Mina skolår
När jag började skolan var året 1994 och jag hade ännu inte fyllt 7 år.
Jag kommer fortfarande ihåg hur jag stod där utanför dörren med en stor
skylt på som visade att det var genom denna dörr som vi skulle gå igenom,
vi som skulle börja i klass 1C.
Det var alltså i denna klass jag skulle tillbringa mina 3 första skolår,
och inte bara dom första utan kanske också dom viktigaste.
När klockan ringde in oss för första gången vack osäker om vack är rätt
ord jag till, det var alltså nu allvaret började.
Vi var 18 st i klassen, 9 flickor och 9 pojkar och vår klassföreståndare
hette Tomas.
Vi i 1C var den enda klassen på hela skolan som hade en magister,
igentligen hade jag velat ha den där snälla, rara fröken Lena i stället,
men nu i efterhand är jag glad att jag fick Tomas. Han blev ju den som
visade mej vad skolan var för något och hur roligt det verkligen är.
Det första vi fick göra i ettan var att hämta sin namnlapp som hängde
framme på svarta tavlan och tejpa fast den på bänken vi satte oss på.
Bänken skulle även kläs med papper på insidan, och självklart blev det ett
med hästar på som matchade böckernas omslagspapper.
Vi sjöng väldigt mycket i lågstadiet. Tomas va en hejare på gitarr och
varje gång jag hör någon av dom där låtarna så tänker jag på våra
musiklektioner när vi satt uppflugna på bänkarna och sjöng ”I natt jag
drömde”.
De tre första åren var händelserika och det blev ju inte direkt sämre av
att gå i en klass där alla lekte med alla och där jag knöt vänskapsband som
fortfarande nu, nästan 10 år senare är starka.
I slutet av skolår 3 minns jag hur vi, jag och mina bästa vänner sa till
Tomas att om vi hade fått så hade vi börjat om i ettan igen och gått om 3
år, bara för att vi hade haft så roligt!
Men när vi väl hade bytt skola och börjat 4:an var det inte så hemskt som
jag hade trott. Fram till 6:an skulle jag växa ytterligare och mer och mer
formas till den jag är idag. Det som jag kommer ihåg som pinsamt från
mellanstadiet var uppropet i 4:an.
Pappa var med och han var en av dom som hade mobiltelefon då. Och vad tror
du hände?? Jo, självklart så börjar den där manicken ringa mitt under
uppropet. Fröken Kerstin spände blicken på föräldrarna och jag, jag ville
helst sjunka genom jordens yta.
Men den stora skillnaden mellan låg- och mellanstadiet var nog framför allt
kompisarna.
Alla var inte längre kompis med alla och det fanns personer som man bara
önskade kunde försvinna, två av dessa flyttade lyckligtvis.
Det var också nu i mellanstadiet som jag skulle att komma bli den där tysta
som inte sa mer än nödvändigt. I lågstadiet hade jag väl inte varit direkt
pratsam, men jag tyckte aldrig då att det var pinsamt att ställa sig upp
inför klassen och redovisa som jag gjorde nu.
Jag tror nu i efterhand att det beror på dom där tuffa från dom andra
klasserna på lågstadiet, dom som inte hade blivit tillsagda när dom hade
gjort fel, och dom med grymt självförtroende som gjorde att jag kände mig
mindre och mitt självförtroende sjönk.
Men så hände det något, jag tror att det var i 5:an så skulle det vara en
talangjakt i skolan. Jag och mina 3 bästa vänner bestämde oss för att vara
med.
Vi skulle sjunga en låt som vi hade skrivit texten på själva, men melodin
hade vi lånat.
Det blev väl ingen hit direkt men mitt självförtroende fick en knuff i rätt
riktning!
Inte långt efteråt spelade jag teater med kompisarna för föräldrarna och
sjöng i skolkören på avslutningen.
I slutet av 6:an var det då dags att ta ytterligare ett kliv framåt och
börja vänja sig vid tanken att börja högstadiet.
När dagen väl kom, den där dagen i Maj, när vi skulle träffa våra nya
klassföreståndare och vår nya klass var jag skitnervös.
Hur i hela friden skulle jag fixa detta? Jag var ju fortfarande den där
lilla flickan som stod utanför dörren som det stod 1C på och som skrämt
hoppade till när klockan ringde!
Men första året gick bra. Jag blev stolt när jag fick böcker som det stog
”För grundskolans senare del” i pytteliten text på baksidan av böckerna.
Det var ju ändå ett bevis på att jag hade klarat 6 av 9 år i grundskolan
med glans!
Men ännu en gång fick mitt självförtroende sig en törn. Jag blev återigen
den där tysta som satt i ett hörn på lektionerna och sa ingenting, varför
skulle det alltid bli såhär? Jo. jag vet varför, jag hade för dåligt
självförtroende.
Nu är det bara några månader kvar här på Bunkehed. 3 år har bara
försvunnit, runnit som sand mellan fingrarna, men vad kul vi har haft!
Ta historia och religionslektionerna till exempel! I 6:an kunde jag aldrig
drömma om att jag faktiskt skulle längta till måndag morgon och genomgång
av första världskriget eller vad det nu var.
Eller att jag skulle rabbla världens oceaner under en operation, det måste
ju betyda att man har haft roligt, eller?
Nu är snart denna tiden förbi och visst har det varit tufft, men det är
inte det jobbiga man kommer ihåg, utan allt roligt man har haft tillsammans
med kamrater och lärare!
Och jag kommer för alltid att minnas allt roligt från min skoltid!
Kulturellt kapital: 200-500
1. Mina skolår
Jag minns så väl när jag skulle börja skolan. Det var så nervöst, men
spännande. Jag ville att mamma skulle följa med, men det kunde hon inte.
– Marina, du måste ju lära dig att gå dit själv, sa min mamma.
Varför jag ville att min mamma skulle följa med var för att jag var rädd,
för dom som var ”större.” Dom kunde ju slå mig, säga fula ord, eller vad
som helst.
Men när jag väl kom till skolan så var det ingen som sa nåt eller gjorde
nåt. Vissa elever stirrade på mig: ett nytt ansikte i skolan var väl roligt
att kolla på. Men jag brydde mig knappt.
När jag sedan hade gått alla år på lågstadiet var det dags för mig att
börja på mellanstadiet. Då var det inte nervöst, jag längtade mest bara
dit, eftersom en lärare hade varit så grym och elak mot mig under
lågstadieperioden. Det gör fort|farande ont i mitt hjärta när jag tänker på
hur mycket jag led, utan att jag sa något till någon. Jag började i fyran,
med en ny lärare. Ungefär halva klassen var mina gamla klasskamrater, de
andra var personer jag aldrig hade sett tidigare. Klassen var väldigt
livlig, jag förstår inte hur vår lärare kunde klara av oss.
