Kulturellt kapital: 50-200

Mina skolår!
(min första skoldag)
Jag minns det som igår. Jag satt på köks|soffan med benen ihopkurad mot
magen och mitt nattlinne draget ner över dom.
Jag hade en torr ostmacka i handen som jag tatt ett litet musabett på.
Min mage kurrade och det kändes som tusen fjärilar flög omkring där inne.
Jag var nått fruktansvert nervös.
Idag var min aldra första skoldag.
Jag slängde mackan på bordet och sa till mamma att jag var klar.
Jag klarade verkligen inte äta mer.
Mamma satt och pillade med videokameran hon hyrt för att filma min första
dag.
Vi hade ingen egen så hon hade fått göra så.
Hon kollade upp på mej och bad mej skynda mej att klä på mej, för vi skulle
köra snart. Jag reste mej från soffan, och på väg ut från köket stötte jag
ihop med vår stora vita hund Viking.
Jag böjde mej ner och kramade henne. Hennes päls var så tjock och len.
Jag riktigt burrade men in i den.
Mamma tittade på mej, och sa återigen åt mej att skynda mej.
Jag reste mej upp och gick in på toa för att borsta tänderna.
Jag ställde mej framför badrumsspeglen och kollade på mej.
Jag såg himla trött ut.
Jag hade stora påsar under ögonen.
Jag började tänka på hur det skulle va i skolan.
Alla lärare, och alla eleverna, särskilt dom äldre eleverna jag visste
också skulle gå på skolan.
Jag började fundera på hur det skulle va nu första dagen, och plötligt
kände jag att den lilla mackbiten jag fått ner i magen, nu var på väg upp
igen.
Jag sprang snabbt bort till toastolen, och spydde.
Jag satt där en stund och väntade på om jag skulle spy igen.
Men min mage var helt tom och det sved lite grann i halsen.
Jag reste mej och gick bort och borstade tänderna.
Sedan gick jag in på mitt rum för att klä på mej de nya kläderna vi köpt
några dagar tidigare.
Mamma hade hängt dom över min stol.
Jag satte på mej klädernaoch vända mej sedan om för att se hur jag såg ut i
dom. För på väggen bakom hängde nämligen en stor spegel.
Jag kollade en stund, sen skrek mamma att vi skulle köra nu.
Jag tog min väska, som också var ny, och sprang ut från rummet.
Några minuter senare satt vi i bilen, nästan framme vid skolan.
Jag satt helt tyst och tittade ut genom fönstret.
Mamma sa nått, men jag hörde inte.
Allt bara susade omkring i mitt huvud.
Mamma körde in på skolans parkering och parkerade.
– Så, då är vi framme, sa hon.
Jag öppnade försiktigt bildörren och steg ut. Jag kollade mej omkring.
– Kolla hitåt, sa mamma.
Jag kollade bort mot henne.
Hon hade videokameran uppe och höll på att filma mej.
– Ska vi gå nu eller?, sa jag.
Och så gick vi.
Mamma fortsatte att filma medans vi gick. Vi gick in på skolgården och
bortåt porten vi skulle samlas utanför.
Det hade redan kommit några barn med deras föräldrar.
Jag kände igen både Anna och Susanna som bl.a stod där.
Vi hade gått på samma dagis ihop.
Men jag sa inte hej.
Dom sa inte heller nåt, utan stod bara helt tysta och kollade ner i marken.

