Kulturellt kapital: 50-200

MINA SKOLÅR
När man i dagens samhälle pratar om skolan, pratar man om hemska lärare,
mycket läxor och dom tuffa killar som hackar på en om man råkar stöta på
dem. Men jag har aldrig upplevt det så. Redan när jag började skolan som 5-
åring så fick jag en bra relation med lärare och klass|kompisar. Även om
jag inte minns så mycket från tiden på förskolan så måste det varit där
mitt lärande tagit fart. Jag lärde mig läsa väldigt snabbt och lärde mig
därför också att skriva väldigt snabbt.
Jag minns särskilt när vi fick gå till 3-orna. 3-orna skrev så snyggt dom
kunde om en bild i en skrivbok. Sen skulle vi fylla i det dom skrivit med
en färgkrita. Även om vi lekte mycket på förskolan tror jag att mina lärare
såg till att jag fick en bra grund inför kommande skolår. När vi skulle
börja ettan var det spännande, nu skulle skolan börja på allvar. Jag fick
där träffa den troligtvis bästa och mest omtänksamma läraren jag haft.
Stina hette hon och har betytt väldigt mycket för mig och min skolgång. Det
kan jag säga utan att vara det minsta tveksam.
Hennes sätt att lära ut finns det inte många som kan slå. Hon gjorde oss
till dom duktiga och lungna elever som vi är idag. Jag tror jag fick en
speciell relation med henne. Jag fick alltid beröm av henne på
utvecklings|samtalen och det hade jag också gjort mig förtjänt av. Även om
det kanske inte märks nu så har jag varit en mycket lugn och duktig elev.
Berömmen fortsatte i fyran. Jag hade då en lärare som hette Siri. Även om
hon inte var lika bra som Stina var också hon en bra lärare. Vi hade mycket
läxor men dom var mest som en rutinsak och störde oss aldrig. Siri hade
även hon ett bra sätt att lära ut på. Vi var en bra klass eftersom vi alla
kom ifrån Stinas klass. Enligt mig själv så hade vi alltid en bättre klass
och lärare än pararellklassen. Vi började nu också lära oss engelska.
Eftersom jag alltid haft lätt för svenska så var inte detta en större
svårighet. Vi växte och blev större och snart var jag en av dom där stora
och hemska sexorna. Sexan bestod till stor del av en längtan efter att få
börja sjuan och flytta till Örna.
Under gymnastiklektionerna kunde jag visa min ”vinnarskalle” särskilt när
vi spelade innebandy. Arvid och jag var bäst i klassen och hamnade därför
jämt på olika lag. Vi vägrade att förlora så därför kunde vi bli helt
tokiga. Dom andra var bara som koner på planen och ibland hände det att vi
åkte ut för att ha ”slagits” om bollen.

Efter en traditionell brännbollsmatch mot lärarna och förlust var det nu
dags för högstadiet i Örna.
Min lungna tid var nu passerad.
Kanske berodde detta på alla lärarbyten och total kaos i klassen. Trots
detta hade vi en god gemenskap i klassen, ingen var utanför och alla var
glada över att få påbörja något nytt.
Sjuan bestod till stor del av att få ordning i klassen. Om vi lärde oss
något, det vet jag inte. Vi hade två klassföreståndare, Nilla och Sol|veig,
men efter halva läsåret for Nilla och vi fick en ny lärare som hette Nicki.
Många som tyckte om Nilla som lärare var emot lärarbytet men det visade sig
med åren inte vara så dumt.
Åttan var nog det år som alla började ta skolan på allvar. Även om det
fortfarande var kaos med lärarbyten och ombyggnationer så började vi få en
bra sammansatt klass. Hur många svenskalärare vi hade vet jag inte och den
bästa kom inte förrän sista halvåret, Nilla hette hon och skulle bli vår
nya klassföreståndare i nian efter att också Solveig lämnat oss. Vi lärde
oss trots allt ganska mycket i åttan.
Nian började med att som sagt våran nya klassföreståndare presenterade sig.
Det blev nu lungt och vi fick det inte lungt och stabilt förrän nu.
Nian har mest bestått av funderingar över vad man ska gå i gymnasiet och
att hålla dom betyg man har. Sista terminen är nu bara en enda lång väntan
på att slippa grund|skolan och få börja om på nytt, på gymnasiet.
Jag kan så här på efterhand säga att jag nog inte haft en så dum skolgång i
alla fall, jag har haft tur.

