50-200 – Sida 10 – Skrivbanken

Mina skolår

Jag är då sju år och skall gå till skolan på morgonen. Det är ganska
pirrigt, men ändå har jag redan träffat mina nya klasskamrater. Mamma tar
en bild när jag står vid dörren och ska gå. Hon ville ha den som minne av
första skoldagen. Jag går och hämtår mina grannar som jag alltid bruka vara
med.
Vi går tillsammans ner till skolan, och alla är ganska så nervösa.
Vi har bara ca 800 meter till skolan, så det går snabbt att gå ner. Men så
var vi framme jag gick i samma klass som en av mina grannar.
Vi gick till klassrummet och började lektionen.
Vi träffar våra andra kompisar på rasten och alla var mera glada och inte
så nervösa längre.
Den första skoldan var mycket spännande, pirrig, rolig och man träffade
sina bästa kamrater där.
Jag hade mycket att berätta till mamma och pappa när jag kom hem.
Så min första skoldag var lyckad.
Så gick mina tre år på lågstadiet och vi hade det bästa klassrummet på
skolan också.
Vi hade också varit med om matstrejk då på skolan. Våra mattanter strejkade
och vi fick ta egen mat med oss och det var ganska rolig tid. Vi åt lunchen
i klassrummet.
Men det på gick ingen lång tid men vi hade roligt ändå. Vi hade en lång snö
backe på skolan också.
Den kallade vi beckis backe och där var vi ofta på rasterna. På vintrarna
så var det roligt där det gick snabbt nerför backen och vi fick ha
snöbollskrig där.
Men om vi inte var i backen så spelade vi fotboll. Det gjorde vi alla år vi
gick i grundskolan.
Vi spelade också mycket annat där med som bandy, basket och tennis.
Men när vi slutade lågstadiet så fick vi en ny lärare och en ny elev.
Första dagen i skolan då lyste solen starkt.
Vi hade idrott då och hoppade längdhopp och vi skulle vår nya klasskamrat
hoppa och så stukade han handleden så han fick åka till doktorn redan vid
lunchtid.
Det är inte den bästa skoldagen man skulle vilja ha när man bytt klass.
Men han var tillbaka nästa dag igen, så det var ingen fara med han.
Men mellanstadiet var den roligaste tiden vi hade och det är den
fortfarande. Men när vi började femman så hade vår fröken köpt lite saker
man kunde ha på rasterna och det var en lek som hette Översten och den höll
vi på med i sexan också det var det roligaste leken vi gjorde tillsammans.

Vi var med i frågesporten ”vi i femman” men vi kom inte lågt, men när vi
vann pengar till klassen var det alltid genom lottning som vi vann på. Vi
började åka skateboard då under den tiden men vi fick aldrig åka på
skolgården. Sedan blev vi äldst på skolan. Då kände man sig stor och man
var kanske lite stöddig ibland mot de andra mindre barnen men vi var oftast
hjälpsamma.
Skolan var alltid ren. På toaletterna var det aldrig smutsigt.
Det aldrig bråk där heller. Vi fick ta hand om de mindre som började första
klass. tiden gick snabbt och det var jul och vi övade inför kören till
kyrkan.
Vi hade vinterlov och det blev mycket ishockey, julklappar och raketer.
Sedan kom vi tillbaka och tiden går snabbare och snabbare. Vi skulle snart
börja sjuan. Vi hade språkval på tisdagar och torsdagar så vi åkte buss
till högstadie skolan.
Man så mycket folk och de tittade på en när man gick förbi och de pratade
om oss.
Så man blev lite skraj. Vi fick komma upp en skoldag där och titta.
Vi träffade nya klasskamrater som vi skulle gå med i tre år.
Vi slutade sexan och hade sommarlov.
Gissa om man tänkte på hur det skulle vara första skoldagen på högstadiet,
det tänkte jag hela tiden.
Vi började sjuan men efter ett tag kände man sig trygg där.
Man tycker nu att tiden har gått snabbt men den har varit mycket mycket
rolig.
Nu går man i nian och tänker tillbaka.
Tiden har gått snabbt.