Mamma filmade snabbt på alla, sen stängde hon av kameran.
Men hon fick sätta på den kort där efter igen, för våra två lärare kom
gående emot oss.
När dom kom fram hälsade dom på alla. Efter en stund sa dom att vi kunde gå
in nu, och kolla på vårt klassrum och lite sånt.
Alla gick in genom porten och upp för den långe trappan man stötte på
precis när man kommit innanför dörren.
Några föräldrar gick och småpratade med varandra, men alla barnen var helt
knäpptysta. Vi kom fram till en dörr.
En av lärarna öppnade den och välkomnade alla in.
Jag gick in bland dom sista, tätt intill min mamma, som fortfarande höll på
att filma. Klassrummet var ganska stort och himla gråtrist.
Dom hade dratt alla stolar och bänkar bakåt i klassrummet, vilket gjorde
att det var en stor ledig plats där framme på golvet.
En av lärarna sa att alla eleverna kunde sätta sig i en ring där framme,
medans föräldrarna gick bak och satte sig vid bänkarna.
Några elever ville inte lämna sina föräldrar, men jag gick ganska snabbt
bort mot ringen och satte mej ner.
Jag lyckades hamna brevid Susanna. Vi tittade på varandra men ingen av oss
sa nånting till varandra nu heller.
Efter en stund hade man fått bort alla elever till ringden.
Två, tre elever fick ha en av sina föräldrar sittande precis bakom dom.
Lärarna, som också satt i ringen, pressenterade sig.
Den ena hette Sigrid och den andra hette Eva-Karin.
Dom verkade mycket snälla båda två. Dom tog fram en klasslista och sa att
dom skulle kolla så alla var där.
Några minuter senare hade dom ropat upp alla.
Och alla var där.
– Nu ska vi leka en lek för att lära varandras namn, sa Sigrid, och tog upp
en boll. Den går till som så, att först håller en i bollen och säger sitt
namn, sen skickar den bollen vidare till nästa som säger först den andres
namn, sen sitt eget.
Sen skickar man vidare till nästa som säger de två förstas namn och sen
sitt eget, och så vidare.
– Så den sista kommer få det mycket svårt, tillade Eva-Karin.
Sigrid började och skickade sedan bollen vidare till Eva-Karin.
När bollen kom till mej, hade fem stycken redan ropat upp sina namn.
Jag började snabbt med att säga Sigrid och Eva-Karin, för dom var jag säker
på. Sedan sa jag Cecilia, fortsatte med Filip. Jag funderade en stund
innan jag sa Andrea. Fast hon var den sista som hade talat, hade jag svårt
för att komma på hennes namn.
När jag äntligen kommit på det, sa jag mitt egna namn, Olivia, och skickade
sedan bollen vidare till Susanna.
När vi sedan var klara mej leken, och alla fått räkna upp massa namn, tog
Eva-Karin fram en stor fruktskål med massa frukter och gick runt och bjöd
alla.
Jag tog ett stort grönt äpple. Men jag hann inte bita i det fören jag hörde
en ljus och mycket tyst röst säga, hej! Jag vred på huvudet, och det var
Susanna som hade hälsat.
Jag sa hej tillbaka.
Hon frågade vilken frukt jag tatt, och jag vissade henne mitt äpple.
Själv hade hon tatt en banan.
Efter en stund kom det bort två andra flickor och satte sig vid oss. Andrea
och Maria hette dom.
Och dom var mycket snälla.
Och då plötsligt kände jag att den stora klumpen i min mage släppte och jag
log. Nu nio år senare går vi så gott som allihopa kvar i samma klass och
vi är mycket bra kompisar allesamman.

Att byta skola!
I tisdags fick jag reda på att jag och min familj måste flytta till
Italien, min pappa hade fått jobb där på IKEA. Jag blev först glad, men
efter några minuter blev jag ledsen.
”Vad ska jag göra med mina kompisar” tänkte jag.
”Jag kan ju inte ta dom med mig precis”.
– Mamma, jag vill inte flytta! skrek jag.
– Inte jag heller, men vi måste, för pappas skull! sa mamma.
– Men mina kompisar då?
– Du skaffar dig nya snart, brev finns alltid!

Efter några dagar var det dags.
Säga ”hej då” till alla kompisarna, och killarna förstås, speciellt till
Olle.
Olle och jag har varit tillsammans i två hela år, sedan jag var 14 år. Vi
är jätte kära hur ska jag kunna lämna honom?
Jag har inte ens talat om för honom att jag ska flytta men idag måste jag,
vi åker i morgon bitti.

Klockan är åtta och jag är på väg till skolan. Jag möter Ida på vägen och
har följe med henne sista biten innan vi kommer till skolan, sen svänger
jag av till högstadiet och hon till Gymnasiet. Jag hade berättat för henne
om flytten och hon blev jätte ledsen hon sa att hon ville följa med, men
jag tog det på skämt.

Jag ställde mig utanför skolam och tände en ciggarett, då plötsligt kom det
någon bakom mig och höll mig för ögonen.
– Gissa vem?
– OLLE!!! skrek jag högt.
jag tappade ciggaretten i snön.
– F*N!! det var min sista! sa jag
– Jag har ett helt packe så det är lungt. Här.
– Tack! sa jag ledset.
– Vad är det med dig? frågade Olle.
– Jag ska flytta och jag vill inte, inte flytta ifrån dig.
– Varför ska du det? frågade Olle undrande.
– Pappa har fått ett jobb i Italien! sa jag.
– ITALIEN? skrek Olle.
– Ja, så jag måste flytta här i från och jag vill inte det, inte från dig
och skolan och mina goa kompisar, men jag har väl inget val.
– När åker du då? snyftade han.
– Imorgon bitti! sa jag.
– Jaha, men hur blir det imellan oss då da? undrade han.
– Är det inte bäst att bara vara kompisar tills jag kommer tillbaka hit
till Sverige? om jag gör det, sa jag tyst!
– Jo men…
Nu ringde klockan in till lektion.
Jag grät hela dagen och hela natten innan vi skulle åka.
Hur ska det bli med skola och kompisar nere i Italien och språket?
När jag tängte på det storbölade jag.
Men jag får ge det en chans.

Morgonen därpå:

– Italien nästa! skrek mamma i hallen.
– Jag är klar! sa jag
– Ja med! skrek pappa
– Då kör vi!

Efter tre timmars bilfärd sa jag:
– Mamma?
– Ja vad är det gumman? frågade mamma tyst
– När är vi framme?
– Om en halvtimme kommer vi till Milano.

