Kulturellt kapital: 50-200

Mina skolår

Min beretelse kommer att handla om min skolgång från ettan till nian.

Jag kommer att ta upp gånger då jag varit glad eller ledsen

Min första skoldag började med att pappa följde med mig. Jag skulle träffa
mina nya kompisar och min fröken.
Det var många nya ansikten den dagen men också en del jag kände igen. En
del var fån samma kyrka som jag, en del hade gått på samma förskola.
Min nya fröken hette Rosita, hon var en gammal tant på 50-60 år, hon
verkade vara snäll.
När vi kom hem den dagen så längtade jag till nesta dag. Att få gå till
skolan skelv.
Skolan satte igång, och man började känna sig inne. Men med tiden så
började våran fröken tycka att det gick för dåligt för mig och hon började
klaga på mig. Hon sa att jag inte läste bra och att jag skrev fult. Jag var
inte ensam om detta. Men det var inte bara det som retade mig, hon fjäskade
för tjejerna och gav altid dom förmån, så fort en tjej räkte upp handen så
fick hon svara direkt. Hon tryckte altid ner oss pojkar. Så fort vi gjorde
nått dumt så drog hon oss i örat eller nöp oss i kinden. Och såhär fort
satte det ända tills en dag i trean. Det var första veckan efter
somarlovet, vi kom gående mot matsalen. Vi gick förbi några som sa att
våran fröken hade svimmat. Först trodde vi inte på det men vi skyndade till
matsalen. Och vist hade hon svimmat. Sen den dagen har jag inte sett henne.
Vi fick en vikarie som visade sig vara hur snäll som hälst. Hon hette
Viktoria. Hon hjälpte mig med alt som jag hade missat dom tidigare åren. Vi
hade henne en termin. När vi skulle gå på jullov så grät jag i hennes famn.
Hon hade betytt så mycket för mig. Efter henne fick vi en lärare som hette
Eva, hon var en minst lika snäll lärare som Viktoria. Hon betydde också en
en del för mig, men inte lika stor som Viktoria. Viktoria var liksom land i
stormen.
Dom tre åren med Eva gick snabt. Och det började nerma sig sjuan. Det var
nånting stort som skulle börja. Våran klass skulle splittras. Jag kommer så
väl ihåg när Eva berettade vilka klasser det skulle bli. Jag fick med mig
en som jag hade valt. Den dagen gick jag hem med klumpen i halsen. Men
klassen blev bra i alla fall. Jag mins första dagen när vi samlades i
matsalen. Det var väldigt många nya ansikten! Efter en stund skulle våran
nya klass sammlas. Det var bara tjejer som var ifrån stan. Det kändes ju
roligt! Det var också många nya lärare. Vi skulle ha den omtalade munken,
som alla kallade honom. Alla sa att han var sträng och dum, men jag tycker
att det är en av dom bästa läraren vi har.

Dom tre högstadieåren har bara rullat på som i en nerförsbacke och jag ska
snart lämna dom.
Jag har valt fordorns programet och väntar nu på att få svar om jag kommer
in.
När man ser till baka så har det varit kämit, men jag har altid haft mina
föräldras stöd

Mitt namn är Mikael men jag har kallats Micke enda sedan födseln. Mina
första år gick jag i Åbyhedsskolan i Örebro.
Där hade jag det bra, många vänner och en bra lärare. Men på höst|terminen
i trean sa min mamma och pappa att vi skulle flytta. Jag blev lite små rädd
vid tanken att jag skulle flytta ifrån mina kompisar, men jag trodde att
det skulle bli bra i alla fall.
Vi skulle flytta efter jul sa dom.
I slutet av terminen började jag bli lite orolig över flytten. I alla fall,
vi flyttade efter jul till ett ställe utanför Örebro som heter Råvik, det
var fint där och jag fick ett eget rum och allt var bra.
Första dagen i den nya skolan, som ligger i en by utanför Örebro som heter
Ljunghed. Jag fick presentera mig för den nya klassen och fick en plats
bredvid en kille som heter Jens som gick i mitt hockey lag.
Allt var bra, jag blev kompis med en kille som heter Erik som jag var med
mycket.
Ja, allt var bra.
Jag gick i den skolan enda tills årskurs fem då det var dags att byta skola
igen. Vi skulle börja i en skola inne i stan (Svenskolan). När vi skulle
välja klasser ville jag gå i en klass med mina gamla kompisar inne från
Åbyhedsskolan, fast jag hamnade i en annan klass med andra elever.
Jag lärde skänna nya kompisar och allt blev bra.
Nu går jag i nian och går i samma klass som jag har gjort nu enda sedan
sexan och nu är det dags att byta skola igen till gymnasiet. Det var allt
jag hade att berätta om och jag hopas att deta ska räcka.