Vi fick en lärare, en kvinnlig, som inte var som andra lärare. Hon tyckte
om alla eleverna i klassen lika mycket, det fanns ingen ”favorit” i hennes
ögon. Hon var glad och livlig, och pratade mycket. Men i femman berättade
hon att hon skulle flytta till Strömstad. Vissa elever började gråta, men
inte jag. Jag hade lärt mig ända sen jag gick på låg|stadiet att dölja mina
känslor, att inte visa vad jag kände.
När jag sedan började i sexan, var jag väldigt ombytlig med kompisar. Jag
umgicks med alla möjliga människor. Till sist var jag mycket med en tjej i
min klass som heter Elin, och med en annan tjej i parallellklassen som
heter Anna. Vi var oskiljaktiga. Jag fasade för dagen då alla klasserna
skulle splittras, men som tur var kom vi i samma klass, alla tre!
Skolan jag skulle börja i efter sexan tyckte jag var läskig och stor. Alla
osäker på om alla är rätt ord människor var så ”stora” och så
”farliga.”
Min bror, som var två år äldre än jag, gick på samma skola. Alltid om någon
var dum fanns han där för mig. Det var hans axel jag grät mot om någon hade
varit elak. Folk tyckte vi var lustiga som stod och kramade om varandra men
det fick dom tycka, han var ändå den mest underbara bror man kunde ha.
I åttan fanns inte min bror kvar på skolan, jag saknade honom så mycket. Nu
skulle han aldrig kunna försvara mig, så blyg och snäll som jag var så
tordes jag aldrig säga ifrån om någon var dum mot mig.
Men jag förändrades helt och hållet. Jag tänkte att ”nej, jag orkar inte ha
det såhär mer! Han kommer ju sluta efter ett år när jag bör|jat, hur skulle
jag klara mig?”
Det var efter det jag förändrades. Den osäkra, blyga Katarina blev istället
en självsäker och pratsam person.
Jag fick fler vänner, eftersom jag pratade så mycket. Jag bjöd på mig själv
och folk tyckte att jag hade förändrats mycket.
En dag när jag gick i åttan bestämde jag mig för att berätta för mina
föräldrar om vad läraren gjorde mot mig när jag gick i lågstad|iet. Dom
satt i vardagsrummet när jag tän|kte berätta, och när jag väl gjorde det
satt min mamma och grät. Dom hade alltid sett på mig att jag verkade så
rädd att gå till skolan, men dom trodde aldrig att det var för att en
lärare tvingat mig att äta mat som jag inte ville ha. Ibland kunde hon
try|cka ner gaffeln så långt ner i halsen på mig att jag var tvungen att
springa till toaletten och spy upp det. Sedan satt jag där på toa|locket
och grät, innan jag gick tillbaka till klassrummet.
Idag går jag i nian, mår väldigt bra och är rätt duktig i skolan, men jag
går hos doktorn och skolsyster ofta för dom tycker att min aptit är väldigt
dålig. Jag kommer aldrig berätta för dom om att det antagligen beror på
läraren i lågstadiet. Ibland kan jag skylla på henne, att det är därför jag
är så smal och äter så dåligt, för att det är HENNES fel! Det kanske är fel
av mig?
Mitt råd är att våga säga ifrån. När jag var liten hade jag lärt mig att
alla vuxna och alla lärare hade rätt jämt, men så är det absolut inte. Jag
önskar att jag hade vetat det för sju år sedan.
Tack för ordet. Jag hoppas att det jag hade att säga, gick hem hos någon.
Att byta skola/Att byta klass
Jag började mitt första skolår i Västervik. Där gick jag i en skola som
hette Stråfältsskolan. Mina minnen därifrån är ganska otydliga, men jag
kommer dock ihåg att jag var lycklig på den skolan. Vänner hade jag skaffat
mig och min lärare var helt förträfflig. Hon hette Monika, och hon var
mycket snäll och lärde oss barn mycket nyttiga saker.
Jag gick bara på Stråfältsskolan i 1 år. Vi flyttade till nybro,
eftersom min pappa hade köpt ett gatukök där.
Fruängsskolan kallades den skola där jag tillbringade 4 år av min
skoltid. Jag gick i den skolan från mitten av tvåan till slutet av femman.
Det kändes mycket obehagligt att gå till skolan den första dagen.
Min mamma följde mig till skolan. Det tyckte jag underlättade hela
processen väldigt mycket.
Första dagen fick jag gå runt i skolan och se hur det var där. Jag
kommer ihåg att de elever som gick i min nya klass hade gjort en enastående
modell av de borgar och de skogar som fanns i sagan om Ronja Rövardotter.
De hade med hjälp av tidningar, lim och färg skapat en sån vacker kopia av
skogen att jag blev oehört imponerad och slutade oroa mig inför
presentationen med min nya klass.
Den som var våran guide under turen runt skolan, var min nyblivande
fröken. Kerstin hette hon. Jag måste erkänna att hon har spelat en mycket
stor roll för hur jag har utvecklats. Varenda gång jag var nedstämd och
ledsen så (i osäker på om så är tillagt av lärare) fanns hon där och
muntrade upp mig och var gång jag var glad och optimisktisk så delade hon
den glädjen med mig.
På Fruängsskolan hittade jag en av mina allra bästa vänner, Maria hette
hon. Vi blev dock riktigt goda vänner när vi började i trean.
När jag började i den här klassen, kände jag mig mycket välkommen. Många
elever pratade med mig och jag fick vara med och spela kula på rasterna.
De verkade tycka att det var otroligt svårt att uttala mitt namn, Mishia.
De bestämde sig för att kalla mig för ”MishMish” istället, och det hade jag
inget alls emot.
Jag kände mig trygg och älskad i den här klassen. Mina kompisar, Maria,
Maria. S., Linda, och Viktoria hade jag och dessutom hade jag fått äran att
vara elev till Kerstin och Fia. Fia var min engelska och So lärare. Jag
tyckte mycket om Fia, hon var alltid så glad och energisk.
På den här skolan kände jag mig mycket säkrare än vad jag gjorde på
Stråfältsskolan i Västervik. Det beror ju delvis på att jag endast gick där
i ett år och delvis på att jag växte och blev äldre.
