och att det bara var att jobba på så skulle det gå bra. vid
terminens slut i 8:an var alla spända för sina första betyg.
Mina betyg var ganska bra 7 VG och resten g.

Vårterminen flöt på och den gick ganska snabbt och jag jobbade på som jag
aldrig gjort förr. Och det gav resultat. Jag vart en bland dom bättre i
klassen, och det gav mig bra betyg. När vår terminen var slut och det var
dags att börja 9:an var det spänt. Jag och Joakim hade tränat hela året på
tennisen så nu började båda bli bra.

9:an:
det skulle bli kul att få det avklarat (skolan alltså) men nästan direkt
sade alla att nian var så himla enkel och så. Då tänkte jag att det bara
var att köra igenom det sen var det klart men riktigt så lätt var det inte.
Vi hade Nationella prov och grejer men allt sånt gick bra, tills det kom
proven i fysik och kemi det var svåra ämnen. Så jag fick träna hårt och
plugga in allt så jag skulle få godkänt. Våran fysiklärare var en liten och
svart hårig med ett avlångt ansikte och djupa ögon. Han kom och pratade med
min extra eftersom han visste att jag hade svårt för fysik.
Så på det provet klarade jag mig bra och skolan flöt på bra och jag hade
till och med fått en tjej.
Hon hade blont hår, väldigt smal i ansiktet, hennes ögon var så vackra att
man kunde drunkna i dom. Hon heter Lisa frisk, hon var vacker. I alla andra
ämnen gick det bra och jag hade blivit nominera till ett studiestipendium i
skolan.

Avslutningen:
När vi satt i kyrkan ropade rektorn upp mitt namn och alla aplodera och
skrek jag fick stipendiumet på 5000kr. För mina studie insatser fast att
jag hade dyslektsi men med hårt jobb och plugg kan man komma långt. Jag
fick hålla ett tal och då passade jag på att tacka alla som jobbade på
skolan för en fin tid under mina högstadieår.

Att byta skola och klass
Det var en höstdag, mamma kom hem från arbetet. Hon berättade att hon hade
fått ett arbete i Eksjö, som vice chef på Saab. Eftersom vi bodde i Sävsjö
så var vi tvungna att flytta. För mamma ville inte pendla varje dag. Det
värsta av allt var att jag skulle byta skola och skaffa nya vänner. Min
lillebror Albin hade just börjat i första klass så han brydde sig inte så
mycket om att vi skulle flytta. Men jag. Jag hade alla mina kompisar här.
Jag var mycket ledsen över att vi skulle flytta. Jag tyckte ändå att det
var lite spännande. Jag hade varit i Sävsjö många gånger och köpt olika
saker och varit och tittat på saker. Så jag visste hur det var där.
Eleven markerar nytt stycke med indrag Vi skulle flytta innan jul så
mamma ringde för fullt till rektorerna, och sa att jag och min lillebror
skulle få plats på någon skola. Sen när det var gjort så ringde hon och
tittade i tidningar på hus eller lägenhet. Det var väldigt jobbigt. För
mamma var så stressad hela dagarna. Jag fick ingen hjälp med något. En dag
så började jag packa lite. Fast bara lite småsaker, tex. böcker och
porslin.
Mina vänner var också väldigt ledsna över att vi skulle flytta. Våran sista
helg i Eksjö, satt mamma, Albin och jag hemma och tittade på TV. Ungefär
runt nio så ringde det på dörren. Jag gick och öppnade. Det var mina vänner
som jag brukade umgås med jämt. Som stod utanför. De sa att jag skulle få
följa med ut och ha en liten tjejkväll. Jag blev mycket chockad. Men jag
tog på mig och sminkade mig och gick ut. De berättade inget för mig. Det
skulle bli en liten överrask|ning. Vi åkte ner till centrum och åt på en
resturang. Sen åkte vi hem. De ville säga hej då på ett gulligt sätt.
Nu var söndagen här och vi skulle flytta de sista sakerna. Jag satt och
grät hela vägen till Sävsjö. Jag ville inte förlora mina vänner. Men jag
visste att jag skulle skaffa mig nya. Men ändå var jag ledsen. När vi var
framme så såg jag några gå förbi vårat hus. De stannade när de fick se mig.
De gick fram till mig och fråga vem jag var och vad jag hette o.s.v. Jag
visste inte vad jag skulle säga. Men jag berättade allt för dem. De bodde
bara ett kvarter bort. Så vi bestämde att vi skulle gå samtidigt till
skolan nästa dag, så jag skulle hitta. När jag kom till skolan dagen där på
så tittade alla på mig. Som om jag var en apa i bur. Det var väldigt
pinsamt. Jag märkte en sak direkt på första lektionen. Att det var mycket
krävande att byta skola och klass. Maten i den nya skolan var mycket godare
än i min förra skola. Det var mycket renare och trevligare skola i Sävsjö,
än i Eksjö. Lärarna var mycket snällare och trevligare. De var inte lika
stränga här än på min förra skola. Det var helt enkelt mycket bättre på den
nya skolan. Jag träffade mycket vänner här i Sävsjö. Men jag håller
fortfarande kontakten med de gamla. De brukar komma och hälsa på mig och
jag hälsa på dem. Jag tänkte på en sak då. Jag har nu bestämt mig att gå på
gymnasiet i Sävsjö och bo kvar här. Min familj tänkte det med. Att de
skulle stanna kvar här. För det var mycket lugnare här än i Eksjö.

