10-50 – Sida 3 – Skrivbanken

Mina skolor

Allt började med att jag fick gå ettan i Leckeboskolan i Granköping.
Hälften av klassen kände jag redan sedan tidigare men den andra hälften
visste jag inte vilka dom var.
Första dagen så fick vi sitta i en ring och säga lite om våra intressen och
vad vi hette.

Jag märkte direkt efter lunchrasten att klassen var hur grym som helst. Jag
minns att från när jag började ettan och slutade trean så var vi hur
bråkiga som helst och det kunde inte gå en rast utan att en kille i min
klass var i bråk. På den tiden så bråkade jag också väldigt mycket men nu
längre är jag nästan aldrig i bråk. När man gick i lågstadiet i Leckebo så
gjorde man precis allt, tex. vi bråkade, lekte kurragömma, otydligt ,
datten, dunken tydligt men mest av allt så spelade vi fotboll och
bandy. I bland kunde det hända att vi lekte med tjejerna och då så fick dom
jaga oss och när dom fick tag i en kille så skulle dom pussa den killen på
munnen eller på kinden. Allt det gjorde vi hela ettan och fram till trean.
Sen så kom fyran och då så var vi ju rätt stora tyckte vi så då var det
inget pussande på tjejer utan då var det mera ta på tjejernas värdefullaste
ägodelar men det tyckte tjejerna inte om så då blev det ett himla liv och
vi fick jätte mycket skit av våra klassföre|ståndare.
Efter det så sket vi i tjejerna i våran klass och riktade in oss på
rasterna att slå våra parallel klasser i bandy eller i snöbollskrig och för
det mesta så gjorde vi det. I femman så gick vi mycket ner till treorna och
visade vilka som bestämde och det var alltid lika kul att se deras rädda
ansiktsuttryck när vi kom ner. Nu i femman så fick vi också veta att i
sexan skulle vi börja i glimmerfröjd skolan och där fick bara dom största
gå från sjuan och uppåt men vi fick börja reda i sexan.
Det var bara 2 st i klassen som ville börja där från början, det var jag
och en till men senare när jag och den andra killen som längtade efter
flytten berättat för dom andra i klassen hur det var däruppe och vad man
kunde göra där så ändrade sig nästan alla uppfattning om hur det var
däruppe för alla trodde från början att vi skulle bli mobbade eller
nedslagna av dom större killarna men så var det ju absolut inte. När det
var ungefär 2 veckor kvar av skolterminen så började vi ta upp alla våra
böcker och såna saker som behövdes till skolan och då var alla jätte
trevlig med oss däruppe på glimmerfröjd. Nu hade sommar lovet tagit slut
och så skulle man börja sexan. Jag var jätte nervös första dagen när jag
skulle till skolan eftersom vi inte visste vilket klassrum vi skulle
träffas i.
Men när vi kom till skolan så såg vi att dom stod utanför och väntade på
oss så då hade jag ju inte behövt vara orolig. Det var precis som i ettan
vi fick sitta i en ring och säga våra namn och lite om oss så lärarna
visste lite. Sen var det deras tur att prata lite och sen så fick vi gå på
en rundtur runt hela skolan och då träffade vi på dom snälla niorna som
alla trodde var dumma. Vi klarade sexan galant för vi fick inte stryk eller
nånting av dom äldre. Sen så kom ju sjuan och då var man ju inte minst
längre på skolan så då var man ju lite otydligt katiga mot dom mindre
bara för att vi inte kunde vara katiga förra året för då var ju vi minst.
tydligt
Man slappade igenom sjuan för allt var så himla lätt och man behövde inte
vara orolig för nånting. I åttan så var det prov nästan varenda dag kändes
det som och om det inte var det så var det ett stort arbete som man skulle
lämna in på kort tid så alla som har gått i vet hur jobbig den är och är
den värsta av alla dom nio åren i Grundskolan. Men som allt annat så
klarade man ju igenom detta och och sen så kommer ju nian och den har än så
länge varit både jobbig och slapp på samma gång. Det värsta i nian är dom
internationella proven i svenska, mattematik och engelska för då måste man
ju göra bra ifrån sig och blir man nervös så kan man ju inte göra det. Men
allt som allt så tror jag att jag har klarat allting som jag bör ha klarat
och jag tror att jag klarar hela nian utan för mycket problem förutom dom
internationella proven.
Jag tycker att det ska bli tråkigt att inte få gå kvar här i skolan för jag
har ju så många kompisar här och är så nervös inför gymnasiet att inte få
så många kompisar men det går väl bra som allt annat hoppas jag. Tycker att
jag inte hade kunnat gå i en bättre klass och Glimmerfröjd skolan har varit
jätte bra på alla sätt förutom att tjejerna får lite bättre betyg av
lärarna än vad killarna får fast vissa killar är bättre än vissa tjejer.
kommer att sakna klassen och kompisarna och lärarna otroligt mycket.
En fin berättelse om dina skolår NP. Mycket positivt och ljust. Bra
språk och flyt i texten. Bra!

Inskannad version

MINA SKOLÅR

Jag går nu i nian och jag har precis lämnat in min gymnasieansökan. I höst
är det dags att byta skola igen. Det är svårt att tänka sig att jag redan
har gått nästan nio år i skolan, det är helt otroligt. Det känns som att
det inte alls var länge sedan som jag började grundskolan och nu ska jag
strax gå ut den.

Jag kan fort farande komma ihåg första skoldagen. Jag och min kompis Laura
stod där på tomten i våra fina klänningar och våra stora skolväskor redo
att börja skolan. Jag var bara sex år, skulle snart fylla sju, men ändå
kände jag mig jätte gammal. När vi kom till skolgården träffade vi alla dom
andra nervösa barnen som också stod förväntansfulla och väntade på att få
börja i skolan. Jag kände igen några som hade gått på samma dagis och några
som bodde på samma gård som mig, men det var ganska många nya ansikten
också. Sedan kom fröken ut på skolgården och plingade i klockan då fick
alla barnen och deras föräldrar kliva in i klassrummet. När alla hade satt
sig ner och tystnat började min nya skolfröken Lena att presentera sig
inför klassen. Sedan var det dags för upprop. Det första namnet som hördes
var mitt. Jag blev genast alldeles röd i ansiktet, men jag svarade ändå med
en väldigt tyst och pipig röst. När alla var uppropade fick vi gå hem.

