Kulturellt kapital: 50-200

ATT BYTA KLASS!
Solen värmde mot kinden, där vi satt lutade mot skolväggen. Vi hade just
slutat den sista skoldagen innan sommarlovet, och vilken dag sen! Fåglarna
kvittrade, solen sken och barnen lekte i lekparken.
Jag, Jenny, var 14 år och skulle gå ut åttan. Min bästa kompis, Malin, satt
bredvid mig i solskenet. Det här var livet, men det skulle inte vara för
alltid. Under det kommande sommarlovet skulle jag och min familj flytta.
– Jenny? Sa Malin.
Jag slog upp mina blå ögon och mötte Malins gröna.
– Ja, vad är det? Sa jag.
– Nu går vi hem, Sa Malin
Vi reste på oss och traskade hemåt.
Nu var det sommar!

Under följande veckor hade jag fullt upp med att packa. Malin tittade in
nästan varje dag och hjälpte mig. Ibland for vi till någon närliggande
badplats och badade, men oftast hann jag inte.
Så kom dagen ”D”. Huset var tomt på grejor och lastbilen med våra möbler
hade stuckit. Jag hade varit med Malin hela dagen, vi hade farit in till
stan och tagit en fika. Vi hade suttit länge och pratat om allt möjligt. På
vägen hem lovade vi varandra att skriva.
– Jenny, skynda dig, ropade min mamma Lena.
Jag gav Malin en stor kram. Tårarna rann nedför min kind. Så packade vi in
oss i bilen, mamma, pappa och jag själv.
Jag satt och tänkte, skulle allt bli bra därborta? Kommer Malin att glömma
mig? Vi skulle ju trots allt flytta ca. 40 mil bort. Jag lutade huvudet mot
fönsterrutan och blundade. Sen somnade jag.

Vi kom fram nästa morgon. Jag vaknade av att mamma ruskade i mig.
– Vi är framme nu, sa hon.
Jag sträckte på mig och klev ur bilen. Där var det, vårt nya hus. En gul
villa med vita knutar. Äppelträd var planterade på framsidan. Jag gick
uppför trappan och in i huset. Det var större än vårat gamla hus. Mitt rum
var på övervåningen. Jag fick en balkong. Det här började kännas bättre och
bättre.

Veckorna gick och jag spenderade största delen av sommarlovet till att
ströva om|kring. Jag skrev ett brev till Malin och berättade hur jag har
det och att jag saknade henne. Hon har inte skrivit till|baka än.

Sista sommarlovsveckan var jättetråkig. Det fanns inget att göra. Jag har
inte heller träffat någon i min ålder. Jag längtar tillbaka till Malin.

Så kom den första skoldagen. Jag var väldigt nervös. Det kändes som om alla
stirrade på mig. Och det gjorde de säkert. På morgonen hade mamma frågat om
hon skulle följa, men det hade blivit pinsamt. Där var mitt klassrum. ”9F”
stod det på dörren. När jag kikade in genom fönstret i dörren, satt alla
och lyssnade på läraren. Jag knackade försiktigt på dörren. Såg att alla
vände sig om och tittade på mig. Jag gick in och våran fröken presenterade
mig.
– Ja, det här är Jenny Petersson, som ska börja i våran klass, sa fröken.
Gud, vad pinsamt, tänkte jag.
– Du kan sätta dig där borta brevid Anna, fortsatte fröken och pekade på en
blond, fräknig tjej, som såg OK ut.
Jag smög mig mellan allas bänkar och satte mig brevid henne.
– Hej, sa Anna.
– Hej, sa jag och log lite osäkert.
Det här skulle nog gå bra ändå, tänkte jag.

Följande veckor lärde jag känna Anna bättre, och även en tjej som hette
Alva. Vi blev bra kompisar ganska fort. Allting gick bra tyckte jag. Jag
kom in i klassen ganska fort.
Jag och Malin brevväxlade nästan varje dag. Hon kommer hit till jul.
Jag längtar!

Betyg: VG

Mina skolår
Det var en helt vanlig sensommardag men inte för mig, det var första dagen
i skolan.
Året var 1994 och jag skulle börja 1.an. Jag och min mamma cyklade
tillsammans till skolan.
Jag minns hur det pirrade i magen men mamma sa att det skulle gå bra. Vi
sammlades i klassrummet för upprop av fröken.
Vår fröken var inte den där jag tänkte mig att hon skulle vara. Jag tänkte
mig en fröken som mer var som en mamma, snäll, trevlig omtänksam och som
alltid hade det där leendet på läpparna.
Tyvärr må jag säga var hon inte det. Hon såg ut som min farmor men hennes
inre var långt ifrån en farmors.
Hon roppade upp oss efter klasslistan. Det knötsig i magen på mig.
Än i dag kan det göra det på mig, även fast jag nu är 15 år och kan säga
mit namn klart och tydligt utan några som helst problem. Jag vet inte
riktigt varför det gör det.
Men den dagen förstår jag mig själv det var ju endå första dagen och jag
kände knapp nån i rumet. Jag kommer ihåg hur jag ställde mig upp vid min
bänk och svarade tydligt på mit namn.
Efter att Astrid som vår fröken hette hade ropat upp oss och pratat lite
fick vi gå hem.