inmediares. (i händelsernas centrum)
Daniela springer så fort hon bara orkar. Hennes hjärta bankar så det gör
ont. Benen känns tunga som bly klumpar. Hon vet inte vart hon är på väg.
Det ända hon vet är att hon bara vill bort från den dunkla, mörka skogen.
Hon kikar upp mot himlen. Det hon ser är ett svart täcke fullt av stjärnor,
och en måne. Det är fullmåne inatt. Hon försöker tänka tillbaka, vad var
det egentligen som hände.
Hon snubblar över en stubbe. Hon känner sig fortfarande lite lullig och ur
av allt hon drack. Nu ligger Daniela raklång på marken
– Fan med!!!
Det var ett rejält skrik. Hon hör något prassla i löven bakom henne. Hon
vänder sig om. Hon ser inte längre huset, det fina stora huset, inte heller
alla spyfärdiga ungdomar, spriten, ljusen, hon hör inte musiken. Daniel ser
hon inte heller.
– Daniel!
Skriker Daniela tvärt. Hon börjar sakta minnas vad som hände. Festen,
festen som spårade ut. Då hon och Daniel blev kvar sist i sovrummet efter
att dom alla spelat spritpoker. Nu var det daggs för alla att dansa loss i
vardagsrummet där musiken spelade för fullt. Daniela sitter i Pontus mammas
fotölj i det fina rika huset. Daniel och Daniela sitter och ivrigt
disskuterar tapeternas nyans.
– Citrongul färg är mysig säger Daniela.
– Du är mysig, säger Daniel och tränger sig ner i den lilla fotöljen för en
person.
Det blir så där mysigt trångt, vilket daniela inte har något emot.
Daniela är glad, sprallig och väldigt full.
– Kan det bli bättre? undrar Daniel.
Plötsligt byter dom låt ute i vardagsrummet. En lugn låt. En hångel låt.
Daniela och Daniel sitter nu tysta och är spända båda två. För att bryta
den pinsamt tysta spänningen frågar Daniel, daniela om hon vill dansa.
– Ja gärna!
Hon ställer sig upp och går mot dörren.
– Nej inte där ute. Dansa här med mig, och så ler han så underbart han bara
kan.
Dom gungade rytmiskt fram till musiken. Daniela kommer ihåg hur han höll om
hennes höfter och hur hon kysste honom på halsen, hur dom sedan lagt sig i
Pontus föräldras säng och hur Daniel sakta men säkert fick av henne
kläderna. Daniela tycker Daniel är gullig. Hans mörka hår och stora bruna
ögon gör det inte sämre. Daniel ser bra ut. Det vet han. Ute i
vardagsrummet byts det låt från den lungna till en riktig disko låt Dom
börjar kyssas vilt och nu ligger daniela nästan naken. Daniel kysser
Daniela på magen och beger sig sedan neråt. Daniela tvekar, hon slutar
kyssa honom och han tittar upp mot henne och ler. Han vet att hans leende
är oemotståndligt. Vad kan han göra!?! Ingenting. Om Daniel bestämt sig för
något så har han. Daniel tar tag i Danielas trosor med hjälp av munnen. Han
gör det så mjukt och förföriskt att hon bara inte kan säga ifrån. Plötsligt
öppnas dörren.
Daniela sätter sig förskräckt i sängen. Någon hade sett dom. Hon tittar ner
på Daniel och tårarna bara rinner på henne. Hon börjar förtvivlat leta
efter sina kläder. Tillslut får hon på sig dom. Hon vänder sig om och
tittar en sista gång på Daniel och så rusar hon ut ur sovrummet, ut till
hallen, förbi stora vardagsrummet där disko musiken nu byts ut till exotisk
hulla hulla musik. Hon var ute ur huset nu. Pontus bodde mitt ute i skogen.
Hon visste inte åt vilket håll hon skulle springa. Det ända hon visste var
att hon skulle bort därifrån, och nu ligger hon här på marken i den dunkla
skogen och grät. Grät för hon mindes. Grät för att hon hade ont, för hon
ville hem, Och för att hon var rädd. Men det hon visste var att hon aldrig
mer skulle umgås med bimbonna Lena och Emma som alltid söp och var på
fester, och Daniel skulle hon inte ens titta på. Varför blev det så här?
Varför stack pappa. FAN!!
Daniela reste sig upp och började leta efter en väg hem. Hon hittade ganska
snart stigen dom tagit för att komma till huset. Hon började traska hemåt
med sprit smaken kvar i munnen, med mascaran över hela ansiktet. Men hon
visste att hon snart skulle vara hemma. Danielas mamma skulle inte vara
hemma förens om två dagar. Då skulle hon både hinna städa undan och ringa
till Krister. Krister var Danielas pappa som lämnat dom för mindre än ett
år sedan. Sara som var Danielas mamma vägrade låta Daniela prata med
Krister. Han var inte bra för henne hade hon sagt. Men Daniela och Krister
brukade ringa varandra i smyg. Daniela tyckte mycket om sin pappa och kunde
inte riktigt förstå varför han stuckit. Men hon insåg snart att det var
bäst så. Den kvällen låg Daniela och tänkte mycket på festen, Daniel,
skogen och sin pappa. Dagen då hennes mamma Sara skulle komma hade hon
gjort en välkommtmiddag som dom båda skulle njuta av. Hon hade gjort det
rejält och allt var perfekt.
När Daniela dukat fram den sista grytan på bordet hörde hon Saras bil köra
upp på den lilla avfarten till det stora, ganska tomma huset. Det var trots
allt bara Daniela och Sara som bodde där. Men huset hade son charm. Till
sin förvåning ser hon sin mamma hålla handen med en främande man. Dom höll
om varandra och kelades som två gammlingar. Daniela blir så förvånad att
hon inte vet hur hon ska reagera. Han ser bra ut, det gör han.
– En stilig karl har hon i allafall fått med sig säger hon högt för sig
själv.
Vid middags bordet förklarar Sara hur allt ligger till. Hur hon och Roy
förälskades vid första ögonkastet. Hon berättar också om planerna dom har.
Väldigt förhastande men helt säkra på sin sak.
– Vi ska gifta oss!
– Vaa!!
– Ja, och vi, du, jag och Roy ska flytta till Malmö, vi ska bo i Roys
mormors stora hus vid skärgården. Jag har fått ett toppjobb där så vi
kommer att leva gott.
Daniela vet inte om hon ska skratta eller gråta.
Flytta!, byta skola, nya kompisar VA!! fotbollen då? Det går ju så bra för
oss i serien nu.
– Jo, det är faktiskt sant Daniela. Vi har redan bestämt oss. Datumet för
bröllopet är också fixat.
Daniela blev först ledsen och arg. Men hon tänkte efter ett tag. Hon hade
inte mycket kvar här ändå. Krister hade lämnat dom, festerna och kompisarna
därifrån skulle hon lägga ner. Det kanske ändå kunde gå.
– Vi flyttar nu snart så du direkt kan börja skolan där borta, efter
lovet.
Daniela visste att hon inte kunde säga emot. Hade Sara bestämt sig så hade
hon..
Huset var ett sött litet hus med havet bakom hörnet, Ett dröm hus.
Daniela tyckte först inte alls om det men efter några extra tittar så gick
det. Det gick verkligen. Roy presenterade Daniela för grannen. Maja i det
blå huset på kullen. Det visade sig att Daniela och Maja var själsfränder.
Dom hade så mycket gemensamt. Maja hade inte heller någon ”riktig” pappa.
Dom tyckte om samma saker, kände samma saker.
Härifrån är det ifrån elevens kladdpapper och är därför lite slarvigare
skrivet Sista veckan innan lovet var slut började Daniela oroa sig väldigt
mycket inför att börja i den nya klassen på en helt annan skola. Men Maja
lovade att hon skulle ta hand om henne.
På morgonen, nån timme innan skolan började kom Maja över till Daniela och
hjälpte henne lite med vad hon skulle ha med sig och vad hon skulle säga
och göra. Vilka hon skulle hälsa på och vilka hon inte skulle hälsa på.
Vägen till skolan var inte alls farlig som den där hemma i Enköping. Det
var bara 1 km. Dom cyklade till skolan och var snabbt framme. Dom hade
cyklat hemmifrån lite tidigare för Daniela var rädd för att komma för
sent.
-riiing!!
Det ringde in och ett nytt skolbörjade. Maja o o med ett understreck
Daniela gick bort till klassrummet och satte sig vid varsin bänk.
Dessa bänkarna var mycket modernare än dom på förra skolan. Läraren kom in
och sa:
– God morgon!
– (Alla) God morgon mentor!
Här uppe uppe stämmer inte riktigt geografiskt eftersom städerna är
utbytta hade man inga lärare utan metorer.
Det var lite avigt att säga mentor. Det lät lite lustigt tyckte Daniela.
Men redan där och då när hon satt i det klassrummet kände hon att detta
skulle bli ett bra läsår. Här hade hon en mamma, en pappa, Roy och Daniela
hade kommit så nära varandr på så kort tid, Daniela tyckte så bra om honom.
Hon hade verkligen behövt en pappa. Hon tittade runt. Alla ungdomar såg
trevliga ut. Hon visste att hon skulle lära känna alla och dom skulle bli
bra vänner. Även fast att läraren nu var en mentor skulle han vara minst
lika bra som dom förra lärarna i Enköping.
Här hade hon allt och hon kunde glömma och lägga händelserna på början av
lovet bakom sig. Efter festen som flippade ut så bröt Daniela kontakten med
kompisarna där. Hon umgicks bara med Ida. Ida var en snäll o o med ett
understreck rar kompis som Daniela tyckte bra om. Men Maja. Hon var mer än
bra. Hon var det bästa som hänt Daniela.