MVG Mycket bra! snyggt skriven text med ett elegant upplägg. Du har god
balans mellan ett allmänt och personligt berättande

Mina Skolår

När jag skulle börja ettan tänkte jag att jag ville bli pansionär, för jag
ville inte börja i skolan. Män när jag börja i skolan i ettan var i Angred
så tyckte jag att det var rätt så roligt för jag hade så skysta lärare. När
man har det så blir det roligare i skolan. Det var roligt i skolan innan
jag skulle flytta till Hisingen. Då började jag i en skola som hette
Lerbacka skolan och den var helt värdelös, jag bråkade så mycket med
lärarna så jag gjorde inte så mycket. Jag gick där till 4-6:an, och de var
inte så roligt. Men de var roligt endå för jag träffa så många nya kompisar
och de e bra att ha många kompisar. Sen börja jag i Talleredskolan och då
blev det anurlunda jag börja sköta mig lite mera och de känndäs skönt men
den skolan var inte bra så min mamma sa att jag skulle bytta skola så jag
bytte till en skola som heter lugnet och de går lite bätre nu men, snart
börjar jag på bergagymnasiet så jag hoppas på att de blir bättre.

Nu har jag snart gått mina nio år på skolan, och självklart minns jag
fortfarande hur det var när jag var yngre, men när jag ser och framförallt
hör de små sexorna i vår korridor kan jag inte föreställa mej att jag varit
likadan.
Om man skulle jämföra dagens sexor med hur vi var, tror jag nog vi skulle
vara mer som tagna ur en bibel, eller kanske är det tvärtom?
Vad jag däremot minns är hur jävla jobbigt det var i sexan! Alla dessa små
böcker, som aldrig tycktes ta slut, ”Gnugga ord” och vad dem hette. Tror
verkligen lärarna att man kommer lära sig någonting när man för det första
har en skittråkig bok och för det andra, facit står på baksidan. Man hade
ju dessutom inga betyg då, så det spelade egentligen ingen roll vad man
gjorde, det värsta som hände var att man fick en mini-utskällning på
kvartsamtalet, där magistern använde ungefär samma ton som nuvarande
svenska läraren (inga namn) gör, när hon är på glatt humör!
När man gick i sexan, ville man inte sänka sig till femornas nivå, utan man
ville vara som sjuorna! Men som det säkert även är idag, så vill inte sjuor
umgås med sexor, så sexor är oftast bara med sin årskurs. Men ändå skulle
man vara häftig, sminka ögonlocken illgröna, ha kärringrött rouge och
stoppa bomull i tröjan, så kunde man spatsera runt som spinkig clown på
skolgården och leka tonåring.
När det gällde sexornas syn på nior så tyckte man inte längre de var som
jättar, som om man sa någonting skulle doppa ner en i toan och lägga
köttbullar i skorna, nej, niorna var några man skulle låtsas om att man
inte brydde sig om, för dem skulle man ändå aldrig få kontakt med, dem
sitter bara med sina tråkiga svenska nationellaprov hela tiden, så varför
smöra för dem?
Nej, det var sjuorna som gällde, kände man en sjua, skulle allt ordna sig
på högstadiet!
Sexan var ingen rolig tid för lilla mej, ska jag vara ärlig så
var den skittråkigt, och bara en termin kändes som tre år!
Jag lärde mig egentligen INGENTING, utan gjorde bok för bok utan att få in
ett skvatt, eller jo, en sak lärde jag mig, jag ska aldrig bli
mellanstadielärare!

Jag undrar, om sexorna idag har det lika tråkigt som jag hade?
Alla bråk, alla läxor, alla tankar, alla missnöjdheter, alla förjävligt
tråkiga stunder man tvingats dra osäker på om dra är rätt ord med sin
klass!
En vacker dag kanske även dem sitter och långsamt men säkert försöker
förtränga alla minnen från denna plågans årskurs, mitten av barnslighet och
tonåren, sexan.

Att byta skola.

Det började så här.

