Kulturellt kapital: 50-200

Till skolministern.

Hej, jag heter Maria och går i nian på mannerholmsskolan.
Under de åren som jag har gått här har jag stött på både bra och dåliga
saker. Mycket av detta skulle man kunna förbättra.
Något av det som jag är besviken på är skolans sätt att hantera problemen
med mobbning. Om någon idag utsätts för mobbning blir den perssonen oftast
tvungen att byta skola, för att undvika att detta ska fortsätta. Lärare
vågar inte ta tag i sådanna situationer, även om det sker mitt framför
näsan på dem. Jag tycker att det borde finnas fler åtgärder och ruitiner,
så man vet vad som ska göras då detta sker. Skolan måste informera och
berätta för elever om vad mobbning är och förklara att det finns åtgärder
om detta skulle inträffa. Man måste också förebygga det. Jag tror att
förebygga mobbning inte behöver vara så svårt. Det skolan måste göra är att
”blanda” eleverna. Genom fler idrottsdagar och utflyckter, så att eleverna
träffar varandra. Öppna gränserna mellan klasserna.
På sistone har det börjat pratas mer och mer om det. Men det händer inte så
mycket. Man måste inse att det är ett riktigt brott, inte bara något tjafs
mellan elever.
Det var det. Nu vill jag ta upp det med läxorna och varför elever tröttnar
på skolan.
Det är för mycket läxor, elever känner sig pressade av att varje dag vara
tvungna att sitta hemma framför skrivbordet. Lärarna bara ger ut läxor hit
och dit, de tar ingen hänsyn till att ungdomar måste få ha en ledig fritid
också.
Självklart ska man ha läxor och arbeta lite hemma. Men som det ser ut nu är
det som gjort för att eleverna ska tröttna på det. Det borde också vara
lite roliga läxor, att lära sig saker behöver inte alltid innebära att
sitta framför ett skrivbord. Samma sak i skolan. Inlärningsmetoderna är för
tråkiga. Man måste få eleverna att tycka att det är roligt att lära sig.
Hur vet jag inte, men på något sätt ska det gå.
Något som vi har som jag tycker är bra, är SA – självständigt arbete. Där
får man välja vad man vill arbeta om.
Jag tror nog att ni redan är medvetna om dessa problemen, men gör något nu
i så fall.
Ni märker säkert själva hur betygen blir allt sämre.

Mvh 670219

Att byta skola
När jag var 11 år gick jag på en skola som heter Holmbroskolan, det var en
bra skola och jag trivdes där. Men när man ska börja sexan, då får man inte
gå kvar, och i mitt fall fick jag flytta upp till Mannerstädsskolan, och
det får alla som går på Holmbroskolan göra om man inte flyttar eller något
dylikt.

Jag var jättenervös och rädd innför bytet till en ny skola, och det var nog
för att jag aldrig bytt skola eller bytit klass innan. Men det gick över
efter1-2 veckor.

Jag träffade en ny kompis som var jättesnäll mot mig och som hon är
fortfarande. Jag träffade inte bara henne med de andra som jag träffade i
sexan var jag inte med mycket, utan som jag mest bara pratade med ibland.

Jag gillade inte min lärare mycket, för hon var ganska sträng ibland, men
hon var oftas trevlig mot mig, eftersom jag inte pratade på hennes
lektioner. Det var ganska mycket prat när jag gick i sexan, men det blir
det nog nog när det kommer elever från olika skolor. De kom mest från
Danneåskolan till oss.

Nu har jag berättat om hur det var att byta skola m.m. Men om jag ska
sammanfatta det, var det jättenervöst att byta till en skola där man är
yngst, och alla andra äldre.
Men det går över med åren som man går, man blir äldre och mognare man är
inte rädd längre. Om jag nu ska jämföra hur det var innan och efter bytet,
då blev det bättre efter.

Jag är nöjd att jag kom i den klass som jag kom i, jag ångrar inget.

Mina skolår!
Jag minns när jag började i ettan, vi hade precis flyttat och jag kännde
inte några andra barn. Mamma följde med till skolan för jag var ganska
blyg, när vi kom in i klass rummet var det fullt av andra barn som sprang
runt och lekte.
Jag vet inte varför men jag började gråta som en liten bebis. Då kom fröken
fram till mig, hon var liten och hade runda kinder och ett stort rött hår.
Hon sa till mig att jag kunde komma tillbaka i morgon då alla busfrön
(barnen) lugnat ner sig. Några veckor senare hade jag fått många nya vänner
och var inte alls rädd för att gå till skolan. Och ämnena hade jag lätt för
att lära mig speciel matte för det hade redan mamma lärt mig. (plus och
minus.)

Sedan i mitten av tvåans termin var vi tvugna att byta skola till en
nybyggd skolam, därför att den andra gamla skolan skulle bli en vuxenskola.
Jag hade redan sett den nya skolan för jag var med i elevrådet, så vi hade
redan varit där och tittat flera gånger. Den nya skolan var en ny
miljövänlig skola. Allt som vi gjorde var miljövänligt. Toaletterna hade
till och med två hål, ett till kisset och ett till bajset.
Resten av terminen kändes lite konstig men vi vande oss med allt
miljötrams.
Sedan började vi fyran då fick vi en ny lärare. Hon hette Lisa och hade
konstig dialekt.
Men hon var en spännande lärare för hon höll på att dyka i sjöar. I fyran
började vi med engelska för första gången, det var ganska lätt för jag har
lätt att lära mig nya saker. Men, men så var det ju också en miljöskola så
varanan vecka fick vi ta långa promenader till vårat ”uteklassrum”, det var
svinjobbigt och tråkigt vi fick studera olika växter och djur.
Men på slutet av vår terminen hände det, jag var tvungnen att flytta.

