Mina skolår
Inledning:
Under mina skolår har det både varit roligt och tufft, stressigt och
sorgligt.
Att sluta årskurs 6, och sedan börja o en ny skola var tufft för mig,
eftersom jag aldrig hade bytt skola förr.
Just nu så vill jag inte sluta årskurs 9, att bara lämna mina vänner känns
helt enkelt inte rätt….
Jag var 6 år gammal, och skulle börja i årskurs 1. Jag var inte
jättenervös, eftersom jag hade gått med samma elever i ”6-åringarna.”
Nu skulle plugget börja, eller kan man verkligen kalla det för att plugga?
Vi läste i någon bok, lärde oss alfabetet, och att utala ord som man
använder ofta. Det var det mesta vi gjorde. Efter sista lektionen varje
dag, var jag på fritids. Det tyckte jag var det allra bästa med skolan, och
fortfarande så tycker jag att det har varit ett av de roligaste sakerna i
skolan. Man hade så kul med alla sina vänner, vi lekte och gjorde en massa
halsband och armband av de glittrande pärlorna som fanns i alla regnbågs
färger.
Årskurs 2 och 3 liknade årskurs 1, skillnaden var att vi hade lärt oss en
massa och sedan hade vi andra böcker. Jag tycker inte att det var stor
skillnad. Att sedan börja i årskurs 4 såg jag inte fram emot. Då kunde man
inte gå på fritids längre, utan nu var det början på det allvarliga. Det
var mer riktat åt skolan, än fritid. Sedan kom årskurs 5. Då skulle vi ha
nationella prov, och det var jag ganska rädd för. Jag hade aldrig gjort
något liknande förr, därför var jag orolig. När jag sedan fick höra mina
provresultat vart jag ganska glad. Mina ögon glänste av glädje.
Sedan kom årskurs 6, och den kändes tuff. Det var mina två sista
skolterminer jag skulle ha med mina vänner som jag nu hade känt i ungefär
sju år. Jag hade två kusiner till mig som också gick i min klass sen sju år
tillbaka. Det var helt enkelt svårt att bara lämna de och börja i en ny
skola med nya elever, och nya vänner. Som tur skulle en av mina kusiner,
och en av mina kompisar fortsätta i samma klass som mig. Skolavslutningen
kom snabbt, och nu var det bara att ta farväl av sina vänner och önska de
en bra fortsättning. Det var bara att fortsätta med sitt liv nu. Samtidigt
som jag kände sorg, kände jag avslappning.
Det skulle vara skönt att få träffa nya vänner och att få lära känna andra
elever, att bara lämna det som hade hänt i skolan tidigare bakom sig.
Sommarlovet gick snabbt…
Jag stog utanför skolan jag skulle börja i. Det var första gången jag hade
bytt skola. Solen sken, och fåglarna kvittrade. Det var massor med nya
elever som skulle börja skolan, och alla stog utanför entrén. Andetagen jag
tog kändes som en dröm. Det kändes helt enkelt inte verkligt. Varför, vet
jag inte riktigt. Skolan såg jättestor ut, om man jämförde den med min
förra. När vi skulle gå in i skolan kändes det som att vara i något annat
land. Det var en helt annan miljö, men så småningom så lärde man sig
skolans korridorer, salar och så vidare. När vi för första gången fick
träffa vår nya klass kändes det konstigt. Det var inget bekant ansikte man
kände igen. Skolan hade börjat kop , och det allvarliga fortsatte. Men
mer allvarligt skulle det bli i årskurs 8 och 9. Efter sjuan började jag få
nära vänner. Betygen, årskurs 8 hade börjat. Mina vänner släppte jag
aldrig, och det blev bara roligare för varje vecka att umgås med de. Jag
satsade på skolan nu, mer än fritiden. Det var mitt första betyg, och det
skulle vara bra. Massor med prov, förhör och läxor hade vi. Åttan var bara
stress för min del. Det var den enda årskursen som hade varit så himla
jobbig. Men jag klarade mig igenom allt det stressiga, och äntligen var
årskurs 8 slut.
Nu var det årskurs 9 det gällde, med alla prov, nationella prov! Det var
det mesta jag oroade mig för. Första terminen gick snabbt och effektivt,
men nu började man mest oroa sig över sina vänner.
Nu är det bara fem månader kvar och alla ska splittras. Till och med med
min kusin. Jag har nu gått i samma klass med honom i ungefär 8 år och bara
några några månader kvar sen kommer vi inte ses i skolan längre. Mina
tjejer då, mina tre bästa vänner… Hur ska jag klara mig utan de? Jag har
aldrig haft sådana skolvänner som de, de är bara för speciella. De kommer
alltid finnas i mitt hjärta allihopa.
Det är det jag ofta funderar över. Äntligen när man börjat lära känna alla,
och börjat trivas i skolan ska man bara lämna de. I mina tankar är det
omöjligt… Tragiskt!
Jag kommer börja i en ny skola, där jag knappt känner någon. Jag vill inte,
jag vill bara inte lämna allting bakom mig igen….