Andra dagen i skolan var också ganska läskig, då fick man inte ha med sig
någon förälder. Första veckan i skolan så lekte vi ganska mycket namnlekar
och andra lekar för att försöka lära känna varandra. Efter varje skoldag
gick jag till fritiset, dit gick nästan alla på lågstadiet. Att äta i
matsalen var en ganska skrämmande upplevelse eftersom vi delade, matsal med
några från högstadiet. Jag kommer ihåg när vi skulle lära oss skriva, det
var jätte roligt att måla bokstäver på tavlan med vatten.

Andra året i skolan var lite annorlunda, då började det folk som var yngre
i samma klass. Det var ganska skönt att inte var yngst längre. I tvåan fick
vi börja lära oss engelska, det var jätte kul och spännande. Vi fick också
börja att vara med i kören tillsammans med mellan- och högstadieelever. En
annan rolig sak man fick göra var att pröva på att spela fyra olika
instrument.

I trean kände man sig mycket äldre eftersom man var äldst av alla på
lågstadiet. Jag slutade att gå på fritis och började att gå till
fritidsgården där det bara var en massa mellan- och högstadieelever. I
tredje klass var man också tillräckligt gammal för att stå i maten
tillsammans med en i nian. De var faktiskt ganska läskigt i början, men
efter ett tag blev det roligare och det var många som ville stå där
frivilligt.

Efter trean skulle man ju börja på mellanstadiet. Min syster föreslog att
jag skulle prova in till en musikklass. Det gjorde jag också och jag kom
in. Så efter trean var det dags att säga adjö till alla kompisarna och byta
skola.

Att börja fyran var också läskigt eftersom det var en helt ny skola. Nu
kände jag inte heller alls så många. Dom första dagarna ägnade vi åt att
leka namnlekar. Vi åkte också iväg på en liten klassresa i några dagar för
att försöka lära känna varandra. Alla hade jätte roligt och dom flesta
skaffade några nya kompisar. Min fröken som jag hade på mellanstadiet hade
stora problem med migrän, men hon försökte orka med att vara i skolan så
gott hon kunde.

Men i femman derimot så fick hon mycket större besvär med migränen. Hon var
nästan aldrig i skolan så vi fick ha olika vikarier hela tiden. Det var
ganska jobbigt för oss, särskilt eftersom en del av dom lärarna vi fick
inte alls var särskit bra. Där för lärde jag mig inte riktigt så mycket i
femte klass.

I sexan blev min fröken mycket bättre och var nästan aldrig hemma från
skolan längre. Nu blev det lite mer att göra i skolan. Vi började också med
prov. Alla vi i klassen kände varandra så bra nu så vi började göra små
grupperingar. Vi hade väldigt många konflikter, så vi fick börja ha
”kompissamtal”. Då satt alla i en ring och först fick alla berätta om någon
hade varit dum mot en under veckan. Sedan fick man säga om man tyckte att
man själv gjort något taskigt. Det var ofta väldigt många som var sura på
varandra fram och tillbaka. En del kände för att prata ut om det inför hela
klassen, medans andra ville lösa det enskilt. Det var ett väldigt bra sätt
för att få klassen att hålla sams. I slutet av terminen åkte vi också på en
klassresa. efter att jag hade gått tre år i musikklass hade jag tröttnatt
väldigt mycket. Att sjunga varenda dag i skolan var bara tråkigt tyckte
jag. Jag bestämde mig för att sluta i musikklass. Jag sökte till
Råbyholmsskolan eftersom jag bodde så nära.
Så när sjuan startade var det dags att byta skola igen och börja i
Råbyholmsskolan. Det var nästan mest mest läskigt av alla andra gånger jag
bytt skola eftersom jag nästan inte kände någon. Alla andra hade redan sina
kompisar från mellan|stadiet, men inte jag. Det var faktiskt väldigt svårt
att hitta nya kompisar. Nu på högstadiet var det alldeles nytt men NO och
SO. dom ämnena hade jag aldrig haft förut. Nu var det också mycket mera
prov

Åttan var nästan lika dan som sjuan, förutom att det här året skulle man
börja få betyg. Det var något som var väldigt spännande. En annan sak som
oxå var annorlunda var att i matten delades vi upp i tre olika grupper
efter svårighetsgrad.

Nian var en ganska så stor skillnad alla lärare förväntar sig mycket mer av
en nu. Det är mycket svårare och mycket mera läxor. Dessutom är det en
massa nervositet inför att välja gymnasielinje som tynger tankarna ännu
mera. Det är ett väldigt stort och svårt beslut att ta. Förutom allt
skolarbete och all beslutsångest inför gymnasiet så har man ju nationella
proven, det gör en helt slut i hjärnan.

**Men nu är det alldeles snart dags att sluta grundskolan och börja
gymnasiet. Då får jag ännu en gång komma till en helt ny skola med en massa
okända personer. Men i livet sker det många förändringar så det är bara att
vänja sig.

**Jag har gått nio långa år i skolan och lärt mig mycket med viktiga saker
som jag kommer att ha stor användning för i framtiden.

Mina skolår!

Ja, nu är snart nio år klara i grundskolan och vi ska än en gång splittras,
träffa nya ansikten och möta nya personligheter. Innan jag tar klivet ut
ifrån Es|skolan, skulle jag vilja backa alla mina nio år, för att minnas
alla roliga, mindre roliga händelser som jag upplevt och mina tankar om det
hela.

Jag har precis fyllt sju år.
I present har jag fått ett nytt pennskrin som man kunde öppna på två
ställen. I ena facket fanns det nyvessade pennor, en linjal med roliga
figurer och ett suddigum i regnbågens alla färger. I det andra facket låg
det på rad långa, fina färgpennor.
I ett av de större paketen låg det en ny skolväska. Väskan hade olika fack
och mitt nya pennskrin fick plats i ett av dem.
Det var en lyckad födelsedag och jag var nu väl förberedd för skolstarten
som var om en vecka.
Eleven markerar ibland ny rad med indrag och ibland inte, ej konsekvent
Den morgonen gick jag upp tidigt. Mamma tog fram min sjömansklänning och
knäppte klockan runt min handled. Väskan stod färdigpackad och jag var
väldigt nervös.
Vi var många sjuåringar i byn som skulle börja ettan. Vi hade känt varandra
sedan långt tillbaka. Det var skönt att veta att de var med.
När jag, kompisarna och våra föräldrar stegade in i klassrummet, där vi nu
skulle till|bringa vårt första skolår, var vi fnittriga och
förväntansfulla. Vår fröken hade stavat fel och skrivit välkomna med två m
på tavlan. (Ett minne som fortfarande finns i huvudet när jag skriver det
ordet).
Fröken presenterade sig och vi fick pennor, suddi och en ask att lägga allt
i.