När vi kom fram ställde jag mig utanför huset som vi skulle bo i.
Jag höll på att tappa hakan, så fint som det var, och stort, det trodde jag
aldrig.

– Vilken skola ska jag gå i? frågade jag försiktigt.
– Milanoskolan, den ligger bara 100 meter ifrån huset, man kan se den
härifrån, därnere är den! hon pekade ner mot staden.
Jag gick ner och kollade på den.
Plötsligt kom det fram en tjej till mig och började prata Italienska med
mig. Och jag fattade ingenting av det hon sa.
– I’m from Sweden! förklarade jag.
– Okey where are you going in school? frågade flickan som hette Ariel.
– Hear in this school! school! sa jag.
– Allright, me to. I’m going in 9th grade! förklarade Ariel.
– Oh me to, I hope were going in the same class, sa jag.

Jag gick hemåt.
– Mamma, jag träffade en tjej som hette Ariel hon var supersnäll, jag ska
gå i samma klass som henne.
– Vad bra! sa mamma.

Efter två veckor i skolan ringde Olle till min mobil, han sa att han
saknade mig och att han ville komma och hälsa på i sommar.
Och det gjorde han.
Han var här i 2 månader med mig.
Vi badade och solade.
Vi gick ut och åt och var på disco.

Vi blev tillsammans igen och jag flyttade hem igen.

Jag och mamma köpte ett litet hus i min förra stad i Sverige. Men jag
trivdes bra i Italien och skulle inte ha emot om vi skulle flytta dit igen
när jag blev äldre.
Men jag har lärt mig en sak, att man inte ska ha förutfattade meningar om
saker man inte vet något om.

8 år senare.
Jag och Olle flyttar till Italien och bildar familj. Vi flyttade in i det
hus jag bodde i när jag var 16 år.

SLUT

Mina Skolår

Jag har nu gått snart 9år i grundskolan. Det har varit 9 spännande,
jobbiga, lärorika och roliga år.
Jag kommer mista många roliga och trevliga klasskamrater och nu nästan
börja ett nytt liv i gymnasiet. När man ser tillbaka på klaserna och
skolorna man gått i ser man hur roligt det igentligen har varit.

Min första dag i skolan minns jag rätt så bra. Mamma och jag stog i hallen
påväg att gå. Väskan var packad och klar, sedan gick vi. Sedan satt jag
där, på stolen vid bänken i klassrummet. Jag kännde mig mycket liten
jämfört med 3:orna men ändå ganska stor inom mig. Jag befan mig nu på en
helt ny plats i en helt annan miljö. Nu var jag plötsligt minst, året innan
hade det varit jag som var störst på dagiset. Dagarna gick och jag blev mer
van med skolan och allt des innehåll.
Snart fick jag kompisar som senare skulle följa med mig upp i klasserna.

första året gick bra, men jobbigt tyckte jag. Jag ville bara sluta skolan
och vara hemma tills jag blev vuxen och började jobba. Men ändå förstod jag
varför jag var här och att det nog var bra i slutändan.

När jag började 3:an så blev allt mycket lättare, jag var duktig i skolan
och jag hade värkligen gjort skolan roligare. Nu var jag störst i skolan
och förväntningarna på nästa år blev allt större.

Så kom dagen då mellanstadiet väntade. Ny skola ny miljö och ännu mera
pluggande. Jag var nu minns igen fast denna gång hade jag mina kompisar med
mig. Det som skrämde mig mäst inför detta år var läxorna. Min kompis
sysster sa till mig att man fick läxor varje dag och mycket mindre raster.
Vi fick en magister detta år, mycket sträng och butter. Men han var ändå
mycket snäll och lyssnade på det man hade att säja. Detta skolår blev
mycket kompliserat. Våran magister blev mycket sjuk och vi fick vikarier
hit och dit. Detta ledde till att jag och min bästa kompisars mammor beslöt
sig för att vi borde byta skola. Och så blev det. Årskurs 5 osäker på om
det ska vara 5 började jag i en annan skola. Åren gick och vi blev allt
äldre. Själv blev jag allt mera studiemotiverad.

I högstadiets början så blev det en stor shock för mig. Läxor, arbeten och
prov, allt blev betyderligt svårare. Tankarna kring gymnasiet och betygen
blev allt större. Men jag pluggade på i normal takt och allt såg ut att gå
bra. Resten av högstadiet gick bra och nu sitter jag här i 9: an; betygen
är klara iallafall nästan, gymnasievalet klart. Tankarna och förväntninarna
kring gymnasiet är stora och nu är det bara att plugga vidare och vänta.

Att byta skola

Det var sommarlovet mellan 6 och 7. Jag hade gått alla mina 6 skolår på
Klarbärskolan. På Klarbärskolan gick alla mina kompisar. Alla kännde alla
och man behövde inte vara rädd för någon. Men på Klarbärskolan gick man
bara till 6:an, och jag skulle börja ju börja 7:an. När man börjar 7 an får
man byta skola till en skola som heter Norrströmskolan. På Norrströmskolan
gick man när alla skulle köra till jobbet. Mina föreldrar kunnde inte
häller köra mig till skolan. Min mamma började Kl. 6 och pappa ägde en
bilaffär som inte öppnade för än vid 11. Tiden gick bara fortare hur mer
man tänkte på det. Det var nu bara 1 dag kvar till jag skulle börja skolan.