Jag började femman i Helsingborg, men det var inte alls farlig för jag hade
med mig en kompis från min gamla skola han hade också flyttat, så det var
skönt. Men jag fick även snabbt nya kompisar. I femman var det även dax att
göra Nationella proven. Det var välldigt jobbig för att jag stressade upp
mig så mycket på att jag inte skulle klara av det.
Men det gick bra så jag började sexan som alla andra.

Sexan var ett roligt skolår därför att vi fick en ny lärare och en massa
andra nya elever började i våran. Tex: min polar Adde. Och vi fick även gå
här upp vid alal stora elever (för att sexornas klassrum var uppe vid
högstadiet.) Men det var ett problem vi fick den sämsta läraren i världen.
Vi lärde oss knappt ett enda dugg. Vid flera tillfällen slängde hon ut
nästan hela klassen så tjurig hon var. Man annars var det bra. Vi fick även
nya ämnen tex: no och språkval. No gillade jag för vi fick ”labba”.

Vi fick även nya lärare i sjuan det är dom lärarna vi har just nu, dom är
bra för man lär sig mycket mer på deras lektioner de är bra. Vi fick även
ett nytt ämne här såkallad SA. På SA får vi gå till dom lektioner som vi
har skrivit in på våra ”SA-scheman” i början av veckan. Nu hade vi även
börjat växa jag och mina kompisar började låta som hesa björnar när vi gick
runt och skrek till varandra.

Åttan var ungefär samma som nian förutom att alla lärarna ”Bombade” oss med
pro. Säker två eller tre prov i veckan. Och så visste man att snart började
allvaret.

Nian: same shit but different.
Redan i början av nian fick vi börja tänka på vilka gymnasier vi skulle
kunna tänka oss att gå på. Själv så valde jag Tågaborg och Ragnvalla
gymnasiet. Och så vardet även dax för Nationella provet igen. Men den här
gången ska det nog också gå bra. (får jag hoppas) THE END!

Mina skolår
Jag kommer ihåg den första skoldagen när jag kom gående med min pappa på
den smala asfaltsvägen runt skolområdet. Jag hade inte fått någon bra sömn
den natten, legat och grunnat på hur det skulle bli den första och de
resterande skoldagarna.
Visserligen hade jag träffat mina nya klasskamrater och lärare några dagar
innan, men det kändes enda som jag var påväg till något helt okänt. Efter
några dagar så vänjde man sig och började tänka istället på vad man skulle
göra på rasterna.
Jag kommer ihåg att den andra veckan så började vi med läsa. Vi skulle
klipa ut bokstäver och bilda ord, varje vecka blev det en ny bokstav,
slumpmässigt.
Våran lärare gick alltid igenom olika ord, och en gång frågade hon om vi
kunde ett ord som började på S.
Alla räckte upp händerna, förutom några få, en bland dessa var Joakim. Och
fröken ställde frågan till honom.
– Tänk efter nu, Joakim kan du ett ord som börjar på S?
Joakim funderade några sekunder och svarade:
– Snopp!!?
Jag skrattar fortfarande åt det idag, jag skrattar nu med när jag kom och
tänka på det.
Det är en av några få saker jag minns från första klass.
Ett annat roligt minne är att vi pojkar i klassen gillade att leka i
vattenpölar som fanns på skolgården och vatten|pölarna var så stora att de
rymde många små människor.

En dag i september-november fick vi för oss att hoppa hopprep tillsammans i
en av dem största pölarna, det hela slutade med katastrof och torkskåpen i
hallen blev överfulla med våta byxor, skor och strumpor, den dagen som
många andra fick vi jobba i klass|rummet med bara kalsonger och T-shirt och
tröja.

Andra klass och tredje klass var rätt så lika första klass, fast nu ägnade
jag och mina bästa kompisar Tobias och Tobias oss åt att bygga kojor och
klättra i träd, det var goda tider!
I fjärdeklass började mellanstadiet, det blev längre tider och lite mera
läxa, på rasterna ägnade vi pojkar åt att spela basket, det känns lite
underligt när man tänker på det, när man skriver det på på papper: man
märker att man började mogna så sakta: i första klass så var det att hoppa
i vattenpölar som var roligt andra-tredje klass var det klättra i träd som
var roligt och i fjärde-femte klass så var det att spela basket som
sysselsatte en på rasterna. Även om det var längre tider och mera läxor så
var det fortfarande lika skoj att gå till skolan, man vande sig vid tiderna
och det tuffare arbetet.
I ”fyran” började vi och läsa engelska, de andra var inte direkt
överförtjusta i det, men jag tyckte det var roligt eftersom jag redan kunde
flytande engelska.
Jag lärde mig engelska när jag kom till Sverige, mamma och pappa pratade
det för det var det enda sättet de förstod varandra.
Femte klass skillde sig inte mycket från fjärde, förutom att vi fick skriva
våra första prov, bl a nationella. Jag kommer ihåg att när vi var klara med
nationella proven så berättade fröken att vi skulle ha det i nionde klass
också, och det var ju inte direkt det roligaste, men jag tänkte: den dagen,
det bekymmeret, och här sitter jag idag och skriver provet och jag minns
vad jag tänkte som det var igår.
När jag började i sjätte klass så flyttade vi upp klassrummet till
Sofiebergsskolan, läxorna och tiderna ökade dramatiskt.
Det blev lite stökigt det året, mycket var pga att jag avskydde våran
dåvarande lärare.
Jag och Navin retade gallfeber på fröken så mycket att det hände att hon
var tvungen att lämna rummet för att inte bryta ihop.
Vi blev syndabockarna och fick många anklagelser som vi inte hade gjort,
hon hatade oss och hon hatar oss än idag är jag säker på.
En dag innan jullovet gick jag på toaletten under en lektion, jag noterade
den söndriga strömbrytaren till lampan och greppade tag i den och fick mig
”en redigen”.
Jag stod i strumplästen på det våta golvet: det gjorde stöten ännu mer
smärtsam. När jag kom tillbaka till klassrummet var jag chockad och mådde
underligt, så jag berättade för våran lärare vad som hade hänt, hon
svarade
– En liten stöt har aldrig skadat någon.
Men den här stöten var ingen liten stöt, 220 volt är ganska mycket, jag
fick tom brännmärken på handflatan men hon verkade inte bry sig när jag
förklarade allvarligheten i det hela.
”Sjuan” blev svårare, men åttonde klass var värst, och jag och Navin
skärpte till oss, vid den här åldern så vet man att ens framtid står på
spel, så jag började jobba. Som sagt åttonde klass var värst, sista
terminen hade vi upp till 2 prov varje vecka.
Nu i ”nian” har man vant sig, (de måset man om man skall kunna gå ut skolan
med någorlunda betyg) och jag anser att det går ganska bra.