Ettan och tvåan var ganska snarlika för mig. Ofta när jag tänker tillbaka
på de åren kan jag inte skilja på dem. De var nog förlika de två åren. Vi
var ofta ute i skogen eftersom vår fröken var en friluftsmänniska som
älskade att vandra i skogen. Jag hade många vänner i min klass som jag
lekte med både i skolan och på fritiden.
Jag kan komma ihåg vissa gånger att jag var ganska prat glad. Att fröken
var tvungen att säga till mig många gånger att vara tyst. Även på rasterna
var jag olydig, vi kom ofta försen jag och mina kompisar efter en rast.
Många gånger av dem med flit, vi ville helt enkelt ha kvarsittning och det
fick vi. Eftersom vår fröken var rättså sträng. Många säger att hon nästan
var försträng. Jag kan hålla med om det vissa gånger. Som en gång när hon
sa till en kille i min klass som pratade väldigt mycket, hon tog i så
mycket att han inte vågade prata något mer. Härifrån skriver jag in från
elevens kladd, som eleven inte hunnit renskriva Han blev som en annan
person han slutade prata helt, han sa aldrig någonting. En i dag säger han
inte så mycket.
Hon var hård med många andra men de tog det inte lika hårt som han.

3:an var ett år med mycket bråk och mycket tårar.
Vi var 5 tjejer som ofta var med varandra men det blev mycket små bråk i
mellan oss. Jag tror att det blev så för vi alla var sånna starka
personer.
Jag vet igentligen inte riktigt vad vi bråkade om men oftast var det små
saker. Vi fick ofta sitta och prata med nån vuxen efter rasterna när vi
bråkat. Jag grät många gånger under dessa samtal det gjorde de andra fyra
många gånger också. Eftersom det var min bästa kompisar var det
kännsloladdat. Vi redde ut det många gånger och blev kompisar igen.

När vi skulle börja 4:an skulle vi va tvungna att splitra våran klass för
att blandas med två andra klasser. Så att det blev 2 st i stället för 3
klasser. Vi fick önska två stycken personer vi ville gå med. Jag vet
fortfarande i dag villka två jag valde.
Efter det skulle lärarna sätta ihop klasser som skulle bli så bra som
möjligt. När det var klara tog vår fröken först ut alla tjejer i vår klass
för att berätta. När hon gjort det visades det att jag inte hade kommit med
nån jag ville. Jag tog det väldigt hårt och blev ledsen, grät mycket gjorde
jag.
Mamma pratade flera gånger med fröken om att jag skulle få byta klass. Men
det fick jag inte
Sommaren kom det var en sommar med tårar. Min bästa kompis skulle flytta
från stan.
Men vi höll kontakten det gör vi än i dag även fast vi inte ses så ofta.

4:an var helt okej. jag hittade nya kompisar men var fortfarande ofta med
mina gammla kompisar i den andra klassen.
Vi fick Tre stycken nya lärare vid namn Petra, Stefan och Martin. Fyran
flöt fram bra och gick ganska fort.

Det var i 5:an jag kände av alvaret med skolan. Vi fick göra nationella
prov. Jag minns hur vi trodde att man var tvungen att gå om skolan om man
inte klarade dem. Jag vet inte hur mycket som var saning i det men jag
klarade de och behövde inte gå om. Det var nog i femman som våra lärare
började ha olika grupper i Svenska, Engelska och Matte.
Jag som inte var särskilt bra i varken Svenska eller Engelska fick gå i den
så kallade sämsta gruppen. Ofta var jag ensam tjej i de här grupperna
medans mina tjejkompisar var i de bättre grupperna.
Jag fick dåligt själv förtroende av det här. Jag vågade knappt säga
någonting på engelska, jag ville heller inte skriva på svenska för jag var
rädd för att stava fel.
Jag vet inte om det här har hjälpt mig med min Svenska o Eleven skriver
”o” med ett understreck Engelska. Men jag kanske hade vågat mer om någon
hade berömt mig nån gång i stället för att trycka ner mig längre ned.

I 6an började jag på Slånet det var lite spännande, den här gången hade jag
inte med mamma.
Det var lite nervöst första dagarna mycket eftersom det gick så många äldre
på skolan. Första gången jag var inne i skolan trodde jag aldrig att man
skulle hitta i den. Det kan jag skratta åt i dag eftersom att nu vet jag
att den inte är så stor. Under detta år hann jag hitta många nya vänner,
många från Strindåsen klassen.
Det var dags för den andra splitringen för vår klass. Vid det här laget
trivdes jag mycket bra i vår klass i gemförelse med i fyran.
Även denna gång fick vi önska villka vi ville gå med. Men den här gången
fick vi önska fler än två. Jag tror det var en onsdag i maj som vi skulle
få veta de nya klasserna.
Det var kl 1300, vi skulle få lappa om villka vi hamnat med.
Jag min hur jag och mina kompisar räknade tiden fram till dess. När vi väl
fick veta blev jag mycket nöjd, jag hade fått hamna med många av mina
kompisar.

Så kom det den Stora dagen jag skulle börja Högstadiet.
Det var en Onsdag kväll vi skulle börja. Skolan var tom det var bara vi som
skulle börja sjuan och våra föräldrar. Även denna gång var det mamma som
följde mig till skolan. Allt gick bra vi fick hälsa på våra nya lärare och
klassföreståndare. 7:an inne bar många nya ämnen som Kemi, Biologi, Fysik
och nya SO ämnen. Andra språk hade vi börjat med redan i 6:an.
Jag hade då valt Spanska men var osäker på om jag inte skulle tagis Engelsk-
Svenska.
Men det blev Spanska och det är jag glad för att jag valde.
Resten av 7:an gick bra.
Första veckorna var väl kanske lite jobbiga eftersom vi hade nya lärare
näst intill i alla ämnen. Men det gick bra efter att jag lärt känna dem.

