Kulturellt kapital: 50-200

vänstermarginalen är fruktansvärt ojämn, så det är ingen svårt att
avgöra om det är styckeindrag gjorda. Inga styckeindrag kommer därför
markeras.

Brev till skolministern
Med min erfarenheter i skolan så är miljön eftersom det inte finns några
växter i skolan och luften är inte alls bra när man inte är van vid denna
miljön så får man väldigt lätt huvudvärk och orkar inte jobba för fullt.
Det behövs nya böcker eftersom det eleverna har sönder och målar i dem och
så fort vi får in nya saker tillexempel nya bord som blir förstörda genom
att man eldar på dem till det blir brännmärken på dem och drar sina nycklar
på dem till det blir djupa märken.
Sen är det mycket svårt för skolor att få tag i kompitenta lärare som att
ha en icke utbildad lärare i matte och hjälpa en elev med att räkna ut ett
tal genom att kolla på talet i 2min och sen säja det är lätt och sen gå där
i därifrån sådana lärare kan man inte anställa.
ny sida
När man behöver hjälp utav sjuksystern så är hon inte där förutom på vissa
tider.
På kemilektionerna finns det knappast något nytt redskap att använda utan
bara gamla dåliga saker och man får inte glömma maten den är oftast inte
god och ibland äter man bara för att man är mycket hungrig.

Det bästa med skolan är att man träffar sina kompisar som man inte hinner
träffa på fritiden och om man håller på med några projekt eller expriment
även om det är något gott att äta så kan det lyfta upp en skoldag.
Det finns även platser där man kan vara på rasterna även om det inte finns
någonting att göra. Vissa friluftsdagar är roliga vissa tråkiga bro på vad
man gör och när man har turneringar i olika sporter Men det är dåligt att
när man är tvingade att gå till skolan att man måste köpa sitt matrial
själv.
ny sida
Det man förbättra i skolan är ju miljön eftersom den är så dålig som jag
skrev tidigare, man behöver lägga ner mer pengar på maten i skolan eftersom
den smakar illa och om inga elever äter maten iskolan behöver man inte
servera mat och sparar pengar på det viset.
Jag tycker att man behöver köpa in mer komforta stolar för om man sitter på
en trä stol i 3timmar och gör nationellt prov så får man lite ont om
baken.
För att slippa dåliga lärare kanske man kunde höja lönen så fler vill bli
lärare och man borde skaffa läskautomater som elever kan köpa dricker utav
plus längre gymnastiklektioner och möjligheten att stanna kvar på skolan
och jobb med det man behöver t.ex. läxor, sant man är efter med och dyligt.
Man får förbättra för dem som åker buss till skolan och hem eftersom de
förlorar tid som de kunde ha till något annat och de måste gå upp tidigare
för att de måste hinna med skolbussen och det var väl allt jag hade och
skriva då, vissa skolor sparkar lärare eller slutar väldigt ofta och det
blir väldigt jobbigt för eleverna att anpassa sig till nya lärare. En sak
som är dåligt och verkligen borde ändras är att de som sitter inne på
fängelse får bättre mat än elever.
Man borde även ha mer friluftsdagar och dylikt för eleverna.

EN NY VÄRLD

Idag så hade mamma och pappa bestämt sig, vi skulle flytta. Vi skulle sälja
huset här på Gotland och flytta ner i landet, till Malmö. Jag hade aldrig
flyttat så här långt. Det kändes både roligt, men även otryggt. Jag skulle
få börja i en helt ny skola och få helt nya vänner och lärare. Jag skulle
flytta till en plats som jag inte visste något om. Jag fylldes av en
underlig känsla, något som jag aldrig kännt förut. Kanske skulle jag få dem
att ändra sig, eller pappa skulle nog inte ändra sig. Han skulle nog inte
tacka nej till ett så bra jobb med en så hög lön. Det är ingen ideé att jag
försöker. I alla dessa tankar så fann jag ro och så slank jag ner under
täcket och somnade. Imorgon var det en ny dag och jag skulle till skolan.

När alarmet startade visade klockan: 07:30. Efter några minuter så gick jag
upp och tog på mig mina svarta byxor och min vita och mysiga tröja. Det var
väldigt kallt ute. Det hade snöat hela natten och snön låg som ett täcke
över hela grässmattan. Vägarna hade redan skottats och saltats. Istapparna
utanför mitt fönster var så långa och fina och gjorde så att det verkligen
kändes som vinter. Snart skulle jullovet komma och jag skulle flytta. Mina
ögon fylldes av tårar och jag satte mig ner på sängkanten och brast ut i
gråt.
– Emma, Emma hur är det med dig, sa mamma och satte sig vid min sida.
– Jag vill inte flytta.. sa jag i en dyster ton.
– Det kommer bli roligt. Vi kommer att träffa många nya människor och se
en helt ny plats. Kom nu, du måste äta och gå till skolan så att du
inte kommer för sent. Okey?
– Okej, sa jag och ställde mig upp och gick till köket.
Jag tog en brödskiva smörade den och lade på några skivor ost, dessutom så
hällde upp ett glas mjölk.
Jag tog sedan på mig min jacka, mössa, halsduk, vantor osv och gick och
satte mig i bilen. Ingen har väl lust att cykla i – 12?C.

Mamma stannade bilen utanför skolan. Tänk att jag aldrig kommer få så
skolan mer. Jag kommer inte änns få gå klart sjuan här. Jag gick in och
hängde av mig ytterkläderna i mitt skåp och tog ut so/sv böckerna och begav
mig mot klassrummet.

– Hej Emma, sa Johanna.
Johanna var min bästa vän och jag var tvungen att lämna henne här. Vi kunde
prata om allt. Vi brukade hjälpa varandra med läxan och brukade plugga ihop
när vi skulle ha prov. Jag kommer verkligen att sakna henne. Vi satte oss
ner vid våra bänkar. Alla skulle skriva om en känd person och sedan så
skulle vi redovisa för klassen.
– Hur mår du Emma? frågade Johanna.
– Jag ska flytta, sa jag och sjönk ner i stolen.
– Så ni har bestämt er.
– Ja, sa jag.
– Jag kommer att sakna dig jätte mycket, men vi kanske kommer träffas
någon gång.
– Ja, jag hoppas det.
– När åker du?
– Enligt planerna så kommer jag inte gå klart sjuan här. Jag önskar
verkligen att jag kunnat stanna kvar, om det inte vore för det där
jobb erbjudandet som pappa fick.
– Du kommer säkert att trivas där, jag kommer att ringa till dig minst
en gång i veckan.
– Tack, du är en riktig vän du.