Jag började skolan när jag var sju år, jag var mycket närvös den dagen. För
jag kommer mycket väl ihåg den.
Båda mina föreldrar följde med mig när jag skulle gå till skolan för första
dagen i mitt liv. Det var många barn som stod där och väntade på skolgården
den dagen. Sedan så kom tre stycken lärare ut och sa,
– Hej och välkomma hit.
Sedan så ropade dom upp

en sida saknas

år och man började fyran, och det var på stora sidan av skolan.
Då så fick jag ännu en ny lärare och hon hette Karin Svensson.
Henne hade jag till jag slutade sexan.
En dag i femman när jag kom hem från skolan så sa min mamma att hon hade
träffat en ny kille.
Min mamma och pappa skilde sig när jag gick i tvåan. Jaha tänkte jag och
undrade vad det var för kille hon hade träffat.
Det gjorde jag.
Sedan så blev det sommarlov och vi flyttade, det känndes tungt mycket
tungt, att flytta i från alla kompisar.
Men jag sa till dom att vi fick fara och hälsa på varandra.
Men nu när jag går i nian så har jag bara en kompis kvar som jag håller
kontakten och det är synd.
Det blev för stort avstånd så man tappade dom nästan på en gång.
Själv så om jag tänker efter så är det ganska bra om alla flyttar, för då
binder man nya kontakter.
Men man vänjer sig efter ett tag.
Men nu om jag tänker tillbaka så är jag glad över att mamma träffat en ny
kille. För att hon och pappa bråkade hela tiden på slutet.
Ja så triffs jag faktist här, där jag bor nu.
Man har ju träffat killar och kompisar som man nog inte hade träffat om vi
inte hade flyttat. Snart så är det dags att byta skola igen då. Men då
byter man för att börja gymnasiumet.
Det är ju nästan ett måste att byta då.
Det kommer att bli roligare än vad jag tror att det kommer att bli, eller
jag hoppas i alla fall det. Då får man ju ännu fler nya kompisar än vad jag
har eller jag hoppas det i alla fall.
Men man vill ju ändå ha kvar dom som man har nu.
Det var så det blev när jag bytte skola.

Mina skolår

När jag började första klass tyckte jag det skulle bli roligt att börja
skolan och lära mig räkna och få nya kompisar.
Men när man blev äldre och gick i femman började man tröttna. När jag
började 6:an kände man sig så liten och alla dom äldre niorna tittade på
mig som att jag var en liten myra. Det kändes inte bra att vara minst i
skolan igen det kändes som att börja ettan igen fast man var äldre och
skulle börja sexan och i en ny och helt främande skola.
I 7:an och 8:an började skolan lite mer på alvar och man var tvungen att
plugga mer för att det skulle gå bra för mej men jag tängte, det ordnar sig
jag klarar mig men så är det inte man måste plugga hårt för att komma
någonstans här i livet.
Men nu i nian började jag förstå att skolan inte är någon lek och jag
började plugga mer på prov och läxorna och då gick det bättre för mig jag
fick mer godkända än inte godkända då förstod jag att det inte är en lek
men ibland tänker jag att jag vill gå tillbaka till 6:an och börja om allt
och plugga så jag kan välja den linje jag vill ha och tjäna mycke pengar.
Ibland vill jag gå tillbaka och ändra på mina fel. Men nu går jag i 9:an
och det är sista året i grundskolan och man kan inte ändra på det förflutna
även fast jag vill det. Och nu vet jag att skolan har en oläsligt ord
del av min framtid. P g a skolan kan jag få ett yrke och tjäna pengar så
jag kan försörja min familj sen med mat och sånt man behöver.
Nu när jag ska söka till ett gymnasium är det svårt för man vill gå på en
bra linje så man får ett bra jobb. Och man vill oxå att det ska vara nära
så man inte behöver gå upp så tidigt på morgonen. Och det ska vara roligt
också så man inte får ett jobb sen som man inte trivs med.

Att byta skola/att byta klass
Jag var bara 13 år. Jag och min familj bodde i en liten lägenhet på
Kungsholmen i Stockholm. Min familj bestod av en mamma vid nam Johanne, en
lille bror vid namn Emanuel och sedan jag, Simon Andersson. En ganska
vanlig familj i mina ögon. Förutom en sak. Vi hade ingen pappa. Det brukar
jag ofta tänka på. Men Emanuel är den som blir mest berörd av det. Han
undrar ofta när pappa kommer hem. Han är bara fem år och tror att han är
och jobbar i Kina. Men Emanuel behövde inte veta mer, inte just då.