Jag var en duktig och ambitiös tjej som inte förde så mycket oväsen.
Tvärtom.
Vi hade en bra stämning i vår klass och vår lärare som var ganska ung,
trivdes vi bra ihop med.
Det första skolåret var vi mycket på utflykter. Vi tillbringade inte så
mycket tid i skolbänken. Vilket jag tyckte var bra, för nog hade man spring
i benen, när vi skulle lära oss nya saker och solen sken utanför fönstret.
När mitt första skolår var till enda, fick vi reda på att vår lärare skulle
byta skola.
Istället skulle tvåornas nuvarande lärare ta över vår klass.

Det andra skolåret började lika bra som det första. Nu kände vi till skolan
och vi visste vem en nya lärarinnan var.
I tvåan var man inte yngst på skolan. Det kändes bra, nu var det upp till
oss äldre att visa hur man gjorde på denna skolan.
Ett speciellt minne, som jag fortfarande kommer ihåg ifrån detta året, var
våra läsgrupper. Jag hamnade i den snabbaste läsgruppen. Då var jag stolt!
Varje fredag delade vi ut brev som låg i en liten skokartong i
klass|rummet. I ett av mina brev hade två av klassens sötaste pojkar
skrivit att de tyckte jag läste bra. Jag tror jag har kvar det än idag! Vi
hade mycket pyssel i tvåan. Vi fick använda pysselgrejor som inte ettorna
fick använda. På skolgården hade vi stora kastanje|träd. Av de kastanjer
som trillade ner gjorde vi b. l a små djur men tand|petare som ben.
Några större minnen har jag inte från årskurs två.
När det tredje året närmade sig, fick vår sammansvetsade klass reda på, att
vi skulle splittras. Läraren la ett overheadpapper på overheaden. På duken
framför tavlan kunde vi se hur de nya klasserna skulle se ut, vi skulle gå
tillsammans med fyror och femmor.
Jag hamnade i 3-5 c tillsammans med tre av mina bästa kompisar som jag går
med än idag.
I den nya klassen trivdes vi inte alls så bra. Vi fick ytterligare en ny
lärare, som inte var så rar som de vi haft innan. Mer än halva klassen var
invandrare. Eftersom de läste svenska ganska ofta i skolan fanns det ingen
lärare som kunde ha oss andra, så fick följa med dem och lärde oss därför
inte så mycket som andra treor på andra skolor gjorde.
Två speciella minnen ifrån trean har jag. Det första var våra tabelltest,
jag var alltid snabbast i klassen och fick ibland hjälpa de som hade det
lite svårare. Det andra var på en gympalektion, där jag hade valt dans. Vi
dansade nere i en källare.
I källare fanns det små fönstergluggar som man lätt kunde öppna. När vår
lärare lämnade oss en stund, öppnade vi fönstrerna och sprang ut och in och
skrek. Efter det fick vi skriva en lapp hem och berätta vad vi hade gjort.
Jag minns än idag hur rädd jag var när jag skulle ge pappa lappen. Det
kommer jag aldrig göra om!
Efter den första terminen fick vi än en gång byta lärare. Henne trivdes vi
väldigt bra med. Vi lärde oss mycket och på ett bra och kul sätt. Precis
som det skulle vara när man var nio år.
När vi sedan skulle ta klivet upp i fyran, fick vår lärare inte vara kvar.
Läraren, som vi har nu skulle få, var inte så bra, så jag och mina tre
kompisar bytte skola. Från Viserskolan bar det nu av till Rummarslöv.
Min pappa jobbade där, så vi åkte dit med honom varje morgon.
Fyran började jättebra! Vi fick många nya vänner och undervisningen var
väldigt bra och målmedveten.
Det roligaste minnet härifrån var lägerskolan i Strömsberga.
Vi hade disco och vi nya tjejer mimade till idolerna Spice girls.
Lägerskolerna var så bra planerade, så det var fullt upp hela tiden.
Rummarslövs skola hade gett mig så många bra intryck, så när det var dags
att börja femman, kändes det jätte bra.
I femman blev kraven lite högre på oss, eftersom nu var det vi som var
äldst och de mindre såg upp på oss.
Alla i klassen var kompisar med alla och det var aldrig några problem som
var tvugna att redas ut. De två åren på Rummarslöv gick väldigt fort och
rätt som det var, var det dags att välja kompisar och om man ville börja i
Idrottsklassen på Näs-skolan. Jag valde idrottsklassen och hamnade i en bra
klass. De flesta av oss hade ju samma intresse.
Jag sa adjö till lärarna på Rummarslöv, det var ganska jobbigt. Jag var ju
inte så van att ha haft samma lärare i två år i rad.
När dagen, då vi skulle börja högstadiet kom, var man väldigt spänd.
Högstadiet lät så stort och niorna var ju lika stora som hus.
Vi kröp längs väggarna bort till vårt klassrum som låg nästan längst bort.
Hela tiden ville jag härifrån. Alla var så stora och halva klassen var helt
okänd för mig. Jag hade tårar i ögonen flera gånger under de första två
veckorna, jag ville tillbaka till Rummarslöv. När mina kompisar frågade om
jag var ledsen, torkade jag mina ögon med tröjan och sa, att jag trodde att
jag var allergiskt mot något.
Det slutade med att jag fick gå till en dokter, där jag fick medicin mot
magsår.
Tack vare mina två snälla klassföre|ståndare och Kompisar, så gick allt
mycket bättre. Nu trivs jag hur bra som helst här.
Det första året fick man väldigt många nya intryck och tankar som tog lång
tid att smälta. Allt var nytt. Dagarna var längre, schemat var annurlunda,
kompisar och lärare var nya och vi var yngst igen.