Att byta skola/Att byta klass

Flytten till Spanien kommer jag inte direkt ihåg. Därför kan jag inte
riktigt beskriva vad jag tänkte eller kände. För mig var det nog mer som en
vanlig utflykt med mamma och pappa. Att jag inte skulle få träffa mina
kompisar från Malmö på flera år hade jag inte en tanke på. Åren i Spanien
kommer jag ihåg som varma. Både vädret och människorna. Vi brukade ofta
bjuda hem kompisar och ha trevliga och varma kvällsmåltider. Språket lärde
jag mig snabbt. Till stor del av att min pappa ofta pratat spanska med mig.
Så när jag skulle börja skolan hösten 93, var jag inte speciellt nervös.
Jag hade redan hunnit skaffa några vänner och deras lekar var ungefär samma
som i Sverige. Så mitt första skolår vid sex års ålder gick bra. Våran
lärare Trini var mycket snäll, i alla fall om man jämförde med vissa andra.
Jag kommer ihåg hur några av mina kompisar i parallellklassen berättade hur
deras lärare delade ut örfilar hej vilt. Så när jag fick som straff att
skriva sjuans gånger tabell tjugo gånger efter att ha glömt bort sju gånger
sju kändes det nästan som en befrielse.
Så gångertabellen och disciplin lärde vi oss snabbt. Vid tvåans avslutning
sju år gammal fick jag mina första betyg. Nästan allt var bra utom pratsam,
konstigt nog i religion fick jag inget betyg. I det fick jag inte vara med
för mamma. Så när nunnan undervisade klassen (enbart om katolism) fick jag
och två juhovasvittnen sitta i ett avskilt rum.
Sommaren 96, efter att min lillasyster hade fått åka till sjukhus, på grund
av att ha lekt med ett av dagisets stora däck fick mamma nog av Spanien. Vi
skulle vi flytta, tillbaks till Sverige. Till ”Gnällbältet” Närke. En plats
värd sitt namn. Det var en stor förändring för mig. Allt kändes mörkt och
trist till en början och även om jag inte har förträngt mina minnen
därifrån så känns det mesta ganska suddigt. Skolan som jag började heter
Backskolan. Där fick jag några kompisar så småningom och trivdes rätt så
bra. Vid utvecklingssamtalen fick jag nästan alltid höra: Hon är bra på det
mesta men har fortfarande lite svårt för å, ä och ö… Senare förstod jag
att det antagligen berodde på att jag bott i Spanien.
Men så till slut efter tre år och efter tre nästan out-|härdligt långa och
mörka vintrar fick vi nog av det otroligt gnälliga släkte och bestämde oss
för att flytta. Ännu en gång. Den här flytten är den ända som jag har
starka minnen av. Även om jag inte hade någon riktigt speciellt bra vän,
kändes det ändå jobbigt att säga hejdå. Men nästan ännu jobbigare och det
som gjorde mig orolig var tanken på det som väntade. Kommer jag att få
några vänner? Är lärarna snälla? Vad ska jag ha på mig på första skoldagen?
Frågorna och tankarna virvlade i mitt huvud och jag sov oroligt flera
nätter. Men tillslut så var vi framme i Karlsborg. Min första tanke när jag
kom fram var; hur kan människorna sova här med de fruktansvärt högljudda
fiskmåsarna. Jag fasade för min första skoldag på Södra. Men som tur var
kom den snabbt. Som jag hade befarat kände jag mig stel i hela kroppen och
tänkte på om jag verkligen hade köpt rätt skor. Nått av det värsta jag
varit med om, var när min nya lärare presenterade mig för min nya klass.
Jag kände mig helt utlämnad och deras grundligga blickar fick mig att vilja
sjunka genom marken. På rasten fanns det en tjej som pratade väldigt
mycket. Hon började prata med mig och det var en lättnad även om hennes
frågor var lite påfrestande. Dagarna gick och som jag gjort flera gånger
förut, började jag anpassa mig. Några månader senare berättade jag
skrattande för mina nyfunna vänner hur nervös jag hade varit första dagen.
De sa att de aldrig märkt det, men att de hade tyckt min dialekt var lite
rolig i början. Vi skrattade alla tillsammans och jag kände mig lycklig.
Det var sol och varmt och jag tänkte på alla fördelar som det fanns i och
med en flytt. För tillfället kunde jag inte komma på någon nackdel.

2. Att byta skola/att byta klass
Jag tittade ut genom fönstret, solen sken. Solen sken rakt in i mitt
hjärta, jag var lycklig. Jag var nog den lyckligaste i hela skolan. Allt
stämde, kompisar, skolan, ja ”you name it” allt. Men jag visste att allt
det där skulle förändras snabbt. Jag gick nu i fjärde klass. Men fyran var
snart över och då skulle vi flytta, för pappa hade fått ett nytt jobb. Fan,
tänkte jag, fan fan fan också. Jag vill ju inte flytta, inte nu i alla
fall, kanske senare men absolut inte nu. Solen gick i moln och det skulle
nog min framtid också göra om vi flyttade. Men jag ville inte ge upp, nä,
aldrig ge upp. Jag beslöt mig för att ha så kul jag bara kunde ha, den
tiden som var kvar. Jag gick till skolan och allt var som vanligt, den
kunde inte vara något annat för jag hade inte berättat om att jag skulle
flytta till någon. Inte ens till mina bästa kompisar, inte ens till min
absolut bästa kompis Emma, hon som alltid hade ställt upp i alla lägen. Men
nu var det dags att berätta det, för Emma i alla fall. Jag kom fram till
skolgården, jag var sen, klockorna hade redan ringt in alla barn. Jag
sprang mot dörren när jag plötsligt såg Emma komma springande mot samma
dörr, hon grät. Hon grät så att tårarna sprutade. Jag visste inte vad det
var, jag hade ingen som helst aning. Hon brukade ju aldrig gråta, inte på
det här sättet. Vi möttes samtidigt vid dörren.
– Vad är det, varför gråter du? frågade jag.
– Det kan jag inte säga, inte nu, inte än! svarade hon.
– Varför inte det? frågade jag fundersamt.
– Nä, det går inte bara! kontrade hon aggresivt.

Vi gick in i klassrummet utan att säga ett ljud till varandra. Det kändes
inte bra. Jag vet inte vad som förändrades den dagen men något var det. Det
gick några dagar och så plötsligt kom Emma fram till mig och vi gick iväg.
Jag visste inte vart vi skulle gå men jag hade inget annat val än att följa
med.

Emma bad om förlåtelse för att hon hade varit så dum mot mig och att hon
bara hade struntat i mig. Hon berättade varför hon hade varit så ledsen den
där dagen. Hennes föräldrar hade skillt sig, och jag var helt ”paff”. Emmas
föräldrar hade väl alltid haft det bra eller, tänkte jag. Men jag hade
tydligen haft fel.

Det var bara några veckor kvar till skolavslutningen och jag blev snart
tvungen att berätta för Emma om flytten.