Min familj hade under en lång tid funderat på att flytta. Det
föreslogs att vi skulle flytta till Råby. En liten ort mellan Nyköping och
Flen. Jag var väldigt nervös. Jag var en av de man tyckte var konstig. Jag
är fortfarande inte säker på varför, jag tyckte att jag var som alla andra.
Men ändå var det mig de gav sig på. I slutet av första terminen i sjuan
åkte jag och hälsade på min nuvarande klass.
Skolan var fin. Tyckte jag i alla fall.
Eleverna verkade jätte trevliga, men man fick ju räkna med lite blickar.
Efter en timmes nervös väntan kom Samir. Det var han som skulle visa
mig runt.
Han visade skolan och vi pratade och hade jätte kul. Sedan mötte jag
klassen. De tog emot mig mycket bra. Sedan hamnade jag här. längst bak i
sal 14.
– Simme… Simme!
– Ehh. Va?
– Det är rast nu.

Mina skolår
Första dagen i skolan var väldigt rolig, vi lekte, pratade och lärde känna
varandra. Det var spänande att träffa nya kompisar. Min lärarina var
väldigt snäll. Hon pratade och lekte med oss. Hela första året var ett
väldigt roligt år. Det var roligt att lära sig att läsa och räkna. På
rasterna hade vi väldigt roligt. Vi spelade mycket kula. När man spelar
kula så lägger man upp en eller flera kulor och sen ska en annan försöka
träffa kulorna med en annan kula, gör hon/han det vinner han/hon kulorna
som hon/han träffar. Vi byte också mycket hockey bilder i ettan.
När vi började trean så hade vi slutat och spela kula och byta hockey
bilder. Då spelade vi med poog.
Det är inte så lätt att beskriva med ord hur man spelar poog, men det är
hårda pappersbitar med tryck på. Man la de upp och ner sen skulle man
försöka att vända upp de genom att kasta en hård plast bit på pooget. På
lektionerna i trean började vi och lära oss engelska. Vi fick lära oss vad
alla färger hette. Våran lärarina hade färgade pappersbitar som hon höll
upp, då skulle vi säga färgen på engelska. I trean tyckte man fortfarande
att det var kul att gå i skolan och lära sig saker. Det kom en ny elev till
oss i trean. Det tyckte alla var roligt att det kom en ny elev. Men eleven,
som var en tjej, flyttade när vi började fyran. Det var ingen som viste
varför hon flyttade, därför att hon flyttade på sommar|lovet. Men det var
inte så många som brydde sig om det. Alla i klassen var kompisar med alla
så det var kanske inte så lätt för henne att komma in i klassen. Våran
lärarina var fortfarande väldigt snäll, hon blev nästan aldrig arg på oss.
Men när hon blev arg så blev hon helt tokig. Jag kommer ihåg när några hade
varit och gjort pys punka på några cyklar, då blev hon helt galen.
I feman då tykte man att man var stor. Man var störst på
mellanstadiet. På rasterna i feman spelade nästan alla killar fotboll eller
innebandy. Det var jätte skoj. Det var många glasrutor som gick sönder då.

Det var ingen vanlig fotboll vi spelade. Det liknade mera rugby. Vi
tacklades som tokar. Efter ett tag så blev vår lära|rina jätte arg på oss,
för det var så många som gjorde illa sig. Det hände en ganska otäck sak i
femman. Skolan blev bombhotad. Då fick vi gå hem. Alla tyckte att det var
jätte bra att man fick gå hem. Men när vi nästan hade lämnat skolgården så
säger de i högtalarna att det bara var två killar som ville skämta lite. Då
sprang alla så fort man bara kunde hem. I feman kom två nya elever igen, en
kille och en tjej. Då blev det lite förändring igen. Det var skoj. Båda två
går fortfarande kvar.
Vi hade samma lärarina i fem år. Det gjorde inget för hon var så snäll. Vi
trodde att vi skulle ha henne i sexan också, men under sommarlovet blev
hennes pappa sjuk och hon var tvungen att jobba lite närmare Sala, för hon
bodde där. En elev slutade också när feman slutade. Den eleven blev mobbad
under feman. Men det var inte därför han sluta. Han skulle flytta till
Vaxholm.
När man började sexan kände man sig inte så stor längre. För då
flyttade man upp på högstadiet. Vi var riktigt taskiga mot våran lärare som
vi fick då. Det var nog för att vi aldrig hade fått någon ny lärare.
I sexan började vi och ha prov. Alla blev jätte nervösa. Men efter några
prov kändes det bättre.
Nu går jag i nian och det känns jätte skönt. Nu börjar man och se
slutet på skolan. De två sista åren har man tröttnat på skolan. Sen vi
började sexan har vi bytt lärare fyra gånger. De flesta har blivit gravida
och har därför slutat. Det har både varit jobbigt och roligt att träffa nya
lärare. Det jobbigaste med nya lärare är att de arbetar olika, det, blir
många olika arbetssätt. När man går sista termin i nian känns det skönt att
det snart är slut.
Men det flesta lärare säger att bara ni får börja gymnasiet så kommer ni
att längta tillbaka. Nu tänker man inte äns den tanken men man vet ju inte
vad man tycker då.
Då ska vi sammanfatta de här åren i skolan. Åren har varit väldigt
roliga, med många snälla lärare och kompisar. Man har lärt sig väldigt
mycket. När man började kunde man inte äns läsa eller skriva och nu har jag
skrivet en hel uppsats som snart är slut. De här åren har alltså varit helt
fantastiska om man tänker efter. För utan de hade man inte klarat sig i
livet man har framför sig.

