Mina skolår
Alla minns säkert hur det var att börja skolan. Nya kompisar, en massa
böcker och en lärare som hälsade alla välkomna. Själv var jag en ganska
osäker och blyg tjej som kom till en stor men ändå mysig och fin skola. Att
då få komma till ett klassrum med en ny lärare och en massa barn som man
inte kände gjorde det inte mycket bättre. Då var man ju sju år gammal, men
tänk alla de barn som nu förtiden får börja skolan vid sex års ålder och
åldrarna de bara sjunker och sjunker. jag är säkert inte den ända som var
osäker den allra första dagen. Jag fick ju komma till Kantskolan, en
väldigt bra skola att vara på de första tre åren, en sådan skola skulle
alla fått börja i. Vi lärde oss verkligen mycket och ändå hade vi roligt
tillsammans. Jag tror aldrig det fanns någon som fick gå ensam på rasterna
eller på något sätt var mobbad. Då tänker jag på de barn i storstäderna som
kommer till stora skolor med barn från åk 1-6, det har jag aldrig fått
känna på, att komma till en skola med barn ända upp till åk 6.
En annan stor händelse i livet var när man gick i feman och då fick reda på
de andra tre kompisarna i sin klass som man skulle få fortsätta sina fyra
år med bakom bänken, det minns man fortfarande i dag hur det pirade i magen
av att få börja den då ”stora” skolan, där man visste att man blev tvungen
att lämna sin fina ”gamla” klass som alltid hade hållt i hop i fem år, man
minns hur rädd man var att komma till en stor skola och med en ny klass och
en massa ny lärare, det var som att känslan upprepade sig fem år senare.
Den dagen minns säkert alla som går eller har gått på Lebo, när man möttes
av en orkest, som stod där helt plötsligt och spelade något för mig ett par
okända låtar. Sedan kom rektorn fram och sa något
man knappt hörde av allt
små prat runt omkring. Man minns hur man tittade upp på de stora niorna som
stod där på skolgården, tuffa, stora och helt ointresserade av vad rektorn
sa. Nu kan man knappt sätta sig in i hur fort tiden har gått här på Lebo
och att man nu har blivit en sådan där nia, som ska vissa sig tuff och stor
och som de allra flesta sexorna tittar upp på. Nu känns det både tråkigt
och ledsamt att man snart ska bli tvungen att få sluta sina skolår i skolan
och splittras från sin klass som i sexan var helt okänd för en, men som man
nu kommit mycket nära och upplevt både roliga och en del tråkiga händelser
ihop med.
Denna upplevelse har säkert de allra flesta människor här i Sverige varit
med om, någon gång i sitt liv. Nu är det framtiden som väntar med sina
öppna armar och den där pirriga känslan i magen, som kommer tillbaka av att
nu snart få börja gymnasiet, i alla fall för de allra flesta ungdomar här i
Svalsta och i resten av Sverige.
Det är ju faktiskt framtiden som står på spel, även om det är svårt att
förstå det just nu när man sitter här vid bänken. Men tids nog när man
sitter på sitt ålderdomshem och tänker tillbaka på sitt långa liv, märker
man nog hur viktig tiden i skolan var.