I årskurs sju gick allt mycket lättare. Man fick kontakt med lite mer nya
personer.
Det var skönt att inte vara yngst, nu fanns det nya elever som var lika
rädda och spända som jag varit i sexan.
Man hade vant sig vid schemat och nu började man t.o.m gilla de långa
lektionerna som var något nytt.
Idrottsdjupen blev också bättre. Man kunde ta i mer och visa vad man kunde,
för nu kände jag ju de andra och behövde inte vara blyg.
Nu kommer vi till det år som jag tyckte var jobbigast, årskurs åtta. Nu var
det betyg för första gången. Det var ganska mycket läxor och vi hade mycket
som skulle hinnas med.
Nu var vi en ganska samman|svetsad klass och vi hade väldigt kul
tillsammans. Man hade lärt känna många nya som man kunde prata med.
Lärarna var väldigt bra. Vi fick vara med mer och mer och bestämma hur våra
arbeten skulle läggas upp, vilket passade mig, för jag tyckte det var kul
att kunna visa läraren vad jag kunde åstadkomma.
Det visade sig att betyg inte var så farligt som de flesta trodde. Jag
visste att jag hade gjort mitt bästa och mer kunde jag inte göra.

Förra året började jag nedräkningen mot gymnasiet. Nu sitter jag här med
snart bara en halv termin kvar. Nian har hitintills varit bra.
Vi har ändrat lite på schemat detta året, så det är inte så stressigt. Alla
har vi nu valt till gymnasiet. Det känns lite overkligt på något sätt att
nu splittras efter fyra år tillsammans. Klassen har blivit något
”snackigare” än innan så det kanske bara är bra att vi får träffa andra
människor nu. vi är nog lite trötta på varandra.
Jag tycker att det både skall bli tråkigt och roligt att börja gymnasiet.
Det blir ju tråkigt att inte få gå med de kompisar man lärt känna under
tiden här. Jag kommer nog sakna vissa lärare, allt kul som vi gjort
tillsammans.
Fast kul kommer jag nog att få nästa år med, nya kompisar och nya lärare
att lära känna. Ta ännu mer ansvar för mina egna studier. Sedan blir jag
yngst på skolan igen!

MVG

Att byta skola/byta klass
Hej jag heter Malin Eleven har valt ett fiktivt namn, som jag har bytt
ut , nu ska jag berätta hur det var att byta skola för första gången. Det
var för två år sedan när jag var 13 år.

– Mamma, skrek jag men hon svarade inte. Det var alldeles tyst i huset, man
kunde bara höra vinden blåsa i hörnen.
Jag gick ner för trappan, man kunde höra varje steg jag tog. Huset var
gammalt jag har bott här sen jag var 4 år. Jag gick ut för att se om mamma
var ute, hon tyckte mycket om att fixa i trädgården. Jag gick runt hörnet
för att se om hon var i trädgårdslandet. Men hon var inte där. Jag kollade
hela trädgården, men hittade henne inte.
Var kan hon vara, tänkte jag.
Jag gick in igen för att se om hon kanske skrivit en lap för att åka och
handla.
Jag gick in igen.
I köket låg där en lap på köksbordet. Det var från mamma.
”Hej älskling. Jag är bara ute och handlar men kommer snart hem igen, vi
syns efter du har varit i skolan. Pussar och kramar mamma”.
Jag gick upp på mitt rum och hämtade kläder, sen gick jag ner och gjorde
frukost. Det blev en macka med skinka på.
Efter frukosten satte jag undan sakerna. Jag gick upp i badrumet för att
borsta tänderna.
Jag kollade på klockan hon var tjugo i åtta.
Det ringde på dörren, jag gick ner för att öppna. Det var Hanna, min bästa
kompis, jag har kännt henne lika länge som jag har bott här.
Hon var väldigt söt hon har blont långt hår och fina havsblåa ögon. Hon
hade sina ljusa jeans och en vit t-shirt.
– Hej, sa jag. Kom in, jag är snart färdig.
Vi brukar ha följe till skolan varje morgon.

På skolan var allting sig likt alltid. Vi gick och hämtade våra böcker. Vi
hade fått en ny lärare, han var svenska|lärare.
Han var väldigt lång, mörkt hår.
Idag skulle vi ha prov.
Det blev tyst när han kom in.
– God morgon, sa han. Idag ska vi ha prov. Ni har en timme på er att bli
färdiga.
Det var fortfarande tyst i klassrummet. Efter provet hade vi musik.

– Mamma, jag är hemma.
– Jag är i köket, skrek hon. Hur var det i skolan idag?
– Bara bra, allt var som vanligt. Min mamma hon var lång och smal. Väldigt
söt för sin ålder. Hon hade långt brunt hår och fina blåa ögon. Min mamma
och pappa var skilda, pappa han bode i USA. Jag har aldrig träffat honom
han flyttade innan jag föddes.
– Vad bra, sa hon lågt. Jag har en sak att berätta.
Hon lät inte glad när hon sa det.
– Jaha vaddå för något, sa jag nervöst.
– Jo, jag var och sökte efter ett jobb idag och .
Hon stannade upp en stund.
– Vad är det mamma?
– Jag fick ett jobb.
– Men det är ju underbart, sa jag med en lättnad.
– Men. Jobbet jag har fått är inte här.
– Vad menar du?
– Jo vi blir tvungna att flytta, till Göteborg
Jag var helt förstummad för det är hur långt som helst. Mina kompisa då?
– Ja, jag är ledsen men jag har inte råd att bo kvar här. Huset är alldeles
för stort för oss, det är inte billigt att bo i ett stort hus.
– Men när ska vi flytta?, frågade jag lågt.
– Nästa månad.
Jag gick upp på mitt rum, jag behövde fundera på vad detta innebär. Då är
jag tvungen att byta skola och alla mina kompisar. Jag blev bara mer ledsen
när jag tänkte på det. Jag satt på mitt rum tills vi skulle äta.
– Maten är klar.
Jag gick ner sakta. Mamma hade redan börjat lägga upp mat på tallriken. Vi
bara satt där, vi sa ingenting på hela kvällen. Mamma plockade undan maten.
Jag satte mig framför tv:n. När mamma var färdig kom hon ut och satte sig
också ner för att se på tv. Sen helt plötsligt frågade hon.
– Hur känner du nu inför allt detta?
– Inte så kul, svarade jag snabbt.
– Jag vet att du inte vill flytta men detta jobbet är något jag har velat
ha hela mitt liv. Och jag har ändå inte råd att bo kvar här.
– Nej jag vet, men det är det att alla mina kompisar bor här och tanken på
att byta skola.
– Ja, jag förstår men vi måste stötta varandra nu.