Daniela kikar fram i klassrummet och smygtittar på Alexander som är det
sötaste på jorden. Smail gropar, blå ögon med blont hår, och en
personlighet som liknar Majas.
Daniela visste hon skulle trivas här, även om hon också visste det skulle
bli tufft för skolan hade höga krav.

Här började hennes nya liv.

Hon såg bara ljust framåt.

Att byta skola är jobbigt.

Första gången jag skulle byta skola var när jag bodde Ödeshög och gick i
Krylboskolan.
Jag hade just slutat trean och var jätte ledsen. Jag trivdes mycket i min
klass och ville fortsätta att gå där men mina föräldrar flyttade mig för
att jag skulle ha det bättre.

Medans sommaren gick tänkte jag inte på den andra skolan, istället lekte
jag med mina vänner nästan varje dag. Jag klarade mig jätte bra under
sommaren inget farligt hände mig det lovet.

I slutet av sommaren hade jag väldigt roligt eftersom jag var ute och
reste. Jag har vaga minnen av var jag reste men jag tror det va till
Italien.

I Italien hade jag glömt bort skolan. Varje kväll var vi ute och åt på en
restaurang. Allt jag åt äkta italiensk spaggeti med köttfärssås.
Vi åkte till olika delar av Italien för att se monument eller kännda
platser.
Venedig var bland det första vi åkte till. Det va den allra vackraste
staden jag någonsin sätt. Vi gjorde väldigt många saker i venedig, men det
var synd att det regnade första dagen vi var där.

När vi kommit hem från Italien så var det ungefär en vecka kvar tills jag
skulle börja skolan igen.
Jag va hemma i två dagar sen åkte jag till skolan för att träffa min nya
lärare och få veta i vilket klassrum jag skulle va i och få se mina nya
klasskammerater i skolkatalogen. Så klart så var jag orolig och var nära
att hoppa ner på marken för att det känndes otroligt mycket i magen.

När jag tillslut hade börjat skolan darrade jag i hela kroppen men jag var
inte själv om det efter som det var kallt i korridåren.

Jag stod lutad mot väggen sen kom Rolf och började prata med mig tills vi
började.
Jag satte mig på den platsen jag fick och lyssnade spänt på vad läraren sa.
Jag hade roligt den dagen.

När vi hade lunch var jag vrål hungrig. Jag väntade på att vi skulle bli
insläppta till matsalen två tre minuter tills dom två utvalda för veckan
dukat klart. När vi blev insläppta blev jag häpen. Maten var framdukat på
borden i skolar liga stora som en talldrick.
Jag åt så mycket jag kunde sen gick jag ut på skolgården för att utforska
lite.

När jag kom till baksidan av skolan var det runt 15 personer som hoppade
längdhopp.
Dom frågade om jag ville vara med. Eftersom jag gillar att hoppa längdhopp
så ville jag det.

Jag hoppade fyra fem gånger och sista hoppade jag ett nytt rekord och
lyckades vricka handen ordenkligt.
Jag fick gå upp till klassrummet och berätta det till min lärare.
Jag var uppe i klassrummet i fem minuter. Sen ringde det in.
min lärare stod och pratade i några minuter. Jag lysnade så bra jag kunde
men jag kunde inte koncentrera mig för smärtan i handleden och illamåendet
som smög sig på bakifrån.

Jag ringde efter min mamma för att hon skulle hämta mig.
Jag låg och såv hemma i ungefär 4 timmar efter att jag hade kommit hem.

När jag äntligen kommit hem hade det mesta av smärtan dämpat sig. Jag kompå
att cyklen var kvar i skolan. Min mamma körde mig till skolan för att hämta
cyklen.
Efter att jag hade hämtat cyklen gick jag till min granne som också är min
bästa vän och vi hade roligt resten av dagen.