Jag hade skutit det framför mig i flera veckor nu och det var dags att
berätta det. Jag tog ett ljupt andetag och berättade alltihopa för henne,
till en början tog hon det ganska bra men sedan förstod hon att vi nog inte
skulle ses så mycket när jag flyttat och då brast hon ut i gråt.
Veckorna gick och det blev snart skolav|slutning. Jag började nu tänka på
hur det skulle bli utan Emma och alla andra kompisar, kanske skulle det bli
jätteroligt att träffa massor med andra kompisar och lärare, kanske skulle
det vara mycket bättre dit vi skulle flytta. Men det kunde ju också vara
helt ”skit”. El det är mycket oklart vilket ord som inleder denna
mening man måste ju tänka positivt också, lite i alla fall.
Skolavslutningen var nu här och alla var finklädda, alla barn, lärare och
till och med rektorn hade samlats på skolgården och flaggan var
naturligtvis hissad i topp som på alla andra skolav|slutningar. Vi
marscherade mot kyrkan till trumvirvlar och magpukor. Det var lika tråkigt
varje gång. Ja, ja, det är en tradision att minnas i alla fall. Efter
avslutningen ställde sig jag och Emma och pratade med varandra och sade
hejdå. Vi kramades säkert i tre minuter. Tre minuter av sorg, sorg att jag
skulle behöva flytta härifrån.
Jag ville inte flytta men jag var så illa tvungen för jag kunde ju inte bo
själv kvar, det gick ju inte. Vi flyttade in i det nya huset och jag skulle
börja i skolan som låg några kvarter bort. Jag vaknade den morgonen två
timmar före jag hade tänkt vakna. Jag låg och tänkte på den hemska första
skoldagen i den nya skolan. Det var hemskt, hemskt att behöva ligga där och
må dåligt över att inte veta vad man ska säga eller göra första gången. Ska
man vara glad och sprallig eller ska man vara lugn och blyg. Den första
skoldagen kom och var snart förbipasserad. Jag var ingen av de där
personerna, jag var mig själv. Lite av varje, precis som jag brukade vara.
Inte för sprallig och inte för blyg, bara alldeles alldeles lagom. Det gick
bra, jag har många kompisar och allt går bra. Det är bra att skriva det här
att få ur sig sina tankar och allt som ligger och trycker. Vi ses!

The end!

När jag bytte skola
Jag har själv bytt skola två gånger. Den första gången var när jag slutade
sexan och skulle börja sjuan. Då var det kul och intressant att börja på en
ny skola. När jag slutade sexan fick man välja 5-6 stycken elever från
klasserna i sexan på skolan som man ville gå ihop med på högstadiet. Jag
valde min kusin och ett par gammla kompisar som jag har varit rätt så bra
kompisar med.
Det var min klassföreståndare och klassföreståndaren i paralellklassen som
delade upp klasserna i sex klasser efter valen. Jag kom i samma klass som
min kusin och de där killarna. När vi fick reda på hur vi var indelade fick
vi också reda på att vi skulle få träffa resten i de nya klasserna. Jag
kände ganska många i min nya klass, för att jag har spelat i samma bandylag
som en del killar som jag kom i samma klass med, det verkade vara en bra
klass. När vi skulle börja högstadiet var det skönt för att jag och min
kusin bodde grannar. Vi bodde grannar ute på landet, så vi fick ta bussen
tillsammans till skolan. När vi började på den skolan gick jag och mina
kompisar i ett stort gäng, alla var kompisar med varandra, men efter
ungefär halva terminen så blev mina kompisar allt taskigare mot mig, de
brydde sig inte så mycket om mig, men jag tror att de tyckte de var coola
för att de kände de ”coola” niorna på skolan. De var inte så jätte taskiga
men ändå, vi var bra kompisar när vi var mindre. När jag hade slutat sjuan
så flyttade vi från Nyköping till Sölvesborg.
Varför vi flyttade från Nyköping var för att mamma hade sökt till saab i
Trelleborg och fick jobbet. Min mamma hade läst på högskolan i Växjö i
några år. När hon gick ut högskolan sa mamma och pappa att om mamma får
jobb lite längre bort så flyttar vi, och det gjorde vi. Pappa fick också
jobb i Sölvesborg. Men varför flyttade vi till Sölvesborg och inte
Trelleborg. Jo, för att jag och min lillebror spelade hockey och Sölvesborg
hade bättre lag än Trelleborg. Vi flyttade hit på sommarlovet så när skolan
drog igång började jag på Furunässkolan. Jag kände igen två i min klass
från hockeyn. Jag lärde känna klassen snabbt. I början var det lite pinsamt
men det gick över. Jag lärde känna gubbarna i hockeylaget fort också och
deras kompisar. Först när vi flyttade hit kändes det rätt ensamt. Men nu
känns det BRA!
SLUT
”obalans”, styckindelning temform, onödiga många ord