Jag minns fortfarande hur ivrig jag var, nykter och uttåtriktad. Tankarna
bara gick i huvudet. Efter all väntande, så var det äntligen min tur. Jag
Skull börja årskurs ett. Det var som om min högsta önskan hade gått i
uppfyllelse för den tidsåldern. Jag brukade på morronen stå vid
fönsterkanten och vinka av min storebror som var fem år äldre än jag. Min
blick bara följde alla barnen som sprang och lekte och såg outtrötliga ut!
Men nu var det min tur, jag skulle få uppleva det jag drömt om så länge jag
kan minnas. Jag hade redan packat min lilla väska med ett penfack, och
Skrivböcker, som jag skulle ha till hands.

Med raska steg, gick jag tillsamans med de andra barnen som också skulle
börja skolan. De allihopa såg ut och vara lika ivriga och glada som mig,
för att börja skolan.

Där satt jag vid min bänk, som alla de andra barnen gjorde. Hade nog aldrig
tidigare vid den åldern sett en sådan tyst omgivning. Alla hade skarpa
blickar. Min magister såg ut och vara en trevlig person. Och det var han
också.

Har än idag minesvärda stunder som jag kommer ihåg. Lågstadiet som det då
hette var värkligen minesvärd.

Dagarna gick och det kändes som om jag inombords hade haft för höga
förväntningar. Lågstadiet var bokstavligt sagt – en uppföljelse av
förskolan, och inte alls som jag hade tänkt mig. Inga nya förändringar som
skede, ansåg jag. Men jag kan inte förneka hur roligt jag haft. Oj vad vi
allihopa lekte och skojade. Vi alla hade en fantastisk gemenskap. Både
eleverna och lärarna på skolan.

Tiden gick och min tid på Lågstadiet var över. Jag insåg aldrig vid den
tidpunkten var skillnaden var mellan Låg – mellan stadiet. Men det åter
stod och se, för min del.

Nu började skolåren likna mina ”drömmar”, som jag ständigt hade haft. Vi
hade börjat med lätta matematiska uppgifter.. Egna läroböcker fick vi
också. Den kanke mest största skillnaden mellan låg – mellan stadiet, var
att vi skulle börja med ett nytt språk. – Engelska Det var värkligen
spänande. Så mycket nytt som skulle hända nu. Och visst var det på det
viset! En tryghet som jag hela tiden haft under den perioden var nog att
jag kände mina gamla klasskamrater samt lärarna vi hade fortfarand den
gemenskapet i klassen. Som vi från första årskurs hade haft.
Tack och lov för det! Jag

Jag beskrevs Som en kritisk och högförväntad elev, som siktade högt. lite
tidigt för det ansåg mina lärare. Jag hade alltid tankar och funderingar
över saker och ting. Som skulle ske om minst fem år. Dom tankarna och
funderingarna fick jag i tidig ålder, inspirationen fick jag nog mest
hemifrån. Jag började redan prata om betygsättningen, gymnasival, samt val
av linje. Jag hade till och med planlagt hela min framtidsplan. – Märkligt
barn kanke många tyckte. Men min målmedveten|het har jag och tacka för.
Mina ”grund” mål i livet som jag redan hade för ca: fem år sed|an, har jag
i princip med stor anstränghet nått, – känner Osäker om ”känner” är det
rätta ordet, p g a dålig kopiering jag. Men inte riktigt än.

Tiden bara gick allt snabbare, kändes det som, och dagen kom där jag skulle
lämna min ”barndoms”tid som jag haft i låg – mellan stadiet.