8:an tycker jag bara flöt fram på nåt sätt. Fast många prov hade vi, många
säger att 8:an är den värsta årskursen på högstadiet. Men det var inga
problem. Till julen fick vi våra första betyg med blandade känslor.

Nu när jag sitter här och bara har några månader kvar på grundskolan kan
jag undra vad jag lärt mig och vad man ska ha det till.
Jag känner även hur alla dessa år gått så fort. Vad mycket kul man gjort
och många tråkiga saker man har gått igenom.
Lucia tåget i 9:an var någ bland de roligaste jag gjort hitills i skolan.
Det var sånn känsla att göra det och det var så kul att det blev så
lyckat.
Nu ser jag fram i mot skolavslutningen och resten av detta läsår med
ljussyn. Jag kan bara hoppas att gymnasiet kommer gå lika bra som de här
åren gått och att jag kommer ha lika mycket glädje i livet som jag haft
hittilds.

Betyg: VG

Mina skolår
Jag kommer ihåg första dagen i skolan som om det var igår. Jag hade jobbat
hårt för att få ihop pengar till skolmaterial och fina kläder.
När jag kom till skolan med min pappa i handen tittade alla lite konstigt
på oss eftersom vi var färgade men vi blev mottagna med varmt hjärta.
När alla föreldrar hade gått var det en spänd stämning, det var tyst i
flera minuter.
Tillslut började jag sjunga en namn lek som jag hade lärt mig på dagis.
Läraren som hette christina fick genast en ny favorit elev nämligen mig.
Efter några veckor hade jag fått stämpeln klassens Joker. Redan då slarvade
jag med läxorna. När jag kom hem en dag från skolan var mamma redan hemma.
När jag kom in la jag jackan på golvet och sprang mot trappan men jag hann
bara fram till trappan när min mamma ropade på mig.
Vi satt en lång stund och pratade med min mamma om skolan och om att jag
måste göra läxorna.

Jag skötte skolan bra både Trean och tvåan.

Nu gick jag i Fyran och började i en ny klass, det var en 4-6:a. Jag hade
svårt att passa in i början på grund av min barnsliga humor men den
anpassade sig snabbt, min bästa kompis i klassen hette hampus och vi gjorde
allt tillsammans, han och jag pratade bort det första halv året i fyran med
min gode vän hampus, vi pratade så mycket att vi blev varnade så om vi
fortsatte prata fick jag byta klass.
I februari började våran klass prata om en klass resa, vi pratade om alla
möjlig resemål men tillslut bestämde vi oss att vi skulle åka till
Stockholm, vi skulle åka 19 maj.
25 april kommer jag ihåg att min pappa sa till mig att vi skulle på en
koncert, Spice girls, den 19 maj. Eftersom att vi skulle på klass resa då
Plus att jag hatade Spice girls och pop musik var valet enkelt, jag skulle
åka till Stockholm.

19 maj kl. 7:30 Stog alla på perongen, tåget skulle gå 7:45. Nisse räknade
ju alla elever, Det var en som saknades och det var Sasa Rad.
Alla började gå på tåget långsamt och tittade nervöst efter Sasa, när vi
hade gett upp hoppet om att han skulle komma så kom han springandes i
shorts och en påse i handen, alla blev lättade.
Stockholms resan var det roligaste på hela året.

På slutet av terminen kände jag ångest i hela kroppen eftersom femmorna och
sexorna skulle sluta, det blev jag ledsen för eftersom de hade bidragit
till att jag hade haft det roligaste skol året hittils.

På hösten började jag i femman jag kommer inte ihåg så mycket från just den
klassen, förutom att det började en massa töntiga fyror och att jag hade
mest respekt i hela klassen.

I sexan började jag i en ny skola det var då jag tröttnade helt.

I sjuan försökte jag jobba på lektionerna men jag hade helt enkelt ingen
lust.

Nu i nian har jag förstått att bra betyg är viktigt för mina höst betyg var
inte så bra, Nu jobbar jag för att få upp mina betyg och för att komma in
på den linjen som jag har valt till gymnasiet.

G+

Att byta skola
Jag vaknade av att mamma kom in i rummet och sa:
– God morgon.
Solen tittade över horisonten, in i mitt. Det var en speciell dag, jag
skulle börja i en ny skola på andra sidan stan.

Jag klev upp med en känsla av oro inom mig, tog på mig kläderna och gick ut
mot köket för att äta frukost.
Min mamma och jag satt ensamma till bords den morgonen. Vi pratade om hur
roligt det skulle bli att börja i en ny skola, jag såg i hennes blick att
hon också var orolig. Orolig över den långa bussresan, det var faktiskt
över en mil dit och jag skulle byta buss i centrum. Mamma berättade att min
granne Catrin skulle åka med på bussen. Hon gick också på den skolan men i
en årskurs över mig.

Klockan började närma sig halv 8, jag tog på mig ytterkläderna och gick ner
mot busshållsplatsen. Solen hade vandrat upp på himlen och dess starka ljus
gav mig hopp om att detta skulle bli bra en dag. Jag mötte Catrin nere på
grusvägen och vi började gå ner mot storavägen där busshållsplatsen låg.
Bussen kom några minuter över halv 8 och gav ifrån sig ett fruktansvärt
ljud när den bromsade in vid sidan av oss.