Nästa dag på skolan var sig inte likt.
– Vad är det med dig idag, du har varit så frånvarande hela dagen, sa
Hanna.
– Nej, jag har en sak att berätta, sa jag lågt.
– Vad är det du vet att du kan berätta allt för mig.
Hanna var alltid sån som lyssnade och hon hon var alltid där för mig.
– Jo, det är så att jag ska flytta. Min mamma har inte råd att bo kvar, och
hon har fått ett jobb i Göteborg.
Det tog en stund innan Hanna sa något hon var alldeles förstummad.
– Men. men det är ju långt här i från till Göteborg. Men hur blir det med
oss? Hon lät ledsen.
– Ja, jag vet jag vill egentligen inte flytta. Men vi är tvungna. Vi får
brevväxla med varandra och ringa.
– Mmm. men jag vill ju träffa dig med.
– Ja, vi får väl försöka va med varandra på loven och så.
Efter det sa vi nästan ingenting på hela dagen.

Två veckor senare. Det var halvtomt i huset alla möbler som vi inte skulle
ha var övertäckta med vita lakan. Nästan alla mina saker var nerpackade.
Jag hade hur många väskor som helst med kläder, böcker o.s.v. Vi hade fått
en lägenhet nästan mitt i centrum. Jag var nervös inför min nya skola. Och
mamma var väldigt nervös för allting. Vi skulle ta flyget upp till Göteborg
och någon var tvungen att köra upp våra möbler. Hanna var ledsen över att
jag ska flytta, men det var vi alla. Jag och Hanna snackade inte så mycket
om det. Vi blev bara så ledsna då. Vi pratade mer om sånt vi brukade prata
om. Vi gick på bio, vi gjorde mycket saker ihop.

Idag ska vi åka, Hanna kom för att säga ett sista hejdå. Hon grät, och det
gjorde jag med. Jag ville inte flytta men vi lovade varandra att ringa
varje dag och skicka brev och sånt.
– Är du klar, frågade mamma.
– Ja, sa jag.
Hon låste huset och la nyckeln till dom som skulle ta över huset.
Vi tittade på huset en sista gång, mina ögon var helt fyllda med tårar.
Vi satte oss i taxin.

Nu var vi i Göteborg, vi stod framför vår lägenhet, vi gick upp. När vi kom
in så var det alldeles mörkt. Vi drog upp gardinerna. Solen lös in i
lägenheten. Väggarna var vita, hela lägenheten var ljus. Det var högt i tak
och stora ytliga rum.
Efter en vecka så började jag i den nya skolan. Jag var så nervös. Mamma
körde mig till skolan. Jag steg ur bilen. Skolan var stor.
– Hejdå, sa jag med en darrig röst.
– Hejdå gumman, är du säker att du klarar dig nu?
– Ja, vi syns efter skolan.
– Ja, det gör vi.
Jag gick långsamma steg upp för trapporna. När jag kom in så var det skåp
längs väggarna, långa korridorer med hundratals elever.
Klockan ringde in och jag gick till rektorn. Hon visade mig var allt fanns
och var mitt skåp var. Sen gick hon. Jag knackade på dörren.
– Kom in, sa en kvinnlig röst.
Jag öppnade dörren och där satt nästan trettio elever och tittade på mig.
Jag var helt svettig om händerna och jag var helt darrig.
– Välkommen Malin, sa hon vänligt. Jag heter Maria och är klassföreståndare
för denna klassen.
– Hej, sa jag med en darrig röst.
Det var helt tyst i klassrummet. Alla hade ögonen på mig. Det var en och
annan som viskade till varandra.
– Du kan sätta dig där längst bak där det är ledigt, sa hon trevligt.
Jag gick sakta genom klassrummet och alla bara stirrade på mig. Jag fick
sitta bredvid en tjej. Hon hade brunt kort hår och bruna ögon.
– Hej, sa hon.
– Hej.
– Jag heter Klara
– Jag heter Malin som du redan vet.
– Ja, jag kan visa dig runt sen på skolan på rasten.
– Okej, sa jag glatt.
På rasten så visade hon runt. Hon var mycket trevlig och vi blev bra
kompisar.

När jag kom hem så frågade mamma hur jag hade haft det och sånt.
– Jaha så du har redan hittat en kompis, sa hon glatt.
– Ja, och hon är jätte trevlig.
– Det var ju bra.

På kvällen ringde det i telefonen det var Hanna. Vi satt och snackade i en
timme hur jag hade haft det i skolan. Och hur hon hade haft det och sånt.

Jag och Klara är jättebra kompisar och Hanna hon kom och hälsade på ibland,
och jag hälsade på henne ibland. Jag trivs jättebra i skolan och mamma
trivs bra med hennes jobb. Vi hade jätteroligt tillsammans.
Det var allt jag ville berätta när jag flyttade till Göteborg.
Tack så mycket för att ni ville läsa.
Hejdå.

VG-

Mina skolår!

Min första lärare var bäst, BrittMarie hette hon. Hon pyntade klassrummet
med nallar och leksaker. Jag kommer ihåg första dagen i ettan, som om den
var i går. Jag klev in i klassrummet. Jag såg mej omkring och tänkte. ”Här
vill jag vara, här kommer jag att trivas. Jag vill aldrig här ifrån”. Men
sen kom den dagen och man blev stor skulle upp till trean. Skulle byta
byggnad och lärare. Läran hette Ann-Louise. Hon var också bra. Men ingen
som Britt-Marie. Ann-Louise var bra på piano och var rolig, skrattade och
hade kul med oss!
Men så en dag när jag gick i femte klass, kom jag till skolan och Ann-
Louise var inte där.
Det kom in en annan lärare som stod tyst i många minuter sedan sa hon:
– Nu är jag här, jag ska vara eran vikarie! Ann-Louise ligger på sjukhus.
Alla blev förskräckta.
Det gick 2 veckor och hon hade fortfarande inte kommit tillbaka. Efter 4
veckor så hade Ann-Louise gått bort. I cancer, Bröstcancer. Skulle aldrig
få se henne mer. Jag kommer ihåg henne så bra. Känns som det var igår! Men
tiden gick vidare och nu på högstadiet är allting bra och fridfullt.
Från sjunde klass när vi splittrades och blev en ny klass så är de bra.
Berätta minnen och intryck Har många bra kompisar och så. Men de händer
nån gång ibland att jag tänker på henne.
För jag hade henne i 2 år. Och nu är hon helt borta!