Men det ville jag med all vilja inte göra. Hur kunde jag bara lämna den god
Samhörigheten, den gemenskapet som vi hade. Skulle jag värkligen lämna det.
Och börja på högstadiet. Var jag värkligen redan mogen för det. Jag var ju
fortfarande den, naiva, kritiska, målmedvetna Nesa som jag alltid varit.
Min personlighet var det samma. Men jag ville inte lämna trygheten Som jag
alltid haft på Sjöuddsskolan. Men det var inte så mycket jag kunde göra åt
saken – Tiden läker alla sår, som jag brukade säga. Och så var det minsan!
I sexan var allt nytt. nya klasskamrater, nya erfarna lärare en helt ny
skolmiljö. Nu hängde inte längre alfabetet som alltid hade en bild på varje
bokstav som bilden började på, på väggen av klassrummet, Eller nåra
grundtalssiffror. Heller inga färgglada målningar. Nu hängde det kartor.
Massvis med böcker stod rakt och prydligt i hyllan. Nu gällde det och kämpa
för att få en vidare stabil grund och stå på. Årskurs sex påminde
fortfarande mig om den gammla skolgången. Änn fanns den känslan kvar.

Men alla årskurser har sitt slut lika så denna. Jag fick änu en gång lämna
skolbyggnaden och börja på en ny. Nu började det jag hade brunnit för.
Äntligen skulle jag börja sjuan. Efter det var det dags för
betygssättningen. Årskurs sju var över. Och nu gällde det, betygen skulle
delas ut. Har nog aldrig lagt ner så mycket tid under nån årskurs|tid som
jag nu gjorde. Kände mig ibland helt isolerad. Bara en massa studerande var
det som gällde.

Höstterminen 2001, var det utdelning av betygen. Jag mins att när jag
öppnade det vita kuveret som det stod mitt namn på, hur besviken jag blev.
Kände mig inte alls nöjd. Jag kunde inte inse varför jag inte fått de betyg
jag ansåg vara rättvist, för just mig. Kände mig hela tiden som om jag inte
ansträngt mig så mycket, enligt betygen så var det ju så. Kanke känner jag
så här med tanke på de höga krav som jag har på mig själv.

Fanns inte så mycket jag kunde göra åt saken, än att anstränga mig änu mer.
Och ansträngning ger resultat må jag säga. Denna uttmatade årskurs var
slut. Det känns riktigt Skönt faktiskt. Nu har jag en änu starkare grund
och stå på, inför nian.

Kan fortfarande inte inse att tiden gått så himla fort, känns fortfarande
som om jag är den lilla flickan som satt vid skolbänken, och inte nådde upp
vid bänkens kant.

Just nu går jag mitt sista år på Nymmersedsskolan i Stockholm, lästerminen,
2003. Terminen börjar närma sig sitt slut och ett kapitel är klart. Nu
väntas ett helt ny studieår för mig. Och jag har mina Värdefulla kunskaper
att stå på, har mina lärare att tacka för det, samt föräldrar som hjälpt
mig, och min bror som nästan fungerat som en mentor för mig! Jag kommer
aldrig att sluta ha de höga krav på mig själv som jag har på mig själv,
samt den målmedvetenhet, och förnuft som jag har! Jag börjar närma mig mitt
mål i livet. Jag vill värkligen lyckas med det jag gör i skolan och allmänt
också.

Det känns på ett sätt ganska bra att få lämna högstadiet.
Nu är det dags att komma ut i samhället på egen had, och pröva sina vingar.
Nu är det bara tanken och kunskaperna som kan Vägleda dig till nya
framgångar samt välja de val du gör i framtiden. Men det känns inte alls
bra och lämna skolan här, trots dess nackdelar. Men vilken skola har inte
det? Alla lärare som hjälpt mig under dessa kämpiga tre år, och alla goda
vänner som man skapat en nära relatikon med! Men livet måste ju gå vidare,
och man får hoppas på det bästa! Kunskap ger makt, och är det värdefullaste
som finns i livet, ju mer kunskap du har, desto rikare person blir man!

Mina skolår
Att analysera hela min skolgång och beskriva det med ett ord kan jag inte
för det har varit så omväxlande. Så det är väl smartast att beskriva det år
för år! Klass 1a! Jag var mycket glad att börja skolan, jag hade sett fram
emot det flera år innan när jag gick på dagis. Innan jag började i skolan
hade min pappa lärt mig klockan och mamma hade lärt mig att skriva mitt
namn och små ord så jag hade ett litet försprång när jag började i skolan.
När de andra lärde sig klockan fick jag vara ute och leka själv, för jag
var den enda som kunde klockan. Så jag kände mig väldigt utanför och att
jag inte passade in. Min lilla ”känsla” om att jag inte passade in stämde
för med tiden blev jag mobbad. Det är konstigt hur saker och ting slutar
för idag är jag ”bästa kompisar” med 2 utav de som mobbade mig. När de
mobbade mig sa de att jag var ful och konstig. När jag gick i ettan bråkade
jag också mycket med min syster och ibland ville jag bara försvinna, eller
bli en katt för dom går bara och äter och sover till större delen av deras
liv. Dom har inga bekymmer. Men bortsett från allt detta var jag väldigt
duktig i skolan. Jag hade alltid alla rätt i alla ämnen.
Klass 2a: 2:ans skolår var väldigt likt ettans. Jag var fortfarande mobbad
och bråkade med min syster varje dag. Jag hade en kompis som kom från Irak,
men vi fick inte vara med varann för hennes mamma ansåg att hon skulle vara
kompis med en tjej från samma land istället. Men fort|farande var jag
väldigt duktig i skolan.
Klass 3a! Nu hade jag i alla fall några kompisar och kände mig mycket
lyckligare. Jag var inte längre mobbad för att jag var ful och konstig utan
nu var det också för att jag inte hade några bröst. Jag tycker inte det var
nåt konstigt för jag var ju bara 9 år och då brukar man inte ha bröst. Men
det var det att mång tjejer i min klass var ifrån t.ex Irak och dom
utvecklas ju fortare. Men ändå var jag väldigt glad för jag hade några
kompisar.
Klass 4a: I 4:an började en ny kille i våran klass och han tyckte jag
väldigt mycket om för han var väldigt smart och rolig. Vi brukade spela ett
spel som heter ”Kart-spelet”. Än idag har jag nytta av det! Om någon frågar
mig hur nåt lands karta ser ut så kan jag nästan alltid svaret. Till och
med på såna små länder som t.ex Palau.
Klass 5a! Det var rätt så roligt år faktiskt fast jag kom ihåg att vi hade
det väldigt knapert och svårt hemma.
En ny tjej började i våran klass och jag kommer aldrig att glömma ”det
stora missförståndet”, Det var så här: Tjejen var från Spanien och min
syster ville prata med henne av just den anledningen. Så hon ringde till
henne. Tjejen kunde inte så bra svenska heller för hon hade bara bott här i
4 månader. Min syster sa: – Jag trodde jag skulle dö, till tjejen.
Dom pratade om nåt konstigt, vet inte vad.
Och då sa hon!
– Ska du döda mig?! Varför ska du döda mig?! Så började tjejen gråta.
– Nej, nej så sa jag inte alls! Lugna ner dig! Sa min syster.
Och sen ringde polisen hem till oss och sa att de var redo att slå in
dörren.
– Va?! Sa jag som inte hade sus eller dus om vad som pågick.
Sen tog mamma luren och då visade det sig att tjejen hade ringt till
polisen och sagt att jag skulle ta självmord och döda henne.
– Nej, nej, detta är bara ett stort missförstånd, sa mamma till poliserna.