Åren gick tills jag skulle börja sjuan. Jag kännde till Stora Dalsskolan
lite efter som jag hade språk där och för att vi var där med klassen och
skulle besöka vår nya klass.

Sommaren gick som på smör och tanken om att börja i en ny klass var inte så
farlig denna gången.

Jag hade varit i spanien i tre veckor så jag mer än utvilad. Jag hade
skaffat mig några nya vänner att umgås med.

När jag skulle börja på Stora Dal var det spännande att få träffa sina nya
klasskamerater.
Jag blev glad när vi började för det känndes som en evighet sen jag sist
träffat mina vänner.

Varje byte av skola förändrar en mycket inifrån och ut.
Snart är det dags igen att byta skola igen men innan dess finns det mycket
att göra. Jag kommer att gå i samma klass som några jag gått med i ettan
till trean, fyran till femman och sjuan till nian.

Det kommer att vara svårt att byta skola igen eftersom man har fäst sig
till skolan. Skolan kan va tråkig och långsam men det finns ändå saker som
är värda att hålla fast vid. Lärarna är ett exempel eftersom dom har
hjälpte eleverna från ena sidan till den andra. Dom har stött en om man
inte tror att man klarar av något. och har dåligt självförtroende.

Skolan är ocks ett värde för andra, olika platser kan ha varit minnesvärda
eller roligt att umgås på.

Att byta skola!

Jag satt vid mitt skrivbord och såg ut på alla människor som sprang ute på
gatan för att söka skydd för regnet som öste ner. Jag suckade tungt, en
salt tår rann ner på min kind och jag tänkte att jag aldrig skulle ha gått
upp den morgonen.
Det knackade försiktigt på dörren och jag hörde mammas röst från andra
sidan:
– Men snälla Mia, släpp in mig. Jag och din pappa måste få förklara oss.
Precis som om ni skulle ha något att säga till mig, muttrade jag tyst för
mig själv. Men jag reste mig och gick fram till dörren och låste upp.
Jag såg in i mammas rödgråtna ögon.
– Det blir bäst så här sa hon med gråten i halsen. Jag och din pappa kan
inte leva tillsammans längre. Det går bara inte.
Mamma tog ett djupt andetag och fortsatte:
– Jag och du ska flytta till en lägenhet mitt inne i stan. En stor och ljus
trea. Hon försökte låta glad men lyckades inte så bra med det.
– Vad då inne i stan?! Men det är ju nästan 13 mil här ifrån. Hur hade du
tänkt att jag skulle komma till skolan på mornarna? skrek jag.
– Mia lugna ner dig och lyssna på mig. Mamma drog efter andan:
– Du måste byta skola, sa hon sen.
– Men mina kompisar då?
Det var det sista jag sa innan jag sprang ut ur huset och smällde igen
dörren efter mig.
Nu har det gått två månader sedan det hände och nu sitter jag på mitt nya
rum i min och mammas nya lägenhet.
Jag ser på skolväskan som står packad och klar på sängen.
Jag hör mammas röst från köket.
– Mia! Skynda dig! Kom nu och ät frukost annars kommer du försent till din
första dag i din nya skola. Precis vad jag vill, komma så försent att jag
aldrig kommer dit, tänkte jag för mig själv.
Sen övergick mina tankar till att tänka på mina kompisar på min andra
skola. Undra vad dom gör nu?
Jag såg upp på min röda väggklocka. Halv åtta, bäst att jag går nu, tänkte
jag och gick ut i hallen.
Jag tog på mig mina skor och min nya kappa som mamma och jag hade köpt på
rea i helgen.
Mamma kommer ut från köket.
– Men Mia, ska du inte äta något innan du går?, undrade hon med orolig
röst.
– Nej tack. Jag är inte hungrig, svarade jag. Och det var sant. Just nu
mådde jag bara illa.
– Men vänta lite ta med dig en frukt i alla fall, sa mamma och gick ut i
köket.
När hon kom tillbaka hade hon en brun banan i handen.
Jag suckade tungt men tog imot den ruttna bananen. Sen gick jag.
– Ha det så bra i skolan!
Hörde jag mamma säga innan dörren gled igen med en smäll.

25 minuter senare stod jag utanför min nya skola.
Jag började sakta gå mot ingången. En trappa upp, tredje klassrummet till
höger, hade Else-Britt min nya lärare sagt när hon ringde dagen innan. Jag
såg upp på trappan som ledde till andra våningen. Den såg likadan ut som
den trappan i min förra skola, tänkte jag för mig själv. Jag fick tårar i
ögonen och tvingade mig själv att skjuta undan alla tankar om min gamla
skola.
Utan att ha tänkte på det hade jag gått upp för trappan och stod nu utanför
klassrummet. 9D stod det uppe på dörrens högra kannt.
Jag tog ett djupt andetag, räknade till tre och knackade sedan försiktigt
på dörren.
– Kom in, hördes det från andra sidan. Jag gick in.
Jag kände hur allas blickar riktades mot mig och hur mitt ansikte började
skifta färg till rött. Jag blev genast glad att jag hade tagit lite puder i
morse.
– Vi har en ledig plats till dig här framme, sa Else-Britt med ljus stämma.
Jag började gå mot den tomma bänken. Plötsligt fastnade min blick på en
mörk hårig kille i andra raden, Charlie. Jag kännde hur mitt hjärta började
slå snabbare och hur mina ben började skaka. När jag äntligen kom fram till
min bänk efter en halv timme (kändes det som i alla fall), så gav Else-
Britt mig en mattebok och ett räknehäfte.
Sen kom det jag hade fasat för i flera veckor.
– Men det höll jag på att glömma. Kom Mia, du måste ju berätta lite om dig
själv, sa Else-Britt.
Nej, jag vill dö, tänkte jag.
Men gick fram och ställde mig framför vita-tavlan.
Jag såg ut över klassen.
– Berätta nu lite om dig själv, sa Else-Britt.