Nationella prov

Att byta skola/Att byta klass

Här kommer min så kallad Novell.
Jag har nog bäst erfarenheter förutom sigenare som flyttar hela tiden. Jag
har också flyttat en del. Det var ganska bra med att flytta för att jag
fick ganska många kompisar på köpet, jag har alltid haft lätt att få
kompisar, så det har ju inte varit något problem för mig. Så jag skulle nog
säga att det var positivt. Vi har nog alltid flyttat så mycket, p.g.a min
pappas jobb. Han jobbade i Göteborg så han fick alltid pendla fram och
tillbacka. Men nu så har vi (familjen) hjälpt till att flytta alla grejor
hit till Åse. Vi köpte ju en villa här i Åsa med affär. Så vi har öppnat en
skomakeri där vi bor vi har lagt en ringklocka i affären så vi behöver inte
vara i affären hela tiden, kommer det någon så är det bara att springa till
affären.
ritad pil och sen texten ”vänd fortsättning av min”, därefter sidbyte
Detta är alla mina skolor som jag har gått i: Sundbyskolan i Spånga,
Rinkebyskolan i Rinkeby
Duvboskolan i Sundbyberg
Rissneskolan i Sundbyberg
Åseskolan i Åse

Jag tänkte berätta till er om mitt skolår på Rissneskolan i Sundbyberg.

Jag började min dag med att jag och mamma gick till skolan, och vi skulle
börja dagen med idrott mitt favoritämne i skolan.
halva raden skriven, men sedan överstruken
Vi skulle spela bandy o jag har aldrig sett så många slagsmål på en lektion
som på denna. Det slutade inte heller, sen på lunchrasten så mötte vi klass
5A (vi är alltså 5B). Denna gången slogs jag också. Jag och en kille som
heter Mikael slog ner två killar och blev ju såklart kallad till rektorn på
första dagen, fick en skjans till och fortsatte skolan som normalt. Jag
hade ju också en kusin som gick i klass 6 B, som blev skit arg på den
killen som vi slog ner jag och Mikael, så han slog dom igen, han själv.
ny sida
Sen efter det blev min kusin polisanmäld. Sen hände det inget efter det. Vi
hade den fettaste klassen i hela skolan och vi hade de sämsta betygen i
hela skolan också. Vi hade alltid vikarie och de slutade direkt efter två
dagar. Ali som en hette i min klass slogs en gång med en lärare som
vikarierade för oss. Ali som han hette blev också polisanmäld.

En gångs å fick alla de störiga gå i vars en klass. Jag fick gå i klass 2C
och Mikael 2B och Ali 2 A. Johnny 2a och sen till sist Jonas som var
störigast men svagast av alla fick gå i en särklass där handikappade gick
i. Vi fick gå i den klassen i två veckor, sade rektorn. En gång per år så
har hela Rissnes’ sexor en handbolls tunering och då blev det igen några få
polisanmälningar. Vi blev diskade och fick åka hem igen. 5a som alltid vann
något, för 5a var en så kallad sportklass.

Jag tror inte jag gjorde läxan på den terminen en enda gång, för vi hade ju
aldrig några lärare.
Jag skulle gjärna villja snurra tillbacka tiden och börja igen i 5+6 B. Den
var den roligaste klassen jag gått i. Det har ju funnit andra klasser som
också varit mycket rolig ex:Åseskolan.

Jag har så ont i min hand så jag tror att jag slutar nu.