Efter att skolan slutat så började vi packa lite saker varje dag. I dag så
hade dagen kommit. Huset var redan sålt och nu så skulle vi åka ner till
det nya huset. Våra saker hade vi redan skickat ner med en flyttfirma. Som
sagt, allt var packat och klart. Dagarna gick och skolan skulle börja
imorgon. Jag var verkligen jätte nervös. Jag bodde jätte nära skolan, så
jag kunde bara gå dit på 5 minuter eller mindre. Skolan såg rätt så sliten
ut, men den var äldre än min förra skola. I detta ögonblick så kände jag
hur fjärillarna surrade runt i min mage. Jag gick med tunga steg mot
ingången. Läraren som hade ringt igår sa att jag fick skåp nr: 165. Det var
ett blått underskåp. Efter att jag lämnat ytterkläderna i skåpet gick jag
till klassrummet. Ju närmare jag kom ju nervösare blev jag. Å, nej. Jag
hade kommit försent, vilken bra start på terminen i en ny skola, i en ny
stad. I en ny värld helt enkelt. Jag såg en ledig plats bredvid en rödhårig
tjej och jag satte mig där. Allas blickar var fixerade på mig och jag kände
mig nästan som ett offer. Efter nån sekund slutade de och läraren gick in i
rummet.
– Vi har en ny elev, som ni ser. Hon heter Emma Berg och kommer från
Gotland. Jag hoppas att du kommer att trivas, Emma. Vi håller just nu
på med de olika religionerna, har du läst om dom?
– Nej, sa jag.
– Vi ska ha prov på dom i slutet av nästa vecka, på torsdagen.
Efter att so/sv lektionen hade vi engelska och matte. Efter det så hade vi
lunch. Många i min klass kom fram till mig och frågade om varför jag
flyttat hit och hur det såg ut på Gotland osv. Jag tror att jag har fått en
ny vän. Hon heter Annika och hon började i den här klassen för ett halv år
sedan. Hon bodde i Stockholm, men efter att hennes föräldrar sepererat så
har hon levt med sin mamma här i Malmö. Vi hade många saker gemensamt och
vi har jätte roligt tillsammans. Efter att dagen var slut så gick jag hem.
Så fort jag fått foten innanför dörren så ringde jag min vän Johanna. Vi
hade så mycket att berätta för varandra. Vi pratade säkert i en halvtimma
eller mer.
Jag har lärt mig mycket om livet… Det var inte så dåligt att flytta.
Visst har jag saknat och kommer att sakna alla mina vänner på Gotland. Jag
tycker att alla mina lärare är trevliga och bra på att lära ut saker och
ting, med undantag för våran engelska lärare. Allt kan ju inte vara
perfekt. I början tyckte jag att allt var tråkigt och att det inte var
någon ideé att flytta, men nu så har jag ändrat min uppfattning totalt. Det
är väldigt spännande och intressant att komma till en ny plats. Tänk vad
mycket jag hade gått miste om, om jag inte hade flyttat. Det kan vara bra
att bryta sin vana och att göra något nytt någon gång.
Imorgon så har det gått en månad sedan jag flyttade hit. När vi har lov så
ska vi åka till Gotland och besöka alla våra gammla vänner. Det kommer bli
kul och så kommer jag få träffa Johanna. Nu vet jag att det faktiskt kan
vara lärorikt att flytta och inte bo kvar på samma plats. Se det från den
ljusa sidan.

Att byta skola/Att byta klass

Hon sitter längst bak i ett hörn av det vitmålade klassrummet, stirrar ut
genom det något smutsiga fönster och ser några barn från förskolan skutta
omkring utanför.
Här inne sitter hon nu med sin nya klass, Natur 1: orna. Det är
hennes första dag på gymnasiet. Hon är ensam, ingen av hennes kompisar har
valt naturvetenskap. Framför henne sitter hennes nya klasskamrater på
varsin stol bakom de slitna bänkarna. De flesta verkar känna varandra,
eller i alla fall känna någon. Här bak sitter hon, Lisa Johansson, helt
ensam. Ingen ser henne, ingen hör henne. Hon känner sig helt genomskinlig.
När hon kom till skolan den morgonen hade alla tittat på henne, pekat, och
då och då slängt någon vidrig kommentar. De hade retat henne för hennes
rockmärken som var fästa på skolväskans framsida. Märkerna visade hemska
bilder på djur i fruktansvärda förhållanden, och nedanför stod en text.
Hennes favorit var en med en apa i bur på forskningsinstitutet med texten:
”Stoppa plågsamma djurförsök”. De hade kallat henne för gräsätare,
knäppskalle och skrikigt taskiga kommentarer om veganer. Hon suckar där hon
sitter med matteboken uppslagen på geomitri-kapitlet. Varför bry sig tänker
hon. Hon är van att bli kallad ”jävla veganunge”.
När mattelektionen äntligen tagit slut hittar hon fram till sitt skåp. Det
är grönt och precis som de andra skåpen verkar det nytt. Hon slänger in sin
mattebok på hyllan i mitten där hon bestämt sig för att ha sina skolböcker.
Hon är just på väg att putta igen skåpsdörren då hon upptäcker några killar
stå bakom henne. Hon vänder sig om och får en rejäl knuff på högra axeln.
”Asså du är vegan.” säger den längsta utav pojkarna. Lisa svarar inte, utan
vänder sig mot sitt skåp och låtsas leta efter en bok. ”Hör du inte vad jag
säger! fräser han. Lisa vänder sig ostadigt om.
”Vad vill du”, säger hon.
”Vad vill du, härmar en utav de andra killarna. Den längsta, som verkar
vara ledare, kliver ett steg närmare henne.
”Vi ville bara säga att du har inget här att göra, säger han. Lisa tittar
på de andra killarna. De hånler lite smått.
”Förresten har du väldigt fula kläder och en stor häck, säger han och de
andra skrattar. Längst bak står en smal kille. Han tittar ner i marken då
Lisa försöker nå hans blick. Hennes blick lämnar hans sorgsna ansikte och
letar sig neråt. Den når han stora, något torra händer. Lisa upptäcker
plåstren på hans handleder. De är smutsiga och på gränsen att lossna från
hans hud. Han lyfter sin tunga blick från marken och tittar henne rakt i
ögonen. Hans ögon är blåa med svaga inslag av grönt. Han rör på läpparna
men hon kan inte urskilja de ord som han försöker säga.
Lisa känner en lätt knuff igen, men den här gången i sidan.
”Kom så går vi” säger en hes röst. Det är pojken längst bak. Den store,
långe ”ledaren” vänder sig om och blänger ilsket på honom. ”Är du kär”,
flinar han.
Pojken säger ingenting utan går sin väg. Den store lutar sig framåt och
säger: ”Vi kommer tillbaka”.
Lisa ser hur skaran av pojkar lunkar iväg. Hon känner sig rädd och
uppskärrad. Nu börjar snart SO-lektionen, men hon tänker inte gå dit, hon
tänker skolka.

