Mina skolår
Hur har mina skolår varit? Hela min grundskolegång? De få gånger jag har
tänkt på det, är det alltid de glada minnena som dyker upp.
Jag minns t. ex hur vi grabbar spelade fotboll på det igenfrusna
vattenpölarna under vintrarna, när jag hällde bläck i tvålen, och de
stojiga håltimmarna under sista året i 6.an. Men där brukar jag stanna,
längre än så vill jag inte minnas. Om jag haft en gitarr just nu skulle jag
plockat upp den och spelat. Men det har jag inte.
När jag nu försöker, eller snarare låter mig minnas allt så som det
egentligen var finner jag att alla dessa år kan sammanfattas med ett enda
ord – ensamhet.

Kompisar har jag alltid haft, men trots det har jag alltid stått ensam i
svåra situationer.
Redan under första klass blev jag den som lärarna hackad på. Jag kände mig
som en boxningssäck lärarna tog ut sina aggressioner, (och så) med tiden
växte ilskan inom mig.
Jag har aldrig varit den typen som tagit vad skit som helst och ofta
trotsade jag lärarna och kritiserade dem, vilket bara gjorde det ännu
värre.
Men jag jobbade på så gott jag kunde och fick helt enkelt vänja mig vid
terrorn.

Men så kom befri|elsen.
Det var dags att vilka personer man ville ha i sin klass i 7:an och
sommarlovet var inte långt borta.
Jag minns att jag valde min bästa kompis, en kompis jag ville bli kompis
med och så en tjej jag var förtvivlat kär i. Hela sista året i
mellanstadiet gick med en rasande fart och plötsligt var det sommar.

För första gången såg jag fram emot skolan, jag skulle ju få träffa flickan
jag älskade.
Och så började skolan igen, alla pratade som om de hade svalt en
bergochdalbana. Alla var osäkra, precis som jag.
Ingen var sig själv, ingen vågade. Jag skapad en bild av mig själv och lät
ingen lära känna mig helt. Man skulle vara på ett visst sätt och bära
likadana kläder som alla andra.
Tjejen jag drömt om hela sommaren var dock inte den som följde allt detta.
Jag var nu osäker och började oroa mig för vad andra skulle säga jag blev
ihop med henne, och därför hände inget.
Jag önskar idag att jag haft mod nog att stå emot grupptrycket – men vad
ska man göra? Efter ett tag tröttnade jag på alla idioter och drog på mig
en Iron Maiden-tröja. Hur jag än gjorde skulle jag vara ensam, oavsett om
jag följde mitt hjärta eller tuffingarna i biljardrummet.

I 8:an blev allt bättre, folk hade mognat och de tidigare sett ner på en
had lärt sig tänka.
9:an har än så länge varit ännu bättre, och nu sitter jag här i aulan och
försöker hinna skriva ner nio år på två timmar och fyrtio minuter.
Gymnasievalet ska snart vara inne och det känns väldigt skönt att få börja
något nytt efter sommaren.