Man kunde bara gå i Fruängsskolan i 5 år. Efter 5 år fick man börja på
en annan skola som kallades för Snickartorpsskolan.
Då sista terminen i femman började gå mot sitt slut besökte jag och min
klass vår nyblivna skola åtskilliga gånger.
Jag var mycket glad och förväntansfull inför att börja på
Snickartorpsskolan. Viktoria och jag skulle gå i samma klass och det var vi
mycket tacksamma för.
En dag när jag kom hem från skolan talade mina föräldrar om att vi skulle
flytta till Norrköping, där hade min pappa köpt ett bageri. Jag blev
förkrossad, allt kändes så meningslöst. Det var så själviskt av pappa att
bara bestämma att vi ska flytta sådär, tyckte jag.
Jag ville inte förlora mina vänner. Jag ville inte flytta ifrån en vacker
och mysig stad som Nybro och dessutom ville jag definitivt inte börja på en
ny skola där jag inte kände någon.
Självklart kunde jag inte göra något, pappa hade redan köpt bageriet och
vi var tvungna att flytta till Norrköping.
Jag skulle börja i årskurs 6 nu. När jag gick förbi de stora gröna
fotbolls|planerna kände jag hur den nervösa känslan utvecklades till en
ängslig och nedstämd känsla. Jag såg flera barn som gick och cyklade förbi
mig. Deras miner beskrev deras självsäkerhet och förhoppning inför denna
stora dag.
6B stod det på en brun trädörr. Jag tryckte på den och gick in. Det enda
jag upptäckte var tjugo förvånade ögon som riktades mot mig. Jag kände hur
mitt hjärta började slå hårdare och hur svettet rann ner från min rygg. Jag
samlade mina utspridda tankar och hälsade på barnen och mina lärare.
Jag hade 2 manliga lärare i den där klassen, Bosse och Leif hette de.
Jag kan beskriva dem som glada, humoristiska och vänliga individer.
Varför jag fick 2 manliga lärare blev tydligare för mig då jag hade lärt
känna min nya klass.
Jag hade fått den stora olyckliga äran att få börja i skolans
”problemklass”. I den här klassen gick barn som svor mer än de drack
vatten.
De hade bildat gäng med varandra och de gick runt och mobbade folk på hela
skolan. Jag som var en person som hade kommit ifrån en kärleksfull och
ordentlig klass blev otroligt chockad av att se sådana respektlösa och
förfärliga händelser. På rasterna strövade jag omkring ensam och tänkte på
hur mycket jag saknade min föregående klass i Nybro.
De enda vänner jag fick i den klasen var en flicka som hette Jocelyn och
en pojke som hette Rashid. Han kom från samma land som jag. Vi brukade tala
med varandra på arabiska och uttrycka våra förargade känslor för de andra i
klassen.
Jag och Jocelyn brukade spendera mycket tid åt olika boll-lekar på
rasterna. Ibland spelade vi fotboll och ibland körde vi en lek som kallades
för ”rutan”.
Jag kände mig aldrig mobbad i den där klassen. Jag såg bara hur de andra
blev mobbade. De som bildade gängen i klassen var aldrig otrevliga mot mig,
de var mycket konstigt nog vänliga mot mig och respekterade mig.
Mina lärare Bosse och Leif pratade mycket med mig och frågade hurdan
situationen var i klassen.
Jag tyckte att det var bra att de frågade eleverna hur läget var i klassen
och hur de mådde.
Jag gick bara på den här skolan i 1 år. Det är jag mycket glad för,
eftersom den ensamhet och illamående jag kände på den skolan förtjänar
ingen annan människa att känna. Jag måste härmed erkänna att åtskilliga
gånger i slutet av vårterminen i sexan vägrade jag att gå till skolan.
Varför jag mådde illa på skolan var för att jag såg hur omänskligt de
behandlade andra människor och hur avskyvärda deras handlingar var.
Egentligen skulle jag börja på Franzelius|skolan i Norrköping i årskurs
7. Men min pappa hade köpt en pizzeria i nyköping så vi skulle flytta dit
istället.
På Schillerskolan skulle jag gå, en skola som för mig kändes obehaglig
och obekant.
Min önskan var att få börja på Franzeliusskolan. Det var en stor skola med
många fler fördelar än nackdelar och jag visste att jag skulle tjäna mer på
att gå i en stor och rik högstadieskola i en välbärgad kommun som
Norrköping än att gå i en liten skola i en fattig och liten kommun som
nyköping.
Det var en ganska kylig augustimorgon då jag var på väg till skolan.
Jag var inte lika nervös av att börja skolan som jag var då jag skulle
börja i skolan i Norrköping. Mina förhoppningar blev allt större ju mer jag
närmade mig skolan.
Efter några minuter såg jag skolan uppenbara sig. Det var en skola i
rödfärgat tegel.
Jag gick in i klassrummet och såg de ansikten som jag skulle få lov att
se de närmaste 3 åren. Jag märkte att alla var lika förhoppningsfulla men
ändå nervösa, som jag. Det kändes betryggande att stiga in i Det stora
klassrummet.
Min nya klassföreståndare hette Kenneth Sjögren. Han såg ut att vara en
klok och respekterad man med ett vänligt uttryck i ansiktet.
Den första veckan lärde jag känna rätt många på skolan. Alla var vänliga
och jag såg inget tecken på att gängbildning eller något liknande skulle
ske.
Det tog ett tag innan jag fick riktigt bra vänner, flera månader faktiskt.
Jag antar att efter så många skol och klass|byten så vet man inte om man
ska skaffa sig riktigt goda vänner igen, eftersom det alltid finns en chans
att pappa köper En ny verksamhet och vill att vi ska flytta.
Jag förmodar att alla dessa skolbyten har resulterat till att jag har
fått den här personligheten som jag har nu. En ganska skeptisk, försiktig,
och förstående personlighet har jag utvecklat. Att byta klass och skola
sådär ofta var både smärtsamt och lärorikt.
Den bästa skola som jag har gått på är den skola som är omringad med stora
och ståtliga träd där fröna faller på våren, fruängsskolan. Där hade jag
många kompisar och livfulla lärare. En annan sak som var bra med den skolan
var, trots att jag var den enda invandraren på skolan så förekom det inga
rasistiska uttryck från någon av eleverna eller lärarna.
Nu till hösten ska jag börja på Hillevigymnasiet i nyköping. Min pappa
har pratat om att flytta tillbaka till Norrköping. För mig spelar det ingen
roll längre. Det enda jag bryr mig om är att få den utbildning jag behöver
för att kunna läsa vidare på ett universitet.