Inskannad version

Mina skolår
Jag kommer i håg känslan hur det var att börja första klass. Jag var nervös
och rädd, måste jag tyvärr erkänna. Orsaken var att jag inte kände någon i
klassen. Fast med tiden så började jag få vänner och jag började vänja mig
vid skolan. Fast det tog mig ett bra tag. När jag började skolan så började
jag val förberedd. Min pappa och mina två bröder larde mig att skriva och
läsa när jag var sex år gammal. De sa att jag skulle få nytta av längre
fram och de hade rätt. Detta var ett handikapp mot resten av klassen
eftersom jag låg före alla i klassen när det gällde att skriva och läsa. Då
jag började tvåan fick jag börja hos en logoped eftersom jag hade svårt att
utala bokstaven S. Jag gick till henne även då jag började trean och i
trean började jag även att ha hemspråk. Samma år fick vi ett nytt klassrum
i den nyrenoverad skolbyggnaden. Vi fick också nya elever i klassen. Vi
bestämdes oss också för att åka på klassresa till Ärland som vi skulle åka
i femman. I fyran hände det inget speciellt förutom att min bästa polare
Ridad (Rotag) började i klassen. Då han kom till skolan första dagen spöade
han upp alla forutom mig. Det var kul att se. Väl i femman började jag inse
hur viktig skolan var då min bror tog studenten. Samma år slutade jag att
gå till Ingegerd och vi skulle aka till Ärland. I Ärland så hade vi det ku
men resan räknades som en skolresa. Eftersom resan gjorde det så var vi
tvungna att gå på utflykter (skolutflykter.) Men övrigt så var det kul och
jag fick med mig en massa minnen hem. I sexan så var vi tvungna att flytta
till Häverudsskolan. Detta var rätt så jobbigt ett tag eftersom vi var
minst i skolan igen men efter ett tag sa började jag atminstone att anpassa
mig. Jag fick också problem i skolan med matte. eftersom jag var
okoncentrerad under lektionerna Detta år fick vi veta att klassen skulle
splittras och vi inte längre skulle vara samma klass som varit så länge.
Fast mig spelade ingen roll. Sjuan var det jobbigaste året för mig i skolan
eftersom det var jämt kaos i varje lektion och för en tid så hängde jag med
där. Jag höll även på att bli det jag fruktade mest då att bli ett IG-barn.
Men som tur för mig tog min pappa ett allvarligt snack med mig. Fast allt
slappande jag hade varit med om i sjuan hade sitt pris. När jag väl började
i åttan hade jag problem att hänga med speciellt i matte men efter ett tag
började jag att vänja mig vid pluggandet och skolan. Jag hade satt ett mål
att få över 200 poäng och att alltid förbättra mina poäng varje termin. Men
detta skulle ta mycket tid och jag skulle få offra mycket av min fritid.
Väl under hösterminen i åttan så ägnade jag hela min tid åt att plugga och
sporta. Jag brydde mig inte om att gå ut och vara med kompisar. Jag brydde
mig bara om skolan. Detta visade sig vara det bästa jag någonsin gjort och
det visade proven vi hade. Men bäst av allt var mina föräldrar stolta över
mig. Jag hade också bevisat för lärarna att jag var en elev som höll hög
klass. Det var jag själv stolt över. Att jag detta år ska sluta grundskolan
och börja gymnasiet känns som att börja ettan igen jag kommer till en ny
klass i en ny skola. Men jag längtar dit också. Här kommer jag verkligen
att se hur bra jag verkligen är i skolan.

Inskannad version

Mina skolår

När man får höra ordet skola tänker man först och främst på lärare, svarta
tavlor, oupmärksama elever, kladd på väggarna m.m. Men jag, jag tänker på
England. Jag flyttade till den populära ön Storbrittanien när jag var fyra.
Jag har kanske inte så många minnen ifrån den åldern, men en specific
händelse jag minns var från första dagen när jag började skolan.
Jag gick försiktigt över asfalten med ögonen på en låg tegel byggnad med
öppen dörr. Jag tittade upp på min mamma som gick brevid mig.
– Du kommer klara dig fint. Sade hon med mjuk röst.
Jag nickade till svar och förtsatte mot byggnaden. Plötsligt stod en tant i
dörröppningen, jag minns fortfarande hur hon såg ut, hon var kraftig men
inte tjock med ett välkomnande men ändå strängt ansiktsuttryck. Hon hade
uppsatt mörkbrunt hår. Jag lade märke till hennes kläder och uptäckte en
kort tid därefter att många andra lärare hade liknande kläder. En lång
veckad vidd kjol som gick ned till smalbenen och ett tunt läderbälte i
midjan, upptill en vit skjorta instopp ordet står i marginalen och det
kan vara möjligt att ändelsen fallit bort vid kopieringen i midja Sedan sa
hon säkert något i stil med:
– Välkommen Emma, Eva. Kom in.
Men jag förstod inte, jag hade inte hört ett ord engelska in|nan dess.
Vi gick uppför cement trappan och kom in i en hall, det enda jag minns
därifrån är en plastsandlåda, blå, som stod på ben med olik-färgade
plastspadar i.
Läraren bad oss att sätta oss ned på golvet, det var dags för upprop. Jag
satt där och kände hur tårarna började komma, jag kände mig som den
ensamaste flickan i världen, jag förstod inte ett ord, inte ett ord och
det, kan jag säja er, känns hemskt. De kunde ha sagt vad som helst men jag
förstod inte.
Då hörde jag min mamma säja ett enkelt ”Yes”. Då försvann tårarna, jag var
inte ensam mer, det fanns fler än jag som satt på golvet, i en lokal i
England.
Det är mitt första minne från skolan. Jag minns inte dagis eller något
liknande. Det känns hemskt när alla andra i klassen gick på samma dagisar
och förskolor och minns många händelser, medans jag har inte ett minne. Men
jag ska inte vara ledsen för det, jag har många andra minnen från skolan.
Den största förändringen, efter min första dag, var när våran familj
bestämde oss för att flytta tillbaks till vårt fosterland, Sverige. Jag är
född i Rambyboda och det var hit vi flyttade tillbaka efter 6 år i
England.
Jag var 10 år och det var en stor förändring för mig, det finns liknelser
mellan när jag flyttade till England och när jag flyttade tillbaks till
Sverige. De kändes båda som helt nya platser, jag kände ingen och jag
skulle börja i en ny klass.
Först skulle jag vilja berätta om när jag tog adjö av mina vänner i
England, de flesta gick jag i samma klass som så jag träffade dem för sista
gången i skolan, eller rättare sagt på rasten.
Det var en bra dag, min sista dag. Jag och mina vänner, Brenda (som var en
av mina bästa vänner), Jane, Angie, Jennifer P och Jennifer S (som var
roliga kompisar allihop) var påväg in från rasten när en lång, smal, snyggt
klädd man med ett väldigt stort adamsäpple var påväg mot oss, det var min
lärare. Han bad mig att göra ett ärende åt honom (nu minns jag inte exakt
vad det var men det innehöll den upgiften att jag skulle gå runt till alla
klassrum, och det var ganska många.)
Jag, som var en väluppfostrad ung dam avböjde förstås inte. Jag gick lungt
iväg och gjorde det jag skulle.
När jag tillslut hade gått runt hela skolan, som inte var så liten, det
fanns en stor byggnad med ett 20-tal klassrum och en matsal, med scen som
kunde förändras till en gympasal eller teater. Den hade trägolv och ett
litet kök där man kunde köpa sin mat varje dag för £1.40. Det var
vanligtvis väldigt god mat, men själv brukade jag ta med egen, det var
biligare.
Ja vi fortsätter. om man gick upp för en lång trappa kom man upp till en
stor skolgård med två baraker (med två klassrum i varje) en barak på varsin
sida om gården. På vänster sida fans en stor fotbollsplan som killarna
vanligtvis spelade fotboll på på sommrarna. Där ”spenderade” är
osäkert” spenderade vi också en dag varje år som kallades ”sportsday”.
Varje elev som började på skolan placerades i ett av fyra lag. (Som i Harry
Potter!) På sportsday tävlade alla i någon gren och den som vann fick
”housepoints” alltså poäng till sitt lag. Det fick man även vid ett bra
skolarbete.
Vi rör oss framåt. Runt de andra två sidorna av skolgården (alltså inte den
där fotbollsplanen var och inte den där trappan lede ner till den stora
byggnaden) fortsatte gräset. Vi hade ett stort område, som ni kanske märker
och det var lite underligt eftersom skolan (Heckerville County Junior
School) låg väldigt nära centrum.
Iallafall var jag påväg tillbaka till mitt klassrum som låg i den stora
byggnaden. Jag hörde hur det var ganska högljut i klassen, men det brukar
det inte vara. Jag fortsatte ändå framåt mot den stängda dörren, jag
knackade på och väntade. Nu var det helt tyst i klassrummet, inte ett ljud.
Sakta öppnades dörren inåt och det var mörkt… plötsligt tändes ljuset och
alla i klassen höjtade till och hoppade upp i luften. Jag, självklart blev
helt förskräkt och ryggade bakåt.
Det var ballonger och presenter och alla ville säja hejdå. Jag fick ett
hemmagjort kort också där alla hade skrivit varsin hälsning. Jag kände mig
mycket uppskattad och var ganska chockad, jag hade faktiskt inte väntad mig
detta.
Så det var min sista skoldag i England, en så länge. Jag har satt upp
kortet på min garderobsdörr och alla presenter har jag på hyllor eller runt
halsen. Men det som kommer finnas kvar längst är minnet. Det var en
strålande dag och jag kommer nog aldrig glömma den.