På kvällen kunnde jag inte sommna. Jag läste Kalle Anka tidning efter Kalle
Anka tidning. När jag vaknade nästa morgon lös solen in igenom mitt
fönster. Jag ner till köket och började äta frukost. När jag ätit klart,
klädde jag på mig mina kläder och gick till busshållsplatsen där jag skulle
möta Jonas och Pelle. De stog redan där och när jag kommit dit kom bussen.
Alla tre var lika nervösa. På halva vägen hoppade en stor kille på bussen,
han gick i 9: an. Han stog och pratade med chafören länge och tillsist
frågade han mig om han fick låna 8kr. Det fick han. När han betalat satte
han sig med oss Han frågade om vi var nervösa och vi svarade:

– Ja.

Då berätade han att alla historier om fontäner och toaletter var bara ljug.
Ingen hade nån gång blivit ikastad i fontänen.
Alla 3 blev lugna, och när vi hoppade av bussen var vi inte ens rädda. När
vi hade slutat och var på väg hem sa var vi helt lungna. Inget hade hänt
och inget skulle hända. Jag hade varit så rädd så länge för ingenting.

Att byta skola

Min skoltid hittills hade väl inte varit den bästa. Elaka kommentarer från
både lärare och elever hade hört till vardagen. Ända tills en dag hemma vid
köks|bordet då jag kände att nu fick det vara nog. Jag skämdes när jag
berättade. Till och med hundens blick fick mig att sjunka ihop.
– Jag kan bara inte tro det här är sant, utbrast pappa upprört och sköt ut
stolen bakom sig.
Uttryckslöst stirrade jag ner i mitt jouiceglas. Där tyckte jag mig se ett
sorgset ansikte spegla sig. Var det verkligen mitt?
Det kändes som om jag fram till nu sett min skoltid ur någon annans
perspektiv. Jag är tjejen som blir mobbad, kunde jag tänka utan att försöka
göra något åt det. Hunden stötte till bordet när den sprang ut ur köket.
Det blev små vågor i juicen. Sakta försvann spegelbilden. Jag tittade upp
på pappa som vankade av och an runt den lilla ön som jag övertalade honom
att sätta in i köket. Han pratade med sig själv. I tonfallet kunde jag höra
en blandning av oro, vrede och sorg.
Så klart han är arg, tänkte jag. Det kan ju inte vara kul att ha en så
misslyckad dotter.
Samtidigt som jag insåg att det var sig själv han var arg på stannade han
upp och fäste blicken i mina ögon. Först då förstod jag allvaret i det
hela. Utan ett ljud rann tårarna nerför mina kinder.
– Du ska byta skola, sa han bestämt. Idag.
Till pappas förfäran tog det mer än en vecka innan jag kunde byta.
Pappa ville inte att jag skulle behöva gå tillbaka till den gamla
igen, så han ringde och sjukanmälde mig för hela veckan.
Jag var verkligen tacksam för att få vara hemma, fast ändå spelade det inte
så stor roll. Skolan hade fört med sig mobbning och hemska prov. Det kändes
lite konstigt att vara utan det. Men jag kände absolut ingen saknad.

Det var första dagen i min nya klass. 23 nyfikna ansikten hade spänt
blicken i mig, vilket fick läraren att le. Hon var väldigt snäll och
omtänksam. Det hade jag förstått så fort hon hälsade på mig.
Trots det kände jag mig liten och osäker. Jag visste ju ingenting om alla
dessa eleverna. De kanske skulle frysa ut mig som de förra gjorde. Inom mig
ringde en varningsklocka som sa att jag inte skulle lite på dem. Men det
visade sig svårt att låta bli. En tjej med långt ljust hår blev nästan
genast min vän. Likaså alla hennes vänner.
Aldrig i hela mitt liv har jag pratat med så många olika personer. Och nu
händer det plötsligt på en och samma dag!
Min lycka var obeskrivlig när det ringde ut den eftermiddagen. Jag behövde
inte stanna kvar i klassrummet av rädsla för vad som skulle hända i
korridoren, utan jag kunde spatsera ut med högburet huvud som alla andra.
Solen sken varmt mot mig genom fönstret vid mitt skåp. Men jag hade ingen
brådska ut. Det var alltför roligt här inne!

När jag kom hem slängde jag skolväskan innanför dörren och ropade på pappa.