Jag kommer fortfarande inte ihåg vad jag sa eller vad jag gjorde. Men de
fem minuterna var de längsta i mitt liv.

Jag vet inte hur men dagen flöt på och kvart i tolv var det lunch.
– Visa nu Mia till matsalen, sa Else-Britt.

Två ljushåriga tjejer kom fram till mig och drog med mig ut ur klassrummet.

– Kom med här nu ska du få smaka på något delikat, sa en av tjejerna och
log.
Jag heter Lina föresten och detta är Johanna.
Jag nickade bara till svar.

Matsalen var stor och idag serverades potatismos och korv.
– Inte så mycket, sa jag till mattanten med hårnät som öste på en stor slev
med potatismos på min tallrik. Hon såg bara surt på mig.

Vi gick och satte oss vid ett bord som stod vid fönstret. Jag tog en tugga
av moset. Det smakade och var som klister. Jag skulle aldrig ha klaggat på
maten i min förra skola, tänkte jag sorgset för mig själv.

17.34 klev jag in genom ytterdörren.
– Hur va första dagen i skolan?, frågade mamma
– Hemsk, sa jag bara och gick in på mitt rum och smällde igen dörren.

Jag slängde mig på sängen och började tänka igenom dagen. Hemsk, hemsk och
åter hemsk. Ok, Johanna och Lina hade ju varit snälla men dom kände sig
särket tvingade att vara med mig. Ingen var ju som någon i min förra klass
och sen pratade dom roligt. Sen kom jag och tänka på Charlie. Han hade
faktiskt pratat med mig efter lunch.

Mina skolår

Nu har jag gått i skolan i 9 år. Det känns väldigt konstigt att lämna
grundskolan. Det känns som om det var igår jag började skolan men ändå
minns jag knappt någonting av första året. Allt har suddats ut. Däremot
minns jag lekis bättre. I Lekis var jag och min bästis Pelle alltid
tillsammans. Han var nämligen dagbarn hos min mamma så vi hade varit
bästisar sen vi bara var 2 år. Ett starkt minne ifrån kuddrummet som vi
hade i lekis. Där fick den starke flest kuddar. Pelle var starkast och vi
delade alla kuddar. Vi var lekisets ”maffia”. Vi hade 2 lekis på Saltö. Vi
hade aldrig träffat de andra förut. Den här dagen fick vi träffa det andra
lekiset. Det var första gången jag träffade Gefvert och Dahlin. Vi spelade
bandymatch mot varandra. Då hade vi ingen aning om att vi (senare under
våran skoltid) skulle umgås extremt mycket.
Jag minns inte mycket från mitt första skolår. Mitt andra skolår minns jag
desto bättre. Vi hade börjat spela caps. Vi spelade jämt och ständigt. Caps
och fotbollen var vår sysselsättning på rasterna. I tvåan blev jag kär för
första gången i en tjej som heter Mia. I trean blev jag och Mia
tillsammans. Vi kände oss så stora. Vi var störst i lågstadiet! Livet lekte
i trean, så det är inte konstigt att jag tänker tillbaka på trean som det
bästa året under min skoltid. I fyran började jag och Pelle tappa kontakten
Det var nu jag började umgås med Fredrik. Idag är han min bästa vän. Femman
minns jag inte. I sexan var jag jävligt skoltrött. Dagarna var långa, få
raster, långa lektioner. Sexan var det jobbigaste året. I sjuan var man för
första gången vuxen. Man kände sig så stor. Åttan likaså. Nu i nian kan jag
titta tillbaka på alla åren och känna att jag haft tur. Jag har gått i en
bra skola utan mobbing. Jag har träffat många olika personer. Jag har haft
det bra under min skoltid.
Nu när jag tittar tillbaka ser jag en mening med allt. Jag har varit kär,
varit tillsammans med en tjej, bytt vänner och blivit stor. Jag tycker att
de som går i trean är mycket mindre än vad vi var när vi gick i trean
likaså sjuorna. Jag tror att man hela tiden känner sig större än vad man
är. Jag minns hur stora niorna var när jag gick i trean. Det tråkigaste
under den här tiden var att jag och Pelle gled ifrån varandra, men på så
vis träffade jag fredrik. En sak är helt klart. Jag kommer aldrig glömma
grundskolan.

Min syn på skolan.
Hejsan minister!

Jag tycker skolan är ganska bra men det är fortfarande lite odemokratisk
eller man får ju igenom det mesta men ibland så ska vi helt plötsligt göra
saker som man inte hört ett ord av förut. Det är lite dåligt. Maten tycker
jag också ska förbättras, den är ganska dålig, och ibland så kan potatisen
vara stenhård och nästa dag ramlar den nästan sönder. Förut när vi skulle
på frilufts|dag så hade jag valt skateboard och då så skulle vi åka till
skateboard hallen i alingsås, så då skulle vi åka buss dit. När vi stod på
busshållplatsen så var det ca 15 – 20 °C kallt och vi hade stått där ett
bra tag, och sen när bussen kom så var den så full så att vi fick inte
plats, så vi fick gå hem igen. Det var ingen kul upplevelse och sen så kom
det fram att idrottsläraren inte hade varnat Dalatrafik för att vi skulle
komma, så att det var lite dåligt. Men vi fick åka dit sen. På tal om
bussar, så bussen som jag åker med på morgonen när jag ska till skolan går
väldigt tidigt, så att vi kommer till skolan typ halv 8, det är en halv
timme innan skolan börjar och det var ganska jobbigt att komma så tidigt,
så att nu så har dem ändrat på bussarna lite så att nu kommer vi till
skolan runt 10-15 min i 8.
Allt funkar nästan bra annars, eller det blir lite strul med lektionerna
ibland, men det är oundvikligt.
Vad tycker jag att skolan ska förbättra?? Maten! Den är lite ofräsch och
lite oinbjudande.
Jag tycker också att dom kan förbättra att man bara får en penna och ett
sudd per termin, det är dåligt tycker jag för en penna räcker liksom inte
en termin.
Dem skulle också kunna förbättra dagarna tycker jag, dem måste bli kortare
och man skulle ju egentligen kunna ta bort alla hål, men det finns inte
klassrum och lärare så att det räcker. Jag tycker också att skolan kan
börja med elevens val, alltså om man tar en timme i veckan och gör nått kul
som man valt själv. T.ex. NO, pingis, MA Badminton nått man tycker är kul,
och när man menar NO så menar jag typ experiment och sånt.
Jag hoppas att detta kan hjälpa lite och jag är glad över att få skriva
till er.
/ Andreas

Mina skolår!