Nu tror jag inte att jag hinner skriva mycket mer, men jag ska försöka. Som
jag tidigare skrev var tillbaka flyttandet från England en stor händelse.
Jag skulle börja i Hjulängs skola som ligger i Rambyboda. Det var i början
av September 19XX som jag först satte min fot på skolans område. Jag var
där för att träffa min nya lärare Peter Svensson, lärare för klass 5K.
Jag var väldigt nervös men jag försökte hålla mig lugn och sansad. Jag gick
över skolgården och såg till vänster en parkering och till höger en
basketplan. Emellan mig och basketplanen fans en rad med stora träd.
Framför mig fanns ett stort hus som jag senare fick veta kallades för ”Rosa
huset” vilket inte var så olämpligt eftersom den var rosa. Om man gick rakt
fram till Rosahuset och vände sedan nittio grader åt höger stod ett hus
där. Den var hög med många höga fönster och en liten klocka ovanför dörren
(senare att kallas för ”klockhuset”.) Om man går mot klockhuset och vänder
sedan vänster nittio grader fanns en lekpark 10 m framför en. Till vänster
om lekparken fanns en byggnad med ett stort plackat på kortsidan. På den
fanns olika slags bollar och ”Hjulängs skola” skrivet. Till höger om
lekparken fanns en barack, längre än den andra. Det var där jag skulle ha
mitt klassrum.
I klassrummet längst bort var där jag skulle möta Peter. Han ville träffa
mig och se på mitt skolarbete som jag gjort i England.
Jag tänkte inte berätta i detalj om hur det var när jag träffade honom för
första gången utan istället när jag träffade klassen.
Det var första dagen i 5:an (för dom, jag hade redan gått 5:an i England)
det var en solig dag, men det blåste lite lätt och rufsade om mitt hår. Nu
var jag hur nervös som helst. Jag kunde nog inte stå stilla. Jag gick
iallafall till skolan själv. Över skolgården och förbi lekparken till det
sista klassrummet, klassrum 5K.
Jag var nog där tidigare än jag skulle och jag var nästan helt ensam. Jag
öppnade dörren och gick in i det lilla kaprummet som sedan lede in till
klassrummet. Jag hängde av min jacka på hängarna som fanns på alla väggar i
en lagom höjd. Framför mig fanns toaletten. Jag passerade den och fortsatte
in i klassrummet. Det var ett ganska stort klassrum och det var märkligt
att det fanns soffor! Jag satte ned mig vid en bänk och väntade. Jag
tittade omkring mig i rummet. Det fanns många bänkar och en bokhylla, ett
par bord och sofforna. Det fanns fönster på ena sidan av klass rummet som
var riktade utåt, mot lekplatsen. På ena väggen, högt uppe fanns alfabetet.
Jag kom på mig själv att försöka säja den Det började komma elever, nästan
alla på en gång, och Peter Svensson var där. Men det var inget som pratade
med mig, bara om mig.
Sedan skulle vi börja. Peter ställde sig längst fram och välkomnade
tillbaks allihopa efter lovet. Efter det presenterade han mig. Han hade
tydligen sagt till dom innan att jag var från England och kunde inte mycket
svenska. Alla andra i klassen sade, nästan som en röst:
– Hej.
De uttalade varenda bokstav som att jag inte skulle förstå annars, som att
jag hade problem med hörseln eller något liknande.
Uppropen började och mitt i alltihopa frågade en kille
– Har du träffat Spice Girls?
Jag svarade snabbt
– Nej, har du?
Han svarade inte. Det var riktigt idiotiskt av honom. Som att bara för att
jag bodde i England skulle jag ha träffat alla kändisar som kom därifrån?!
Så min första uppfattning om klassen var inte särskilt snäll. Jag trodde
att alla i klassen 5K var idioter, dums|kallar som inte fattade något. Jag
satt där och försökte göra mig så osynlig som möjligt.
Tilsist var uppropet över och man fick gå hem. Jag tog mina saker och var
påväg ut, fylld av skam och ilska. Plötsligt stod en tjej framför mig, hon
var lika lång som mig, hade blont hår till axlana och bruna ögon.
– Hej Emma, jag heter Nora. Vad tycker du om skolan än så länge?
Hon var som en räddande ängel, hon upförde sig inte som att jag vore
efterbliven. Hon gjorde så att jag helt ändrade uppfattning om klassen och
hela Sverige. Hon blev förstås min första kompis här i Sverige, vi blev
senare allra bästa kompisar.
Jag pratade lite med henne och gick sedan hem, lycklig efter min första dag
men orolig inför framtiden.

