Mina skolår

Det känns både spännande och hemskt när jag tänker på framtiden. Men det
värmer när jag ser tillbaka på första klass. Första dagen, den spända och
tryckta stämningen i klassrummet. Alla satt och sneglade på varandra, som
om man var värsta fiender allihop. Jag satt med blicken stirrandes på
lärarinnan, som både såg snäll och sträng ut på samma gång. Birgit
Andersson presenterade hon sig som, och skrev namnet med en snirklig
handstil på svarta tavlan. Hennes handstil var speciell, hon lyfte nästan
aldrig pennan när hon skrev.
Matilda var den jag lekte med på rasterna. Jag minns såväl dungen, där
pojkarna slogs med pinnar och vi tjejer stod fnissande och såg på.
Kanske är det en löjlig sak nu, men då kände jag mig värdelös. Tre flickor,
vi kan kalla dem Carola, Madeleine och Lisa, var mina bästa vänner på
fritids, som jag gick på efter skolan, Matilda gick inte på fritids, därför
kunde jag inte vara med henne då.
Carola och Madeleine gick i b, medan jag, Matilda och Lisa gick i a. Carola
tyckte Matilda satte upp käppar i hjulet för mig Carola, Madeleine och
Lisa. Matilda var bara i vägen enligt dem.
Men jag ville ju egentligen bara vara med Matilda, och Matilda med mig. Vi
har känt varandra hela livet, våra föräldrar är goda vänner och Matilda har
aldrig varit dum mot mig.
Jag och Carola delade tydligen inte samma uppfattning om Matilda. Matilda
skulle bort, så var det bara.
Det började med lite enkel mobbning, viskningar och de där blickarna.
Så en dag, på tio-rasten, tog Carola krossade maskar ifrån marken. Det hade
regnat, så det var gott om maskar. Hon la dem på Matildas jacka, och sa
någonting. Jag hörde inte, för jag stod en bit därifrån. Men jag såg det
hända, en första och sista gång.
Jag tyckte så synd om henne, jag gick fram och såg hennes tårar rinna. Jag
visste inte vad jag skulle säga, jag var knäpp|tyst hela dagen.
Men jag höll kvar vid Matilda, bevisade att deras utfrysning inte skulle få
mig att umgås med dem istället.
Vi hamnade i olika klasser sen, när vi skulle börja mellanstadiet. Birgit
följde med oss, och vi började bygga upp den där känslan av något nytt och
spännande igen. Det kom fyra tjejer till klassen. Jag hamnade bredvid den
lilla blonda med glasögon. Hon var väldigt blyg, men en sak sa hon till
mig, det pratar vi om än i dag:
”Vad fint du ritar, du borde bli konstnär”. Vi bytte platser sen, men
plötsligt tyckte jag det var otroligt roligt att rita.
Jag ritade och ritade, och alla tyckte jag ritade fint. De fyra nya
tjejerna, Matilda och jag blev kompisar rätt så snabbt. Det förekom ingen
utfrysning, ingen avundsjuka. Det var skönt att man nu kunde vara flera
samtidigt, utan att någon kände sig utanför. Jag hade en lärare, Marita
hette hon, som förstod mig bra. Hon uppmuntrade mig till att skriva, hon
hade märkt att jag hade livlig fantasi. Jag har alltid tyckt om att skriva,
berättelser, dikter, manus. Det är som om jag försvinner i en annan värld
då, en värld där jag bestämmer hur det ska vara. Även när jag ritade mina
teckningar försvann jag någon annanstans.
Jag har aldrig haft problem att vara ensam, jag tycker det är något fint
med att vara det utan att känna sig ensam.
Högstadiet väntade bortom hörnet. Vi fick välja några kompisar vi gärna
skulle vilja gå med på den nya skolan. Men just det året var det något nytt
man erbjöds; idrottsklass. Tre timmar mer idrott i veckan, istället för
ordinarie två. Jag som alltid älskat idrott, var det ett själv|klart val.
Första träffen med den helt nya klassen var mer spännande än någon av de
andra träffarna med ny klass. Men på ett sätt går det inte att jämföra. Nu
var man äldre och klokare, man visste hur många slags människor det fanns.
Men vi hade alla ett gemensamt intresse – idrott. Det hjälpte mycket, vi
var ju lika på den delen. Men ett första intryck, det minns man väl.
De fyra pojkarna med blonderat hår, dränkt i hårgelé och med ett
Filapannband över, säckiga byxor, märkeskläder och den där självsäkra
uppsynen. Pojkarna, som jag kände sen innan, såg prydliga och trevliga ut.
Man trodde då att det senare skulle uppstå bråk dem emellan, men det gjorde
det inte. Två flickor utmärkte sig, sminkade till tusen, och såg ut som om
de trodde de ägde världen. De hängde ihop med ”Filapojkarna”, satt i deras
knän och såg snett på oss andra.
Folk förändras, väldigt mycket. Vi har kanske betraktats som ”den duktiga
idrottsklassen”, men bättre än andra är vi inte. Det senaste halvåret har
vi varit otroligt stökiga, men samtidiga har vi kommit varandra närmare.
Jag kan umgås med alla, förutom ett ”gäng”, men de har visat att de helst
inte vill ha med resten av klassen att göra. Det är lite synd, men de har
hamnat fel redan från början. De har fel inställning till allt, gör lite
vad de själva vill.
Just nu är skolan vårt liv, vare sig vi vill eller inte.
Jag har aldrig vaknat och känt ångest för att gå till skolan. Jag lär ju
för livet, jag lär mig för min egen skull. De människor som kanske sätter
käppar i hjulet för en ibland, det är meningen att man ska både ha
motgångar och medgångar i livet. Kanske sitter man och suckar över att en
person i klassen aldrig kan vara tyst, kastar suddgummin eller gnisslar med
bänken. Men man lär sig stå ut, och tänker istället på alla roliga stunder
vi har haft under årens lopp. Vi har gått igenom högstadiet tillsammans,
vilket jag känner är något stort. Det känns väldigt tungt att vi kommer
skiljas åt snart, men måste tänka framåt, att det är nu livet börjar. Efter
sommaren kommer den nervösa, spännande känslan att dyka upp igen, när vi
börjar i en helt ny klass. Nya människor, nya relationer och nya
upplevelser.

MVG