Mina skol år
Jag kommer mycket väl ihåg hur det var. Tillsammans med mamma gick jag mot
skolan.
Man kunde se skolan från mitt fönster i mitt rum. Fast jag hade gått förbi
och lekt på skolgården förut så kändes det som om jag hade fjärilar i
magen.
Mamma sa att det var normailt, men det lungnade inte precis ner mig. Hon
gjorde inte saken bättre när hon berättade när hon första gången skulle gå
till skolan. Hennes berättelse gjorde mig darrig i hela kroppen. Hon
berättade att hon hade snubblat in i klassrummet på tröskeln. Mamma ropade
från hallen
– Det är dax att gå nu Kristoffer!
Jag vart darrig i hela kroppen, det kändes som om jag skulle spy. Jag
ryckte på axlarna när jag kollade in i spegeln och sa tyst för mig själv
– Det här klarar du, det går nog över snart precis som första dagen på
lekis.
Jag kände mig genast mycket tryggare, men endå var jag rädd. Jag gick jag
ut i hallen, där stog mamma med med min blåa jacka uppslagen och ville att
jag skulle ta på mig den. Jag satte på mig jackan och dom försmå skitiga
skorna, och gick ut genom ytterdörren.
Nu vart det värre jag kände hur klumpen i halsen som nästan försvunnit när
jag talade till mej själv i spegeln växte. Den växte ytterligare när vi var
ute på gatan utanför vårat hus. Jag tänkte
När vi går runt husknuten så kommer jag att se skolan. Jag rös, jag rös
även av tanken på att snubbla in i klassrummet. Dessa tankar tänkte jag
medans jag gick med mamma i handen mot skolan. Nu var vi bara 50 meter från
den stora skolgården. Där fanns gungställningar, sandlådor, klätter
ställningar och två röda gunghästar. Från skolgården gick det en 30 meter
lång grusväg till skolans huvudingång. Dörrarna till ingången var stora och
bruna med glas över halva. Plåt satt det längst ner på den stora dörren,
som var alldeles buklig efter alla sparkar den hade fått på sig. Nu stog
jag och mamma där framför den stora bruna skoldörren, och bara kände hur
klumpen i halsen bara växte och växte. Mamma öppnade dörren, jag gick först
in mamma efter. Vi kom in i en sal där det var ett stort bord i mitten med
8 blåa stolar runt, det var stora krukväxter i hörnen av salen. Långt bort
var det en grå trappa, en grå trappa som vi gick uppför. När vi kommit
uppför den kom vi till en lång grå korridor vars väggar var täkta av dörrar
och fönster. I taket lös det vita lysrör, lysröret längst bort blinkade och
smattrade. Det var folk tomt och jag började ana att vi kommit försent. Jag
och mamma gick mot dörren där det stog ”Välkommen till klass 1b’s
klassrum”.
Det var en röd dörr inte lika utsliten som dom andra dörrarna. Klumpen i
halsen var så stor nu så jag knappt kunde andas. Jag öppnade den röda
dörren, och där inne satt det ungefär 20 barn vid sina bänkar, deras
föräldrar stog längst bak i klassrummet. Fröken sa med ett leende på
läpparna
– Välkommen du kan sätta dig där.
och pekade på en tom bänk ganska långt fram. Jag släppte mammas hand och
gick och satte mig vid den tomma bänken. Genast kändes det som om all
nervositet var som bort blåst. Jag kände mig trygg, trygg och säker.
Precis så kändes det första gången jag gick till skolan. Nu när jag tänker
tillbaka på det skrattar jag nästan lite åt mig själv. Jag tror många med
mig har känt precis likadant.