Att byta skola/Att byta klass
– Sara ordet är ditt.
Det var Saras fröken. Sara är 14 år och går i sjuan. De har en lektion där
de ska redovisa ett arbete. Arbetet handlar om sig själv när man var liten.
Sara är nervös för att stå inför klassen. Hon har ju bara kännt dem i några
månader. Klassen består av åtta tjejer och tolv killar. Killarna är
idrotts|killar och tror därför att de är best. Tjejerna håller sig för sig
själva. I klassrummet sitter killarna vid fönstret och tjejerna på andra
sidan. Det är bara Johanna som sitter med killarna ibland, och det är
nästan bara hon som pratar med dem. Visst pratar Sara också ibland, men
bara ifall någon frågar henne något. Hon går fram till tavlan och börjar
prata med darrig röst, och ganska snabbt. När hon är klar går hon och
sätter sig. Hon tittar bort mot sin kompis Sofia, för att se så hon inte
gjorde bort sig totalt.
– Det var bra Sara, sa fröken snällt och fortsatte
– Ja eftersom detta var den sista som redovisade så kan ni få sluta lite
tidigare. Hej då.
Linda skulle ha följt med Sofia hem idag, men hon skulle rida När hon
cyklade hem kom hon ifatt sin kompis Elin.
– Hejsan hur är läget? Frågade Elin med en konstig min.
– Nja, sådär. Jag gjorde bort mig inför min klass idag, sa Sara
– Hmmm. Jaha, så kan det vara ibland. Vill du följa med hem till mig och
titta på film? Jag har lånat av min kusin.
– Ja det kan jag nog, bara jag får låna din telefon.
Hemma hos Elin gick de direkt ut i köket och tog var sin macka. Sen gick de
in på Elins rum och började titta på filmen Filmen hanlade om vampyrer och
vålnader och sådant ingenting för Sara igenteligen men tittade på den i
alla fall. Efter filmen gick det ut i köket igen för att fika. Sara satte
sig och tittade på när Elin höll på att tramsa omkring, som hon alltid
gjorde. Tillslut hade hon kunnat blanda en ordentlig saft, och lagt upp
kakor fint på en bricka. När de satt där och knaprade på sina kakor började
Sara och prata.
– Jag fattar inte vad det är för pinsamt med att stå framför klassen och
prata. Jag har ju kännt dem i ganska många månader. Det är bara för att vi
har bytt skola och kasskamrater. I femman och sexan kunde jag stå där
framme hur lätt som helst. Då var det jag och Sofia som ”bestämmde”. Nu är
det idrottskillarna. På idrotten får man inga passningar. Det fick man jämt
i sexan. Förut kunde man tramsa omkring utan att ha någon press på sig. Men
nu måste man ligga i och göra bra saker för att inte riskera att få IG. Nu
tar man åt sig när killarna skämtar. Ryckterna nu är mycket värre än i
sexan. Ett exempel, kommer du ihåg den killen som går i åttan. En tjej i
hans klass hade sagt att han gillade en tjej i sexan. Det var ju inte sant
fick man reda på sedan. Men oj, vad de retade honom. För när man går i
åttan får man inte gilla en tjej i sexan. Men när man gick i sexan så var
det helt okej att gilla någon i fyran. Visst är det sjukt?
– Ja så kände jag det också i sjuan men nu är det bättre. Killarna hade
mognat under lovet. I sexan var jag ju mobbad men det blev jag inte här
uppe i åttan, svarde. osäker på om svarde är rätt ord
Resten av terminen var som vanligt. Killarna satt vid fönstret och tjejerna
på andra sidan. Sara satt ofta och tänkte på vad hon och Elin hade pratat
om, och om det någonsin skulle kunna bli som i femman och sexan.
Tiden gick och snart blev det Lov. Efter sommarlovet gick allt mycket
bättre. På idrotten blev det mer passningar till tjejerna. I klassrummet
var det inte bara killarna som satt vid fönstret, utan tjejerna flyttade
närmare och närmare. Nu kunde de prata och skratta tillsammans. Nu kännde
Sara att det kanske fanns en chans, att få det lika bra som i femman och
sexan.
Mina skolår
Jag kommer ihåg den första skoldagen i mitt liv. Då var jag alldeles
uppspelt och ville inget mer i hela livet än att gå till skolan.
Föräldrarna fick följa med under hela första veckan, eller var det under
första dagen? Ja, ja. Det var min far som följde med iaf. När vi började
närma oss skolgården började det pirra i hela mig men när det började avta
när jag väl var inne i klassrummet. Jag som var en liten lustigkurre
lättade upp stämningen med ett litet skämt som alla skrattade åt.
Uppdraget slutfört.
I början var vi inte en hel klass utan vi var uppdelade i pojkar och
flickor. På morgonen var flickorna i skolan och pojkarna gick på fritids.
Vi bytte efter lunch. Jag förstår inte riktigt varför det var så men det
var väll något pedagogiskt över det hela.
Tiden flöt förbi och vi började lära oss alfabetet och lära oss räkna. Det
var lite annorlunda sätt vi lärde oss siffror och sådana saker på. Först
skulle man göra en ciffra i lera för att sedan trycka in den i boken så att
man kunde rita av den. Mystiskt.
Jag kommer så väl ihåg ”Matte historierna”. Då skulle man rita en bild och
sedan skriva en text till den. Detta skulle då bli ett mattetal.
Dan som gick i en klass högre än jag skulle gå om och börja i min klass. Vi
kände varandra sedan dagis. När det var något som vi skulle göra två och
två så var det alltid jag och Dan som var tillsammans.
Vi var kanske inte den bästa kombinationen för vi var ena riktiga rackar
ungar. Hela tiden något nytt ofog på gång.
Vi umgicks inte på fritiden förrän senare.
Jag minns en gång när det var en sådan där ”föräldra dag” då föräldrarna
fick komma och hälsa på. Till höger om mig satt Frans och mellan oss två
satt min mor. Frans pratade med min mor oavbrutet så till slut fick hon lov
att säga ”Nu måste jag nog se vad Martin håller på med”. Så redan på den
tiden höll han på med sitt ”pladderi”.
När man kommer till lite högre klasser så som trean så började vi med
engelska (eller så var det i tvåan.) Detta var på riktigt hög nivå.
På ett papper fanns det en hund som pekade på ett fönster. Sedan fanns det
ett ord att välja på – window. Tänk att man tyckte det var svårt.