Jag ska nu skriva om mina skolår. Jag kommer ihåg den dagen jag gick från
förskolan till årskurs ett. Jag trodde att hela världen hade förändrats.
Med detta tog jag första allvarliga steget i min barndom. Kontakten med min
första fröken i skolan kommer aldrig att glömmas; hennes vänliga röst och
hennes ljusa hår. Iréne lärde mig att skriva, läsa och att räkna. Jag minns
när vi lärde oss alla bokstäverna, jag minns också att den roligaste och
lättaste som jag gillade var bokstaven O. Jag fick nya kompisar också men
jag kände redan jättemånga från förskolan. Det var kul att börja i ettan,
att få nya kompisar, att lära sig något och att jag även fick en fadder,
som gick i trean. Alla ettor hade varsin fadder som man kunde gå till om
man undrade över något eller något annat. Jag tror också att vi fick
faddrar för att vi skulle komma de äldre barnen närmre. Jag kommer ihåg att
min fadder hette Emma och hon var snäll. I slutet av ettan kom de andra
förskolebarnen in och skulle hälsa på deras blivande lärare och
klasskamrater. Även dem fick varsin fadder, och jag blev fadder till en
flicka som hette Elin. Men nästa termin, då jag skulle börja tvåan då
bytade jag skola. Jag bytade från Ödeshög i Eslöv till Centrumskolan i
Centrala Helsingborg. Det pirrigt, men kul på samma gång, tyckte jag. Jag
tänkte att om det var så lätt och kul att börja årskurs ett så skulle det
inte bli några problem med att börja i tvåan. Men jag skulle gå och lära
mig i en helt annan skola. Efter ett tag när det hade gått kanske några
veckor var jag inne i det hela. Jag tyckte att det var lite skillnad på att
gå i ettan och tvåan. Årskurs ett var inte så jätteallvarligt men sen när
jag började i tvåan så fick vi jobba mer och få fler läxor, men det var
inte jobbigt, det var mer som en lek. I trean, två terminer senare så
började det att bli lite mer ansträngande men det var ju ingenting. Jag var
jätteduktig i trean och jag tyckte att det var roligt. När det är roligt
går det både lätt och snabbt. Efter trean flyttade vi till Lund och jag
fick byta skola igen, tredje gången i rad. Denna gången bytte jag till en
skola som heter Lunddalsskolan. Lunddalsskolan var jättestor, tyckte jag
då, men den är liten. Ödeshög och Centrumskolan var så små. Jag gick vilse
några få gånger. Men hitta ut det gjorde jag alltid. Mina lärare Mia och
Mia var jättesnälla. I fyran var jag jätteduktig, jag hade nästan alltid
alla rätt på prov, test och läxförhör. Allt kändes så bra. I femman var det
ungefär detsamma, det var bara lite mer läxor och sånt, men det överlevde
jag. Jag var fortfarande lika duktig. I slutet av femman tror jag det var,
då kom mina nya blivande lärare Katarina och Erik som jag skulle ha i
högstadiet. Dem verkade snälla och så. I årskurs sex så blev det jobbigare,
jag vet inte varför, men vi hade fått fler ämnen och vi behövde hålla koll
på fler saker. Vi gick längre om dagarna och vi hade fler läxor att göra. I
högstadiet blev det bara mer jobbigt hela tiden för varje årskurs. Vi hade
många skrivuppgifter i svenskan till exempel. Jag gillade Jag-boken som vi
gjorde men nu i åttan-nian så tröttnade jag på allt sådant. I alla år upp
till åk 7 så har det bara varit positivt, men sedan var det inget vidare.
Allt bara åkte ner för en backe kändes det som. Nu i nian känns det skönt
att snart få sluta. För detta är lite jobbigt faktiskt. Men det var bra att
jag slapp flytta och byta skola under högstadiet.
I korta drag, försökte jag beskriva mina skolår. Enligt beskrivningen hade
jag både gott och ont under dessa år. Men det goda och dem glada stunderna
kommer att ta plats i mitt hjärta, som bästa minnen inom min barndom-
skolåren.

Min syn på skolan
Hej!
Som du själv sa innan så har vi nu gått här i 9 år och vi har hunnit
uppleva både posetiva och negativa saker.
Jag tänkte börja med dom negativa för att sedan avsluta lite posetivt.

Något jag anser är en av dom allra största bristerna på vår skola är
lärarna. Det är absolut inget fel på deras metod att lära ut men deras
ständiga tjat om betygen får många att må dåligt psykiskt. Ena sekunden
blir dom sura och irriterade på grund av att vi nämner att vi är rädda om
våra betyg. Då får man genast höra ”Ni är helt otroliga! Tänk inte så
mycket på era betyg”. Lätt för dom att säga eftersom att det inte är deras
framtid. Sedan kan det gå ett par dagar också står samma lärare och säger
”Alltså nu får ni skärpa er! Är ni medvetna om att jag ska betygsätta er
denna terminen? Då vill det till att ni skärper er!” Hur tror ni att det
känns? Att ständigt veta att ett snesteg kan krossa ens framtida drömmar.
Jag anser att lärarna pressar eleverna för hårt och många elever mår
otroligt dåligt utav detta.