Mina Skolår

Förutom kundskap har skolan gett mig två viktiga saker Socialkompe|tens och
att jag inte är dum utan bara har ett vanligt fel som kallas dyselexi.
Under mina tidiga år i grundskolan var jag väldigt blyg, protesterade
aldrig var i allmänhet nästan folkskygg. Det förde med sig att man inte
fick några kompisar och var alltid ensam. Men skolan tvingade fram mig att
börja prata med folk, umgås och säga nej till saker jag inte ville göra.
På vilket sätt? Berätta om något minne
Det har hjälpt mig mycket för dom som känner mig vet att jag är en väldigt
socialperson som pratar dygnet runt.
Vem kunde tro att den lilla blyga flickan som blev livrädd bara vid tilltal
nu har vuxit upp till någon som älskar att ha muntliga föredrag och vara
allmänt social.
Det kommer jag nog ha stor nytta av i framtiden vid jobbintervjuer m.m.
Men det är inte det största skolan hjälpt mig med. Det största är att jag
inte är dum utan bara har dyselexi.
Men det var inte förren i slutet av 6an dom insåg det. Vilka är ”dom”?
Före det lät det bara:
– Hon slarvar bara.
Men jag själv som visste att jag gjorde det bästa jag kunde intalade mig
själv att jag bara var dum.
Dum, dum, dum dom orden gick runt i min skalle. Här blev det livfullt
Hur dum var man inte när man läste som en snigel och gick i 5an? Men det
dom inte visste var att orden bara hoppade för mig och det inverkade även
på andra ämnen, tex Matten. Jag kunde läsa alla matteproblem som hade
siffror men så fort det blev ett lästal så gissade jag bara.
Men jag skyller inte på skolan för att dom inte märkte nått. Jag gömmde det
väl. I lågstadiet så låtsades jag bara läsa, vände bara bladen. Men när jag
kom upp i mellan stadiet slutade det att funka för då kom det hemska att
skriva recension och som alla vet är det en fördel att ha läst boken för
att kunna skriva vad den handlar om, så jag började prata istället.
Eftersom destå mer man pratade destå mindre kunnde man läsa. Det var inte
förren i slutet av 6an när vi fick byta lärare p.g.a mamma ledighet dom kom
på det, jag hade Dyselexi. Jag fick gå och få extra hjälp vissa lektioner
och fick lära mig att jag inte var dum. Nu idag sitter jag och tänker på
hur mitt liv hade varit idag om dom inte hade upptäckt det. Min chansnig är
att jag hade skolkat från alla lektioner eftersom jag skulle vara för dum
för att kunna gå på lektionerna.
För att samanfatta det enkelt har skolan nog räddat min framtid och jag har
lärt mig att man alltid ska berätta sina problem folk kan faktiskt hjälpa
till.

Att byta skola.

Allting kom som en chock. Plötsligt skulle vi flytta till stora Örebro.
Allt var jättehemskt men ändå lite spännande. Jag bodde i Hovsby och gick
på Nubbeskolan i årskurs 7. Det var en synnerligen bråkig skola. Men jag
trivdes jättebra ändå. Men nu skulle jag behöva flytta från min gamla skola
och alla underbara kompisar där. Bara för att mamma har fåt nåt förbannat
jobb på ABB i Örebro. Men det fans inget jag kunde göra åt saken.

Vi flyttade till Johannesberg i Örebro och jag började på
Johannesbergsskolan efter påsklovet. Jag mins första dagen som igår. Det
var en väldigt lugn och fin skola gemfört med i Hovsby. Jag fick gå med en
lärare till klass rummet där vi skulle samlas. Jag kommer ihåg hur nervös
jag var och det blev inte bättre av att det var ca: 40 ögon som glodde som
besatta på mig när jag klev in i klassrummet. Jag gick längst bak i salen
och satte mig. Allt kändes jättehemskt. Men rätt var de var blev det rast
och alla började prata och ställa en massa frågor om var jag kom ifrån och
varför jag flyttat till Örebro m.m. Och jag kände mig som en i klassen
redan då.

Under visningen var mycket bättre på Johannesbergsskolan. På Nubbeskolan
fick jag en bråkstämpel så att alla lärare viste att de bara va att skicka
ut mig om det blev bråkigt i klassen så blev det lugnt sen. Så är det inte
på Johannesberg här kan man prata med lärarna och dom förstår mig, och tro
det eller ej jag förstår dom med.

Jag hade nog fått bättre betyg om jag hade gått kvar på Nubbeskolan om jag
hade gått på alla lektioner men å andra sidan har jag nog lärt mig mer på
Johannesberg.

Men det fanns ett ämne som var roligare på Nubbeskolan och det var idrotten
för jag hade min favorit lärare där.

Nu i efter hand när jag tänker på mitt skolbyte var det nog bra för min
utveckling och mina studier.

Mina Skolår av Robert S 9d

Lågstadiet

Klockan var 9.00 en solig onsdag, jag och min familj var på väg till skolan
för att möta mina nya lärare. Jag minns så väl denna dag och hur stolt jag
var över att börja skolan.
Jag gick själv först in i klassrummet och såg mina nya klasskamrater. Jag
kände redan några sedan dagis. Där var Tim och Staffan ifrån ”biet” på
dagiset, vi hade alltid varit vänner, ända sedan vi var 1 år gamla. Staffan
var ganska mörk och han hade svart hår, han var den enda Syrianen jag kände
till. Tim var finsk, han var vit och hade brunt hår. Vi tre gjorde det
mesta tillsammans, vi gick på samma fritids, vi hade samma väg till skolan
och vi kom att spela i samma fotbollslag.