Jag klev på och betalade med en fribiljett som jag hade kvar från
lågstadiet. Busschaffören gav mig ett kvitt och jag gick och satte mig
längst bak i bussen. Hela bussresan satt jag med huvudet lutande mot den
vibrerande fönsterrutan tills jag äntligen fick gå av, i centrum.

Folket sprang som galningar runt omkring mig. Vissa var sena till bussen,
andra skulle hinna köpa morgontidningen innan tåget avgick. Catrin och jag
tog oss till den andra bussen som innehöll ett väldigt liv av barn som
skrek och skojade. Catrin gick till sina kompisar och började prata. Det
såg ut som om hon hade längtat efter dem hela sommaren.
Jag stod kvar och höll med ett fast handtag i en tjock järnstång för att
inte tappa balansen.
Jag såg skolan växa sig större större genom fönstret och när bussen
stannade sprang alla barnen ut och bildade grupper som gick tillsammans in
på skolgården. Catrin gick med sina klasskamrater. Själv gick jag ensam,
osäker och rädd. Jag hade varit på skolan förut så jag visste var mitt
klassrum låg. Men då var skolan öde och tom nu sprang alla barnen omkring
och lekte alla möjliga lekar. Jag tittade med stora ögon på den
utsmyckningen som fanns på skolgården. Det var borgar och king-rutor
överallt. Jag vågade inte gå fram och fråga om jag fick vara med och leka.
Istället gick jag mot mitt klassrum med osäkra steg. Nu var jag rädd, rädd
för att vara ensam.
Jag drog upp den tunga dörren till skolan och klev in i korridoren. Det
första jag hör är två röster skrika:
– Jonte!
Jag vänder mig om och känner modet och glädjen ta över min kropp. Framför
mig står Jocke och Krille som jag gick tillsammans med på lågstadiet. Vi
hälsar på varann och jag ler, jag ler för första gången på denna dag.
Tidigare på morgonen har jag varit rädd och ängslig, nu känner jag hur
lycklig och glad jag är. Lärarinnan ropar in oss i klassrummet. Jag, Krille
och Jocke sätter oss bredvid varann. Nu vet jag att mitt val av skolbyte
var ett bra byte. Nu är jag inte ensam och jag gör det jag vill göra.
Sjunger.

Innehåll: Handlar om övergången. Ej före eller efter. Vad bytte du
ifrån? Form: Novell som delvis är självbiografisk. Ett vackert språk med
fler metaforer; som av solen och Catrin som finns som en trygghet. Betyg:
G+