Mina skolår!
Jag har snart gått nio skolår, snart lämnar jag grundskolan och tar nya tag
på gymnasiet.
Jag kommer lite smått ihåg hur det var första skol dagen.
Det var upprop och alla satt förväntansfulla på sina bänkar och föräldrarna
stod bakom.
Våran fröken hade gjort namnskyltar på våra platser så att alla viste vad
de skulle sitta.
Direkt när jag satte mig vid bänken så såg jag att det var något fel med
min namn skylt, fröken hade skrivit mitt namn med ”k” istället för ”c”.
Jag sa det till min mamma som berättade det för fröken.
Solveig Johansson hette våran fröken, hon sa att hon skulle rätta till
felstavningen så fort som möjligt.
Dagen efter när våran riktiga skol dag började hade hon mycket riktigt
rättat till felstavningen och det stod nu Marcus med ”c”.
Då förstod jag att vi hade fått en bra och snäll fröken.
Det första skolåret i övrigt tyckte jag nog var väldigt spännande. Det
beror nog på att allt var så nytt och man fick nya kompisar och man lärde
sig en massa saker.
Jag kommer ihåg hur vi lärde oss alfabetet med hjälp av papper som det var
en bild på av något som började på en speciel bokstav.
På bokstaven A var det en apa, och på U var det en u-båt.
Så fick man ett papper med en bokstav, alla började självklart med A, och
så skulle man färglägga bilder.
Vi fick också lära oss vilka bokstäver som var vokaler och konsonanter med
hjälp av en trumma. Vokalerna betonades i mitten av trumman så att det lät
högt och tydligt, och konsonanterna på kanten.
Jag kommer också ihåg ”Anna-boken”.
Det var en bok med korta texter i, på 1 sida ungefär, och en bild på den
andra.
Nu ljög jag det var två böcker, en blå och en gul.
I den blåa var det hela stycken och färgglada bilder.
I den gula saknades vissa ord och bilderna var inte färgglada.
Våran fröken läste i den blå boken och sedan i den gula, sen sa hon vilka
ord som saknades och slog dem på trumman.
Sedan fick alla blunda och hon slog ett ord på trumman och petade någon på
axeln så fick den personen skriva ordet på tavlan.
Det är ungefär det jag kommer ihåg av det första skolåret, matten minns jag
inget av fast jag kommer ihåg att jag inte gillade idrott, konstigt
eftersom jag älskar det nu.

När vi började tvåan så var man stolt.
Då var man inte minst på skolan längre eftersom då kom det nya ettor som
inte viste så mycket om skolan och allt sådant.
Nu började man kanske tröttna på vissa saker också, och komma på vad man
tyckte var kull och vad som inte var kul.
Jag kommer ihåg att jag inte gillade matte så mycket. Idrotten var
fortfarande inte så kull men det var lite roligare.
Vi började så smått med engelska i tvåan, och det tycke jag var skoj.
Årskurs två var ganska likt åk ett annars.

Trean däremot var anorlunda, vi fick byta klassrum och hamnade på samma
skolgård som femorna. Nu höll vi på ordentligt med alla ämnen och man var
ibland lite trött på att gå till skolan, fast man var för det mesta glad.
Nu var man också redigt trött på ”Annaboken”.
Man var också lite stolt över att man var äldst på lågstadiet.
Nu gjorde vi också vår första lilla skolresa.
Vi åkte till gränna och visings ö.
Jag kommer inte ihåg så mycket av den men det var nog kul.
I slutet på trean fick vi reda på att vi skulle byta klasser till fyran, vi
fick välja ett par styckna som vi ville gå i samma klass med från de andra
klasserna.
I fyran var allt nytt, vi fick byta klassrum igen men framför allt så fick
vi en ny lärare och nya klasskamrater.
Man viste ju vilka alla va men man kände ju dem inte. Man hade ju med sig
någon av de gammla klasskamraterna förstås så man kände ju sig inte helt
utlämnad.
Våran nya lärare hette Pernilla Glanshammar Lang.
Hon var ganska bra, förutom att hon var sjuk hela tiden. Hon var också
socialdemokrat och var med i komunfullmäcktige och var borta mycket p.g.a
det.
Den nya klassen var mycket stökigare än den gammla.
Vad det berode på vet jag inte, kanske att många ville vara lite tuffa och
vara kaxiga mot lärarna.
Fast det var ju inte så alltid utan för det mesta var det en bra klass.

Femte skolåret är det jag kommer ihåg mist av det ända jag istortsätt
kommer ihåg av är att jag sköt sönder en ruta med en boll på en rast.
I slutet på femman fick vi reda på att vi skulle få en ny lärare i sexan.
Varför vet jag inte riktigt, men så blev det.

