Att byta skola/Att byta klass

Eleven använder inte sitt egna namn, men jag har anonymiserat även
textens berättarnamn
– Hallon! Hallon kom ska du få se något roligt, ropar mamma.
Hon suckar. Hallon. Vilket namn. Vem döper sitt barn till Hallon? Typiskt
hennes föräldrar att komma på något sådant. Inte för att hon bryr sig nu
längre, nu trivs ganska bra med det. Men genom hela sin dagis- och skoltid
har hon fått reaktioner på sitt namn. Hon glömmer aldrig sin första
skoldag, då de blev uppropade.
– Nämen här har vi något alldeles udda. En liten flicka som heter Hallon.
Har du ätit mycket hallonsylt i ditt liv? hade hennes lärarinna sagt och
alla de andra barnen hade skrattat.
Det va ju inte ens roligt. Hon blev stämplad som udda redan efter sin
första skoldag. Och hon är ju udda och det trivs hon med. Hon var ungefär
som alla andra barn upp till årskurs 5. Då kom hennes tonårsrevolt, kanske
lite tidigare än alla andras. Låg- och mellanstadieskolan hon gick på i
Göteborg var en oerhört tråkig och vanlig skola, med ett undantag. Maria.
Maria var en punkare som levde i sin egen värld och var helt annorlunda
från andra. Hallon såg upp till henne och hon bestämde sig för att också
vara udda och inte vara som alla andra. Hon upptäckte affärer som UFF och
Myrorna där de hade udda, gamla kläder. Nitar och svart smink blev dagliga
saker för henne. I sexan gjorde hon nog det värsta av allt. Hennes blonda,
långa, vackra hår förändrades totalt. Hon gick till en frisörsalong där hon
gjorde dreadlocks. Det vackra flickhåret blev korvar med inslag av blåa och
svarta slingor. Hon frågade så klart inte sina föräldrar om lov. Det som är
gjort är gjort, det levde hon alltid efter. Det gör hon fortfarande. Och
hon minns allt så tydligt. Punkar-Maria saknar hon, fast de aldrig sagt ett
ord till varandra:
– Hallon kan du vara så snäll att komma när jag ropar på dig? säger mamma.
Hon vaknar upp ur sitt drömmande. Solen sticker i ögonen när hon tittar
bort mot mamma som står på andra sidan trädgården. Hon går dit och ser
efter vad hon vill.
– Vi har Hallon buskar här, det är ju lite komiskt, säger mamma och ler.
– Hallon tittar konstigt på henne och går därifrån in i den vitmålade
villan på 200 m2. Av alla ställen i världen, eller iallafall Sverige, var
de tvuga att välja denna håla? 30 mil från hennes älskade Göteborg.
Stor|staden där allt händer och där hon faktiskt trivdes så bra. Hela
hennes 15-åriga liv har hon bott i storstaden. Där hade hon sina flummiga,
älskvärda kompisar. De hon hade lärt känna när de i årskurs 6 fick byta
till en högstadie skola istället. Från barn till vuxen. Hon var ju såklart
lite rädd, det va väl alla? Tur nog hittade hon Adrian, Marja, Albin, Kajsa
och Daniel. De var alla som en person. De var dem Hallon levde för.
– I morgon är det ny skola som gäller, säger pappa till Hallon när han
tittar på henne där hon sitter på golvet i sitt rum och ritar. Hon är
duktig på att teckna.
– Men det är väl ingenting som min dotter inte skulle klara, säger han och
ler sådär som han alltid gör. Hallon vet att hennes pappa fortfarande har
drömmar om att hon ska bli som honom – Bli läkare och tjäna massa. Både han
och hon vet att det inte kommer bli så.
– Hur känns det nu när vi flyttat hit till Bromölla? Det är en väldigt bra
skola du kommer få gå i.
Vad tror han egentligen? De har flyttat från civilisationen till ödemarken
för att han har fått ett nytt läkarjobb, de har lämnat allt känns det som.
Alla hennes vänner, allt hon älskar finns i Göteborg och han frågar hur det
känns?
I stället för att säga hur jävligt allt känns och hur arg hon är och hur
mycket hon hatar dem för att de flyttat rycker hon på axlarna.
– Jag vet inte, säger hon lite nonchalant.
– Det kommer gå bra, säger pappa och lämnar henne rum.
Klockan ringer. Fy fan vad den ljuder högt. Hallon reser sig ur sängen och
tar sig till sin toalett. Egen toalett. Alltid något bra, tänker hon när
hon synar sitt ansikte efter finnar och pormaskar i spegeln och borstar
sina vita tänder. Som vanligt hittar hon ingenting att anmärka på. Hon har
vacker hy och är väldigt söt. Det skvätter i vasken när hon spottar ut
tandkräms|resterna. Hon sköljer bort det och går in på sitt rum för att klä
på sig och en vit, tajt tröja med ett WE tryck på. Utan på tröjan tar hon
på en långärmad zipkofta med ett tryck på ryggen som säger ”Royal Punk”.
Hon slänger ner mobilen, nycklarna, plånboken, block och penna och ett foto
på sina kompisar i sin svarta, säckiga ryggsäck och går ner för trappan.
Mamma och pappa har redan gått till jobbet, klockan är ju redan 830. Hon
dricker ett glas juice och går sedan ut i hallen, Uppe på hatthyllan ligger
hennes svarta palestinasjal som hon tar ner och sveper runt halsen. Visst
är det varmt ute även om det är en mulen augustidag, men hon går ingenstans
utan sin sjal. Den har hon fått av Adrian och den värdesätter hon högt.
Adrian och hon var bästa vänner. På fötterna drar hon på sig ett par blåa
Allstar tygskor som hon aldrig knyter. Hon tar väskan och går ut och
stänger dörren. Nycklarna gräver hon fram ur väskan och låser.