Att byta skola/klass
Kinna är 16 år och går i 9:an på en skola där det ofta är bråk och tjafs.
Kinna har alltid haft det jobbigt hemma med en alkoholiserad mamma,
bortgången pappa och en storebror som blev ihjälskjuten för ungefär ett år
sedan.
När först hennes pappa dog i cancer och sedan när hennes bror blev skjuten,
blev det för mycket för henne, hon försökte ta livet av sig flera gånger.
Hon hade alltid varit omtyckt av kompisar och människor runt omkring, men
hon började dra sig undan dem och verkligheten mer och mer.
Hon pratade bara om hon blev tilltalad.
Annars fanns hon inte, ingen varken såg eller märkte henne längre. Ingen
såg att hon mådde dåligt, ingen såg hennes misslyckade självmordsförsök på
handlederna, hon var bara luft.
Skolan gick sämre och sämre, betygen dalade.
Hon blev kallad till möte på rektorsexpedition med sin mentor Patrik och
skolans rektor, hennes mamma var också tillkallad till mötet, men hon var
för full för att ens ta sig dit. När rektorn frågade var hennes mamma var,
svarade Kinna att hon jobbade, hon skämdes för att berätta att hennes mamma
låg hemma i soffan med säkert en hel vodka flaska som hon bälgt i sig.
Medan rektorn pratade om hennes betyg som bara gick neråt och hur förändrad
hon hade blivit det senaste året.
Ingen av dem frågade varför hon blivit så förändrad, och ingen av dom
frågade hur hon mådde.
Men i och för sig, vem skulle bry sig om henne?
Hon var ensamast i världen.
Kinna satt ofta vid sin pappa och brors grav.
– Jag kommer snart också att ligga här med er, snart. säger hon högt
Sedan kommer tårarna, – Jag saknar er så himla mycket, hur kunde ni göra
såhär mot mig?!
Hon slog knytnävarna i marken, hårdare och hårdare och ju hårdare hon slog,
desto högre grät hon. Hjärtat blödde, hon orkade inte mer!
Plötsligt stod det någon framför henne, det var prästen.
Han tog hennes händer och hjälper henne upp, han tar henne i sin famn och
håller om henne. Hon hammar händerna mot hans bröst och låter känslorna
flöda ut.
Han tar med henne till pastorsexpeditionen, hon berättar allt för honom.
Hon låter hela hennes liv passera revy.
Två veckor senare är det klart, hon ska flytta trettiofem mil från orten
där hon växt upp och bott framtill nu.
Så fort hon fick reda på att hon skulle flytta gick det en lyckokänsla
genom henne, skulle livet börja nu?
Hennes nya fosterfamilj var helt underbara. Familjen bestod av föräldrarna
Lena och Pär och deras två barn Natalie 17 år och Gustav 9 år. De alla fyra
tog emot henne med öppen famn. Hon fick ett eget rum som var målat i blått,
sängen var en vit himmelsäng.
Bredvid sängen stod ett vitt litet nattduksbord och på stod en blå lampa.
I rummet stod också en byrå, en garderob och en tv-bänk med tv och video.
När hon synat klart rummet, satte hon sig på sängen och brast ut i gråt.
Natalie gick just förbi sin ”lillasysters” rum och hörde snyftningar
inifrån.
– Hur är det? Frågade hon när hon gick in i rummet, varför gråter du?
Kinna tittade upp och makade sig sedan åt sidan så att Natalie kunde sätta
sig.
– Det är bara det att, allt är så fint här och ni är så snälla mot mig,
allihop.
Mitt liv har bara varit fyllt med hat, sorg och besvikelse.
När min pappa dog och min bror blev skjuten av en full gubbe, rasade hela
mitt liv.
Kinna berättade allt för Natalie den kvällen. De kom varandra närmare och
närmare för varje timme som gick.
Två dagar senare skulle Kinna börja i sin nya skola.
Natalie gick i samma skola, så Kinna kände sig trygg. Men hon var ändå
nervös, benen skakade och hjärtat dunkade hårt.
Det ringde in och Natalie var tvungen att gå på lektion, hon var ensam nu.
Kinna Persson stod ensam i korridoren utanför klassrummet, där hennes nya
kompisar satt.
Hon knackade, någon ropade kom in.
Hon tryckte sakta ner dörrhandtaget och klev in. Klasskamraterna stirrade
nyfiket på henne.
Kinna var så nervös att hon höll på att svimma, tiden stannade.
– Det här är alltså vår nya elev, Kinna Persson sa läraren och ledde henne
till ett bord.
Runt bordet satt 5 tjejer.
De frågade en massa saker, vart hon bott tidigare, och varför hon hade
flyttat.
Hon berättade precis som det var.
De 6 tjejerna blev vänner och hängde ihop i vått och torrt.
En fredagskväll när familjen satt i vardagsrummet och åt, fick Kinna en
överraskning.
– Kinna, vad skulle du säga om vi skulle säga att vi skulle vilja att du
skulle bli vår dotter, det är du ju redan på ett sätt i och för sig, men vi
skulle gärna vilja adoptera dig.
Familjen väntade förväntansfulla på henne. Hon nickade bara och en tår föll
på hennes kind.
– Ja. Jag vill bli adopterad av er, grät hon.
Lena tog henne i sin famn och kramade henne hårt. – Vi älskar dig, gumman,
sa hon och strök henne över håret.
– Och jag älskar er! Jag har aldrig varit så här lycklig i hela mitt liv.
Dagar, veckor, månader och år gick.
Kinna var lycklig som aldrig förr. Skolan gick bara bättre och bättre, hon
hade många kompisar och folk som såg och lyssnade på henne.
Hon ville absolut inte tillbaka till sin gamla skola, dit tänkte hon aldrig
mer återvända.
Inte ens för ett besök.
Hennes liv lekte.
Men så kom en dag då livet vändes upp och ner. Två socialare kom till
skolan och vill prata med henne. De berättade att hennes biologiska mamma
låg för döden.
Hon hade drabbats av cancer liksom sin man.
– Hon vill så gärna träffa dig, sa en av dem.
– Men förstår ni inte att jag inte vill träffa henne, hon har förstört 16
år av mitt liv!
Dagen efter åkte hon tillbaka till minnena.
Hon tvekade utanför rummet, där hennes mamma låg.
Sedan öppnade hon beslutsamt dörren och gick in. Hennes mamma grät när hon
såg henne, sedan kom alla ”förlåt” och all ångest.
Kinna satt bara tyst och lyssnade. Ibland sa hon något enstaka ord, ibland
grät hon.
Hennes mamma dog i hennes armar.
En läkare kom och ledde ut flickan – som just fått alla svar hon grunnat på
i nästan 19 år.
Nu ville hon bara hem. Till paradiset.

Att byta skola/byta klass
Allt började när jag skulle börja ettan. Jag bodde hos min mamma i västerås
och jag hade min mamma till skolan det var läskit att börja ettan. Jag
minns att rektorn sa
– Välkommna till dolferieskolan.
Första året gick jätte bra det var kul men skolmaten var dålig. Andra året
fick vi göra massa med kuliga saker plus att skolmaten blev bättre. Tredje
året minns jag inte så bra men klassen brukade spela fotboll mycket. När
jag hade börjat fyran, halva fyran så flyttade jag till min pappa i
Lindesberg och det var där jag började i skolan.
Det var pinsamt att komma in i klassrummet när alla satt där och tittade på
mig men alla var trevliga och visade mig runt i skolan läraren var också
snäll och gav mig suddigum och penna. Jag fick sitta breve en kille och en
tjej dom hjälpte mig med matteboken för jag hade ju haft en annan mattebok
i västerås.
kännslan när jag kom in i klassrummet det går inte att beskriva det var
fruktansvärt. Men när man hade gått i lindesberg skolan i några veckor så
kände man sig trygg. Så var det för mig att byta skola och klass.