Det är varmt på caféet där hon sitter i en soffa längst ner i hönet. Hon
ser sig omkring. Här finns många bord som verkar vara väldigt gamla.
Sofforna är mjuka men något slitna. Lisa tycker att det är mysigt. Hon
lägger händerna om sin thekopp och det går en härligt varm ilning genom
henne. Nästa lektion har de bild, det vill hon inte missa. Hon bestämmer
sig för att gå tillbaka till skolan när hon har druckit upp sitt the.

När hon öppnar dörren till huvudingången känns det som om alla tittar på
henne. Hon går genom korridoren och viker av vid ingången till klassens
skåp.
När hon är några meter ifrån tvärstannar hon. Framför henne ser hon pojken
med de blå ögonen.
Lisa ser hur ”hans gäng” omringar honom och trycker upp honom mot väggen.
Hon hör hur de fräser åt honom.
”Vad fan håller du på med”, säger de. Pojken säger inget. Han kollar ner i
marken. ”Försvarar du henne, din skit!”
”Nä, jag bara.”, lyckas pojken få fram.
Killen som hade tryck upp henne på förmiddagen ger pojken en spark i magen.

De slår och sparkar på honom.
Det är bara hon som ser, ingen annan i hela världen. Hon måste göra något,
hon måste. Utan att tänka får hon fram ett gällt tjut.
”Sluta”, ropar hon.
De vänder sig mot henne. Lisa vänder sig om och går i riktning mot
bildsalen. Efter sig hör hon de där orden igen. ”Jävla veganunge, hora och
gräsätare”. ”Du kan inget annat än att käka morötter och tända eld på scan-
bilar”, ropar de.

Orden ekar i huvudet på henne där hon sitter ensam vid ett bord i matsalen.
Hon sitter längst bort, längst ner. Lisa har suttit här länge. Sojakorvarna
har hunnit bli kalla på hennes tallrik. Bredvid korvarna ligger en stor hög
med sallad. Hon petar i sin mat och märker inte när de kommer. De slår sig
ner bredvid henne medan de hånler allihopa, alla utom pojken med de blå
ögonen. Hans ögon var det vackraste hon någonsin hade sett, lika blå som
den vackraste sommarhimmel. På hans tallrik ser hon, till sin förvåning,
likadana korvar som hon har. Lisa tittar honom i de vackra ögonen och
småler.
”Ska du inte äta dina sojakorvar, Tim”, säger den ene. ”Ledaren” som
tydligen heter Johan, hånler åt Lisa. Han kollar ner i sin mat och du då?,
frågar han.
”Jag är inte hungrig”, svarar hon.
”Vi sticker! Den här maten går ju inte att äta”, säger Johan. De reser sig
och ska just gå då en av killarna vänder sig om och häller sitt mjölkglas
över hennes mat. ”Här får du”, säger han. ”Jag har hört att veganer ofta
får kalkbrist”. De andra skrattar, men inte Tim. Hon ser hur de försvinner
ut genom den höga men smala utgången. Han går längst bak, pojken med de blå
ögonen, Tim.

Det är kväll, fredag kväll. Hon sitter i sitt rum med musiken på högsta
volym. De ljuva tonerna skär genom hennes öron, likaså rakyvem som skar
genom hennes tunna hud. Det svider, men hon vill se det blöda, se sig
plågas. Hon är så borta av musiken som dånar ut genom högtalarna att hon
nästan inte hör när det ringer på dörren. Hon slänger rakhyveln i
papperskorgen och med blödande handleder springer hon ner för att se efter
vem det kan vara. Det ringer aldrig på hennes dörr.
Lisa säger att det är hennes dörr, och hennes hus. Det är för att hennes
mamma och pappa aldrig är hemma, de jobbar jämt. Nu är de på krogen, och
kommer nog hem någongång när morgonen kryper fram. Då är de antagligen
fulla, som alltid annars.
När Lisa ser vem som står utanför dörren stannar hon. Hon stirrar in i de
härligt blå ögonen innan hon låser upp dörren. Försiktigt trycker hon ner
handtaget och dörren glider gnisslande upp.
”Hej”, säger han lite försiktigt.
”Hej”, får hon fram.
”Förlåt om jag stör eller så. jag ville bara. äh.Får jag komma in?”
Maja backade några steg bakåt och lät honom komma in.

Hon gick före Tim in i det lilla köket på Hallonstigen 7b. Taket var lite
flagigt, men väggarna såg nya ut med de lätt violfärgade tapeterna. Lisa
gjorde ordning the i två stora koppar. Tim harklade sig. ”Förlåt om jag
stör”, sa han igen.
”Det är ingen fara”, svarar hon med en lågmäld stämma.
Det blir tyst en stund, en lång stund. Tillslut avbryter han tystnaden.
”Förlåt”, säger han. ”Det var inte meningen att det skulle bli såhär”.
Han sneglar mot hennes handleder som fortfarande är täckta av blod. Tim tar
hennes hand och stryker henne över kinden. Hans ögon skriker av smärta, av
ångest. Hon förstår och ger honom en lätt tryckning med handen. Hon tittar
på hans plåster på handlederna och innan hon hinner öppna munnen kommer han
med ett svar.
”Jag mår inte heller bra. Jag trivs inte. När jag kom till skolan som etta
var jag också ensam. Jag började umgås med de. De var taskiga mot alla. Jag
var så dum, räddade mitt egna skinn och gjorde som de, var som de. Jag har
aldrig velat det, göra någon illa, vara taskig, därför skar jag mig. Jag
ville bara dö. När de gav sig på dig gick det inte mer. Du fick mig att
inse vad jag höll på med. Åh, Lisa, jag är så ledsen.” Han tryckte hennes
hand hådare i sin, strök henne över kinden igen.

