MINA SKOLÅR
Mina tre första skolår.
Jag började i skolan redan som sexåring, alltså jag började i
sexårs|gruppen. Vi var den första kullen i Säffle, och jag kommer i håg att
jag kände mig stolt. Mina systrar hade alla tre börjat i skolan när dom var
sju, men jag fick börja när jag var sex.
Jag började i en montisoriklass med arton stycken andra barn. Jag hade tur
och kände två stycken från dagis, Kasper och Johan. Tillsammans med Andrea
bildade vi hemliga klubben och släppte inte direkt in några andra i den.
Det var först när vår lärare tog oss åt sidan och sa bestämt att alla i
klassen måste få vara med i vår klubb, annars var vi okamratliga.
Så hemliga klubben löstes upp, för vi ville ju inte ha några inkräktare.
Synd för vi hade just kommit på ett hemligt språk. I vår klass fanns en
kille som hette Ruben. Han hade gått om ett år och var därför ett år äldre.
Första terminen såg vi upp till honom, han var ju ett år äldre än oss!
Sen började jag tycka allt mer illa om honom. Han skulle jämt retas med
mig, knuffa mig och när vi lekte pussjaga sprang han jämt efter mig. Vår
mesiga lärare försökte prata med honom och hans mamma, men det hjälpte
inte.
Hon sa att jag fick försöka stå ut.
Efter ett tag började det bli värre. Ruben frågade chans på mig, varje
morgon utanför cykelstället, och jag sa nej varje dag.
En dag när jag var lite sen, stod han som vanligt och väntade på mig. Det
var inga andra barn ute, för vi hade just börjat.
Så sa han som vanligt, Sofie får jag chans på dig? Jag svarade som alltid :
nej, jag är ihop med Johan. Då svartnade det till i hans ögon och jag fick
ett hårt slag över ansiktet. Det gjorde ont och jag började gråta. Jag
sprang in och berättade för läraren, som genast skällde ut Ruben. Den dagen
hade vi skolfoto, och på mitt kort i ettan står jag rödgråten och med
svullen kind. Jag trodde förstås att Ruben skulle sluta plåga mig, men där
hade jag fel. Han fortsatte som vanligt att fråga chans på mig varje
morgon, jag fortsatte att svara nej, och han fortsatte att slå mig.
Skillnaden nu, var att jag inte berättade för någon, att Ruben gav mig en
örfil varje morgon.
Jag vågade helt enkelt inte.
Min lärare frågade ibland hur det gick med Ruben, och jag sa självklart att
det inte var några problem. Ruben retade dom andra tjejerna i klassen med,
men det varändå mig han hade hakat upp sig på. Även om det var mig han var
på jämt, var det ändå bara jag som kunde lugna honom.
För han hade ett hetsigt och aggressivt temprament. Så det var jag som fick
sitta bredvid honom i klassrummet och det var jag som fick sitta i hans
grupp i matsalen.
Allt det här kunde jag stå ut med, det var tillochmed inte särskilt svårt,
för jag blev lite särbehandlad av lärarna. Duktiga Sofie som tar hand om
och lugnar Ruben.
Men allt har ett stopp och ett slut, och en dag i slutet av tvåan fick jag
och alla andra nog.
Det regnade ute och hela klassen satt i kapprummet på rasten och bråkade,
lekte och skrek. Ruben kom plötsligt fram till mig och frågade om vi skulle
gå ut och leka.
Jag svarade att det regnade och att jag absolut inte hade lust.
Han sa ingenting och jag tittade upp mot honom för att se hur han hade
reagerat. Han var helt röd i ansiktet och hans huvud såg helt uppsvullet
ut. Jag trodde han skulle explodera. Det såg så roligt ut att jag och Lina
började skratta.
Det skulle vi inte ha gjort för i nästa sekund tryckte han upp mig mot
väggen och skakade mig.
Ruben var inte någon liten och klen kille, tvärtemot var han lång och
stark. Mina ben dinglade en bra mit över marken. Han fortsatte skaka mig,
och mitt huvud ramlade fram och tillbaka.
Det gjorde fruktansvärt ont i nacken och huvudet, och jag började gråta.
Alla stod som förundrade och bevittnade händelsen. Efter kanske en minut
började klassen reagera, och försökte få honom att släppa ner mig. Inget
hjälpte och vi skrek och ropade, men ingen lärare eller vuxen kom. Efter en
liten stund som verkade som en evighet, kunde Andrea äntligen knacka i smyg
på de låsta klassrumsdörrarna.
Ruben hade järnkoll över hela kapprummet. Till slut kom en lärare ut och
släpade i väg Ruben.
Då hade jag blåmärken på axlarna och spott i ansiktet.
Ingen fick någonsin höra om den händelsen.
En vecka senare slutade Ruben i våran klass och började i ”lilla gruppen”.
Han fortsatte att reta mig och dom andra tjejerna på rasterna men för
övrigt fick vi vara ifred. Bara en gång till hände en otrevlig sak. Som
hämnd på mig, för att jag hade fått lärarna att placera honom i ”lilla
gruppen” stal han min nya munktröja en rast och grävde ner den bakom
klätterställningen.
När Ruben hade slutat i vår klass berättade vår lärare att han hade en
liten hjärnskada som han hade fått när han föddes.
Hon berättade att det hette damp, men det sa inte oss något. Ingen hade
hört om det förut.
Om vi hade vetat redan från början hade vi kanske förstått honom på ett
bättre sätt, vi tyckte han bara var en dum och hemsk plåga.
Vår lärare berättade antagligen inte för oss om hans hjärnskada för att
bespara honom en massa onödigt lidande.
Ruben slutade i vår klass i trean.
Det blev inte detsamma utan honom. Vi fungerade kanske bättre som klass men
han hade något i sin personlighet som gjorde att alla ändå saknade honom,
kanske varje klass behöver en bråkstake?