Mina skolår

Jag kommer ihåg när jag skulle börja ettan det var det roligaste jag visste
om. När jag var mindre tyckte jag om att gå i skolan men nu är det inte
roligt längre.
De första skolåren var de absolut roligaste men också de lättaste. Efter
jag slutade i lågstadiet var jag inte äldst längre. Det blev bara jobbigare
och jobbigare för varje år som gick i skolan visserligen hade jag ganska
många kompisar som var äldre än vad jag är, som tog hand om mig i skolan.
Det blev också mycket nytt i skolan t ex EA (eget arbete), mentor, nya
lärare och så fick vi egna skåp. Första skolåret i högstadiet var ändå
ganska lätt för jag i praktiskt taget lekte bort hela sexan och lite av
sjuan. När jag sen började åttan började allvaret på riktigt då fick vi
betyg! Jag kommer ihåg när vi fick våra första betyg då var alla nervösa
till och med jag var riktigt nervös första gången i hela mitt liv! Men det
vart en tryggande känsla när jag fick kuvertet i handen och öppnade det och
såg att jag hade bättre betyg än min bästa kompis hade.

Det var också i åttan man började med att festa ordentligt så man var ju
lite trött efter helgerna. Men det gick bra i skolan ändå. Ända tills min
bästa kompis flyttade till Eskilstuna då gick allting åt skogen. Det fanns
typ ingen man kunde sitta med på lektionerna och snacka med för alla mina
andra kompisar gick i den andra klassen.
Det var sommaren när vi slutade åttan som min bästa kompis flyttade. Men i
nian förändrades det ganska mycket i skolan nu var man inte A och B
klasserna längre man hade blandat klasserna lite grann så jag fick i alla
fall vara med några av mina kompisar.
Nu när jag tänker efter så kommer jag ihåg en sak till som förändrade mig
ganska mycket också det var en av mina favorit lärare slutande i våran
skola. Det var våran idrotts|lärare Sigge. Han var nog bland de roligaste
lärarna han kunde man skämta med, prata sport med honom och träna med. Den
idrottsläraren vi har idag han gnäller så himla mycket så jag blir lite
aggressiv. Han och jag har bråkat ganska mycket de senaste åren. Men jag
hade alltid min mentor Björn Berggren på min sida så man känner sig ganska
trygg ändå! Björn har fått hjälpa mig ganska mycket det här skolåret det
sista i nian. Han har fått hjälpa mig mycket i matte och att hålla mig
ifrån att slåss med Nicke idrottsläraren. Men i vintern 02 hände en till
tråkig sak Nisse fysikläraren slutade också så nu kommer jag aldrig få MVG
i fysik! I stället för Nisse fick vi Birgitta eller vad hon nu heter?! Men
jag hoppa det kommer gå bra ändå.
Till sommaren har jag sökt till Byggprogrammet i E-köping hoppas jag kommer
in. Jaha ja det har blivit en väldigt lång berättelse också ovanligt från
mig, men nu finns det inte så mycket mer att skriva.

Mina skolår

Jag går min sista termin i grunskolan. Snart är det över, sen börjar
verkligheten, men det lägger vi åt sidan nu för jag ska berätta om mina 9
skolår på Ale skola:

Jaa, vi får väl börja från första året, 1:an.
Jag var nog en blyg liten pojk som började i 1:a hösten ’94. Men efter ett
tag så fick jag ett par kompisar, dom flesta kände jag redan för länge
sedan men det fanns endel helt nya också.

Lärarna i lågstadiet var Lena holmberg, Elin Alm o Eleven skriver ”o”
med ett understreck sist och mest fasansfull var Gunnel Linch.
Lena hade vi alla åren, dom andra bara ett år, dom turades om. Lena var
inte heller min favorit hon kunnde inte tåla minsta lilla snack och jag
minns en gång när jag behövde hjälp med ett matte tal så gjorde jag det
stora misstaget att knacka på hennes axel (hon stod bortvänd och hjälpte
nå’n annan) efter att jag hade knackat en stund så blev hon helt tokig och
vände sig om och skrek:
Sluta upp med det där! ser du inte att jag är upptagen!!?
Och så hade vi Elin Alm, hon var värkligen snäll, hon lärde oss om asatro,
vilket jag tyckte var tråkigt men intressant nu. Vi gjorde även lerkrukor
med hennes hjälp.
Sist men inte minst hade vi Gunnel Linch. Hon tålde absolut ingenting, inte
minst fniss, då hörde man ett gällt skri:
Tyst i klassen!!!!

4:an, 5:an o Eleven skriver ”o” med ett understreck 6:an
Dessa tre år med mycket uppsatsskrivande hade vi bara en lärare, Per
Andersson. Han var mycket bra, tycker jag.
Dom åren fick vi lära oss skrivstil och engelska, det sistnämnda var mycket
kul.
Egentligen hade vi fler lärare. Vi hade idrott med Ronny Wikmark. Nu hade
vi inte idrotten med tjejerna utan nu var det bara killarna från vår klass
+ killarna från A. Vi hade bytt bokstav bakom siffran från A till B.

Jag hade alltid tyckt om att spela fotboll men nu hade jag slutat. Det var
väl för att jag hade dålig kondis. Plus att jag inte tyckte det var kul
längre. Men det tog inte länge tills jag hittade nå’t nytt att göra på
fritiden. Jag hade börjat spela innebandy och det var skitkul.

Innan vi skulle börja i högstadiet så fick vi skriva sex namn på en lapp,
(det var nämligen så att alla tre sexor skulle blandas upp till 3 st nya
7:or.

7:an, 8:an o Eleven skriver ”o” med ett understreck den sista

Sjuan var lite läskig, en massa stora typer fanns där jag som redan var
kort kände mig ännu kortare. Men det gick snart över jag växte lite och
fick nya kompisar men behöll ändå dom flesta gamla.