Som tidigare sagt så var jag och Dan ett på busfrön, visst det var väll
skojigt att hitta på något ofog då och då och vi kunde bli uppskaddade med
ett skratt.
Men med detta följde ett problem, så fort någon gjorde något så var det vi
som fick skulden.
När trean närmade sig sitt slut och det var dags för mellanstadiet och att
byta lärarare så tyckte jag att det var skönt.
Sommarlovet tog slut och det var dags för mellan stadiet. Vi hade fått
besök av vår nya lärare några gånger under 3:an och hon verkade helt reko.
Terminen började som de flesta terminer efter sommar|lovet ganska lugnt så
att Margit (som vår lärare hette) kunde lära sig alla namn.
Vi bestämde att vi skulle börja samla till en klassresa till Idre. Först
lät det som en ganska tråkig idé men det visade sig vara väldigt kul.
I början av femman så hade vi lärarpraktikanter och det var ju bra. Då var
det tre lärare som hjälpte varandra och då behövde man bara andas för att
få hjälp.
Vi gjorde mycket teater i 4:an och 5:an och vi forskade om många olika
ting. Sedan när vi skulle redovisa blev allt väldigt bra. Vi forskade om
rymden och en grupp hade byggt en rymdraket och smikat sig gröna.
Ett mycket bra sätt att få lyssnarna att vakna till. Vi brukade också filma
mycket saker. T.ex det här rymdarbetet filmade vi och alla ville att jag
skulle filma. Det var man väl lite stållt över.
En mycket bra sak var att om man var sjuk så skickade läraren hem läxor med
en kompis som bodde i närheten.
En ny kompis anlände i femman Michel Sol eller Dahlin som han heter nu. Vi
var tillsammans lite på fritiden men inte så mycket. Han bråkade väldigt
mycket på den tiden. Men det blev som tur bättre innan vi for iväg till
Idre.
Väl i Idre så fick vi dela upp oss i grupper och bo i stugor. Det blev jag,
Elias, Michel, Dan, och Frans.
Första dagen fick vi göra vad vi ville men andra dagen skulle vi ut och
vandra upp för Städjan. När vi gjorde det så tyckte jag att det var drygt,
mycket drygt, men så här i efterhand så var det en härlig upplevelse.
En annan skojig sak som vi gjorde var att vi gick och badade Kl 23.00.
Vattnet i poolen var inte alltför varmt. Så när vi kom tillbaks så satte
sig Elias i torkskåpet.
Dags för högstadiet. Nu började allvaret med betyg. Jag och Dan började
umgås allt mindre och jag började umgås med Hasse och John. Dessa två
filurer var två nya nissar som kom från 5A.
Det var nu ping-pong kom in i bilden. Det var en viktig sysselsättning i
6:an och 7:an. Varje rast spelade vi. Alla ville spel. Hade man inget
racket så spelade man med händerna eller så gjorde man ett på träslöjden.
Men som de flesta saker så försvann intresset för ping-pong i 8:an
Nytt i 8:an (eller om det var i 7:an) så var kreativa veckan. En vecka som
man gör det man har valt hela veckan. En ganska bra idé men en vecka kändes
lite lite.
Nu är det sista terminen och en massa prov på gång. Det känns lite tungt
men det ordnar sig nog.
Lära för livet!
”Vi lär inte för skolan utan för livet.” Vilka ämnen är då viktigast? Vad
ska man lägga mest tid på? Ja, det kan man fråga sig. För att göra det hela
ännu svårare kan jag lägga till att alla är inte ute efter samma sak i
livet, alla har inte samma drömmar och mål som jag. Kanske tycker jag att
bildlektionerna är totalt överflödiga och till ingen nytta. Med det för
Lisa, eller någon annan, är bildlektionerna som gör att hon orkar med
resten av skolan.
Överallt får man höra om att eleverna inte hinner med matematiken, eller
andra för vissa svåra läsämnen. De vill ha fler lektionstimmar till det. Vi
hoppar över en idrottstimma istället, tycker någon. Men då kommer en annan
med en undersökning som gjorts och som visar att idrott i skolan förbättrar
elevernas prestationer inom de andra ämnena.
Hur ska man få ihop ett schema som ger alla en lärorik och utvecklande tid
i skolan? Man får helt enkelt göra skolan som ett slags smörgåsbord, där
det finns lite av varje. Där alla får prova på alla skolämnen och känna
efter om det är något som intresserar dem. Sedan har de möjligheten att
fördjupa sig inom de ämnena på gymnasiet där de får välja program. Däremot
fungerar det ju inte om alla elever skulle springa runt från lektion till
lektion och vara en liten stund här och en liten stund där. Därför är
lektionerna schemalagda.
Grundskolan fyller ju inte endast den funktionen att den ska låta
barnen/ungdomarna prova på olika ämnes|områden. Den ska också ge svenska
folket en god basutbildning och en bred allmänbildning för landets och
invånarnas välfärd och framtida utveckling inom så väl tekniken som
jämställdheten.
För att då ha några exempel att utgå ifrån och visa att många ämnen
utvecklar oss på fler sätt än vi tror, ska jag själv ta och berätta om vad
några ämnen i skolan har gett just mig i form av värdefulla kunskaper och
erfarenheter.
Vi kan börja med matematiken, som många som tycker det är krångligt, inte
förstår meningen med.
När man arbetar med en svår uppgift eller ett krångligt tal lär man sig att
det kan finnas mer än ett sätt att räkna ut det på. Ofta finns det också
små detaljer som man ibland har missat. Därför kan man ibland få ett svar
som är helt uppåt väggarna utan att man förstår vad man har gjort för fel.
Så kan det också vara i verkliga livet. Du förstår inte hur det kunde bli
som det blev förrän någon talar om en liten detalj för dig som du inte
tidigare lagt märke till och plötsligt ljusnar allt.
Ibland är det besvärligt och det kan kännas hopplöst, men det finns alltid
en lösning. Man ska inte ge upp förrän man funit den. Det kräver ofta stort
tålamod och noggrannhet, precis som i princip allt annat i livet också
kräver.
Ibland är det inte heller som det först verkar. Ibland skyndar man bara
förbi och man upptäcker inte förrän senare att något är fel. I dagens
samhälle lever de flesta människor i stress, man hinner inte ta sig tid åt
att se in under ytan hos sina med|människor. Man låter skenet bedra. Ofta
har du nog haft vänner med problem, men du har helt enkelt inte haft tid
nog att se efter hur de mår.