Så sen åkte polis-bilarna därifrån.
Men dagen efter kollade alla konstigt på mig för tjejen hade sagt det till
alla och av nån konstigt an|ledning fick jag skulden.
Nå väl det är den saken jag tänker på först om jag tänker tillbaka när jag
gick i 5:an.
Klass 6c: Denna tiden var bland den bästa. Nu hade jag börjat i
Sofiebergsskolan och våran klass slogs ihop med en annan, så det var massa
nytt folk. Och vi hade en ”jättego” elev-assistent som hette Assia (vet ej
om jag stavar namnet rätt). Jag lärde känna en ny tjej som hette Linnea, vi
blev ”bästisar” som man kallade det på den tiden och var med varann varje
dag.
Klass 7c: Nu fick vi nya lärare också och fick skåp. Detta tyckte jag var
väldigt spännande då. Men detta året kallar jag för ”helvetes-år” för jag
hade det så jobbigt då. Fast mycket berodde ju på mig själv också. Vi hade
ju inga betyg då men lärarna sa ändå hur man låg till och nästan alla sa
att jag hade Ig (icke godkänd). Och detta året hände en grej som gjorde att
jag inte fick gå ut på väldigt länge för mina föräldrar. Men det jag gjorde
var mer som ett uppror för jag ville visa att jag inte stod ut med vad som
helst och att allt inte stod riktigt rätt till.
Klass 8c! Detta kallar jag ”skärpnings-året”. För jag märkte hur alla i min
omgivning blev irriterade på mig så jag kände att jag var tvungen att
skärpa mig. Jag ville att mina föräldrar skulle bli stolta över mig också.
Så jag skärpte mig och fick rätt så bra första betyg.
Klass 9c! Det bästa året! Detta året har varit det roligaste året! Jag har
bättrat mig ännu mer och har till och med fått några Mvg på en del prov!
Fast jag skall försöka bättra mig ännu mer. Men detta året har också varit
väldigt jobbigt, för det är jobbigt att kämpa, speciellt när man är sjuk
hela tiden som jag är.
Jag känner att jag kommer sakna min klass väldigt mycket! För våran klass
är så rolig och nu är det nästan ingen som retar någon. Så jag känner mig
inte utanför längre. Och skolan har lärt mig jätte|mycket och jag kommer
också sakna en del lärare faktiskt. Kommer sakna deras rolig uttryck också
som t.ex om man kommer försent säger bild-läraren:
– Bättre sent än aldrig!
Eller om man missköter sig säger en annan:
– Det kommer gå käpprätt åt skogen!
Det är såna små detaljer som gör helheten. Och det är det som jag kommer
sakna. Och jag kommer minnas såna små saker från skolan i resten av mitt
liv. Och tur är att de flesta minnena från skolan gör mig glad.