Ett tag senare sitter de på soffan i Lisas rum. Tim har dragit henne till
sig och hon lutar sig mot hans varma bröst. Han har lindat om hennes
handleder och tvätta skärsåren. Hans pappa är läkare så han fick tidigt
lära sig hur man skall göra i olika situationer, säger Tim. Till sin
förvåning frågar han Lisa hur det var på hennes förra skola. Hon berättar
om hennes kompisar, de snälla lärarna, bildlektionerna som hon älskade. Ja,
förrut hade allt varit perfekt. Hon känner hur salta tårar rinner nerför
hennes kinder. Tim kramar henne hårdare. För första gången på mycket länge
känner hon sig trygg. Han lutar sig närmare henne och viskar i hennes öra:
”Allt skall bli bra igen, det lovar jag dig. Hon känner hur hans läppar
snuddar vid hennes, hur hans hand kramar hennes. Hon förstod ingenting. Hur
hade Tim, en av de populäraste killarna i skolan blivit kär i henne? Tänk
om han drev med henne? Tänk om han gick direkt och berättade för de andra
och allt skulle bli värre än förrut”. Tydligen förstod han vad hon tänkte
för hon kände hur de slingrade sig om varandra ännu mer. ”Det är lungt”,
säger han. ”Jag kommer aldrig mer göra dig illa. Jag tänker inte vara med
de mer. Det är du och jag nu. Vi är starka tillsammans.”
Hans ord kändes så lugnande.
”Tänk inte mer på skolan nu”, säger han. ”Nu har vi en veckas lov framför
oss. Det kommer att bli det bästa lovet i mitt liv”. Han ler. ”Och vi skall
hitta på så mycket skoj. Vi kan väl dela ut flygblad om du vill någon dag.
Om djurförsök till exempel. Du har väl förstått att jag är vegan va?” Hon
ler. Visst har hon förstått det. Lisa tittar rakt in i de blå ögonen. Nåt
så vackert kommer hon aldrig mer att få se och någon så underbar människa
som Tim kommer hon aldrig att få träffa igen.
De kysser varandra, och hon känner sig så lycklig. Hon känner sig lika fri
som en fågel, och lika viktlös som ett moln. De ler mot varandra, två
leenden som utstrålade glädje, trygghet och kärlek. ”Min lilla
veganflicka”, säger han, och ger henne en kyss i pannan.

2. Att byta skola/att byta klass.

Mina skol byten

Nu är klockan halv åtta på kvällen. Imorron börjar jag i en ny skola, igen.
Det är femte gången av alla mina skol år. Det är så att jag aldrig trivs i
skolorna. Killarna är för mesiga, och tjejerna är antingen värsta töntarna
eller stroppiga, en del kan vara ganska jobbiga för att dom är så fnittriga
och låssas att inte förstå någonting. Men ialla fall imorgon är det min
första dag i den nya skolan. Undra hur alla är i den klassen jag ska gå i
då. Den heter 9H. Just nu är dom 28 stycken elever i klassen, men imorgon
blir dom 29 stycken. Nä nu ska jag nog sova.
Nästa morgon (Annas första dag)
God morgon klassen! ropade läraren. Hon hade en röd tröja och en svart lång
kjol på sig den dagen. Idag ska vi få en ny tjej i klassen, hon heter Anna
och kommer från Nacka men nu bor hon här i storstaden. Ha Ha. Jag tittade
ut över klassen, den såg ganska trevlig ut. Och alla tjejer såg inte så
bimbiga ut och killarna värkade inte så mesiga. En kille var jätte snygg.
Han heter tydligen Magnus. På första rasten med klassen Sara och Pernilla
kom fram till mig på en gång och frågade om jag ville följa med dom till
kiosken, som ligger på andra sidan gatan. Vi köpte lite godis. Det var inte
mycket kvar av dagen då Pernilla kom fram och frågade vad jag skulle göra i
helgen. Så vi bestämde att vi skulle gå på bio. Så att jag ska träffa flera
av hennes kompisar.
När Anna kommer hem
När jag kom hem kommer mamma nästan hoppande på mig, Jag för|stod vad det
var, Hon hade fått nytt jobb igen. Dags att byta skola igen. Men mamma jag
har precis börjat. Sen mamma och pappa skilde sig har mamma bara tänkt på
jobb. Hon är fotograf, och i vissa städer är det bättre med jobb, det är
därför vi flyttar så mycket, men hon säger att en dag när hon hitta en
plats där hon trivs, då ska vi stanna där.
2 veckor senare
ännu en ny kväll före första
dagen i skolan för Anna
Åh gud vad jobbit det här är tänker Anna när hon håller på och bestämmer
sig för vilka kläder hon ska ha på sig. Hon väljer sitt svarta linne och en
vit kofta över det sen ett på vita byxor. Sen går hon och lägger sig. Hon
vaknar klockan sju på morgonen där på av att klockan ringer. Hon går upp,
ställer sig i duschen. Hon klär på sig och sminkar sig, sen går hon ner för
trappan i det nya huset. Hon tänker här kommer nog mamma trivas. Hon är
nervös inför att träffa den nya klassen. Hon vet inte vad hon ska säga, hon
vet inte hur hon ska vara inför dom. Hon går till skolan i lugn takt, när
hon väl är framme tycker hon att skolan ser trevlig ut. Hon ska gå upp till
rektorn, i korridoren möter hon många elever i skolan, dom flesta kollar
bara på henne, några säger hej. Så kommer hon in till rektorn. Hej är det
du som är Anna Björkengren? Ja, säger Anna.
Så får hon reda på att hon ska gå i 9b och att hennes nya klassföreståndare
heter Tomas och kommer aldeles strax. Hon väntar och väntar. Hon är
jättenervös. Hon märker inte att han kommer utan hon hör bara en röst som
säger: Är det du som är Anna Björkengren. Ja säger hon.
Så visar han henne lite runt och till sist ska dom träffa klassen. Hon
håller på att dö av nervositet. Det känns som om hon skulle svimma när hon
kom in i klassrummet.
Hej, säger klassen.
Hon säger hej hon med
Det här är Anna, säger Tomas
Hon har gått i många olika skolor och flyttat flera gånger så alla får vara
snälla mot henne så hon kanske stannar, men han sa mest allt på ett skojit
sätt alla förstod ju att det inte var därför vi flyttade så mycket.
På rasten var jag med Daniella, som kallades Ella, och Diana. Dom är
väldigt roliga.
Pip pip pip. Anna vakna.
Jag vaknade plötsligt. Allt hade bara vart endröm. Men nu skulle jag
uppleva det jag drömde, att det blir lika bra. Jag fixar mig och klär mig,
ropar hejdå till mamma. Sen går jag ut genom dörren till min nya skola med
några små fjärrilar i magen.