Matematiken har gjort mig till en liten klurifax som tycker om att lösa
problem och som vågar stå öga mot öga mot dem. Sedan inte sagt att det
alltid gått som en dans, för det har det inte. Men finns det någonstans ett
hav utan krusningar, strömmar och vågor? Nej.
Det gäller att våga lösa problemen. Det utvecklar det logiska tänkandet som
man har nytta utav överallt. Till exempel när man ska laga en cykel eller
när man står där vid bagageluckan på den splitter nya volvon och inte vet
hur man ska få plats med slalomskidorna.
Då är det bra att man är van vid att lösa problem. Livet är fullt av
motgångar, precis som matteboken.
Något som dock alltid får mig att koppla bort problemen och istället koppla
av är att träna. Om det går en dag utan att jag gör det blir jag rastlös.
Idrotten får mig att fokusera på mig själv och glömma omvärlden. Om man är
lite sur på någon kan man också göra sig av med sina aggressioner genom att
träna. Man blir lugn och harmonisk efteråt skulle jag vilja säga.
Känslan när svetten rinner nerför ryggen och kroppen törstar efter vatten i
slutet av ett pass. Känslan av att man måste hålla på i fem minuter till,
och man lägger in slutstöten. Den sista energin sprudlar ut genom porerna
och man kämpar på tills musiken tystnar. Då kan man andas ut. Phuh. Man är
nöjd med sig själv. Plockar upp vattenflaskan, tar en klunk och lunkar
sådär lagom långsamt ut ur träningshallen tillsammans med 50 andra
motionärer som är lika svettiga och trötta som du efter det ansträngande
aerobicspasset. osäker på om aerobicspasset är rätt ord Då är allt bra.
Idrotten i skolan innehåller dock mer än svett och hård träning. I skolan
arbetar vi ofta i grupper, vi samarbetar. Idrotts|lektionerna ska ge mer än
hälsa. De ska ge gemenskap, trygghet i sig själv och andra och förståelse
för varandras idrottande och prestationer. Man får leda egna lektioner, som
ska kunna anpassas till allas nivå. Det ska visas hänsyn till alla. Passen
ska inte heller var så enkla att det inte ger något till de mer vältränade.
Man får helt enkelt vara flexibel och kunna anpassa övningen till
situationen.
Tiden får man också planera så man hinner med allt man tänkt göra. Idrotten
i skolan utvecklar mer än bara än bara muskler, den frammanar
hänsynstagande och förmågan att planera och planlägga sin tid. Något som
dessvärre ökat under senaste tiden är skolket från idrottslektionerna. Är
man inte intresserad och tycker det är kul så struntar man i att gå dit. De
ser inte det viktiga i att röra på sig och ha kul tillsammans. Många lärare
ser inte heller den här skolkningen lika hemsk som när man skolkar från
lektioner i något läsämne. Därför görs det inte så mycket åt det. Det
tycker jag är väldigt synd.
Men jag hoppas att en dag, ska alla kunna inse och förstå hur kul det
verkligen är och att de ska kunna få ut lika mycket av idrottstimmarna som
jag har fått.
Jag tror också att om man kan få fler ungdomar att uppskatta idrotten i
skolan kanske de också börjar träna så smått på fritiden. När de sedan har
en fritidssysselsättning behöver de inte ströva runt på samhället och
klottra och förstöra. Som följd av det sparas det in pengar eftersom det
blir mindre saneringsarbeten och skadegörelser att reparera. Dessa pengar
kan man istället använda till vården och kanske spara liv.
Nog är det värt ett försök
Det här är ialla fall mina tankar och funderingar om huruvida de ämena som
påverkat, utvecklat och intresserat mig kanske skulle kunna förändrändra
andras och min egen syn på saker och ting.
För nog önskar man att man själv kan påverka till det bättre. Ju mer man
vill, ju mer kan man!
”Mina skolår”
Tiden är väldigt viktig. Under tiden händer en massa grejer, positiva och
negativa. Vi lär oss från våra misstag, de negativa händelserna, och
försöker samtidigt glömma det hemska som hänt. Dem osäker om det står
Dem eller Dom positiva följer oss livet ut, det är dem som blir minnen för
livet. Alla har vi haft ett sådant minne. Frågetecknet som står för livet
är en gåta vi har i uppgift till att lösa.
Lågstadiet var en härlig resa. Man lärde känna andra barn och man hade inte
en himla massa läxor som man har idag. Att få en bra lärare var nyckeln
till den härliga resan. Om jag ska vara riktigt ärlig, tror jag inte att
min lärarinna hade det lika härligt som mig. Galningen i klassen stämde på
mig. Jag var rena tortyren. osäker på om tortyren är rätt ord Det jag
tyckte och tänkte ville jag att dom andra skulle hålla med om. Gjorde dom
inte det kunde det hända som med den gången då jag sprang efter min
klasskamrat Johan. Jag minns att jag sprang efter honom runt skolgården och
skrek;
– Jag ska döda dig!
Orsaken till den tragiska händelsen var troligen för att han inte gjort som
jag befallt.
Sedan när jag fick den ”lilla” utskällningen av fröken Siv satt jag där i
min stol och grät. Sur var jag för att aldrig fått som jag velat och ledsen
för utskällningen. Att sitta där och skämmas, under det att alla satt och
stirrade var droppen.
– Vad tittar ni på!? Sluta stirra!
Det var lite pinsamt att alla skulle sitta och se på mig medans mitt snor
rann ur min näsa ner på bortet.
Vi hade en otroligt bra lärarinna som hette Marie-Louise Florin. Henne
glömmer jag aldrig. Hon var en ”stödlärare” eller vad det nu hette. Hon var
en riktig kärring som blev grinig för vad man än gjorde. Svarade man fel på
ett tal för många gånger, blev hon sur och fyllde i alla svaren åt en. När
hon skulle skriva svaren i räknehäftet var hela tyngden av hennes ilska vid
handen. Skaftet på pennan gick alltid av när hon skulle fylla i med tex
svaret tre. Därefter lät hon hennes aggressioner riva sönder bokens sidor.
Men inte hela sidor. Annars hade vi fått köpa en del mera tejp än vad vi
redan gjorde.
Mellanstadiet, inte så mycket snack, bara en massa tjafs. Där var det lungt
mycket mindre läxor. Nationellaprov också i sexan. Jätte tråkigt men
härligt när man får veta att man klarat av sexan och inte behöver gå om.