– Jag är här inne, gumman!
Jag klampade lyckligt in i vardags|rummet och hittade pappa krypande på
golvet.
– Hmm, sa jag och rynkade ögonbrynen. Jag menar inte att ställa en dum
fråga eller så, men vad gör du?
Pappa ställde sig generat upp och förklarade att Viktor var på rymmen igen.
Det enda jag gjorde var att skaka på huvudet. Mitt marsvin Viktor lyckades
alltid smita, enligt pappa.
Fastän jag mycket väl visste att han hade glömt passa honom när han fick
springa fritt, så sa jag inget. Istället fick jag en frågande blick av
pappa. Utan ord förstod jag att han undrade hur min dag hade varit. Först
log jag bara men sedan kunde jag inte hålla glädjen inom mig längre.
– Det gick jättebra! skrattade jag och slängde mig i pappas famn. Jag
skrattade och grät om vartannat.
– Tack pappa!
Han förde bort en hårtest från mitt tårdränkta ansikte.
Jag berättade för honom hur lätt allt plötsligt kändes. Som om jag inte
hade en enda börda på mina axlar. Förutom minnena från min gamla skola. Jag
visste att jag efterhand skulle vara tvungen att bearbeta allt hemskt
därifrån, men det var inget jag kunde tänka på just nu. För min skoltid som
alltid präglats av ensamhet och oro hade nu blivit lycklig och full av
kompisar.
Det enda som fattades i mitt liv var Viktor, men till och med han dök upp
efter ett tag! Nu hade jag allt.
En familj, kompisar och en skola som skulle ge mig en utbildning och
framtid.

Hej Skolministern! 7/2-03-Kalmar

Mitt namn är Elin, jag går i årskurs 9 på BC (BergavikCentrum), en hyfsat
bra skola i Kalmar för årskurserna 7-9. Det är lagom med klasser på skolan
och vad jag vet är det också lagom med elever i varje klass. Men så finns
det ju också, som alltid, mindre bra saker som man kanske skulle kunna
ändra, och en viktig sak är lärarna. Många lärare är jätte duktiga, vissa
kan däremot vara väldigt negativa, inte glada, har aldrig något posetivt
att komma med utan tjatar mest på klassen det kanske är för elevernas bästa
enligt dem men det blir inte så eftersom deras humor lätt kan ge dålig
stämmning.
Det finns också lärare som är allt för stränga hela tiden och ibland
även dem som rent ut sagt är tröga som man aldrig lär sej något nytt av.
Jag vet inte vad man ska kunna göra åt detta eftersom inte alla är på
detta viset, kanske räcker med att vara noggrannare vid anställningar.
Datorer är något som bör finnas på en relativt bra och modern skola
under 2000-talet. Visst här finns datorer men dem tänker alldeles för sakta
och många funkar inte äns. Jag skulle kunna tro att det är så på många
skolor och detta är något som borde ändras.
Tuggummi och mössa är förbjudet på lektionerna, och aldrig har jag hört
någon lärare eller annan ge en vettig förklaring till detta. Att någon har
mössa drabbar absolut ingen och tuggummi som är bra för tänderna och
dessutom gör att man tänker bättre stör ju inte heller någon så länge man
inte smaskar.
Och så är det rasterna, vet inte hur det är på andra skolor men rasterna
på BC, finns det absolut inget att göra. Man går runt, köper godis, pratar
och sitter i fritidsgården. Våran fritidsgård är fin och där jobbar väldigt
trevlig personal men på en lång lunchrast som ändå är för kort för att åka
någon annanstans behövs det något att göra. Man skulle kunna ha datorer,
tv, tv-spel eller tävlingar.
Nu har jag skrivit en hel del om min skola, men det finns andra saker
under själva skolangången som kan förbättras, en sådan sak är praktiken som
man har engång per år och i nian två gånger. Men det tycker jag skulle
ökas, skolan ska förbereda på framtiden, arbetslivet och det finns inget
som gör det bättre än när man kommer ut i verkligheten på prao.
En annan sak som kan förbättras är schemana. Man börjar runt klockan 800
och slutar runt 1500tiden, under dagen har man tio till femton minuters
rast mellan lektionerna och cirka 50 minuters lunch. Vissa dagar bara dem
”viktigaste” ämnena. Ett sånt schema kan bli lite jobbigt i längden. Jag
tycker att man kan få börja lite senare, dra in rasterna mellan lektionerna
till fem, tio minuter och förlänga lunchen så man hinner hitta på något,
dela upp ämnena lite och att fredagar ska sluta runt klockan 1300-1400. Men
det allra bästa vore ändå att ha flexschema så långt det är möjligt.
Tillexempel några dagar i veckan eller någon vecka i månaden i årskurs åtta
och nio.
Sen är det den vanliga disskusionen om maten och matsalen. Matsalen på
BC är fin, maten har helt klart förbättrats men där kan nog göras mer, man
tappar matlusten när man får en skitig gaffel eller ett skitigt glas, även
personalen där skulle kunna bli lite trevligare.
Har hört att skoluniform kommit på tal, det är inget jag tycker att man
ska behöva ha, jag kan iallafall inte se någon nödvändighet i detta. Men om
det skulle bli så tycker jag att alla skolor skulle ha det, annars skulle
nog problem uppstå.
Nu tror jag att jag har fått med allt. Tycker att det är mycket bra att
du tar reda på detta genom dem som verkligen är medvetna om det, så nu
tackar jag för mej. Lycka till!
MVH. Elin Granstedt