Det sjätte skolåret hände mycket, det kom en ny lärare vi hade lucia tåg
och det blev en skolresa. Våran nya lärare hette Jessica Gålmark.
Hon var kanon bra och alla tyckte om henne. Fram mot lucia så skulle vi ha
lucia tåg för hela skolan och föräldrarna, det har alla sexor på
Åstorpskolan varje år.
Lucia tåget var väldigt lyckat. Det innehöll självklart Lucia, tärnor och
sjärngossar.
Det innehöll också pepparkaks gubbar, sockerbagare, tomtar, en ren och tre
möss.
Förutom att vi lussade för skolan och föräldrarna så lussade vi på
Kvarnbacka AB. Där var det stor publik, det var över tusen personer som
tittade på.
Fast vi såg bara ca sjuttio – åttio personer som stod nära oss.
Vårat Lucia tåg pratar de fortfarande om på Åstorpskolan, så bra var det.
Någon gång på vårterminen så åkte vi på skolresa till Bornholm.
Vi var där i 3 dagar och det var väldigt kul. Vi bodde på ett pensionat och
vi var ca sju-åtta personer i varje rum.
Vi hade fått välja innan vilka vi ville sova med. I sexan fick vi ju också
göra valet att söka till fotbollsklass på stadshagsskolan.
Det gjorde jag på en gång.
När jag fick reda på att jag kommit in blev jag jätte glad.

Sjude skolåret. Allt var nytt, det var en ny skola, nya lärare och väldigt
massa nya kompisar. Det var jätte kul att träffa de som kom från andra
skolor och de nya lärarna.
Nu hade man ju också en speciel lärare i varje ämne och det var lite
spännande. Men det roligaste var att gå i fotbollsklass och få ha fotboll
på skol tid.
Efterssom allt var så nytt och allt var kul så gick sjuan jätte fort.
Jag fick en helt annan personlighet, på mina utvecklingssamtal beskrevs jag
nu som pratig istället för lugn och tyst.

Sjuan gick fort och helt plötsligt gick man i åttan. Ett spännande år, då
skulle man ju få sina första betyg.
Nu kände man också alla väl och hittade med lätthet överallt.
För övrigt var åttan ganska likt sjuan.
Fast nytt var ju praon.
Det var kul, jag praoade på ett dagis i Åstorp.
Annars gick åttan också väldigt fort, och helt plötsligt gick man i nian.

Nu är vi niondeklassare.
Höst terminen i nian flög förbi och helt plötsligt började vi öva för Lucia
tåget.
Det var ju inte direkt som i sexan eftersom nu var vi ju många fler.
Men det gick jättebra den här gången med och kommer att vara en sådan sak
som man kommer att minnas när man blir stor.
Så började vårterminen, men den har inte gått lika fort eftersom nu vet man
att det här är sista terminen och snart börjar man på gymnasiet. Det känns
lite konstigt för då lämnar man en del kompisar och kanske alldrig träffar
dem igen. Min pappa berättade det för mig i år att en del som han gick
med i nian har han inte träffat sedan dess.
Men samtidigt är det spännande att börja gymnasiet och börja något nytt.
Nu sitter jag här och skriver och ska snart gå på lov.
Vad som kommer ske i framtiden vet jag inte, jag tar dag för dag.
Slut
Godkänd. Bra avslutning

När man flyttar med familjen är det en stor förändring, man kommer till en
ny stor skola, och man vet inte vad som ska hända. Förut hade man haft
ganska många kompisar som man höll ihop med. Men nu stod man här framför
den explosiva skolan.
Tidigare hade vår familj varit som en vanlig familj i Stockholm. Min mamma
Lise var skolsyster, hon tog hand om alla elever som hade problem i skolan.

Hon var en underbar människa, hon fick eleverna att lugna ner sig när de
hade det som jobbigast. Min pappa Johan är lärare och undervisar i kemi,
det var så min mamma och pappa mötes i skolan. Min syster Anja har det
ganska jobbigt i skolan. Min far som är lärare försöker hjälpa henne men
hon vill helt enkelt ine. Det beror nog på hennes kompisar.
Nu ropar min mamma från köket en trappa ner.
– Det är mat Linus, ropar mamma!
Linus heter jag, för mig går det bra i skolan och har ganska många
kompisar.
– Jag kommer, skrek jag tillbaka!
– Jag ska bara avsluta min uppsats som jag håller på med. Min uppsats
handlar om naturen, varför den gör det är för att jag tycker naturen är så
underbar och vacker. Solen lyser upp den underbara skogen, vattnet blänker.
Fåglarna kvittrar, luften är frisk, inte som den inne i stan, inga
koldioxidutsläpp. Man känner sig verkligen fri i naturen. När jag kommer
ner i det medelstora köket, står mamma och pappa och grälar, för att min
syster har smyrökt igen.
– Vi kan inte ha det så här mera skriker mamma!
– Jag vet älsling, jag ska försöka ordna det här, säger pappa!
Jag går upp igen för trapporna till mitt rum, och inga av mina föräldrar
har märkt att jag har varit närvarande. Jag slänger igen dörren och går och
lägger mig. Nästa dag går jag den långa tråkiga ensamma vägen, till skolan.
När jag är väl framme, vet jag exakt vart jag ska gå. Mina kompisar hänger
vid de nerklottrade skåpen.
– Tja, säger min kompis Valle!
– Hej, svarar jag dystert!
– Vad du ser nere idag, mår du inte bra, säger Valle
– Nä, vi hade ett stort gräl igårkväll hemma och jag är ganska trött, sade
jag.
Nu ringer det in, alla ungdomar går in, förutom tuffa Eli och Justin. De
står och väntar på mig och mina kompisar, så här har det varit i fyra år,
men ingen lärare ser något. Efter att ha blivit drängt nere i skolans
illaluktande toaletter går jag in i klassrummet.
– Men vad har hänt, frågade min lärare
– Inget, jag ramlade bara i en pöl på vägen hit till skolan, svarade jag!
– Okej sätt dig på din plats så fortsätter vi med det vi höll på med sade
läraren!
Varför säger jag inget, varför kan inte bara jag och mina kompisar bara
säga som det är utan att ljuga. Men alla är så fega, jag med. Om vi säger
det som pågår kommer vi få stryck som vi aldrig drömt om, har Eli och
Justin hotat oss med. Efter skolan gick jag direkt hem, sätter mig framför
min gamla dator som knappt fungerar. All ilska skriver jag ner på den så
att ilskan försvinner ur min kropp. Idag äter jag inget mamma har frågat
mig varför jag inte vill ha något, men jag sade att jag inte var (någon)
hungrig. Men som min mamma är omtänksam kommer hon upp med en macka och ett
glas mjölk. Jag kan förstå varför hon är skolsyster. I mitt rum finns det
en bekväm säng, ett skrivbord där jag gör mina läxor, en tv och en matta
som värmer golvet. Jag tycker det är skönt att sitta i mitt rum för mig
själv, ensam och ifred. Ingen stör man sig på och ingen mobbar en. När jag
har gått och lagt mig i min varma sköna säng, somnar jag fort men blir
snabbt väckt av att min mamma och pappa står och grälar igen vad min syster
har gjort.
Idag är det fredag, alla elever slutar tidigt idag. De flesta killar ska
hitta på något roligt med varandra. Några andra ska vara sina flickvänner.
Men jag och mina kompisar går hem till var och än. Jag vet när jag kommer
hem, kommer de att gräla som vanligt. Därför beslutar jag mig att hålla mig
borta från där jag bor. På kvällen när jag är inne
i stan går jag i en kuslig mörk tunnel. När jag är där inne träffar jag på
en grupp ungdomar. De ser ganska fulla ut, de har spritflaskor i sina
händer, de frågar mig om jag vill hänga med dem. Jag har inget annat för
mig så jag beslutar mig för att hänga. Jag får något att dricka det smakar
starkt och det luktar förfäligt.
Nästa morgon vacknar jag i en hydda som luktar inte något gott. De andra
har stuckit. Jag tänker rädda tankar om att när jag kommer hem kommer mina
föräldrar att bli jättearga. Men när jag kommer hem istället för att de
blir arga sitter min pappa och gråter i köket, min mamma försöker trösta.