MINA SKOLÅR

Åh, jag kommer så väl ihåg hur det var att börja i skolan. Den där pirriga
och oroliga känslan i magen som fanns den sista veckan på sommarlovet.
Jag bodde i kisa då och skulle börja i den gammla Ädelvik – skolan, en
gammal skola som var uppdelad i tre röda, hyfsat stora hus med två klasser
i varje hus. En på bottenvåningen och en på övervåningen. Jag hade bott i
kisa i ett år redan, så jag kände mina klass|kamrater hyfsat bra.
Min mamma följde med mig, och jag höll henne hårt i handen på vägen. Jag är
osäker om min pappa följde med, eller om han satt framför TVn och tittade
på någon sport. Han var galen i skidor på den tiden.
Vi blev välkommna av en tant vid namn Yvette. Hon förklarade något för de
vuxna medan vi barn hade fått ett varsit papper med en bild på som vi
skulle färg|lägga.
Jag vet inte hur det har in|träffat, men jag gillade verkligen kisa. Jag
hade för en gångs skull hittat en plats jag kunde kalla ”hem”. Tidigare
hade min familj flyttat efter ettår, och till och med hunnit flytta isär
och tillsammans igen. Jag bodde i kisa i 3 år och gillade skolan något så
när.
Jag hade stora problem i matte kommer jag ihåg. Det var det värsta jag
visste, trots att man fick inleda varje mattebok med att rita någonting.
Efter varje skoldag fick jag och ganska många andra gå till Ädelvik
fritids. Där fick jag leka tills mina föräldrar hämtade mig vid 6-tiden. Då
var jag oftast den enda som var kvar. Mina föräldrar har alltid haft en
vana att komma hem sent. Trots matten så gick det väl ganska bra i skolan.
Jag var ganska fäst vid lästiderna på efter|middagarna.
Farsan flyttade ifrån morsan någon gång då, och det kändes inte särskillt
kul. Jag vet inte hur det påverkade mig i skolan men det kändes ganska
skummt. Jag vet i varje fall att jag var otroligt känslig och kunde börja
gråta när som hällst för minsta anledning. Jag hatar att tänka på hur
psykiskt känslig jag en gång var. I slutet av tvåan fick jag bekräftat av
mina föräldrar att vi skulle flytta. Det var som om mitt hjärta föll likt
en sjunkbomb och sprängdes i småbitar. Jag förklarade situationen för mina
närmaste vänner: Jocke och Erik. Stämningen blev regält trist och det
kändes nästan som om jag redan hade flyttat till det där stället på andra
sidan Norrköping. Stigtomta.

Jag har aldrig gillat Stigtomta lika mycket som Kisa och trean var min
absolut hemskaste skoltid. Visst, Läckebyskolan var betydligt närmare att
gå till än vad Ädelvik var, men lärarna var så hemska att man kan spy. Jag
hade träffat några klass|kamrater på lovet, och både Rikard och Jonte går
fortfarande i min klass.
Jag vet inte riktigt varför jag inte tyckte om lärarna på Läckeby. kanske
för att Gunvi ständigt skrek och gnälde på mig. Visserligen lärde de mig
hur man förenklade matten avsevärt. I Ädelvik fick vi inte lära oss
någonting om hur man ställer upp talen.
Något jag aldrig har lyckts glömma var när det var juletid och vi hade alla
ett varsit ljus på bänken. Vi hade fikat, och jag använde min past mugg för
att låta den åka upp och ned över ljuset. Självklart tog den eld och det
blev en väldig kalabalik. Att jag sedan lyckades, av mistag, flytta över
elden till en pappersservette gjorde inte saken mycket bättre. Som tur var
tog inget annat eld.
Lyckligtvis fick vi byta skola när vi började mellanstadiet. Den nya
skolan, Skol Paradiset, även kallad SP, var bättre. Min nya lärare, Annika,
påminde mycket om Yvette, men var på något sätt kallare, men ändå trevlig.
Jag har inte direkt några speciella minnen från fyran. Jag kom för sent
väldigt ofta, och så var signalen som ringde in väldigt låg gämfört med
Läckebys.
I femman hade man vant sig vid den låga signalen. Jag gillade verkligen
inte Geografi. Vi sysslade med Sveriges olika landsdelar och det var inte
det roligaste. I sexan kände man sig ganska mäktig eftersom man var störst.
Jag råkade ut för lite mobbing under en viss period, och hamnade ofta i
slagsmål. Jag var väldigt fäst vid att rita och göra små figurer i
senitlera.

När det var dags för högstadiet så kom den där piriga känslan från ettan
fram igen. Vem viste vilka hemskheter alla nior skulle utsätta en för? Det
var inte alls så farligt som jag hade trott. Faktiskt så är Årudaskolan den
klart bästa skolan jag någonsin gått i. Min hemklasslärare under sjuan och
åttan, Lisa, var väldigt snäll. Jag gillade engelskan och det här ”My Own
Choise”-idén. Svenskan var väldigt kul, med undantag för gramatiken som jag
inte förstod mig på. Jag klarade av matten och älskar bild-timmarna! Faktum
är att jag nu tänker bli serie|tecknare eller något i den stilen. Nu i nian
är allting ganska lugnt. Jag har som person ut|vecklats mycket sedan ettan.
Då ville jag bli brandman, men jag vet nu att jag inte skulle klara av det,
så jag tänker satsa på någonting jag trivs med. Jag kommer aldrig glömma
mina minnen i skolan. I synnerhet från Åruda.