Tack och hej skrivet i en ritad ruta

namnet ritat med stora bokstäver snett över 15 rader

Att byta skola/Att byta klass
Kasper! har du sett lådan med en stor vit tejpbit på?! det är mamma som
ropar, men Kasper skruvar upp volymen på steroen, som ännu inte är packad,
och borrar ner huvudet i kudden. Han öppnar ögonen och ser ut i hallen.
Flyttlådor överallt. Snart bär det iväg. Från den stora röda villan i
Vilhelmina till ett stångt radrus i en Stockholmsförort. Och snart så måste
han lämna skolan och klassen. Den bästa klass|en i hela världen. Tårarna
pressar sig fram när han tänker på att han aldrig mer kommer att få se dom
ansikten han har sett nästan varje dag, sen den dagen han började skolan,
för åtta år sedan.
Klass 8D, den busigaste, men samtid|igt den mest vänliga och mes
samman|hållna klassen i stan”, som lärarna brukar säga. Och dom har nog
rätt ändå, han kan inte ens räkna alla dom busig|heter dom hittat på under
åren som bara gjort kamratskapen starkare. Men nu kommer han att måsta
börja om all|deles ensam. Visst, mamma och pappa kan han ju prata med, men
dom kan han inte ha med sig på den nya skolan, vad skulle folk tro om honom
egentligen?
Sover du, eller försöker du bara smita undan packningen? mamma tittar på
honom med trött blick och hon kämpar för att kunna hålla i den stora, tunga
lådan. Jaja, ge hit säger han och strä|cker sig efter lådan. Den slinter ur
hans grepp och slår i golvet med en duns. Han suckar och allt känns med
ens, ännu jobbigare.
Nästa morgon vaknar han av väckarklockans stela ringning. Skolavslutning
tänker han, och masar sig upp ur sängen. I köket är de redan igång med
frukosten. De tittar på honom som om han vore ett spöke.
Har du inte duschat?!
Klev du upp nyss?!
Du kommer aldrig att hinna!
De skriker i min på varandra alla tre. Mamma, pappa och Daniela. Bara för
att hon fick ett nytt jobb så vi måste flytta, och bara för att Daniela har
lätt för att lära känna nytt folk. Han ger dem en sur blick och går in i
badrummet.
Ibland kan man inte tro vi är syskon, tänker han. Hon som är så social,
nästan lika sällskapssjuk som en hund, och han som är skygg en liten mus.
Han hatar att träffa nytt folk och kan bara vara sig själv bland dem han
kännt sedan flera år tillbaka.
Han står en extra lång stund i duschen och låter vattnet skölja bort dom
små tårar som mot hans vilja ändå lyckats pressa sig fram. Han slänger på
sig kläder|na, kletar i lite hårgelé så att det någorlunda liknar en
frisyr, och går ut ur badrummet. Frukost hinner han inte ens tänka på för
nu är det bråttom. Ut ur huset, in i bilen och iväg med en rivstart. Väl
framme i kyrkan sätter han sig med sin klass och med sina bästa kompisar
Abbe och Anders. De småsjunger med lite i sångerna, men kan inte
koncen|trera sig helt. De fnissar så de nästan sprängs när de ser prästens
peruk på snedd och hur han nervöst försöker rätta till den utan lyckat
resultat. Efter de har sjungit ”Den blomstertid nu kommer” så samlas de
utanför kyrkan för betyg och kramar. Kasper får en kram och en ros av alla
och de säger att de kommer att sakna honom och att det inte kommer att bli
sig likt utan honom. Han försöker att spela lugn och vusen, men han anar
att man kan se sorgen i hans ögon.
Sköt om dig! och lova att du skriver! Kon och hälsa på oss, ofta!
Ja, jag lovar, svarar han på deras befall|ningar. Han vill ju inget annat.
Han vill kunna hålla kontakten med alla, men det går nog inte. Får ringa då
och då och kanske skriva till skolans adress.
Bilen backar ut ur grusparkeringen, stämn|ningen i bilen är låg.
Det där gick väl bra, säger mamma och han mumlar ett ”mm” till svar.
Efter maten stänger han in sig på sitt rum och packar det sista som är
kvar, stereon, bokhyllan. Allt ska ner. Det är tyst runt omkring honom. Han
öppnar fönstret för att få in lite frisk luft. En svag ljummen sommarvind
fyller hans rum och han känner doften av fräsch sommar. Nästa dag vaknar
han av Danielas rop; – Kasper! Kasper! Flyttbilen är här!
Han kastar en blick på klockan och ser att den står på tio i sju. Idag blir
en lång dag. Han möts av folk i hallen som bär de stora flyttlådorna ut
genom dörren. Han gör i ordning lite limpsmörgås och hjälper till att bära.
Då är det ialla|fall gjort, tänker han. Kvarteret är tyst och stilla när
bilen svänger ut på vägen. Inte ens stan har vaknat, deras bil är det enda
som rör sig. När de kommit en bit utanför stan somnar Kasper och han vaknar
någon timme senare av Danielas skratt. Hon pratar i mobilen, antag|ligen
med någon från Stockholm, hon känner folk där redan så för henne känns
flytten bara spännande. Då ringer Anders. De pratar om vad de ska göra på
sommarlovet. Anders ska jobba och sen fara på ett fotbollsläger. Själv vet
Kasper inte alls vad han ska hitta på. Försöka lära sig stan kanske. Eller
ialla|fall så gott det går. Det börjar bli mörkt. Så här mörk har Kasper
aldrig Upplevt en sommarkväll. Inte är det då som i Vilhelmina iallafall.
Där blir det aldrig mörkt på sommarkvällen, inte förän sent i Augusti
iallafall.
Nu är vi i Stockholm! ropar mamma från framsätet. Vägar, bilar, gatlyktor
och andra lampor lyser upp i mörkret. Då ser han på en av skyltarna:
Sooeltuna. Det är dit dom ska.
Nu är vi framme! säger pappa och svänger in vid ett radhus. Det är inte
alls som Kasper tänkt sig. Inte det minsta likt.
Huset är gult och har en liten tomt på baksidan. Andersson står det på
brevlådan. Var kan dom ha tagit vägen tänker Kasper när an kliver in i
huset. Fotstegen ekar och mamma tänder lyset. Ett skarpt sken sticker till
i ögonen och han måste blinka några gånger för att ögonen ska vänja sig.
Nu är vi ju framme iallafall, säger pappa och låter förväntansfull.
Vi bär in sängarna så tar vi resten imorgon fortsätter han och de samlas
vid en av flyttbilarna för att börja bära.