Plus att man fick en massa nya lärare, endel av dom var bra den andra delen
var inte bra. I varje klass finns 2-3 st mentorsgrupper med en mentor i
varje grupp. Jag plus några till fick Camilla Blomberg, hon är mycket bra.

Åttan var jobbigast av dom alla åren. Jag kan inte förstå varför.

Sen i sjuan fick man välja ett andra språ, tyska, spanska el franska. Jag
valde tyska, Därför att det låter kul och Tyskland är ett spännande land.

Att gå i 9:an har varit skitkul än så länge. Man är störst på skolan. Det
känns fantastiskt!

G+ Språkligt korrekt! – ibland fattas komma. Humoristiskt, kul att läsa,
fina reflektioner – Bristande stoff, vardagligt språk

Att byta skola/Att byta klass.

Min flytt från Järbo till Gävle.

Jag heter Andreas Månsson och går sista året här på Vale skola klass 9 a.
Jag har brun/orange hår, 175 cm lång och väger ca. 86 kilo. Gröna ögon och
för övrigt ganska vältränad. På fritiden tränar jag på gym två gånger i
veckan. Jag har också orange bälte i JuJutsu som jag tränar tre gånger i
veckan på Gävles JuJutsu klubb. Förra året var jag och några till ner på
vår första tävling i kamp som gick bra. Jag håller också sen åtta år
tillbaka på med tävlingsdans, rättare sagt bugg. För ett tag sen lämnade vi
in vår ansökan till gymnasiet där jag valde Hotell och restaurant. Jag vet
inte är om jag har kommit in eller inte. Den här berättelsen handlar om
mina två sista dagar här i Järbo och dom två första på förhoppningsvis HR i
Gävle. Nog om mej, nu börjar vi.

Det är torsdag och vanlig skoldag, fast så vanlig är den nog inte. Det är
nämligen dan före av||slutningen. Den stora dagen som innebär
traktor||vagnsåkning, avslutningsfest m.m. I dag fick vi våra avslutnings
tröjor och i kväll är det dags att göra iordning vagnarna. Men det
åter||står en dag av arbete kvar, eller arbete och arbete. Det blir nog
inte så mycket av den varan idag. Alla pratar om morgondagen, vad dom ska
göra, vad dom ska ha på sig under avslutningen och avslutningsfesten. Jag
själv ska nog ha ett par svarta slitna jeans och någon snygg T-shirt. Efter
matten där jag lyckade med några få tal var det dags för sångträning och
inmarsch i gympahallen. Efter det så var det dags för lunch och matrast då
vi för det mesta hänger inne på koppen som är våran kafeteria, eftersom det
är sista ”arbetsdagen” går vi bara till tio över ett. Sista timmen
tillbringade vi i gympahallen med ett sista genrep. Så var sista dagen i
skolan slut och alla åkte hem för att äta och byta om för att sedan åka
till en klasskompis som heter Andreas vars pappa heter Keny och är den som
ska köra traktorn i morgon. När alla var där började vi med att klä vagnen
med björkris, några fixade med ljudet medans andra målade skyltar och
fixade med maten som vi skulle äta hemma hos mig i Högbo. När vi var
färdiga med det for jag och pappa in till Gävle för att träna ju jutsu. Den
här gånger körde vi ett stenhårt fyspass där både jag, pappa och resten av
gruppen körde slut på oss, efter träningen var det åter uppladdning i
bastun.

När jag kom hem så gick jag till kojs nästan på en gång, men jag somnade
inte då utan låg och tänkte på morgondagen med allt det roliga som kommer
att hända. Jag tänkte på alla sånger, och åkandet på traktorvagnen, jag
tänkte på hur det ska bli att börja på HR programet och. Så slog det mig
plötsligt, vad händer om jag inte kommer in på HR, på vilket program hamnar
jag då och vad händer med alla kompisarna. I morgon är det kanske sista
gången jag träffar några av dom, vad händer på gymnasiet får jag några nya
kompisar eller? Det är tur att jag känner Ted som går på tredje året i HR.
Att sluta nian är kanske inte så roligt som alla säger. Ju mer jag tänkte
desto tröttare blev jag och till slut somnade jag.

Fredag morgon. Jag fixade med min utklädnad som ska föreställa en gammal
tomat. Jag har röda kläder som är fullproppade med kuddar och en grön
mössa. Mamma undrar hur jag hade tänkt att komma ut ur bil dörren och det
kan jag säga, det undrade jag också. Efter en jobbig ”resa” med bil till
skolan var jag äntligen där och det var dags för kortknäppning. Vi slutade
tolv den dagen för att vi skulle hinna hem och byta om innan själva
avslutningen. I grå kostym vit skjorta, svart slips och svarta lackskor var
jag redo för avslutningen som flöt på bra utan några missöden. När den var
över var det dags för den årliga suckningen, sen var det bara att kasta av
sig kostymen och hoppa i Jeans och avslutningströjorna. Så när det entligen
var dags kom vagnarna med våran, 9as största vagn längst fram. Nu
åter||stod bara en grej, betygen och visst gick det bra för alla, Andreas
Månsson ropade mentorn. Jag öppnade försiktigt kuveret och där stod slut
poängen: 250p och jaa! Jag lyckades med att komma in på HR. Nu var det bara
att hoppa in i vagnen och ha roligt. Avslutnings||festen flöt på bra och
jag träffade en gammal kompis från gäv och vad som hände mellan henne och
mig tar vi en annan gång. Nu är det sommarlov och jag ska bara slappa.