I högstadiet började allvaret. Jag fick skärpa mig med ”diktaturstilen”. Nu
fick jag tänka på att om jag ville hålla kvar mina vänner skulle jag få
lägga ner med mina fasoner att tvinga dem tycka och tänka som mig. Ett år
var det kvar tills lärarna skulle börja sätta betyg i de olika ämnena. Men
jag minns att när jag gick i sjuan, gjorde jag inte mina läxor eller brydde
mig om skolan. Jag var orolig för mina betyg, eftersom jag var helt
okunnig. Jag hade inte ansträngt mig till mitt lärande det minsta tidigare.
När åttan sedan kom blev jag en plugghäst. Jag var en plugghäst som tävlade
med dem andra. En som ville få bättre resultat på proven än dem andra osv.
Det fick jag också. Jag var nästan lika bra som dem bästa i klassen. Mina
kompisar förstod ingen|ting. Hur kunde en sådan okunnig person veta så
mycket nu? Jag satt hela eftermiddagar och pluggade tills jag uppfattade
det jag studerade. Kompisarna träffade jag på helgerna. Minnen, de
negativa, inte direkt om plugget men.. jag var fortfarande knas. Jag ville
göra något spännande. Allt var för blekt. Jag och mina vänner köpte öl av
en kiosk som fanns runt hörnet. Idag finns den inte kvar, kanske för att
försäljarna blev upptäckta av att de sålde öl åt minderåriga. Jag tyckte
att det verkade rimligt att plugga på vardagseftermid|dagarna och supa på
helgerna. Roa mig helt enkelt! Jag förtjänade att ha det kul efter alla
studier.
När mitt första kuvert med betygen kom blev min far jätte glad. Mina betyg
var faktiskt bra, bättre än vad mina bröder fått då de gick i åttan.
Det viktigaste för mig är att bli nöjd med mina arbeten och mig själv så
klart. Det blir jag inte alltid men nästan. Jag har aldrig varit en positiv
tjej heller vilket gör det svårare för mig att vara stolt. Betygssystemet
är inte det bästa som finns. När vi håller på med något vet jag att G, det
får jag inte! VG, det får jag, det är jag säker på. Men om jag nu lägger
ner mig får jag bara VG+! Det är för svårt att få MVG. Alltid samma betyg!
Hur ska jag du kunna vara nöjd. Jag är en tävlingsmänniska. Det är inte fel
med det men att inte vara stolt över sig själv är inte bra, där är
problemet.
Tiden är svår att få ordning på. Man blir bara stressad och jag blir
pressad. Mina kompisar som har bra betyg, som är lika bra i skolan som jag
eller bättre får mig att känna mig pressad. Ett negativt minne jag kommer
att bära livet ut men försöka glömma. Att jag aldrig riktigt hade någon att
prata med under mina skolår på grundskolan kommer också vara ett dåligt
minne.
En bra sak är att jag inte behöver känna mig ensam om att inte veta vad jag
ska göra med mitt liv, yrkesvalet. Frågetecknet står kvar och de härliga
minnena.
SLUT
Mina skolår
Nu, när man går sin sista termin i grundskolan och väntar på det hippiga
gymnasiet (i mitt fall SÄG här i Karlskrona), kanske det är dags att se
tillbaka och reflektera sina skolår i en högstadieskola.
Tuff, cool & liten
När man började i sexan på en högstadieskola försökte man naturligtvis vara
så tuff och cool man bara kunde vara. Allt för att försöka impa på
storvuxna & skrämmande nior i korridorerna. Men hela sanningen var ju
faktisk att man var liten. Nästan mindre än minst, och det enda man gjorde
var att springa och göra en massa oväsen, och självklart vara fortfarande
lika kall och tuff som vanligt.
Min mening med det här är att säga att man växer med åren. Både i längden
och i coolhet.
I sexan och sjuan tänkte man inte så särskilt mycket på hur rent och fint
det var i skolan. Får jag ge ett exempel, så kan jag förklara.
Man går i korridoren med kompisgänget och ser ett hemskt klotter på en
vägg, man fortsätter förbi och till slut säger någon:
– Ähh! Då ska ni se mitt rum!
Om man tar samma exempel med ett par nior så stannar de flesta nog och
funderar vem som har gjort det, och hur kunde han/hon göra något sådant?
Det är nästan man tar till suddet, men det är väl så, man blir mer
pedantisk med åren.
Betyg, betyg, betyg, betyg.
Sexan och sjuan handlar mest om att göra så att lärarna får goda ögon för
en. Det är i åttan det verkliga jobbet börjar. Nu gäller det ju inte bara
att sitta på en lektion snäll och tyst och fundera på vad man ska göra
efter plugget, utan nu gäller det att sätta handen uppe i blåsvädret och
börja svara på frågor.
Nivån på proverna höjdes (tyckte jag) och nu var det inte bara addition,
subtraktion och multiplikation på mattelektionerna utan även sannolikhet,
procent och bråk!
Bråk ja, det förekommer ju också i skolan. En lärare drar förbi och frågar
vad som försiggår här. Ingenting, vi bara skojbråkar säger de två eleverna
(och eventuell publik) i kör och ser lika oskyldiga ut som små nyfikna
katter. Sedan kan du nog lätt tänka ut vad som händer efter att läraren
försvunnit runt hörnet. Då blir det lika mycket ljud som i en hönsgård, där
bråkstakarna utspelar sig som två rivaliserande tuppar och publiken som
kucklande höns som skriker högt namnet på den tupp de hejar på.
Åttan är ett väldigt nervöst år för många. Framför allt därför det är dags
för sina första betyg. Det är nu du får ett hum om hur du ligger i
skolarbetet och det är nu ens personlighet utvecklas. Självklart är det
pirrigt när man får sina första betyg, men det är väl så det ska vara?
Eller?
Jordens härskare
Redan på sommarlovet innan nian förstod jag och säkert många andra att det
här skulle bli det jobbigaste året hittils.
De flesta hade konfirmerat sig och blivit.
Ja! Man hade konfirmerat sig, vare sig det var för
konfirmationspresenterna, kompisarna, religionen eller om man bara ville
lära sig lite mer om sig själv. Det är ju bara att vraka och välja, det
finns säkert minst tjugo orsaker till.
Nian, en ny saga börjas skriva, ett nytt kapitel öppnas i boken, ett nytt
läsår börjar.
Det började dåligt, terminskorten för bussar höjdes i år igen med 50 kr
till 500 spänn!
2003, ett år då coolhetsfaktorn stod i topp. Ingen, nej ingen, kunde rubba
en nia (förutom rektor, lärare, lärare, lärare.).