MIN STÖRSTA ERFARENHET – FLYTTEN.
Jag hade bott på ett och samma ställe i tretton år, Kristinehamn. En stad
som ligger nordöst om Vänern i Värmland Här har beskrivningen av läget
på platsen ändrats p g a anonymitetsprincipen, därav är inte formuleringen
riktigt den samma . Men en dag när jag kommer hem berättade pappa att han
fått ett erbjudande om ett jobb i Göteborg som han tänkte ta. Och eftersom
jag ändå skulle byta skola efter sommarlovet tyckte mina föräldrar att
detta med min skola inte skulle spela någon roll. Men hallå! Flera av mina
kompisar från mellanstadiet skulle börja i samma klass som mig, om vi bodde
kvar i Kristinehamn, och för mig spelar inte skolan inte skolan en sån
jätteroll, kompisarna kan man träffa efter skolan, men med mer än 30 mils
avstånd kan det vara svårt.
Eleven markerar nytt stycke med både ny rad och indrag De sista tre
veckorna som var kvar med min första klass var både bra och dåliga. Jag
spenderade nästan all min tid på mina vänner, vi badade och solade och hade
roligt. Men ibland rann bara all glädje av mig, tanken på att jag skulle
lämna dem och aldrig mer få se en del av dem gjorde mig så fruktansvärt
ledsen. En av mina närmaste vänner, Camilla skulle flytta tillbaka till Nya
Zeeland, hon kom till vår skola i trean. Chansen att få se henne igen var
liten.
Stämningen var helt klar nere den sista veckan och på skolavslutningen grät
alla tjejer, jag tror t.om jag såg en tår på min magisters kind.
Jag och min familj skulle flytta fyra dagar efter avslutningen. De fyra
dagarna var jag endast med vänner och tänkte på vad jobbigt det kommer bli
att börja om från början igen. Vår bil lämnade Grusåsgatan: klockan 05:00
söndagen den 13 juni. Inom ca 2 månader skulle jag stå på ett nytt
skolgolv, långt ifrån min hemstad Kristinehamn. Jag skulle nog bli mobbad
för min värmländska och att jag var en liten ”byfåne”.
Jag hade hela sommarlovet på mig i Göteborg att slå mig till ro. Kanske
försöka hitta några vänner. Det var i alla fall vad min mamma tyckte och
tänkte. Men förstå vad svårt att försöka hitta nya vänner i en storstad
mitt under sommarlovet, när alla sina vänner bodde 30 mil bort. Man kan ju
inte direkt gå fram till ett gäng och försöka (på göteborska förstås) säga
”Tja!”
Vi bodde i en del av Göteborg som kallas Örgryte, det var fina kvarter och
låg nära till allt. Men så var det i Kristinehamn med! Jag saknade mina
vänner och mitt Värmland.
Ja, den första dagen kom ju faktiskt. Fredagen den 27 augusti tog jag min
saker jag skulle ha med mig och gick de kvarter det var till
Johannesskolan. Under lovet hade jag tränat att gå den vägen, jag hade sett
samma saker varje gång och tänkt på Kristinehamn. Saknaden var stor. Men
den här gången var det annorlunda. Nu, när jag tänker tillbaka kan jag inte
komma ihåg att jag passerade Getingen eller Bovägen. Bara en massa tankar.
Helst av allt ville jag rymma tillbaka till Kristinehamn, jag kunde sätta
mig på spårvagnen och vara på stationen i ett nafs och därifrån ta tåget.
Fast just ja, detta med spårvagnen skulle bli svårt. Jag gillade inte den.
Utesluter en mening som inte går att ändra till något liknande . Det var
ingenting för min klaustrofobi!
Allt skulle börja 09:00 och jag var där tio minuter innan. En tanke jag
gillade var att jag var inte den enda som skulle byta klass. Denna klass
var ny för alla. Skulle nog inte vara flera värmlänningar, men det är
smällar man får ta! Jag hade iallafall en plan, som jag nu vet var den
bästa planen jag haft i mitt liv. Min plan var att bara vara mig själv,
visa vem jag var och vad jag gillade. Om ingen gillade mig för mig gick de
bara miste om något bra. Mig.
Jag kommer ihåg att jag hade mina svarta manchester byxor, min kent tröja
och mitt svarta hår var i snedlugg. Det var jag. Jag hamnade så småningom i
ett rum med min klass, en klass jag skulle vara en del av i tre år
framöver. Men vart jag än tittade runt i rummet stod folk i par eller
grupper. Alla hade en eller flera. Utom jag.
Tjejerna stod och viskade, alla såg lika|dana ut. Långt hår, uppsatt i hög
tofs. Små, små kläder som säkert skulle passa deras småsystrar. Och de
visade så mycket hud det bara gick. De viskade säkert om mig. I deras
hubbabubba värld såg jag nog konstig ut i mina kläder, dom pekade på mina
svarta naglar. Killarna såg också likadana ut. Långt hår, bakomkammat,
ganska tajta jeans och lagom tjocka tröjor, och ur tröjans ärmar och genom
”huvudhålet” stack det upp delar av en skjorta. Det var en kille som stod i
killgänget som stack ut lite. Han hade också långt hår, men med snedlugg,
vaxat. Han hade också tajta byxor och ett par Converse skor. Han hade
kavlat upp byxorna i slutet och han hade en NIRVANA tröja på sig. Han var
den enda i det där rummet jag ville prata med!
Första dagen skulle alla gå fram var och en och berätta om sig själva. Jag
berättade varifrån jag kom, intressen och musiksmaken, berättade också att
jag gillade spela gitarr. Och att Nina var mitt namn. Killen jag skrev om
tidigare hette Patrik, han hade alltid bott i Göteborg och han spelade bas
i ett band med några polare från en annan skola. Hans musik|smak var som
min och han log när han berättade att han gillade kent.
Efter första dagen som mest gick ut på att lära känna varann hade jag lärt
mig att tjejerna var precis så blåsta som jag trott. Och jag gick hemåt.
Jag går åt mitt håll, men snart hör jag en röst jag känner igen. En röst
som jag liksom sparat i mitt huvud för att kunna plocka upp hemma och
lyssna på. Jag vände mig om och Patrik kom halvt springandes emot mig. Han
stod snart mittemot mig och han började prata med mig. Jag var trollbunden
vid hans charm.
Han frågade om jag ville komma på en spelning samma kväll, jag gick dit och
han var bra! Efter det tog vi en fika och vi hade mycket gemen|samt. Vi
blev ihop (som ni alla gissat) Hans bandmedlemmar hade flickvänner ungefär
som jag och jag gillar min grupp av vänner. Snart är det ett nytt sommarlov
och då ska vi till Kristinehamn och jag ska ta Patrik med mig.