I början hände inte så mycket, vi lekte i ”borgen” som var en träborg med
torn och gångar som vi jagade varandra och slogs i.

I slutet av lågstadiet fick vi upp ögonen för sporten, speciellt fotbollen.
Vi började spela i samma lag och det visade sig snart att vi alla var
mycket begåvade inom sporten. Detta gjorde att vi började spela på
rasterna, det kom mer och mer elever som ville vara med och tillslut kunde
vi spela matcher och ibland till och med små turneringar.

Mellanstadiet

4:an började, jag brydde mig inte så mycket men de andra var mycket
uppspelta över att nu få tillgång till den stora matsalen. Detta var inget
intressant för mig och mina vänner, vi hade ju smygit in där flera gånger
tidigare.

År 4 och 5 gick utan att något speciellt hände, jag spelade fotboll och
fick ett nintendo som jag har kvar även idag.

Det var i sexan det började hända saker, jag bytte skola men hamnade i
samma klass som förut, eftersom alla bytte till samma skola nämligen
Linnéskolan. När jag först såg Linnéskolan ville jag tillbaka till
bergaskolan, för i berga|skolan fanns det träd att klättra i, gungor att
gunga i och klätterställningar, men inte i linnéskolan.
Tiden gick och jag med den och snart skulle sexan vara över.

Högstadiet

Så började sjuan. Nu blev det allvar, ingen lek mer, inga förseningar och
inget skoj på lektionerna. Detta gjorde att jag tröttnade snabbt och ibland
skolkade jag på grund av att det var så tråkigt. Jag vart bitter och lät
det gå ut över mina vänner och bekanta. Jag blev ovän med många, men Tim
och Staffan var alltid där, dom hjälpte mig att se något positivt i det
hela och efter det så blev allt bättre.

Men ett år senare så hade mina föräldrar tröttnat på all skadegörelse och
på alla bråk så dom skickade mig hit, till gösbäck. Jag ville aldrig flytta
men nu vet jag att det var för mitt eget bästa. Nu har jag höga betyg & nya
kompisar utan att ha förlorat kontakten med de gamla.

Jag har många goda minnen ifrån min skoltid t.ex. min första skrivna mening
”jag heter Robert”, alla de snöbollskrig jag utkämpade och så alla kompisar
så klart.
Jag antar att jag skall skatta mig lycklig att ha fått en sådan bra
uppväxt. Nu när jag går sista terminen i skolan så har jag mången goda
stunder och minnen att se tillbaka på och jag är nöjd, nöjd över vad jag
har fått uppleva och över vad jag har kommit att bli och jag hoppas att
denna sista termin skall bli minst lika bra som resten av mina skolår.

MINA Skolår!

Jag började i skolan 1994 och det kändes bra det kommer jag ihåg för att
det skulle bli kul med skolan tänkte jag. Dem första åren i skolan var lite
halv sega för nu när man tänker tillbaka så var det extremt trögt för man
gjorde bara samma saker, man skulle lära sig alfabetet i ettan och tvåan
sen så alla månader och sånt liknande.
När man väl höll på med allt så var det kul, man fick nya kompisar och det
var spännande. Jag kände aldrig att det var tråkigt i skolan för på nått
konstigt sätt var det kul.
Jag kommer fort farande ihåg känslan när man gick ut på rast och spelade
bandy eller fotboll.
När vi gick i trean så var vi en väldigt samlade i klassen för alla kände
alla men när man va liten så tänkte man inte på sånt. I tvåan så började
det en ny kille, Ahmed heter han

Ahmed var en schysst kille han var väll som alla skulle ha varit om dem
började i våran klass i tvåan.
Han var snäll mot alla, det var bättre än att bråkade. När jag gick i trean
så började det fem stycken nya i vår klass.
Två utav dem är mina ”bästa kompisar” nu.
Det hände inte så mycket när dem började förutom att det var mer elever i
klassen. Sen började man i fyran då blev det lite svårare för då började
man tycka det blev tråkigt så då var alla dagar jätte långa och man
längtade hem.
Tiden gick sakta men säkert. Det blev svårare med tiden liksom.
Det var tråkigast i slutet på varje hösttermin för då kom hög stadiet och
mulade sönder en med snö varje rast. Men det är smällar man får ta helt
enkelt

När vi gick i sexan så hade vi vår andra klassresa. Vår första behöver man
inte nämna igentligen för den var till fiskeboda och det var den tråkigaste
klass resan jag hade vart på.
Tillbaka till vår andra klassresa.
Vi skulle åka till Salt ön. Vi skulle planera allt iklassen, man skulle bo
i stugor, fyra i varje stuga.
Jag skulle bo med leif, Jonas och Ola.
Man fick femhundra kronor att handla mat för, vår grupp handlade mat för
trehundra kronor unge fär sen köpte vi läsk och godis för tvåhundra medans
alla andra köpte mat för femhundra. Sen åkte vi och det var en tråkig
bilväg till bryggan där vi skulle ta båten. Vi åkte en båt till Salt ön det
var en liten båt, en liten trä båt.
Alla hade sett fram emot den här klassresan.

När alla var framme så fick vi välja vår stuga.
Det var ganska fula stugor. Direkt när vi kom in i våra stugor började vi
packa upp vi rensade våra väskor snabbt så vi kunde ta det lugnt resten av
dagen. På kvällen så skulle vi laga middag, vi skulle laga makaroner och
köttbullar. Det gick inte så bra för vi hade ut ett kilo makaroner på
golvet men som tur var så hamnade några i kastrullen. Dagen efter så
började vi med att äta frukost. Sen så gick vi ut och spelade fotboll och
allt va frid och fröjd.
Vår grupp hade planerat en liten fest på kvällen men det var några i
klassen som förstörde det, men jag nämner inga namn. Som middag så skulle
vi äta pannkakor.
Vi hade köpt en pannkaks mix så man bara behövde tillsätta vatten Det
skulle bli hundra stycken.
Det började dåligt för vi fick slänga typ tio stycken. Sen blev alla så
tjocka och så, så vi fick till slut tre var. Den natten som kom sov vi
inte mycket. Dagen efter så skulle vi åka hem det skulle bli kul. Sen så
gick dagarna och innan man visste ordet av det så skulle man börja hög
stadiet.
Vi började i sju:a. Vi i klassen fick på ökt av tre nya tjejer dem va
riktigt trevliga. Tiden gick faktiskt snabbt och nu sitter man här i ett
klassrum, det är sista terminen och man gör nationella provet i svenska det
tänkte man inte riktigt på när man va en liten kille och gick i ettan. Det
var allt jag hade och berätta.