– Vad har hänt, frågar jag
– Din pappa har fått sparken, svarar mamma!

– Vi har beslutat att flytta längre upp mot landet säger pappa.

– Varför då, säger jag
– Dels för att jag har sökt jobb där, och för det andra är det billigare
att på där permanent, sade pappa

– Vi har hittat en skola för dig som ska vara bra för dig.

Efter tre månader var det dags för mig att gå från vårt nya hem, till
skolan. När jag kom fram stog jag och kollade på den gigantiska skolan jag
skulle gå i. Skolgården såg ganska rolig ut, det så ut att det fanns många
aktiviteter där.

När jag kom in i klassrummet fick jag hälsa på alla elever i klassen. Den
såg bra ut inga mobbare inga mobbade, efter ett tag i klassen märkte jag
att den var helt neutrall.

Nu har det gått ett år från när vi flyttade från stockholm. Efter han har
jag förstått att det var en bra idé. Jag har fått nya kompisar som är
roliga och trevliga. Min syster har också fått nya kompisar, men hon saknar
Stockholm med alla affärer och sina gamla kompisar.
Min mamma och pappa grälar nästan aldrig mer, de har kul ihop. De har fått
samma jobb som de hade tidigare. Det här förstärkte vårt familjeförhållande
vi umgås mer.

Mina skolår

Jag började i skolan 1994 och tyckte att det var roligt i skolan.

I 1:an, 2:an och 3:an var jag mest lugn och jobbade bra. jag satt tyst på
lektionerna. jag låg alltid bra till på planeringen som våran lärare hade
gett oss. jag låg bland dom bästa i klassen och jag hade många kompisar.

När jag började i 4:an så fick vi en ny lärare och allt började gå dåligt.
Han var seg och han kunde börja förklara en sak, men aldrig komma till
förklaringen. Vi var tvugna att planera allt arbete själva och det var jag
dålig på. Från att ha varit bäst i klassen sjönk jag till dom sämsta. jag
lärde mig knappt något. Men tyckte fortfarande att skolan var rolig.

I 5:an fick vi samma lärare, men nya klasser, 4-5:or. På rasterna spelade
vi ofta fottboll och 4:orna tyckte att vi fuskade och spela oschysst. När
det ringde in så hade 4:orna sagt till lärarna och vi fick all skit och dom
skällde på oss.
ny sida
En dag när det ringde in kom min lillasyster till mig och sa att en kille
hade retat och bråkat med henne. Det hade hållit på länge, men lärarna
gjorde inget, så nu tänckte jag att jag fick ta hand om det. När jag skulle
gå och säga till killen så kom min lärare och sa att jag var tvugnen att gå
in till klassrumet. jag sa att jag kommer strax och att jag skulle fixa en
sak. Då blev han arg och drog in mig i klassrumet. Då blev jag arg och
började skälla på honom för att dom inte hade gjort något för att hjälpa
min syster. Han blev tyst och jag gick ut från klassrumet.

I 6:an var det lite bättre, men jag var fortfarande dålig i ämnena och jag
blev inte bättre. jag slutade skolan och jag var glad att slippa den.

När jag började 7:an var jag tvugnen att byta skola. jag började i en klass
där jag bara kände en person.
I början av 7:an var man lite rädd att man skulle gå fel och vad andra
skulle tycka om mig, men efter någon månad var allt bra. Man hade fått nya
kompisar och lärde sig vart alla klassrum ligger.
jag hade kompisar både i klassen och utanför. jag blev ovän med en kompis
från min förra skola och jag fick många emot mig. jag började hata skolan.
Mina kompisar från en annan klass hjälpte mig inte när jag behövde det. Men
tur var att jag hade kusiner i 8:an och 9:an som hjälpte mig. Under sista
terminen i 7:an struntade jag i vad alla sa om mig. jag orkade inte bry mig
mer.

I 8:an var jag fortfarande ovän med många i skolan, men jag lärde känna
många 7:or och blev kompis med några. Många sa att 8:an var den tråkigaste
och segaste året, men det tyckte inte jag. jag tyckte att det var roligt.
Men jag blev ovän med en klasskompis. jag frågade henne bara en sak så blev
hon sur.

I 9:an var det roligt. Fast mycket prov. jag fick nog av alla som snackade
skit om mig och jag gjorde en sak som fick dom flesta att hålla tyst.
Och just nu har jag vänner som oftast alltid ställer upp.
så har alla mina skolår varit.