Sommaren flyter på med mycket sol och lata dagar. Både pappa och mamma har
börjat sina jobb medans Kaper och Daniela har bekantat sig med stan.
Ordning på huset har de också fått. Kaspers nya rum ser nästan likadant ut
som det förra och Daniela har ofta tagit hem sina nya vänner och hon trivs
som fisken i vattnet, det märks.

18:e Augusti. Hjälp, det är imorgon!
Imorgon är det skola. Han ligger och tänker på morgondagen och han får inte
så mycket sömn den natten. Han vaknar med ett ryck när Daniela kastar
kudden på honom.
Upp nu Kasper! Det är skola!
Han är så nervös att han skakar.
Det här kommer jag aldrig att klara säger han tyst för sig själv.
I bilen på väg till skolan är Daniela så ivrig att hon nästan inte kan
sitta stilla.
Det kan inte han heller, men av den mot|satta anledningen. Skolan ser ljus
och stor ut. Ungdomar står och pratar i små och stora grupper. Han går
uppför trappen.
”Expediton” läser han på en skylt och knackar på dörren.
Kasper Lund, jag är ny här.
Javisst, säger mannen och letar reda på ett papper.
9B, fortsätter han, första dörren till höger.
Okej, tack.
Han går dom tunga stegen mot dörren och knackar på.
Kom in! hörs det från rummet och han öppnar.
Kasper Lund? säger läraren och ler.
Jo, det är jag svarar Kasper.
Välkommen, det finns en ledig plats bred|vid Fredrik, du kan sätta dig där.

Eleverna tittar på honom, endel ler, andra bara tittar.
Hej, säger Fredrik.
Hejsan, svarar Kasper och så börjar läraren prata.
Det ringer ut till rast och eleverna flockas i korridorerna. Kasper går
till sitt skåp för att lämna sina saker.
Fram kommer Fredrik och några andra killar. De presenterar sig och börjar
prata. Till slut frågar en av dem om Kasper ska med och se fotbollsmatch
ikväll. Ja, gärna! nästan skriker han ut.
Okej, vi träffas hos mig innan säger Fredrik och det ringer in till ny
lektion. Den här flytten kanske inte blev så tokig ändå tänker Kasper när
han går in i klassrummet med ett leende på läpparna.