Skolstart. Nu måste jag kliva upp ännu tidigare för att hinna med bussen in
till gäv. När vi närmade oss Vägbro ringde jag till Ted som fix möta mig
vid antren. När jag klev av bussen stod han där med Patrik en annan kompis
som går HIT stod också där. Alla Nybörjarna träffades i aulan för att
lyssna på ett välkomsttal av rektorn. Sedan gick jag och Ted ner till
Franzen som är en restaurant där HR eleverna håller till. När vi kom dit
drog Ted plus fem till in mig på toan och lindande in mig totalt i
toapapper. Detta var för mig inte så farligt. Jag hade kunnat fått en värre
nollning. Första dagen på gymnasiet fick vi hämta ut kläder och så fick vi
gå en rundtur på Franzen. Efter den var det lunch och sist men inte minst
fick vi våra första böcker. Efter skolan gick jag, Ted och Patric ner till
gymmet för att träna. Efter det gick jag ut till bussen för att åka hem.
Väl hemma gick jag i säng på en gång efter att ha ätit middag.

Andra dagen i skolan började vi med en massa prat om hur alla olika
maskiner i köket fungerade och till sist så fick vi laga vår första
maträtt, Äppelplättar med kanel och socker. Efter lunchen var det dags för
en timme matte. När den timmen var slut gick jag och min klass till en
timme med serveringsteori. Näst sista timmen tittade vi på tredje års
eleverna som städade, diskade m.m i köken. Den sista timmen hade jag
specialidrott, Jujutsu med våran tränare Daniel. Sedan var det dusch och
bastu inna pappa hämtade mig.

Nu när jag skriver detta går jag tredje året på gymnasiet och jag tänker
tillbaka på åren som gått och jag har verkligen hunit med mycket. Jag har
t.ex. varit på praktik i Frankrike och jag har sen ett år tillbaka ett fast
helgjobb på en restaurant i Hofors som heter StadsHotellet. Jag är nöjd med
mitt val och hoppas kunna sticka utom lands om ett år ungefär.

G- Ledigt & vardagligt språk, bra berättande, men formar en typ av ”prao-
uppsats”. Inga jämförelser före & efter bytet av skola, mer skriven som en
dagbok, många frågor förblir osvarade, inget konkret om hur det var på
första skolan – jämfört med gymnasiet? Blandar tempus, missar stor bokstav
ibland

Mina skolår

Vi hade just flyttat från Finland hit till Umeå när jag skulle börja lekis.
Jag kommer ihåg att det var väldigt spännande att börja lekis, och att få
nya kamrater. Det gick bra för mig, ändå jag pratade Finska men jag lärde
mig fort att prata svenska. Jag kommer inte ihåg så mycket från den tiden.
Det är en liten Detalj som jag kommer ihåg väldigt bra. det var att utanför
lekis så fanns det en gungställning med endast två gungor. Till de försökte
vi alltid komma först till på morgonen, men det var Mikael Roosblad som
oftast satt där först.

1,2 och 3 var nästan likadana. När jag skulle börja 1:an så kommer jag ihåg
att det var så mycket mer spännande, än att börja lekis. Jag vet inte
varför kanske För att när man börjar lekis så börjar man egentligen inte
skolan men när man början 1:an så börjar man skolan ”på riktigt”.

Årskurs 1 och 2 så hade vi en ganska speciell lärare. Hon spelade väldigt
ofta gitarr, t.ex. ”Broder Jakob, sover du?” på alla möjliga språk. Det var
ganska kul ändå att lära sig att sjunga, en liten fördel.

3,4 och halva 5:an så hade vi en lärare som hette Agneta. Hon var ganska
jobbig. För alltid när det hade hänt en liten grej, att någon retat någon
annan el. liknande. Då skulle hela klassen sitta i en ring och prata om vad
som hade hänt. Det hände ganska ofta att någon gjorde någonting. Så då blev
vi sittande i den där ringen väldigt ofta. Jag vet inte om det blev så
mycket bättre av att sitta i en ring och snacka.

Halva 5:an och hela 6:an var de roligaste åren på mellanstadiet. Då hade
man lärt att känna alla i hela klassen helt bra. I 5:an brukade vi köra
snöbollskrig mot 6:orna. Det var väldigt kul men vi var också enormt fega
för gick oftast alla mot en 6:a. Den här sista perioden av mellan|stadiet
så fick vi en ny lärare igen som hette Birgitta Almgren. Hon var den bästa
läraren jag hade på suoviisaariskolan. Hon var enormt snäll och bra på att
lära ut till elever.

I slutet på vårterminen i 6:an så åkte hela våran klass på en klass|resa
till Finland, vi var där i en vecka. Vi till Vasa och var där i två dar.
Första dagen så åkte vi båt halva dan och shoppade den andra halvan. Andra
dan så åkte på massa museum och liknande. Tredje dan så åkte vi buss till
Lappo. Vi skulle sova i en liten by som heter Lappokiila och där sov vi i
stugor. När vi kom dit så var det nästan kväll, så vi såg oss omkring sedan
så gick vi och sov. Fjärde dagen så for vi till Lappajärvi, en väldigt känd
Fjord som fjället går rakt ner på bägge sidor. Där inne fiskade vi och
Andreas fick tre jätte|stora sejar. Femte dagen for vi hem. Det är mina
minnen från Suoviisaari|skolan.
Det var en väldigt bra skola tycker jag. Jag tror det är bra att gå i små
skolor när man är liten.

G-