När man gick i Låg-Mellansatdiet var det alltid kul att gå till skolan och
man trivdes.
Varför?
För då fanns det inga betyg som bevisade hur bra eller dålig du var som
elev. Inga lärare som hotade med att sänka eller några kamrater som mådde
dåligt. Man var bara barn. Jag är fullt medveten om att kraven ökar i
högstadiet och allt blir svårare. Men är det en anledning att hota barnen
och dess framtid. Man kan lätt som lärare bli ”blind” och inte ser hur
dåligt eleverna faktiskt mår. Men som elev är situationen spegelvänd och
man hör och ser i princip allt som händer. Jag vet själv hur det är
eftersom jag själv ett flertal gånger har varit på väg ner. Men lyckligtvis
så har jag kommit på bättre tankar.
Tyvärr finns det allt för många i dagens skolor som aldrig orkar tillbaka.
Just därför anser jag att detta är något nu måste ta tag i.

Det finns även andra incident där man har bytt lärare mitt i terminen.
Följden har blivit att ens betyg automatiskt sänks. Oavsett om du presterat
allt som krävs för att uppnå VG så väljer läraren ändå att sänka en till
ett godkänt. Med motiveringen ”Du är duktig och muntligt aktiv, men tyvärr
så känner jag inte dig så väl. Jag vill se att det du presterat denna
terminen inte bara är en tillfällighet”.
Vad är det för rensonering?
Är det mitt fel som elev att skolan väljer att anställa en ny lärare?
Dessutom så är det väl för guds skull inte lärarens uppgift att lära känna
mig! Deras uppgift är att undervisa mig och bedöma mina kunskaper.
Det finns inget som är så viktigt som rättvis betygsättning. Det är trots
allt vår framtid.

Jag som elev kan nog inte ensam förbättra det här utan jag behöver din
hjälp. Om du tagit upp det med lärarna och förklarat för dom hur vi elever
känner så hade kanske saker och ting förbättrats. I sådana fall hade jag
varit mycket tacksam.

Nog om klagomål!
Nu hade jag tänkt gå in på den lite trevligare delen av skolan nämligen
klassrumen och maten.

Låt oss börja med våra färg|glada och trevliga klassrum. Vårterminen 2002
satte läraren en pensel i allas händer och vi bestämde oss för att piffa
upp dom enformiga klassrummen och ge dom liv.
Idag är klassrumen fyllda av färger och växter och alla trivs.
Det var en mycket bra idé.
Där samarbetade elever och lärare för en god sak. Hoppas på fler bra och
fiffiga idéer och för slag där vi kan samarbeta.
Sedan var det skolmaten.
För ett par månader sedan tillkom en ny måltid i vår matsal nämligen
vegetarisk kost. Det är ett mycket bra beslut som många framförallt
vegetarianerna är nöjda med. Det ger alla elever möjligheter att välja vad
dom vill äta så att dom mår bra.

Det finns givetvis 100 andra posetiva och negativa saker till att ta upp
men jag valde dom som jag ansåg var viktigast.

Det var allt från lilla mig!
Vänliga hälsningar 775206

G+

Inledning
Jag ska berätta om mina skolår. Hur det var för mig att börja skolan. Vad
jag tyckte och hur jag trivdes i klassen och skolan.
När jag började skolan kunde jag inte prata på svenska så bra som de andra
barnen i min klass Mina föräldrar är från Ungern så när jag var liten
pratade jag bara ungerska. Det var när jag började dagis med min lillebror
som jag lärde mig prata på svenska.
Ja, nu ska ni få höra hur allt började.

Mina skolår
Det började när jag skulle börja settan. Jag såg verkligen fram emot det.
Att få – lära mig nya saker, träffa nya kompisar. Men allt det förändrades
snabbt. Dagar gick och jag mådde allt sämre. Jag hade inte fått några nya
klasskamrater. Jag trivdes inte alls i skolan. Dagar gick och blev till
veckor och jag ville inte gå till skolan. Men mina föräldrar försökte
förklara för mig varför jag skulle gå till skolan och att allt skulle bli
bättre med tiden. Så jag fortsatte att gå till skolan. Men inget
förändrades. Jag mådde bara sämre. På rasterna satt jag ensam i kapprummet
och väntade på att det skulle ringa in, medan de andra barnen var ute och
lekte och hade roligt. På lektionerna var jag också väldigt tystlåten.
När jag kom hem gjorde jag läxorna (det var inte så mycket) och sedan lekte
jag med min lillebror.

Jag kommer ihåg när jag lärde mig läsa. Jag var väldigt glad, jag hoppade
runt och berättade det för alla. Okej, nu kanske jag överdriver lite, men
jag var väldigt glad.
Men i skolan trivdes jag fortfarande inte. Jag hade fortfarande inte fått
några kompisar, och på rasterna satt jag ensam i kapprummet eller var i
klassrummet när jag fick det.
Dagar gick och blev till veckor och veckor blev så småningom månader, och
till slut blev det sommarlov. Det som jag hade längtat till sedan den dag
jag började skolan.
På sommarlovet hade jag det roligt, men som alla sommarlov, så slutade det
också fort, och jag började tvåan. Men den här gången såg jag VERKLIGEN
inte fram emot det.
Ja, dagar gick och inget förändrades. Jag vantrivdes fortfarande.
Men när halva tvåan (ett HELT halvår) hade gått så ”fick” jag kompisar, två
stycken. Men innan dess hade det varit rena HELVETET för mig (så kände jag
det). Nu mådde jag bättre. Jag hade någon att vara med, prata och
framförallt så var jag inte ensam. Jag hade två kompisar som jag trivdes
rätt bra med. Men ändå så mådde jag inte 100% bra. Visst hade jag kompisar,
men jag hade också minnena från innan.
Tvåan gick och det blev sommarlov. Den sommaren åkte jag och min mamma och
lillebror till Kalifornien för att hälsa på våra släktingar. Sommaren gick
fort och jag började trejan. Jag har inte så mycket att berätta därifrån.
Trejan gick och jag skulle börja mellanstadiet. Vi skulle få en ny lärare.
Jag var lite nervös för jag visste inte hur läraren skulle vara. Med det
vissade sig att hon var väldigt snäll och att jag hade varit nervös i
onödan. Mellanstadiet var bättre än lågstadiet, men jag trivdes fortfarande
inte helt bra. Jag kom fortfarande ihåg hur det hade varit innan.