Mina skolår

För 9 ½ år sedan började jag i klass 1a på Kåreskolan. Min lärare hette
Lena Roske och var vad jag tyckte, världens snällaste lärare. Hon log
alltid med hela ansiktet. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var den
bästa dagen i mitt liv. Dagen då jag började skolan. Jag hade ju gått i
förskolan innan, men det var ju först nu som man blev stor. Nu började
allvaret. Det var ingen lek längre.
I 2:an fick Lena ryggproblem och blev långtidssjukskriven och vi fick en
vikarie som hette Gunilla. Hon var också väldigt snäll, men man saknade
Lena. Hon kom och hälsade på ibland, och gissa om vi blev glada! Tillslut
kom hösten som vi alla hade väntat på. Hösten då Vi skulle bli störst på
skolan. Hösten då Vi började trean.
Det var roligt att vara äldst. Vi fick order om att ta hand om småbarnen
och det tror jag att vi gjorde.
När slutet på vårterminen närmade sig fick vi lappar där vi fick skriva ner
vilka vi ville ha med till sin nya klass på Rånga skola. Då skulle våra 3
klasser slås ihop till 2. Strax innan sommar|lovet fick jag reda på att jag
skulle gå i klass 4b på Rånga med Kerstin Ronnevi som lärare. Jag hade fått
med mig alla som jag hade valt till min nya klass. Hösten kom och
Kåreskolan var pasé. Nu var det Rångaskolan som gällde. Nu skedde många
förändringar. Klasserna blev större, vi fick ny lärare och här fick man,
tro det eller ej, kopiera själv med lärarens tillstånd! Det var faktiskt
görfräckt för en 10-åring!
Nu började åren gå snabbare och snabbare och innan man visste ordet av, så
stod man i kyrkan och sjöng avslutningssånger. I femman satte våran klass
upp en pjäs som hette ”Herr Arnes Penningar” och var baserad på Selma
Lagerlöfs roman. Det var väldigt roligt och vi spelade upp den för resten
av skolan och för gamlingarna på ålderdoms|hemmet. Några av dom blev så
rörda att dom började gråta. Det var lite spännande faktist. När vi slutade
femman, slutade även våran lärare Kerstin på skolan. Hon skulle jobba på en
skola på Smögen där hon bodde. Så när vi började sexan fick vi en
nyutbildad lärare som hette Karin Jansson. Detta året gick snabbast av
alla. Vi hade verkligen jättekul med henne. Vi var med i Chalmers
tekniktävling och kom på delad andraplats. Priset var 4000 kronor som gick
till våran klassresa. Och den blev verkligen ett minne för livet. Karin
hade seglat mycket innan hon blev lärare och våran klassresa blev en tur på
tre dagar med en stor segelbåt som hette Mariza. Vi blev indelade i grupper
och fick hjälpa till med allt. Resan blev väldigt lyckad. Återigen var det
dags att välja vilka kompisar man ville ha med sig till nästa skola och
klass. Nu fick man bara välja 2 killar och 2 tjejer.
Jag hamnade i klass 7d med Magnus Olofsson och Roger Karlsson som
klassföreståndare. Det var spännande att börja sjuan. Man var ganska långt
hemifrån med nya klasskamrater som man aldrig träffat förrut. Här skedde
också många förändringar. Vi fick ämneslärare, vilket vi inte haft innan
och vi hade lektioner i olika salar i stället för en och samma hela tiden.
Man fick nu ta mycket mer ansvar för sitt eget lärande och att passa tider.
Nu var det ingen signal som hördes på 2 kilometers avstånd eller någon
lärare som stod och ropade ”7d ska in, 7d ska in”. Återigen var det dags
att ta ett steg närmare vuxenvärlden.
Vi gjorde många aktiviteter med vårat arbetslag 7: up. T.ex. så hade vi
mini-VM i friidrott och turnering i fotboll och ultimate fressbee. Våran
klass vann den turneringen både i 7: an och 8: an. Nu var det dags för våra
första betyg. Det var för mig ganska spännande och pirrigt. Men det var
inte så farligt och jag var nöjd med mina betyg. Andra var mindre nöjda.
Sommarlovet kom och vi hade klarat av två år på Bunkehed|skolan. Nu
återstod bara ett. Troligtvis det tuffaste. Skolår nummer 9 i ordningen.
Nu började allt snack om gymnasiet: ”Vad ska du välja?” I stort sett hela
höstterminens stora samtalsämne var gymnasie|valet. Men det skedde andra
saker på skolan också. Vi fick en efterlängtad ny gymnastik|sal. Den är
tullstorlek (40 x 20 m) och är jättefin.
Vi visste att snart skulle de nationella proven komma och nu sitter jag här
med skrivkramp!
Jag skulle vilja säga att skolgången består av två huvudsaker:
Beslut och Förändringar. Troligtvis gör hela livet det, och skolan är en
bra förberedelse för framtiden som man bör ta vara på.

