Inskannad version

Mina skolår
Så är grundskolan snart till ända och jag har väl mest ljusa minnen från
skoltiden, ja iallafall från de första fem åren, de gick ju som en dans på
rosor och man längtade till skolan varje dag. Det är ju en liten skillnad
mot vad man gör nu!

När jag var sju år började jag i skolan, som de flesta andra barn gör. Min
första skola hette Kyrkskolan, som tyvärr inte finns längre.
Jag kommer inte ihåg att jag var orolig inför att börja skolan, jag vet
bara att jag hade längtat till att få börja skolan riktigt mycket.
Jag kommer ihåg dagen innan den stora dagen (alltså första skoldagen, fyllt
år hade jag redan gjort och julafton fick jag vänta på ett bra tag till),
jag var hemma hos Linda, vi var inne i köket och drack saft eftersom det
var så varmt ute. Hennes mamma kom in i rummet och frågade:
-Hur känns det nu att börja skolan imorgon?
Kul svarade jag, och det var just det jag kände. Jag tyckte att det skulle
bli kul att börja skolan.

Kyrkskolan var en väldigt mysig gammal skola (min mormor har nämligen också
gått där), det bara fanns tre klasser en etta, en tvåa och en trea. Jag
tyckte det var bra att börja i en liten skola eftersom det är ju ändå under
de första åren i skolan som man ska lägga sina grunder i det mesta som har
med livet att göra.
Jag gillade skolan och de tre första skolåren på kyrkskolan gick fort,
många roliga saker hände, så som cirkusen vi hade, Maja-föreställningar
eller varför inte vår stenålderskväll eller spökkvällen (eller pökkvällen,
som killarna i klassen gick omkring och kallade den), där vi skrämde
föräldrarna (trodde vi iallafall).
Men tiden gick som sagt fort och tillslut blev vi tvungna att säga Hej då,
till vår fröken Majken.
Vi började, så fort sommaren var slut, i fyran på Häggaskolan.
Jaha, så var man där, spänd av förväntan och oro, jag hade ju hört rykten
om hur min nye klassföreståndare, Svante, alltid var sur och grinig.
Men efter första dagen på den ”stora” skolan älskade jag den och jag ville
tillbaka så fort som möjligt.
Inte bara därför att vi hade fått egen bänk och att man kände sej, på något
konstigt sätt vuxen, utan att vi hade fått en parallellklass.

Men även de två trevliga åren på Hägga tog slut, och även min sista tid med
min klass (eller första klass kanske det blir).
Det var nog det värsta. Att behöva lämna den klass som man under fem års
tid hade lärt känna så väl. Den klass som jag älskade. Men det fanns ännu
en orsak till, varför jag inte ville lämna min klass: Nästan precis alla i
den nya klassen som jag skulle börja i kände jag inte. Det var högst två
tjejer som jag hade lekt med när jag var yngre – resten var totala
främlingar – eller inte riktigt alla, jag fick ju med mej Stina, Sanna och
Linda från min förra klass. Men saken gjordes ju inte bättre genom att få
höra att de flesta av killarna i klassen var s.k. ”värstingar”.

Men när jag nu tänker tillbaka så skulle jag nog inte klarat av att gå fyra
år till med dem.

Så kommer man då in genom Nybyskolans dörrar för första gången, man hade ju
ingen aning om vart man skulle gå eller till vem man skulle vända sej. Här
måste jag nog tacka Linda, utan henne skulle jag aldrig ha hittat rätt, men
det gjorde vi, tillslut!
Men att börja på Nyby var jag nog mest nervös över, tänk alla dom där stora
och farliga niorna! Som tur var var ju min syster, Emma, en nia, och hon
kunde ju alltid komma till undsättning ifall någon stor nia fick lust att
hoppa på mej.

Så satt man där vid skolbänken för första gången på Nyby med tretton nya
personer som man inte visste ett skvatt om. Men det gick ju det med och nu
har man fått nya vänner.
Måste ju ändå säga att det var tur att vi bytte klassföreståndare, annars
hade jag nog inte klarat av det!

Men även åren här på Nyby har gått fort, med alla sina motgångar, prov och
läxor. Ljusa stunder finns ju självklart också. Jag tycker det känns
konstigt att man snart ska byta klass igen och behöva lämna den trygghet
som man känner att man har här på Nyby, men jag vet ju redan nu att det
finns personer som jag inte kommer att bli av med, än på tre år, men det
kommer nog gå det med och det enda jag ser fram emot nu är att få börja
gymnasiet och träffa ännu mer intressanta personer. Fast först ska jag bara
klara av ett sista läsår!