Mina skolår
Att börja i skolan är nog en av de läskigaste och roligaste sakerna jag har
gjort. Jag började i klass 1c i Enebybergskolan år 1994. Vi var 5 flickor
och 15 pojkar i klassen.
På det allra första uppropet med den nya klassen pirrade det i magen
hela tiden. Även fast jag kännde många av mina klasskamrater från förskolan
och dagis så känndes allt väldigt nytt. När den värsta nervositeten lagt
sig gick uppropet bra. Fröken gav oss en läxa redan första dagen. Vi skulle
ha med oss en fin sten nästa dag. Den skulle vara vår maskot som vi kunde
ha i klass|rummet.
Jag kommer ihåg att väggarna i klassrummet var fulla med bilder på
bokstäver och en sak som började på varje bokstav. Du har säkert sett dem,
de finns i nästan alla låg- och mellanstadie|klassrum. Jag hade emellertid
aldrig sett sådana och jag tyckte att de var jättefina.
Min lågstadiefröken hette Siri Valander och var den snällaste fröken
jag haft under min skolgång. Hon var tyvärr lite för snäll, så vi lärde oss
inte att skriva och stava så bra. Det var något hon inte tyckte var så
viktigt. Vi lärde oss däremot mycket annat som jag tror att jag har haft
större nytta av. Hon tog ofta med oss ut i skogen och jag lärde mig
otroligt mycket om djuren och naturen. Jag kommer ihåg en gång i tredje-
klass när vi var ute hela dagen och lagade nässelsoppa på stormkök.
Av Siri lärde jag mig också att prata inför andra människor utan att
tycka att det var pinsamt. Det var mycket genom att vi klädde ut oss och
spelade teater.
När jag ser tillbaka på min tid i lågstadiet, kommer jag ihåg den som
en enda stor lek.
I mellanstadiet förändrades allt. Vi fick en ny fröken och ett nytt
klassrum, men det var samma klass. Det var nu i fjärde klass som det hårda
arbetet började. Okej, det var säkert inte så hårt men det känndes så
eftersom att jag inte var van. Klassen var tvungen att läsa in allt vi hade
missat under de första tre åren.
Jag har haft mycket kul i den här klassen. Visst jag kommer inte överens
med alla elever och lärare men det är sådant man får ta. Ingen tycker ju om
alla eller hur?
Det jag tror att jag kommer att komma ihåg bäst är alla idrottsdagar
och idrottsturneringar. Det beror nog på att klassen är så
tävlingsinriktad. När det är någon form av sport på gång är stämningen på
topp och alla satsar allt för att klassen ska vinna. Om jag tänker efter så
gäller det nog inte bara spot utan alla tävlingar. Vi vill vara bäst på
allt, och det tycker jag att vi kan säga att vi är också. Vi har bra
resulat på prov och andra skolarbeten och vi vinner ofta i sportevenemang.
Det beror antagligen på att alla peppar varandra till att göra ett bra
jobb.
Jag själv tycker att jag har jobbat på bra under högstadiet. Jag
trodde aldrig att jag skulle kunna uppnå de resultat och betyg jag har nu.

Att börja på gymnasie ska bli kul tycker jag. Man träffar nya
människor och man arbetar på ett annat sätt. Det är bara synd man måste
skiljas från sina klasskamrater. Det kommer att kännas konstigt att inte gå
i samma klass som Julian och Lars som jag har gått med sedan förskolan.
Det ska bli spännande och se vad man kommer ihåg bäst av högstadiet
om några år. Jag har en känsla av att det kommer bli de lektionerna i
Magdas klassrum. Det är då klassen har som roligast.
Min mellanstadiefröken hette Pernilla Claesson. Hon jobbar nu här på
Enebyskolan, så du kanske vet vem det är.
Pernilla var mycket för tidningar och nästan allt vi gjorde hade med
tidningar att göra. Varje morgon började vi med att läsa dagens viktigase
nyheterna högt. sedan diskuterade vi dem. Det tyckte jag var jättekul. När
jag satt hemma på kvällen och såg nyheter på TV kunde jag längta till nästa
dag när vi skulle prata om dem.
Vår klass jobbade på beting, alltså i början av veckan fick vi veta
vad soom skulle vara klart när veckan var slut. Det har jag haft stor nytta
av här på högstadiet.
Något jag kommer ihåg ifrån mellanstadiet är när jag och några
klasskamrater satt i biblioteket och jobbade. Det var sent på dagen så det
var mörkt ute. Det började regna och efter en stund var det världens oväder
med blixtar och dunder. I taket i biblioteket fanns det fönster så man såg
när regnet föll ner över oss, och hur det blixtrade till på himlen. Det var
otroligt mysigt att sitta där och vi ville inte gå hem.
När vi gick i femman åkte vi på lägerskola till Alvesta. Det var
roligt och spännande för det var första gången jag sov borta en längre tid
utan mamma och pappa.
Det var så bra stämning i den klassen och alla var snälla mot
varandra. Jag kommer inte ihåg att det var någon som var utstött. Det var
nog därför ingen hade hemlängtan på den där lägerskolan.
När jag började i sexan hade jag mag-pirr igen. Det var ny skola, ny
klass och nya lärare.
Allting var nytt. Jag hade visserligen med mig Julian H, Lars och Anja
ifrån min gammla klass. Resten av människorna var dock totala främlingar.
Som tur är har jag aldrig haft svårt för att prata med människor så
det gick fort att lära känna de flesta.
Det är svårt att se tillbaka på högstadietiden eftersom jag
fortfarande går här men jag ska försöka.
det verkar som att uppsatsen ordning har kastats om vid kopieringen, då
uppsatsen avslutas med att eleven ”ska försöka” se tillbaka på högstadiet –
vilket eleven berättar om tidigare i uppsatsen