Mina skolår

Denna historia börjar med glädje och slutar med kluvet missnöje. Jag kommer
ihåg glad och tuff man ställde sig inför ”lekis”. Inställningen var liksom
”Det här är inte farligt, jag kommer lyckas galant”. Tänk så fel man hade,
det första som hände mig när jag började ”lekis” var att jag fick en klump
i magen. Jag kallar den klumpen hemlängtan. Helt plötsligt var jag inte så
tuff längre, jag kände inte en enda person på stället! Det enda gemensamma
jag hade med de andra barnen var nog att de kände sig precis likadant.
Dagarna i min klass ”Trasten” bara flög fram, det var faktiskt roligt att
gå i skola. Jag började känna dom andra barnen. Fast en sak kom att aldrig
förändras och det var den känslan som kallas hemlängtan. Antingen längtade
man bara hem för att man ville äta mammas goda gröt eller så var det att
man rädd att någon i ens familj skulle dö av diverse överdrivna
anledningar. Tänk vad döden gör sig påmind hela tiden, det måste vara
tevens fel.
I skolan var jag en snäll liten pojke som inte pratade så mycket. Jag hade
ett par goda kompisar och en del bekanta. Som liten var jag nog lite
inåtvänd, fast jag vet inte. minnet sviker.
Fast det var inte i lekis ”problemen” började utan det var bara där
”problemen” började gro. I ettan och tvåan kände jag mig hemsk. Hemsk var
jag också för jag var med i varenda bråk i lågstadiet. Vem vet. jag kanske
bråkade så mycket för att jag hade sån hemlängtan eller för att det
naturligt finns rivalitet bland barn. Jag skulle gissa på att det är en
blandning av båda.
Jag fortsatte att bråka men konstigt nog var jag ganska omtyckt bland
lärarna, det måste ha sin grund i att jag presterade ganska bra på
lektionerna. Ända fram till fyran var jag en bråkstake, i fyran lugnade jag
mig radikalt. Dels för att vi fick en ny strängare lärare. Man vågade helt
enkelt inte vara elak. I och med att jag slutade bråka kunde jag släppa
alla tankar om just bråk och koncentrera mig på annat viktigare liksom
musik och läxor. Självklart lyckades jag! Jag började lyssna på vad andra
kallar det ”ovanlig” musik och faktiskt börja göra läxorna. Tyckte att man
blev en bra människa, kändes i vilket fall så. Det resulterade automatiskt
till bättre uppförande. Jag kunde släppa känslan hemlängtan och äntligen
kände man sig på något sett fri.
Men ack så fel man hade. Nu skulle man plötsligt börja sexan. Alla visste
att klassen skulle splittras och man skulle dessutom välja vilka man helst
ville ha med sig. Fy fabian säger jag bara, att rangordna sina vänner. Jag
som kände så många och ville inte skiljas från alla mina vänner. Allt
resulterade i stort sett att jag lottade vilka namn jag skulle skriva. Tur
man har sig själv. Tur man har sig själv att skylla.
Till slut började vi sexan och historien upprepade sig. Jag kände mig
kluven och började stöta ifrån mig mina kompisar. Fast till slut undrar man
vad man håller på med så jag försökte reparera tidigare kamratskap och söka
nya. Jag som är så social.
Så upprepade historien sig och det är väl det enda jag har att säga, min
helt egna och fullt normala berättelse.

Du skriver personligt och varierat. Din inlevelse|förmåga färgar
läsaren. Avslutningen är ursäktande och självkritisk, vilket underminerar
din roll som kaxig

Mina Skolår

Mitt första skolår kommer jag ihåg med ett litet leende på läpparna.
Några veckor innan skolstarten samlades vi för inskolning. Jag hade haft
många oroliga tankar om skolan, för det var något nytt för mig och man är
alltid osäker inför det nya, vad det än är. Jag tänkte på alla som var så
mycket äldre mig, begreppet högstadium existerade inte i min alltmer
växande hjärna, det som oroade mig mest var alla ettor, tvåor och mest av
allt de fruktade treorna.

När man väl satt där så var det inte så farligt. Alla var lika oroliga som
jag. Lusten att leka var oemotståndlig så jag tog klivet upp ur tysnaden
och gick fram till en kille som hette Kristian, vi hade lekt några gånger
innan för vi bodde grannar.
Året fortsatte med lek, bråk, alfabetet, kuddkrig och mobbing. Då kan man
ju ställa frågan: Sexåringar som mobbar? Ja, vi mobbade faktiskt varandra
en hel del. Det var så här att den som kom sist till skolan av mig,
Kristian och Sebastian blev utfryst resten av dagen. och det blev en form
av mobbing i och med att jag och Kristian åkte tillsammans till skolan.
En dag hände det nått som jag aldrig kunnat vänta mig. Johans bror och hans
kompisar kom ner till vår lekplats och använde våra bänkar till
bänkbrottning! Vi var totalt chanslösa och då förstod jag att det finns en
högre makt än treorna.
Två år senare började jag trean, nu satte allvaret igång. Man var tvungen
att slåss för att klara sig.
Det pågick ständiga slagsmål mellan de olika gängen. Jag höll fortfarande
ihop med Sebastian och Kristian men nu sammarbetade vi istället för att
reta varandra. Jag hade även träffat en ny kompis men han var en väldigt
blyg pojke, hans namn var Johan Lundin.
Trean var en väldigt rolig tid. Man kände sig som ett lejon på savannen och
alla underlägsna djur var mina undersåtar och de fruktade oss. Men där
fanns ett djur som man själv fruktade nämligen människan. Människan var
alla fyror och uppåt. Man började även intressera sig för flickor, det hade
man nästan fruktat innan. Man hade hört allt skrock om tjejbacillerna och
deras hemska pussar. Man sa fortfarande att man avskydde pussarna fast
egentligen gillade man dem.
Hur som helst så fick nästan alla varsin tjej, hur man än såg ut (min tjej
hette Emma) Tiden gick och vi blev alltmer självsäkra, spydiga och coola.
På anslagstavlan hängde det som vanligt veckansmatsedel, en gammal lapp och
tiderna till snurran. Men denna gången hängde där en lapp och en
nybörjarkurs i trummor jag, Johan och Sebastian fastnade direkt för min
högsta önskan var få spela trummor med Alice Cooper. Vi anmälde oss till
kursen och vi gick dit och i samma ögonblick fick jag mitt livs chock! Där
utanför lokalen stod flera ungdomar och rökte, det var min första smak på
tonårslivet. Jag förstod senare att jag kommit till en fritidsgård och
ungdomarna som stod där och rökte var inte så mycket äldre än mig och jag
lovade mig själv att aldrig röka.
Man var två helt olika personer i skolan. På rasterna var man lejonet som
ägde skolgården och inne i klassrummet var man frökens lilla slav, förutom
när man hade Berit Berg då var man lejon igen.