Att byta skola/klass

Jag har bytt klass & skola 3 ggr.
Alla gångerna beror på farsans skiftande arbets|platser.
När jag var 12 år bytte jag skola från Bredmars, en bit utanför Kalmar till
Fältbäck i Malmö. Det var en jobbig flytt och min första.
Jag hade gått i Bredmars från första klass och hade ingen tanke på att
flytta. Jag hade en bästa polare som jag var med jämt. Jonas hette han.
Vi bodde båda vid havet så vi hade egna små gummibåtar som vi rände runt
med i hamnar och badvikar.
Det gjorde ju såklart att folk, speciellt fiskare blev lite griniga till
slut. Men det var aldrig någon som sa något till min pappa, för han var en
mycket omtyckt och respekterad marinbiolog. I skolan gick det väl helt ok.
Vi var väl ett gäng busungar, men vad kan man säga: Vi gick i 5:an.
Ska ju snart börja högstadiet. Då vill man ju gärna ha med sig sina
kompisar. Syrran gick redan där, i nian, så detta var väl även en tung
flytt för henne kan jag tänka. Hon hade väl mycket funderingar om gymnasiet
såklart.
Hon hade ju inga dåliga betyg heller, så hon kunde ju välja ”fritt” var hon
skulle studera vidare.
Jonas bror gick också i nian. Men han var väl inget att ”hänga i granen”.
Det spelade egentligen ingen roll heller för när han gått ut grundskolan
skulle han ändå hjälpa sin farsa med sina fiskerier, liksom Jonas när han
blivit tillräckligt gammal. Deras familj hade ju inga som helst funderingar
på att flytta, eftersom de tjänade sitt levebröd där. Vi höll precis på med
vår 2dagars prao i skolan.
Jag var hos en fiskare, ganska roligt faktiskt.
Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bli fiskare och stanna här resten
av livet.
Vi hade haft ganska mycket i skolan under en tid så det var skönt att
slippa ett par dagar.

När jag kom hem från skolan efter den andra och sista prao dagen var jag
munter och glad, för jag skulle överraska morsan med ett lass fisk jag fått
med mig hem
Men när jag kom hem satt hela familjen i vardagsrummet och väntade på mig.
Pappa sade att han hade något att berätta och att det kommer drabba oss
alla.
Jag satte mig tyst och lungt ner bredvid morsan i soffan. DÅ släppte pappa
bomben.
– Jag har fått nytt arbete i Malmö och är rädd att vi måste flytta!! Det
var helt tyst i rummet.
– Nuu genast!! utbrast syrran som inte tänkte flytta en cm förrän hon gått
klart nian.
– Njae, om ungefär en månad börjar jag med mitt nya projekt, så det är
inte än.
Mina två småsyskon som precis börjat dagis, började lipa, för dem ville
inte skiljas från sina nyblivna lekkamrater. Jag sprang upp på mitt rum och
satte mig i fotöljen för att tänka.
Flytten kom som en chock. Jag ville inte, och var inte redo för att släppa
allt jag hade här, skolan, mina kompisar, Jonas.
Men flytt blev det.
Jag och Farsan och de små barnen flyttade först medans morsan bodde kvar
med syrran så hon skulle kunna gå klart nian i sin skola.
Vi bodde lite söder om Malmö så vi åkte med farsan in till skolan varje
dag.
Jag hamnade i en trevlig; inte så stor skola och fick genast kompisar.
Fast det tog ett tag innan jag riktigt kom in i gänget. Tempot i den här
skolan var betydligt högre än där jag kom från.
Första dagen fick jag gå fram och berätta om mig själv. Lite rädd var jag
allt. Det var ju trots allt en klass på 30 elever. Inte för att jag är den
rädda typen, det är jag inte. Men det gick bra. Jag berättade att jag var
från en fiskeby, en bit från Kalmar och att jag älskade havet och min pappa
var marinbiolog. Jag höll inte på med sport förutom fiske, om man nu räknar
det dit.
Flickorna som satt i ena hörnan av klassrummet fnittrade lite medans jag
pratade. Annars var det tyst.
När det sedan ringde ut för rast kom det fram två killar som hette Linus
och Johan. De bjöd hem mig efter skolan och sa att de bodde i närheten av
mig.
De gillade också att fiska och den ene, Johan spelade fotboll.
Sedan hände inte så mycket mer första dan, förutom att jag gick hem till
Linus efter skolan. Skolan gick bra och dagarna visslade förbi.
Nu sade fröken att vi skulle ha nationella prov??! Ingen förstod riktigt
vad det var, men hon förklarade att alla elever i 5:e och 9:e klass, runt
om i Sverige gör dem. De gick bra för mig och jag hade inte många fel.
Fröken var faktiskt riktigt imponerad av mina resultat och visade upp dem
inför hela klassen.
Vissa av klassens pluggisar tittade avundjukt medans andra hade
gratulerande blickar. Skolan gick bra och på fritiden var jag ofta med
Linus och Johan.
Till skillnad från min gamla skola var alla mycket mer studieinriktade.
Det berodde väl på att där jag först bodde levde många på fiske och sönerna
fick vara med där och hjälpa till, för att sedan ta över.
Här gjorde man andra saker när man var med kompisarna. Man sprang inte i
skogen så mycket eller rände runt i hamnen med motorbåt, fast det hände ju.