Mina skolår
Jag går nu i nian och kan se tillbaka på mina skolår med ganska stor
erfarenhet. Jag kommer speciellt ihåg min första dag i skolan. Jag skulle
börja i ettan och var jätte nervös. Det fanns väldigt höga förväntningar
inom mig. Jag tyckte att det var jätte kul med skolan i hela ettan och
tvåan men redan i årskurs tre började jag tröttna. Jag har alltid haft
svårt för matte, och jag tror att det beror lite på att jag inte fick lära
mig de rätta grunderna på lågstadiet. I mellanstadiet blev det svårare och
då kom det även nya grejer att lära sig. Men jag har nu, efter ca nio år,
äntligen lärt mig de rätta grunderna för mattematik.
Eleven markerar nytt stycke både med ny rad och indrag, ungefär hälften
av gångerna, resterande enbart med ny rad När jag började i fyran var det
dags att byta skola till hovsbyskolan, där det fanns klasser upp till
sexan. Jag var jättenervös när jag skulle börja där men efter ett tag blev
sammanhållningen i klassen mycket bra. I hela mellanstadiet gick jag i en
fyr-sexa, det är ganska bra med sådana klasser men det händer att man får
höra saker om och om igen bara därför att dom yngre i klassen aldrig hade
hört det förut.
När jag gick i femman blev jag allvarligt sjuk och var borta från skolan i
över två månader. Läkarna på sjukhuset visste inte vad det var för fel på
mig, men jag kunde inte gå till skolan för att jag hade så ont i ryggen så
jag fick ha en sjukhuslärare. Jag kommer ihåg att jag tyckte att den
läraren var lite korkad, jag var bättre än henne på allting. Jag räknade ut
tal snabbare än vad hon gjorde så jag kan ju inte vara helt värdelös på
matte.
Jag missade väldigt mycket i skolan och när jag äntligen blev frisk var det
redan slutet av femman. Jag kom till skol|avslutningen på kryckor och så
var det skolåret slut.
I sexan flöt skolarbetet på bra och när jag sedan slutade i den klassen
fick jag och en annan tjej stipendium för att vara bästa kompisarna i
klassen.
När jag började i årskurs sju bytte jag skola igen och det är den skolan
som jag forfarande går på, Ängsbyskolan. Det finns inte så mycket att
berätta om dom tre åren jag har gått på den här skolan för dom är alla tre
väldigt enformiga. Jag går till skolan dag ut och dag in och tycker att det
mesta inte är så kul men jag kämpar på ändå.
Just nu känns det skönt att snart få sluta grundskolan. Det blir säkert mer
självständigt arbete men det tror jag att jag kan klara av. Det är klart
att jag är lite orolig att jag inte ska komma in på den linje som jag har
valt, men jag tror nog att det ska gå bra.

G

Mina skolår
När jag sitter och tänker på alla mina skolår, så känns det som tiden bara
runnigt iväg. liksom som jag gick i etten igår. Skolåren för mig och säkert
ni andra är som en mötesplats där man samlar kunskap och vänner, vänner och
kunskap som man kommer att få ha med sig hela livet, ända in till döden.
Utan skolan så skulle jag ju inte kunna allt viktigt och vad skulle man
göra då igenkligen? Jag har ett ordspråk som jag jämt brukar säga till mig
själv när jag har det jobbigt med skolan, det lyder så här: Ingen skola,
inga kunskaper, ja det lät kanske lite knäppt, men det har verkligen drivit
mig framåt i livet.
Jag kommer starkt ihåg den dagen då jag började skolan, jag var då en lite
blyg, blondhårig tjej, fast jag var också väldigt nyfiken på den hela nya
miljön, lärarna och klasskamraterna. Jag minns att jag tänkte så här undrar
ifall skolan är stor och ifall vi får ha våra egna böcker, undrar hur
lärarna ser ut, är de långa och blondhåriga som jag eller är de korta och
konstiga. Jag var specielt nervös inför alla nya klasskamraterna, men det
tror jag nog att alla barn var första dagen. Men som tur är så gick allting
bara bra, jag fick många kompisar och man fick sina egna läroböker att läsa
i, men lärarna var verkligen inte långa och blondhåriga eller korta och
konstiga, utan de var verklige speciella lärare som visade vägen framåt och
in till tryggheten.
Jag hade jättebra på den skolan jag gick i och minns speciellt den dagen
den min kompis Andrea och jag hittade på ett bus, det var så här att
utanför skolbyggnaden så fanns det rödavinbärsbuskar som vi odlade fram och
just denna dag så var de extra röda och saftiga, men sura. Då bestämmde jag
mig för att äta några och Andrea hängde på, men det dröjde inte lång tid
tills matatanten kom på oss och vi sprang och sprang för livet. När jag
tänker så här på-t i efterhand så skrattar jag åt det.
Jag hoppas verkligen att alla barn har ett speciellt första minne som jag
har.
Jag bytte senare skola till Enebyskolan och det vart som en ny start för
mig, visst förlorade jag alla mina kompisar från min första skola, men på
kuppen fick jag ju nya som jag faktiskt än känner och umgås med. Jag bytte
skola, därför att vi flyttade. Det var väldigt pirrigt. Jag började i
årskurs tre och bara efter några dagar känndes det som jag hade känt
personerna i hela mit liv. Jag mins när alla ville komma fram och prata med
mig och alla undrade hur jag var som person. Alla människor får nog det i
magen som man inte kan beskriva, när man kommer till ett nytt ställe.
Från trean till sexan mins jag faktiskt bara några få händelser, det andra
har liksom bara suddats bort med tiden, det har faktiskt gått nio skolår.
Det finns en sak som jag mins tydligt, det var när alla skulle göra sina
nationella prov för första gången i femman och alla var så oroliga för det.