Läran för livet!

Efter att man har gått i skolan nu i nästan nio år så har man ju lärt sig
ganska mycket. Men jag tycker också att man lär sig onödiga saker. Tex. i
Svenska, man ska lära sig vad som är tex. agent akebungstikobjekt eller vad
de nu hetter. Visst det är jätte viktigt att kunna skriva och läsa men
måste man kunna vad allting hetter. Själlv tycker jag att Svenska kan vara
både tråkit och roligt. Men jag hatar ord klasser. Men lära spänade böker
är ju skit kul. Samma sak tycker jag om NO:n. Man ska veta vart ljus tar
vägen och hur en atom ser ut. Jag menar att som jag ska gå på
byggprogrammet så behöver jag inte kunna så mycket No. Det är nästan bara
de som ska gå på Natur vetenskapliga och Sammhäls|linjen som ska ha bra
betyg i No. Det kanske är fler linjer, jag vet inte. Idrott tycker jag att
man ska ha ofta i skolan. Det är både roligt och bra för hällsan. Jag tror
att många barn behöver Idrott fast det inte ser ut så. Jag tex jag är inte
ett tjock men för jävlit latt. Jag tycker själlv att det är viktigare att
kunna engelska än svenska. Snacka svenska kan vilken Svensk som helst. Men
det finns många som inte kan svenska men engelska. Om tex ska åka utom lans
måste man kunna engelska. Jag tycker att precis när man ska sluta 8:an så
ska man välja vilken inriktning man vill göra och säga till lärarna villken
linje man vill gå. Om nån vill gå NV så får man ha mer No. Eller om någon
vill gå en musik linje så ska de få ha mer musik i skolan. Vill man gå
Fordon så ska man få ha mera teknik O.S.V. Sen tycker jag att man ska ha
mycket mer praktik. Jag menar en vecka i halv året kan man inte hinna gör
nånting eller hinna se vad man får göra för nånting. Samman lagt har jag
haft tre veckor praktik. Och sen ska man veta vad man vill bli. Det är ju
förjävlingt igentligen. Men visst har man lärt sig en massa och det är väl
också skolan som har gjort en till den man är (om nu det är bra). Man har
ju också alla kompisar här i skolan.

Att byta skola/Att byta klass

Jag gick ner i köket för att äta middag, vid matbordet satt redan mamma,
pappa och min storebror.
Pappa sa att han hade något viktigt att berätta och jag satte mig ner för
att höra.
– Jag har fått ett nytt arbete och vi måste flytta.
Jag ville inte flytta, jag trivdes här. Jag hade vänner i skolan.
Jag nickade. Efter maten gick jag upp på mitt rum.
Jag gick in på internet och såg att jag fått ett gästboksinlägg på
Lunarstorm.

Hej Linus! Hoppas du mår bra. Skulle vilja träffa dig snart igen. Puss
//kramnettan
Linus visste inte vad han skulle skriva till svar. Han ville inte träffa
henne igen, hon var jobbig och hon var jättekär i honom. Han var inte kär i
henne. Det knackade på dörren och mamma kom in, Linus stängde av datorn.
– Jag vet att blir svårt för dig att flytta och byta skola.
Hon kramade mig och jag tryckte ansiktet mot hennes axel. För att vara en
kille på 14 år var jag kanske barnslig men just då brydde jag mig inte.
Dagen för flytten kom och jag satt i bilen och såg hur pappa låste dörren
till det stora vita huset. Huset som jag bott i hela mitt liv.
Vi åkte iväg och lämnade Sveg bakom oss. I bilen satt jag och tänkte på vad
som hänt igår. Då hade de ätit glass i skolan och han hade fått fina kort.