Istället var man hemma hos kompisarna och spelade data och liknande.
Inte så vilda lekar.
Det var också kul men jag saknade Jonas.

I skolan var allting mer organiserat.
Där hade man börjat starta lite grann med bild, Geografi och Historia.
Man hade fler ämnen på shemat och det var ju kul.
Man hade även infört extra Idrott vilket många hade, däribland jag.
Jag hade blivit mer idrotts|intresserad och har t.o.m börjat spela fotboll.
Min största idol var, är Zlatan eftersom han spelat i MFF. Tillslut var det
även dags för sommarlov.
Då flyttade morsan och syrran hit också.
Det var skönt för även om de hälsat på ibland saknade jag dem ganska
rejält. Nåja, iallafall morsan!

Livet flyter på iallafall. Inte i Malmö längre utan efter ännu två flyttar
har vi tillslut hamnat i Lysekil. En liten stad norr om Göteborg i
landskapet Bohuslän.
Det ligger också vid kusten. Jag trivs på min nya skola, Bunkedalskolan och
går nu i nian.
Syrran går på högskola nu och utbildar sig till civilekonom.
Småbarnen går i 3:an nu på Vallenskolan och stormtrivs dem också.
Farsan har iallafall lovat att det inte blir någon mer flytt förän vi gått
ut grundskolan. Jag håller fortfarande kontakten med Jonas, Linus, Johan.

+ Långt & ambitiöst!
+ Felfri svenska
+ Fint och levande berättat – novellform

Min syn på skolan

Kära skolministern!

Börjar man ett brev på det sättet när man skriver till en minister? Jag
hoppas att det blir bra i allafall.

Jag sitter nu här och tänker på vad man kan skriva om skolan, för det finns
mycket.
Skolan har både bra och dåliga sidor, som de flesta andra saker. Det finns
mycket man måste försöka ändra på. Man jag måste ändå säga att det är bra
att skolan finns.
Visst kan det vara väldigt jobbigt att gå upp ibland, speciellt när man ska
ha prov, men jag är i allafall glad att jag får gå i skolan.
En sak som jag verkligen måste ta upp är att det är alldelles för mycket
stress i skolan i dag. Man får väldigt mycket press på sig av lärarna, och
det blir bara värre ju högre upp i klasserna man kommer. Man får ofta höra
”Nej, nu får ni snabba på, för ni har prov om två dagar”. Visst, man
försöker att snabba på. Men i fall alla lärare säger så, sitter man
tillslut med en hög på fem böcker som man ska läsa på för att man ska ha
prov några dagar senare. Många har svårt i skolan och klarar inte av den
hårda pressen. Jag har turen att få gå i en skola där dom har infört en
regel att man bara får ha två prov i veckan.
Det är många unga som blir utbrända idag. När vuxna blir det kan dom ta
ledigt eller sjukskriva sig, men det kan man inte göra när man går i
skolan, för då kommer man efter. Det pratas mycket om att unga rör för lite
på sig, skolan är en av faktorerna till varför. Man hinner inte träna pga
alla läxor och prov. Man sitter hemma och pluggar istället. Eftersom jag
bara får ha två prov i veckan så lider inte jag av det här, men det finns
andra. Internet och TV är andra faktorer till varför man rör lite på sig.
Jag säger inte att man ska ta bort proven och läxorna, för det går inte.
Men man kan|ske kan införa en sådan regel på alla skolor, två prov i
veckan.

En sak som jag kan bli så arg på är skolmaten. Inte själva maten, men
pratet omkring den. Jag såg ett repotage på tv för ett par månader sedan,
det handlade om just skolmaten. Jag kan inte påstå att maten är god, för
det är den inte. Men när dom börjar prata om att skolan egentligen inte har
någon skyll|dighet att servera mat, då blir jag arg. Nu hoppas jag att alla
skolor serverar mat, men det tar jag förgivet. Man kan inte klara en hel
dag i skolan utan mat. Jag tycker, att Göran Persson ska åka till någon
skola och äta maten där, jag tror inte att han skulle äta upp. Så jag
tycker att dom skall sluta prata om att skolan egentligen inte behöver
servera mat. Vi skall ju inte behöva nöja oss med något dåligt, när det kan
bli bättre. En vuxen människa skulle göra allt för att få det bästa, det
vill vi också ha.

Nu har jag bara skrivit dåliga saker och det som behövs ändras. Jag kan
också skriva ner dom bra sakerna, men det tycker jag bara är lite onödigt
för dom är bra och behövs inte ändras på. Jag hoppas att du kan försöka
göra något åt dom här sakerna.
Tack på förhand Mvh Liselotte Lundgren.

Inte så många aspekter men både positivt & negativt. Dessutom vissa
förslag & lösn