Det var också en dag när alla skulle ta spruta, ja det var oroande
ögonblick.
Det har hänt många spännande och tråkiga händelser under min skoltid, tex.
som när alla vi i klass 5b skulle åka ut och campa och då skrämde alla
killar upp tjejerna med att någon hade blivit mördat i ett dike utanför det
stora huset. och gissa vad vi blev rädda när vi plötsligt såg blodsspår,
men det var ju bara gammal ketshup. men de fick senare igen så att de teg.
Det finns också sorgliga händelser som kanske alla varit med om någon gång,
det är att bli retad för någonting och det hände just mig, så här gick det
till: Det var i tvåan och vi alla i klass 2c skulle ut och grilla korv i
skogen och jag var helt ensam den dagen för min bästa kompis Andrea var
sjuk.
Det var då det hände, jag stod ensam i skogsgläntan och väntade in lärarna,
då kom tre tjejer imot mig, jag tror att de gick i 2a, de började reta mig
delvis för att jag stammade och delvis för att jag hade kort hår och det
gav mig väldigt dåligt självförtroende. Jag var tyst hela dagen, men när
jag kom hem berättade jag allting för min mamma och det råder jag alla barn
och ungdomar att göra. För mig så löste det sig som tur är. Det var min
värsta händelse, för jag vart faktiskt väldigt ledsen.
när jag senare skulle då lämna sexan och börja i sjuan så vart jag väldigt
nervös och det tror jag nog att alla blir när de byter årskurs. Men det
ordnade sig och jag hamnade i en ny klass, det var 7a.
Då senare blev det lite allvarligare, vi fick massor med prov och det satte
mycket press på en. Sen i åttan och nian fick vi våra betyg och jag tycker
att jag fick ganska bra betyg. Jag tror nog att jag fick bra därför att jag
gav allt på proven och lektionerna. Börja kämpa redan i sjuan, ge inte upp,
för då kanske ni inte når ert mål.
Jag vill verkligen inte lämna skolan och alla lärare som betyt massor för
mig. Jag vill verkligen inte lämna allt det, men man måste ju gå vidare i
livet, visst är det sorgligt men det är ju alla dessa skolår som har gett
mig och oss alla kunskap och en chans att göra något av våra liv. Jag själv
har alltid velat jobba med djur och det hoppas jag att jag kommer att göra
också. Jag har verkligen blandade känslor inför att lämna skolan, men det
mesta är posetivt. Vi alla kommer nog att ses en dag igen.
En krönika för skoltidningen skriven av Cecilia Nordlund i klass 9a,
läsåret 2003.

Mina skolår
Om jag ska vara ärlig och tänka tillbaka så tycker jag att skolan har varit
jätte|rolig men även något som jag har hatat, så känner nog många pga alla
läxor och prov osv. Men det som är så lockande är nog alla utmaningar, med
det så menar jag tex. praktiken, alla friluftsdagar osv.
När jag började min första skoldag var jag jätte nervös. Fast det tror jag
inte jag var ensam om. Jag var så nervös att jag inte ens ville stiga upp
ur sängen den dan Men till slut gick allt bra. Jag tyckte att alla redan
kände varandra och att jag var den ända som inte hade någon kompis när vi
stod där ute med våra föräldrar och väntade på att vi skulle gå in.
De flesta kände varandra från dagis och hade redan någon att leka med.
Under mellanstadiet var det nog tråkigast jag vet faktiskt inte varför men
jag tror att det berodde på kompisarna, att man växte ifrån varandra osv,
Som liten var jag väldigt blyg och vågade inte säga vad jag tyckte och
tänkte så mycket, men det är ju så att man utvecklas och lär sig ju äldre
man blir.
Att lämna grundskolan känns så stort för mig det är så mycket eget ansvar.
Det är även ett stort steg man tar. Under hela vägen från ettan har jag
haft med min vän Madde, vi har gått i samma klass i snart 9 år, och hon
betyder mycket för mig. Vi har inte alltid varit bästa kompisar men nu är
hon den bästa och henne vill jag inte lämmna, men jag vet att jag får nya
vänner och det får hon med.
Den kompisen som jag lekte med under mellanstadiet heter Jenny och vi
gjorde nästan allt tillsammans men sedan efter 6an så flyttade hon och jag
trodde att jag skulle dö när jag skulle börja 7an utan henne, men det
gjorde jag inte, jag klarade mig fint.
Just nu har vi inte någon kontakt vilket vi låvade att vi skulle ha.
Men det gläder mig att jag iallafall har Madde kvar.
När jag började 5an så hamnade vi i en klass med nya elever och en ny
lärare det var spännande. Den nya läraren hette Desirée och hon var den
snällaste läraren jag hade haft, fast jag var inte den ända som tyckte de,
nästan alla andra tyckte samma sak.
Hon var alltid så trevlig och omtänksam och henne kunde man snacka med.
Just nu idag har jag inte sett henne på länge, men jag vet att hon
fortfarande är lika omtyckt.