Inskannad version

Mina skolår
Under mina tre första år i grundskolan, alltså klass ett, två och tre. Då
var hela klassen som en familj. Alla trivdes ihop lekte tillsammans, hela
klassen spela boll med varrandra det var underbart. När jag tänker tillbaka
till de tiderna gör jag det med ro, glädje och ett leénde. Det var som en
familj som trivdes bländande med varrandra.
Sedan kom det man inte vill tänka på, då man hade så himmla skoj. Nämligen
skolbytet. Jag och två andra av mina vänner från de tre första åren av
grundskolan skulle byta. Anledningen var det rostiga svenska språket som
användes i vår första skola. Eftersom nästan var enda elev var från
utländsk härkomst så förstod man att en vidare fortsättning i skolan med
majoritet av personer från invandrar ursprung skulle givit en svag svenska.
Jag och mina två kamrater såg fram emot att skolan var stor. Hur som helst
kom vi till en helt ny klass, där alla var svenskar som talade suveränt med
en fantastisk accent. Det dröjde evigheter innan vi smälte in i den nya
främmande klassen. Och vi smälte inte in i rätt riktning. Det var
sannerligen hatisk stämning i tre hela år av tjaffs, bråk, slagsmål och
oerhörda fientligheter. Knytnävarna kunde inte hållas i styr. Det var slag
och sparkar varje dag där till och med lärarna vad med i slagsmålen. Det
var otroliga händelser som inte går att beskriva med ord. Då och då var det
till och med så att lärarna deltog med trakkaseringar. En av mina vänner
delade ut en spark till en av lärarna så att poliserna var i skolan. Det
var extrema ord som lärarna fick mot sig. Det var tre personer mot resten
av klassen och så var det varje dag i tre år. De flesta av slagsmålen var i
fotbolls|planen då alla hade intresse att lira fotboll. Blodet från
ansiktet bara rann ner för en av mina vänner i bollplanen och spåren av den
röda färgen rann ner klart och tydligt. Det var hemskt att se sånt. Vissa
stunder var det så att jag drabbade samman med en annan varje dag i en hel
månad. Det var riktiga mobbning|stämningar i den skola vi kom till. En
specialllärare fick komma in men mycket hjälp blev det inte. Enda gångerna
jag och mina två kompisar kom överäns med klassen var då vi slogs ihop och
gick till angrepp mot grannskolan. Vi hade våra slöjd lektioner där och
varje gång vi var där urartade det i bråk. Då jag och mina två kompisar
sedan barnsbent kom till skolan var det inte för att bry sig om något i
klassen för det kändes kränkande otyd pga kop gjorde narr av oss och
hånskrattade tillsammans med de andra eleverna. Utan, vi gick dit för att
spela fotboll och slåss. Det var vissa stunder då det var jakt runt skolan
för att få tag i en person och läxa upp honom. Allt handlade om rasism då
eleverna själva skrek ut ”vi är rasister mot er”! Det var som om vi kom
till en helt ny värld, från en trivsam och trevlig skola till ett helvete.
Men de eleverna kände nog samma sak när vi inträdde fram i klassen. I tre
år kände vi oss som främlingar och var bästa polare i sex år tills
skolavslutningen i sexan. Sen dess tog kontakten slut mellan oss och vålden
i skolan tog slut. Det var en tid då sparkar utlöstes mot lärarna, exremt
grova svordomar åter mot lärarna. Samtidigt var det en tid då blod i forser
rann ner från elevers ansikten, då slag och sparkar var en naturlig vana
varje dag och då gängbråk och rasism var som värst. Det var som att
föreställa sig ett fängelse då bovarna hade tagit över. För lärarna kunde
inte göra nåt när det inträffa. bråk mitt framför ögonen på dom. Och då de
försökte bryta var det risk att de själva får slag mot sig. Ny anställda
speciallärare kunde inte göra något åt trots mängder av utvecklingssamtal.
Psykologer som vi pratade med kunde inte få klassen på fötter. Det är
fruktansvärt då man tänker tillbaka.
Vilken skillnad det var att tänka tillbaka på dem tre första åren i
grundskolan och dem tre mittenåren. Otroliga upplevelser. När vår klass tog
farväl hände skolan, lärarna, de resterande klasserna och vi själva en stor
lättnad, nu kan de kommande eleverna gå runt fritt utan att känna oro.
Nu går jag sista året i grundskolan och när jag började här i sjuan utan
att va bekant till någon i klassen kändes konstigt. Jag hoppades att vålden
från föregående skolan inte skall tas hit. Och som tur var gjorde den inte.
Personerna i denna klass är väldigt konstiga och smått knasiga i min mening
och påminner inte ett dugg om eleverna i den förra skolan. Här i den nya
med de tre sista åren i grundskolan lärde jag känna nya kompisar och det är
tryggt här. Men ändå långt ifrånt lågstadiets tider där kände man alla och
alla prata med varrandra. Ännu idag finns det personer i denna klass som
jag inte känner ordentligt. Men dem jag känner, de känner jag mer än väl.
Att gå i skolan från ettan till sexan var annorlunda lätt. Det gick som
rinnande vatten. Men sedan i högstadiet blev det genast tuffare. En sak är
att när det går bra vill man fortsätta och studera på, då är det kul när
man kan, men då allt går snett suckar man och vill lägga av.
De tre mittenåren i grundskolan tycker jag var som en hård gripande
dramafilm. Lärarna kan man inte klaga på för en av lärarna fick sparkar mot
sig, de kände alla rädsla. Skolans rektor gjorde ett uselt jobb för att
ingripa. Rektorn brydde sig inte det minsta och det är fel då alla
uppenbart kan se att saker och ting inte stämmer. Våld, mobbing, slagsmål
och gängbråk i princip varje dag. Det ska inte behöva va så att elever inte
kop.
Den mest glädjefulla stunderna var hela lågstadiet och då vi kom överäns om
fotbollsplanen i mellanstadiet.
Nu i högstadiet får man lägga otyd. lekheterna och allt våld man vart
med om bakom sig för här gäller det att få goda resultat i skolan och
självklart att trivas och må bra med vännerna. Att va i en trygg och
trevlig, vänskaplig skola där man blir klok och lär sig saker, de vad
skolan handlar om. Jag tycker att mina nio skolår i grundskolan har vart
underbara i stort sett. Rent av sagt magiska i vissa stunder. Nio bländande
underbara skolår med många facinerande händelser är var jag vart med om.