Två år senare började man högstadiet och så blev man minst igen. Kristian
hade sedan ett år tillbaka flyttat till Nybro. Men nu hade Tingsrydsborna
kommit in i våra liv och det betyde bara en sak: nya tjejer och nya
kompisar. Nu var jag inte lejonet längre, jag var huvudet mindre än alla
andra, nu såg jag mig själv som en svag gazell. Men jag led inte så mycket
jag var ändå respekterad av lärare, tjejer och kompisar och det var det som
betydde nått för mig. Jag fick en ny tjej och en ny kompis och livet lekte.

Nu går jag i nian och är äldst igen. Jag ser inte mig själv som nått djur
utan som en vanlig människa och snart blir jag minst igen och kampen om
överlevnad startar om på nytt.

Jättehärligt, Nicke! Liknelser är effektiva, inte minst i krönikor: Att
du ständigt återkommer till lejonet på savannen och kampen för livet ger
din krönika en proffsig touch. Dina beskrivningar är målande och din ton
skämtsam. En del språkfel ”förfular”.

Vänstermarginalen är så ojämn att det är svårt att avgöra om det är
styckeindrag eller ej, men eftersom de eventuella styckeindragningarna är
så pass inkonsekventa redovisas de ej

Att byta skola/att byta klass

MIRAS FLYTT
”ånej”, tänkte jag förtvivlat. ”Måste dom börja nu igen?”
Jag försökte ignorera det som vanligt. Slog bort allt ljud, och önskade mig
till Fredriks famn. Koncentrerade mig på min egna värld. Men när inte ens
det hjälpte, så orkade jag inte med längre. Med ett skri flög jag upp ur
soffan och rusade ut ur huset.
Jag sökte mig till lekstugan, bakom vårt hus. Det var bara ett litet rum
utan värme som hade stått orört i flera år, men det spelade ingen roll. Jag
hade ändå halvt om halvt bosatt mig där de senaste veckorna. I alla fall
när de höll på som värst.
Jag var så otroligt rädd.
De sa så hemska saker till varandra. Jag fruktade det värsta, men slog bort
mina aningar och stängde ute resten av världen när jag var i mitt ”rum”,
lekstugan.
ny sida
eller också stack jag till Fredrik. Väl inne i stugan, så slängde jag mig
raklång över sängen och brast ovilligt ut i gråt.
Jag orkade inte längre! Allt hade blivit som en mardröm.
Länge grät jag, vet inte hur länge, men till slut slocknade jag, helt
utmattad.
Senare, sent på kvällen, vaknade jag av att mamma strök mig över kinden.
Slog upp mina rödgråtna ögon och började snyfta igen, tröstlöst.
ny sida
då sa mamma:
– Du behöver inte gråta mera nu, gumman. Vi har pratat , jag och pappa ,
och…. Vi har bestämt oss för att skiljas.

*3 veckor senare*

Jag tittade mig omkring i den stora lägenheten.
– Är det här mitt nya hem? Frågade jag mej själv.
– Ja, Mira, det är det.
ny sida
Pappa hade omärkt kommit in i rummet och gav mig en kram.
– Tror du att du kommer att trivas?
Jag gick runt och kände på allt, för att känna hemtrevnaden.
Men det kändes bara tomt och kallt. Ingen historia. Inga minnen.
– Det är jättefint, svarade jag.
Jag saknade mamma.
Jag ville inte flytta från vår villa, i Västerås. Jag ville inte bo i en
liten förort i en konstig lägenhet med bara pappa. Jag ville inte flytta
ifrån mina kompisar och min pojkvän…. Och minst av alla ville jag inte
flytta ifrån min gamla skola och klass.
Där jag var klassens clown.
Vi hade så kul tillsammans, det var så fint och öppet. Man mådde bra och
det kändes tryggt.
Jag hade mina vänner där.
– Vadå, det blir väl skoj med nya kompisar, sa pappa när vi åt.
– Det var inget fel på mina gamla, sa jag. Men imorron gäller det. Jag
tittade dystert på honom.

– Hallå! Kan ni vara lite tysta?
Jag spanade ut över min nya klass, vilken läraren hade svårt att få ordning
på.
Fröken förklarade att jag var den nya eleven. Jag höll på dö av
nervositet.
När vi skulle börja jobba steg sorlet igen, och någon ropade:
– Du, tjejen! Snygg stjärt!
Jag blev röd som en tomat. Då hördes en röst från andra sidan klassrummet.
– Äh, lägg av, Jimmy! Du, Mira eller vad du hette: Kom hit och sätt dej om
du vill. Det var en mörk kille. Darrande stegade jag över till killen som
hade ropat åt mej. När jag kom närmare, så jag att han var det snyggaste
jag sett. Och han ville att jag skulle sitta med honom?
– Jag heter Viktor. Killen sträckte fram handen.
Vilken seger, tänkte jag och dansade på rosor resten av dagen.
Av bara farten blev denne kille min första och enda kompis i klassen…
Ingen tjej. Klassen innehöll bara fyra tjejer, som inte gick att prata med,
men jag brydde mej inte särskilt.
Jag och Viktor höll ihop hela veckan. Det var nåt visst med honom.
På helgen kom jag hem till honom, på fredagen. Jag var helt inne i det här
nya ”Viktor är min bäste vän”, så inne att jag glömde bort att jag hade
andra kompisar… och en egen pojkvän.
Vi satt och såg en dålig film, och skrattade åt allt hemma hos Viktor. Jag
fattade inte att man kunde ha så mycket gemensamt med en kille som var så
snygg. Jag svävade på moln. Och jag märkte faktiskt inte hur jag blev kär
ihonom direkt, inte förrän det hände.
Jag skulle gå hem, sent på kvällen. Tänkte säga hejdå på vanligt sätt när
han bara tog två steg fram och kysste mig. Det var ingen kompispuss… Den
var het. Jag gick ut ur hans hus….
Och kom med ens på vilken situation jag hamnat i.
Jag hade en pojkvän… Fredrik. Jag hade glömt honom. Jag kunde inte sova
den kvällen. Jag kunde inte fatta vad som hade hänt.
Sedan insåg jag det… Jag skulle bli tvungen att göra slut med Fredrik.
Det skulle inte fungera på distans.
Även om klockan var 3 på natten, så ringde jag. Jag ringde och gjorde slut
med Fredrik.
Nästa dag tog jag en promenad i parken, nedanför vårt hus. När jag gick på
bron som ledde över en liten lummig å, så såg jag ett par sitta och kyssa
varandra på en bänk på andra sidan. Fåglarna kvittrade och de var mycket
vackra. Jag kände först inte igen dem, men när jag kom en bit närmare, såg
jag vem killen var.
…Det var Viktor.