Tiden gick förbi och jag började högstadiet (sexan). Jag var nästan
fortfarande lika tystlåten som då.
Sexan hade inte speciellt farlig, vi hade inte haft så många läxor och
prov. Feman hade varit värre.

Jag har inte så mycket att berätta om sexan, sjuan och åttan så jag hoppar
direkt till nian. Förutom att jag fick en hund (det var familjens hund)
innan jag skulle börja sjuan (tror jag, jag är inte riktigt säker på
tidpunkten). Han var ungefär tre år när jag fick honom. Jag var VÄLDIGT
GLAD när jag fick honom. Han har varit ett bra stöd. Ja, men i alla fall,
tillbaka till nian, som jag går i just nu. Det har blivit bättre, ju längre
det har gått. Jag är inte lika tystlåten som då. det tycker också lärarna
(i högstadiet), men jag pratar ändå inte så mycket i alla fall inte på
lektionerna. Jag har fått nya kompisar och inte bara i min egen klass.
Men jag trivs fortfarande inte riktigt bra i skolan. Jag tänker ibland hur
det var innan. Men jag hoppas få en bättre start när jag börjar gymnasiet.

Nu kanske det verkar som jag bara har dåliga minnen från skolan. Ja, de
flesta minnena är dåliga, men jag har också bra minnen som t.ex. då när jag
lärde mig läsa.
Men jag kommer ALLTID att komma ihåg när jag började skolan.
Jag har haft tur till skillnad med andra barn, eftersom jag har haft stöd
från mina föräldrar. De har hjälpt mig på vägen. Bättre föräldrar kan man
inte ha!

Min syn på skolan!

Bäste skolminister!

Skolan är ett ställe för personer som sedan ska komma att betyda något för
detta samhälle. Därmed bör det vara ett ställe där eleverna ska trivas och
må bra. Eleverna ska kunna gå till skolan med gott samvete och de ska också
kunna känna sig trygga. Trots detta så är det faktist inte så i alla lägen.
Det finns elever som mobbas dagligen och elever som ”bara” mobbas ibland.
Elever som mobbar dagligen och elever som ”bara” mobbar ibland. Det är där
den svaga länken finns, eller ska jag säga en av våra svaga länkar finns.
Detta stora problem måste få ett slut. Det finns ingen annan utväg en att
sätta stop för dessa problem. Tänk själv om din lilla son/dotter skulle
komma till skolan fem gånger i veckan och varje dag gå hem med läpparna
nerdragna och tårarna falande ner på den kalla snön. Inte det man hälst
vill tänka på om sin dotter eller son, men i vissa fall är det faktist så,
tyvärr! men hur ska vi få ett slut på detta? Jag har tänkt och tänkt så att
det knakar.
För några dagar sedan hade vi ett prov i skolan. Vi fick ett litet häfte
med fyra-fem olika stycken från en bok eller berättelser m.m. Detta tog oss
ett par lektioner och när vi till sist hade kommit till slutet så var det
en artikel där dom hade intervjuat några elever från en skola. I denna
skola så hade de infört en organisation, med elever från sexan och nian som
hette Änglarna. Denna organisation gick runt på skolan och skulle se efter
vad som händer på skolan. Varannan vecka har änglarna jour, då sätter de på
sig sina svarta T-shirts, tröjor och jackor med deras egna gul-röda emblen
som eleverna själva har valt hur den skulle se ut. Vid början av terminen
får änglarna en utbildning som består av att lära tjänna varandra och
fungera som ett team. När skolan sedan börjar så träffas dom varje vecka
med skolpersonalen. Där berättar de och bekräftar de vad som har hänt denna
vecka och vilka problem som har uppstått. I slutet av läsåret belönas de
med att få gå på Café Operas bakelsebuffé. Alla får också självklart
varsitt diplom, en biocheck och sin T-shirt med emblemet på som grädden på
moset. Denna skola som jag går på nu har också en liknande sak, men för mig
och nog många andra av eleverna på denna skolan så är den inte alls lika
serjös som den i artikeln. Med andra ord värkar det nästan som den skolan
jag går på nu inte alls tar detta lika mycket på allvar. Personligen tycker
jag att alla skolor ska få samma chans och möjligheter att må bra.

Det är lag på att man måste gå i skolan tills man har gått ur årskurs nio
men för att kunna klara av att gå lågstadiet, för att kunna klara av att gå
mellanstadiet och sedan också högstadiet med ett alternativ att sedan
fortsätta läsa vidare på gymnasium och kanske t.o.m. högskola, så bör man
stu|dera i en miljö där man trivs och mår bra. Nu har vi en möjlighet att
ändra på det här. Detta är bara en av de många stora problem som vi har i
skolorna i detta svenska samhälle. Det bildas pakter och det bildas små
grupper på alla skolor. Det lämnas ofta någon utanför också. Varför inte
slå ihop dessa smågrupper till en och samma grupp och leva i ett samhälle
där alla är vänner. Jag är medveten om att det inte går att tvinga
någon/några att bli vänner, men jag är också medveten om att det inte går
att bara sitta och inte änns försöka göra det bättre. Det är ju värt ett
försök. Går det så går det, går det inte så får man helt änkelt prova på
något annat.