Detta år är ett år då man är herre på täppan, kungen över alla kungar och
jordens härskare.
Och nu, när man själv går i korridoren med sin kompis och tittar på alla
sprattlande sexor omkring sig. Då begrundar man om man själv var så där
vild & galen när man gick i sexan.
– Nej! Aldrig! Säger man och går runt hörnet till en ny mystisk korridor.
Nu när vi börjar på gymnasiet får vi se om livets cirkel börjar om igen när
vi börjar ”ettan” på gymnasiet.
Att byta skola / Att byta klass
En dag när jag kom hem från skolan, ropade pappa på mig. Han hade ett stort
leende på läpparna. Så glad hade jag inte sett honom på mycket länge! Jag
gick in i vardagsrummet och frågade varför han var så glad? Jag har fått
ett jobb i Göteborg skrek han! Då sprang jag upp till mitt rum och grätt.
Jag visste var detta skulle innebära, vi skulle vara tvungna att flytta.
Efter en stund kom pappa upp till mitt rum. Han satte sig på sängkanten.
Jag minns att han sa att allt kommer att bli bra. Han sa också att jag
kommer att få många nya kompisar. Nästa dag när jag gick till skolan tänkte
jag, pappa har nog rätt, jag kommer att få nya kompisar. När jag kom till
skolan, såg alla mina kompisar att jag var ledsen. Dom frågade mig varför?
Och jag berättade om flytten. Min bästa kompis Sara började gråtta. Jag
försökte trösta henne men jag själv började gråtta. Jag gick hem den dagen
för jag orkade inte vara kvar i skolan Det var bara en vecka kvar till
flytten. Jag hade börjat packa. Mamma och pappa var redan i Göteborg för de
skulle göra ordning vår nya lägenhet. Jag räknade dagarna, nu var det bara
en dag kvar. Den natten låg jag i min säng och tänkte. Mormor kom och
väckte mig och min lillebror. Vi skulle ta flyget upp till Göteborg. När vi
var framme möte mamma och pappa oss vid flygplatsen. När vi fram till vårt
nya hem blev jag förvånad. Lägenheten var mycket större än vår förra
lägenhet. På måndag berättade mamma för oss att vi skulle börja skolan. Min
lille bror skulle börja 3:an och jag skulle börja 6:an. På måndag morgon
kom mamma och väckte oss. Jag tog på mig mina finaste kläder. Jag var
tvungen att gå själv, men mamma sa att jag skulle gå till rektorn. När jag
gick på skolgården känndes det som om alla tittade på mig. Rektorn var
väldigt trevilg. Hon följde med mig upp till mitt nya klass|rum. Vi
knackade på. Alla ropade kom in. Fröken såg snäll ut och det var hon också.
Fröken sa att jag skulle presentera mig och berätta lite om mig själv. Jag
sa tyst att jag hette Elin och att jag gillar att spela fotboll och att jag
kom från Helsingborg. På rasten var alla snälla mot mig. Det kom fram en
tjej som sa att hon också hette Elin. Som skulle bli min nya bästis. Nu har
jag gått här i 3 år och jag trivs jätte bra. Jag har fått många nya
kompisar. Jag ångrar inte flytten för alla har vat så snälla här både
lärare och kompisar. Skolan går jätte bra för mig, jag är nöjd med mina
betyg. Först va jag orolig över flytten men jag är glad att vi flyttade för
jag trivs så bra här. Många andra som byter skola och kommer till en ny
klass som jag kanske inte kommer har en som tur som mig. Jag håller
fortfarande kontakten med min gammla klass.
Mina skolår
Första klass
Det började nån gång i Augusti 1994. Ulla vår lärarinna kallade fram oss en
i taget till katedern. Vi fick berätta lite om oss själva, var vi bodde,
vad vi hette och (så vidare.) Sen när alla hade presenterat sig så fick vi
en bänk lite kritor, pennor, sudd, böcker och lite annat smått och gott.
Efter rasten så kom vaktmästaren och ställde in bänkarna åt oss. Och sen
lekte vi lekar resten av dagen. Resten av veckan så blev vi ”presenterade”
för våra böcker och ämnen. Redan före vi började så förstod jag att
gymnastik/idrott skulle bli mitt favorit ämne. Terminen flöt på och vi blev
mer och mer hemmastadda med själva skolgången.
I början av September så var det som vanligt på våra raster, brottning och
det gick till så att, osäker på om det ska vara kommatecken eller punkt
Alla ställde sig i en ring med mig och Jonas Dahlén i mitten. Det blev ofta
jämna tillställningar där ute på gräset för jag var liten och relativt
smal. Jonte däremot var lite längre men också lite smalare. Den femtonde
September var jag extra laddad, efter att klassen hade sjungit ja må han
leva för mig. Den dagen vann jag alla matcherna och fick en massa fina
presenter, det är nog en av de bästa födelsedagarna hitills.
Tiden gick och sen kom höst låvet och då åkte jag och min familj till
Mormor i Kristianstad. Sen kom Jul låvet då åkte jag pulka och firade jul.
Julen har vi alltid firat hemma hos oss för vi har det största huset.
Vilket jag själv tycker är mycket skönt, inte behöver sätta sig i en kall
bil och åka hem, brrrrr. På nyåret så sköt vi raketer och åt god mat.
Sen kom Januari och allt var som vanligt nån läxa i veckan, nån som
skadades i snöbollskrig och några som fick kvarsittning. Nu hade
vaktmästaren spolat isen så nu åkte man skridskor också.
Fredag och dags för roliga timmen, det var inte många ettor som var med och
uppträdde men idag så var vi några som skulle vara med. Vi skulle göra
fångarna på fortet, jag var en av dvärgarna. Vi hade övat mycket själv hade
jag övat mycket på, den karakteristiska löpar stilen och det speciella
sättet att visa antalet nycklar laget hade. Det blev en succé och vi fick
mycket applåder, det var mycket kul och det pratades mycket om hur mycket
jag hade sprungit som dvärgen.
Vi var inne i maj och på rasterna spelade vi landhockey men det blev mer
och mer fotboll. Jag hade kommit till slutsatsen att mina starkaste ämnen
var idrott och matte.
Den sista veckan så var vi mest på utflykter eller lekte lekar. Men så kom
då den dagen som vi alla väntat på, avslutningsdagen. Vi gick till kyrkan
sjöng avslutnings psalmerna, rektorn höll tal sen fick vi åka hem. Jag var
glad, det hade varit kul att gå i skolan men sommar lovet slog allt.