SLUT

Hej! (Min syn på skolan)

Mitt namn är Cristina Anjou – Lundgren och jag går i 9: an på
Storviksskolan i Luleå kommun.
Du har skrivigt till min skola om att du vill att några elever från 9: an i
varje kommun ska sätta sig ner och prata igenom vad som vi tycker måste
förbättras i skolan.
Jag ”nappade” direkt på detta för att jag tycker att detta är min chans att
få mina åsikter fram förda och kanske tillochmed genom förda. Så när jag
fick reda på vilka mer elever det var som skulle vara med och prata igenom
ämnet så ringde jag till deras skolor och bestämde tid och plats där vi
skulle träffas och prata igenom ämnet.
Men innan jag for till mötet så pratade jag med mina klasskompisar för att
höra vad dom har för synpunkter, för att även dom ska kunna få fram deras
åsikter och för att jag ska kunna få ännu fler punkter som måste tas upp.
Nu när mötet har varigt och alla har fått chans att fram föra deras åsikter
är det bara för mig att det bara för mig att sätta mig ner och skriva till
dig om vad vi kom fram till.

Det som alla skolor ville förbättra var idrotten, att vi måste få mer tid
till idrott i skolan, för att alla mår bättre av det så varför kan man inte
göra det i skolan? Det är ju bevisat att dom elever som rör på sig
regelbundet har lättare att prestera bättri i skolan.

Vi tycker också att det måste anställa fler personer som man kan prata med,
som har tystnadsplikt t.ex. kuratorer och sjuksköterskor (både manliga och
kvinnliga) så att bägge könen har någon att prata med, för du kan nog själv
tänka dig att en tjej som för första gången i hela sitt liv har fått mens
och törs nästan inte ens säga det till sin mamma och om det då skulle vara
en manlig sjuksköterska hur skulle hon kunna säga det till han då?
Eller om killar har ”personliga” problem vill dom nog inte prata med en
helt okänd kvinna.

Sedan var det några skolor som ville förbättr skolmiljön, jag tycker det
ska vara en själv klar het att alla skolor ska ha bra bänkar och stolar så
att inte eleverna ska få ont i ryggen eller nacken för skulle nog kunna
prestera och konsentrera sig bättre om man kunde slippa dessa problem.

Sedan var det några skolor som tycker att det är aldeles för stor
lärarbrist, dom upplever det som att lärarna inte har tid att sätta sig ner
och förklara uppgifterna till dom som inte förstår dom. Detta leder ofta
till att dom inte förstår uppgiften överhuvudtaget och det gör att dom får
problem med att prestera bra på proven som ofta har störst vikt i betygen.
Men då är det väll inte elevens fel som inte förstår hur man ska göra eller
vad den går ut på, för att det är ju läraren som inte har haft tid att
hjälpa?
Men det är ju inte alla lärare som är så här, vissa är helt underbara på
att ta sig tid och dom går verkligen i sitt jobb att hjälpa elever som inte
förstår till 100%, och det är så alla lärare borde vara. Sedan var det även
många skolor och elever i min klass som tycker att det borde föras in ett
bättre betygssystem, helst som det gammla med 1 – 5. För att elever som
knappt har klarat G i slut betyg får samma betyg som dom som nästan har VG
men inte riktigt klarat av att komma över ”ribban”. Är det inte bättre att
dom som knappt har G får en 1: a dom som nästan har VG får en 2: a dom som
har VG får en 3: a dom som nästan har MVG får en 4: a och dom som får MVG
får naturligt vis en 5: a.

Nu har jag nog fått med allt som vi elever i Luleå kommun tycker att det
måste förbättras eller för|ändras på.
Så nu tycker jag att det är dags för dig att få höra lite posetiva saker om
skolan men även vissa av dom skulle man kunna förbättra. (Så det kan du
tänka på men det är inte brottom).
Det som alla skolor tyckte var mycket bra var att alla hadde ett fungerande
elevråd som blir accepterade av både lärare och elever. Sedan tycker vi att
det är bra att våra rektorer lyssnar på vad vi har för åsikter om våran
skola och allt runt om kring. Så ett stort plus i kanten för dom.
Sedan var det väldigt många skolor som tycker att dom har fått väldigt bra
datasalar och tackar hämst mycket för det.
Jag hoppas du har fått några bra förslag som du kanske kan genom|föra eller
förbättra.

Tack på förhand
/ Cristina Anjou – Lundgren
Luleå kommun 2003 – 02 – 07

1. Mina skolår
Ettan Då jag först började skolan så, var jag som alla andra lite
spänd och nervös. Men även lite glad att få nya vänner.
Fast efter en tid så vänje man sig

Tvåan hände som ingenting man hade kul och livet lekte

Trean Den var som bäst tror jag, för då fick vi nya leksaker på
skolgården. Det var en klätter ställning, en snurra och en
rutschkana. Så på varje rast, utelek eller fritids så var vi där och
lekte
sidbyte
Fyran: tror jag att vi flyttade från Berger till Bastuträsk varför
vetegudanar. Lekplatsen var inge bra för i den åldern så spelar
lekplatsen en välldigt stor råll åtminstone för mig. Men de fanns en
stor skog tyckte jag ialla fall.

Femman: var ingenting det var Svårare saker i Läxa och livet lekte inte
längre för man trodde man var vuxen då och på den tiden det låter som
det var länge sen och det var det så var jag precis som alla andra
man var tvungen att vara snygg för att få en snygg kille oj vad fel
jag hade
sidbyte
Sexan: Så slutade jag vara som alla andra för ”ensam är starkast” och
att börja sjuan var säll ingenting då.

Sjuan: började allting från början man var väldigt nervös och jag hade
fel dom var mycket fjolligare

Åttan: var som ingenting man fick bara betyg och jobbigare uppgifter
Ja och så fick vi pröva på SOL SjälvOrgenteringsLära

Nian: det som har varit var inte så svårt förutom att jag har varit
sjug välldigt mycket.
ny sida
och det var ju välldigt dåligt för betygen.
Men annars har skolan varit Skolan varit rätt okej