Som vanligt går hon. Vart hon än ska så går hon. Oftast iallafall. Det är
inte särskilt långt till skolan. Bromöllaskolan som hon ska ägna sitt sista
grundskoleår i. Hon fruktar den. Snobbar, snobbar och åter snobbar är det
enda hon skådat sedan de kom hit. Och pension|ärer. Alla verkar så
fruktansvärt Arroganta och det enda som de verkar bry sig om är vem som har
mest pengar och vem som har råd att köpa en massa dyra kläder. Hon får
konstiga blickar av folk hon passerar men som vanligt bryr hon sig inte.
Det börjar komma små klungor med andra ungdomar som går att samma håll som
Hallon själv. Och nära är hon nu. Det som ska bli hennes vistelse plats fem
dagar i veckan i ett helt skol|år. Dit hon ska gå varje dag och möta andra
som hon förmodligen kommer hata mer än att de har flyttat. Dit där. Till
klass 9F i Bromöllaskolan och hålan Bromölla.
När hon väl gått in i den ljusa tegelbyggnaden ser allt fräscht och
annorlunda ut. Hon känner sig inte precis hemma. Elever går fram och
tillbaka i den långa korridoren rakt framför henne som leder till
elevcaféet och rasthallen. Skolan började för en vecka sedan så alla är på
plats igen där de hör hemma. Hon har ingen aning om vart hon ska gå. Allt
hon vet är att hon ska till sal 12 där hennes klass har sin sal där de
samlas vid klassråd osv. Folk har börjat märka att där är en ny elev
omkring dem och att hon är totalt annorlunda. Hon liknar inte en enda där
inne. Det skulle hon inte vilja heller. Som vanligt ignorerar hon de
konstiga blickarna och bestämmer sig för att fråga efter klassrummet. Hon
går fram till en brunhårig tjej i hennes ålder, lika snobbigt klädd som
alla andra är hon självklart också.
– Ursäkta, jag undrar bara om du vet var sal 12 ligger någonstans?
Hon vet att tjejen hör, men hon får inget svar.
– Hallå? säger hon och tittar på henne.
Ingen reaktion.
Då blir Hallon irriterad och skriker så alla omkring också reagerar.
– Hallå!
– Ja vad är det? säger tjejen och vänder sig mot Hallon.
– Jag undrar om du vet var sal 12 ligger, säger Hallon lite lugnare nu.
– Ja det är väl klart att jag vet, säger hon nonchalant.
– Skulle du kunna offra några sekunder och berätta det för mig då? säger
Hallon lite kaxigt för nu är hon trött på den jävla snobben.
Tjejen stönar och himlar med ögonen.
– Längst ner i denna korridoren innan du kommer till rasthallen ligger ett
klassrum på vänster sida med en tolva på dörren, säger hon som om det var
det jobbigaste hon gjort i hela sitt liv. Hallon bestämmer sig för att
jävlas med henne lite. Hon bugar och niger och säger med ett leende på
läpparna:
– Oh tack så mycket ers majestät.
Nu tittar tjejen och hennes kompisar ännu mer underligt och surt på Hallon
medans hon glider i väg genom korridoren.
Alla har försvunnit in i olika klassrum och det är alldeles tyst och stilla
i korridoren. Hallon står utanför sal 12 och tittar på den röda dörren med
de två blåa siffrorna. Hon tar ett djupt andetag. Hon är inte orolig för
vad de ska tycka om henne, men alla känner väl nervositet någon gång tänker
hon och andas ut. Förmodligen kommer de alla vara som den nonchalanta
tjejen tidigare i dag och hon kommer bli en ensamvarg. Tre gånger knackar
hon på dörren innan hon öppnar dörren och går in.
Stirrande ögon attackerar henne sekunden hon går in i klassrummet. Hon kan
knappt urskilja vems blickar som är värst. Hennes nya klasskamraters eller
lärarinnans. Tystnaden blir några sekunder långvarig innan hon själv
bestämmer sig för att bryta den.
– Ja, det är jag som är Hallon. Jag skulle börja här idag. Detta är väl 9F
eller har jag gått fel?
Alla stirrar och är tysta.
– Jo det stämmer, du har kommit rätt, säger hennes lärarinna chockat. Du.
ja du kan sätta dig i bänken bredvid Morgan. Hon kollar ut över sin nya
klass och stirrar tillbaka. Då slutar de stirra och försöker låtsas som
ingenting. De lyckas väldigt dåligt. Det är inte speciellt svårt för henne
att lista ut vem Morgan är, det finns nämligen bara en ledig bänk i salen.
Den är längst bak i mittraden. Hallon börjar gå mellan bänkraderna ner till
den tomma bänken bredvid Morgan. Små kommentarer och fniss hörs lite
överallt i salen. Hon vill inte sätta sig bredvid Morgan egentligen, hon
orkar inte med dumma kommentarer efter den otrevliga tjejen hon pratade med
i korridoren. Väskan tar hon av som hängt på höger axel hela tiden och
lägger den på golvet. Stolen är lika ljus och fräsch som allt annat och hon
sätter sig ner. Morgan tittar på henne länge. Tillslut tittar hon tillbaka
i hopp om att han ska sluta glo. I stället ler han i mot henne. Hon blir
förvirrad.
– Morgan heter jag, viskar han i hennes öra. Jag måste säga att du lär är
det vackraste jag skådat.
Hennes hjärta dunkar fort. Det var inte en reaktion hon förväntat sig. Hon
tittar på honom förvånat. Han tittar tillbaka och ler det finaste leendet
hon sett. Hon försöker stå emot men det går inte. Hon ler åt honom och
känner sig glad. Tack Gud för Morgan!