När de kom fram till Södertälje åkte de till det nya huset. Det var fult
och brunt inuti luktade det konstigt och det var tapeter från 70-talet.
Nästa dag följde mamma med mig till skolan. Den var grå och större än min
förra skola. Det luktade konstigt i korridoren och det var kladdat
överallt.
Mamma rynkade ogillande på näsan.
– Så det ser ut här.
– Ja, det är nog en gammal skola.
Vi möttes av en äldre dam, som först visade oss runt innan hon presenterade
mig för klassen. Alla tystnade när vi kom in i klassrummet och jag kände
allas blickar på mig, jag ville bara försvinna.
Senare på dagen hade mamma gått hem och jag satt på en bänk vid klassens
skåp. Ingen hade nästan pratat med mig och några tjejer stod och tittade på
mig. Du heter Linus va?
Det kom fram en kort liten kille med glasögon och utåtstående tänder.
– Ja.
Nu började fler prata med mig och jag fick några vänner.
När jag kom hem tänkte jag på dagen och tyckte inte att den varit så hemsk.

En sak som jag märkte ju fler dagar jag var iskolan var att ingen ville
vara med David. Jag tyckte synd om honom och började umgås med honom fast
jag riskerade att själv bli utanför.
David och jag var mycket på en fritidsgård där jag fick fler vänner.
Skolan var okej fast jag längtade tillbaka till min gammla ibland.
En dag när jag kom till skolan satt det en tjej på bänken vid mitt skåp.
– Är du den nya killen?
– Ja, jag heter Linus vad heter du?
– Lina.
Jag och Lina blev bra kompisar hon gick i min paralellklass.
Att byta skola var inte så farligt fast jag först inte ville.
Nu är jag och Lina ihop och hon är den första tjejen jag kysst.
Jag är inte glad att vi flyttade, men hade vi inte gjort det hade jag
aldrig träffat Lina och det är jag glad för.

Slut!

Mina skolår

När jag tänker tillbaka på åren som har gått så känns det konstigt att jag
har gått nio år i skolan, tio år om man räknar med förskolan.
Året var 1993, jag skulle börja för|skolan.
Jag gick in på förskolan som en ensam cowboy, när jag kom in i lekrummet
såg jag en kille som satt i ribbstolen, nedan för ribbstolen låg det en
madrass.
De första bevingade orden jag sa var:
– Men hoppa då!
Pojken i ribbstolen hoppade ner och undrade vem jag var?
Mitt namn var John och pojken som hade hoppat ner hette Olof (som senare
skulle bli min bästa kompis) Åren gick och jag började skolan och fick en
lärare som hette Karin Martinsson.
Hon lärde oss vad siffror hette och vad man använde en kondom till. Sen kom
jag upp i 3-4:an och fick en lärare som hette Pelle björk, han var den
käckaste läraren jag haft någonsin.
Han lärde mig mycket även fast han hade en SAAB.
I 5-6:an fick vi en lärare som hette Kenneth Nilsson.
Han spelade/spelar i ett band = creedence clear water band ett cover band
åt creedence clear water revivel.
En gång satte vi häft stiftet på hans gitarr då blev han inte glad

Mina skolår2
En annan gång råkade jag ha med mig en häft pistol som låg i Jackfickan Jag
upptäckte att den låg där på rasten Vi gick till gungorna och sköt lite i
sanden, detta såg givetvis förskole barnen, sen blev det ett j-a liv på
kenneth.
I 6:an körde vi alltid råbandy, råfotboll och ”herre på täppan”.
En gång dängde jag huvudet på Fröler i bollplanket.
I 6:an åkte vi till till danmark på skol resa.
1:a kvällen gick jag och Olof ut från hotellet och ner i en källare, vi
hörde musik där nere så vi trodde det var ett disco. Vi gick ner för en
trappa och kom in i en hall där var det en massa neon rör och rökigt.
Vi gick vidare in genom en dörr där såg vi två nakna tjejer som stod och
dansade.
Sen kom två biffiga vakter och körde ut oss, det var en porrklubb. 2:a
kvällen gick vi på tivoli. Alla danskar rökte och lyssnade på Aqua och dom
hade reflexbyxor allihop.
Jag och Olof åkte en karusell 23 gånger innan han vågade åka dom stora berg
och dal banorna.
I den största banan spydde den dansken som satt i första vagnen så det kom
på oss i tredje vagnen.

Sen åkte vi hem.

Slut