Mina skolår
När jag började i ettan 94 så var jag en självsäker liten kille på 7år. Jag
kommer ihåg första gången jag satte min fot i vårat blivande, blommluktande
klassrum. Vi fick ta ett bokmärke ur en korg och sen sätta oss vid ett
likadant som låg på en bänk. När alla som skulle gå i klassen var samlade
med sina mammor och pappor så fick alla klart för sig att man inte fick
reta lilla flintskalliga Samuel. Sen gick dagarna på och jag blev bästa
kompis med busungen Kristoffer och Olle, Morsan kände Kristoffers farsa så
det var lätt att ta kontakt med honom. Jag var mest med Olle, varje’ dag på
fritids så spelade vi bandy, Kristoffer var jag med ungefär en gång per
vecka efter skolan. Det märktes i klssen att jag var självsäker, snabb blev
jag klassens ledare och klassens pluggis.
På lektionerna låg jag alltid först i alla böckerna och på rasterna hittade
jag alltid på något kul att göra. Jag hade väldigt höga krav på mig själv
igenom hela lågstadiet och en bit upp i mellanstadiet. Jag kunde inte
tillåta mig själv att inte vara bäst på allt. Varför det var så vet jag
inte, jag var nog lite rädd för fröken nu när jag blickar tillbaka. Ibland
började jag grina när jag inte fattade något, eller hade några fel. Jag var
en perfektionist på lektionerna men på rasterna var jag inte lika snäll och
beskedlig. Vi mobbades ofta Kristoffer jag och Olle. Våra offer var Enar en
liten kille som hade en alkoholiserad farsa, om något luktade illa så var
det han som hade släppt sig, Efter skolan fick han ibland spö bakom
toaletten i korridoren. Jag var rädd för att få skäll så jag stod istället
och sa vad dom skulle göra, T.ex sparka på honom. En hemsk sak var att inte
lärarna gjorde någonting.
Jag minns när Enar låg och grät i korridoren när en lärare gick förbi. Hon
undrade vad som hade hänt och vi svarade att han hade ramlat, Hon köpte det
och gick vidare. På lektionerna hände det heller ingenting även fast alla
satt och skrek och hånade Enar och Gabriella. Gabriella tjejen från
spanien, som Kristoffer sprang ikapp efter skolan och slog i magen. Eller
pös hennes cyckel och kastade in den i taggbuskarna.
Lärarna märkte aldrig den här mobbingen även fast den utspelade sig framför
ögonen på dom. Såhär höll det på fram till trean ungefär. Då började
Moström i våran klass. Innan vi hade sett honom för första gången så
frågade vi oss om vi skulle mobba honom. Olle och Kristoffer sa JA! men jag
sa ner vi kollar om han är schysst först. I skolan satt han tyst hela
första dagen, men på fritids så kom han till mig Olle och mig och pratade
om vanliga spelkort med nakna tjejer på.
Vi tyckte att han var häftig och han fick vara med oss och leka.
Vi märkte på en gång att han var en stjärna på allt, Han kastade längst av
alla och var bäst på att hoppa hopprep och han blev snabbt populär.
En annan grej som hjälpte till mycket var att han ljög mycket. Han sa till
alla att han var miljonär och att hans mamma hade en Ferrarri.
Alla ville såklart vara med miljonären och Moström och jag blev bra vänner.
Vi tävlade alltid på rasterna men han slog mig i det mesta förutom i att
plugga, även om han försökte.
Men Moström var störd av att alla jämt ville vara med mig tror jag, så han
började snacka massor med skit bakom min rygg. Han vände Kristoffer och
några till emot mig Och det blev som två läger jag och Olle mot Kristoffet
och Moström. Det var inget jätte allvarligt jag brukade forfarande vara med
Kristoffer utanför skolan men i skolan var vi fiender. Moström retades
alltid och jag sa till lärarna. Dom sa att jag skulle ge tillbaks. Jag
samlade ihop alla i klassen och vi gick tillsammans fram till Moström och
retade honom.
Han började gråta jätte mycket och sprang iväg, alla hyllade mig. Han höll
sig lugn ett halvår sen flyttade Olle och Moström började gå på mig igen.
Men nu var jag ensam.
Jag var smått utfryst halva fyran femman och sexan. Det var värst från
halva fyran till halva femman då hade jag bara Olle som min enda vän.
Men från halva femman till halva sexan började jag vara med Kristoffer
igen. Vi umgicks i stort sett varje dag i ett och ett halvt år.
Jag började busa på lektionern och insåg att skolan inte var allt längre.
Moström började se mig som ett hot och började försöka mobba eleven har
skjutit in ”mobba” mig, han lyckades halvt. Men han fick inte med sig nån
ingen stod heller på min sida. Inte ens Kristoffer. Han sa att allt jag
gjorde var fel och jag kunde inte försvara mig. Jag gjorde trixen på
skateboarden fel, hade köpt fula skate skor m.m. Men min relation med
Moström var mystisk.
I vissa perioder i sexan så var vi nästan bästa vänner i andra mobbade han
mig. Ibland gick vi hem till han efter skolan och åt glass och pratade om
tjejer sen gick vi ut och skatade och hade as trevligt. När vi senare fick
välja vilka vi ville gå på högstadiet med så bestämde jag Moström och
Kristoffer att vi ville gå med varandra. OK sa jag och skrev enbart
Kristoffer på lappen. Jag ville absolut inte gå 3 år till i skolan med
Moström. Men det blev så ändå. Men jag kan inte säga att jag blev besvärad
av honom i sjuan. Han skaffade nya kompisar och nya mobboffer och jag lika
så. Men jag gjorde ett misstag.
Jag såg ner på alla och små mobbade alla som senare skulle komma att bli
mina polare. Det har gjort att jag inte är så när vän med någon i min klass
annan än Kristoffer. Jag umgås och har kul med alla i klassen i skolan men
på fritiden umgås jag inte så ofta med nån. I sjuan var det nära att jag
tappade kontakten med Olle också. Vi hade inte hörts av på ett halvår när
han ringde mig. Efter det har vi träffats minst 2 gånger i månaden. En av
dom nya nära vännerna som jag fick i nya klassen var Antonio eller Ante.
Ante och jag var båda mycket förtjusta i dataspel och fick ett gemensamt
intresse. Vi satt bredvid varandra på nästan varje lektion genom hela
högstadiet. Och på rasterna åkte vi ganska ofta hem till honom och spelade
dator. I mitten av åttan så slutade Moström i våran klass, jag tyckte
varken det var skönt eller jobbigt. Jag brydde mig helt enkelt inte. I
åttan började våran klass bli riktigt skön. Jag tror knappt man kan få en
bättre klass. Sen så har det hållt i sig så hela nian också. Det kommer
kännas tugnt att lämna den här klassen och börja på gymnasiet.
Jag kommer sakna hur vi har skojat med alla lärare, hur vi har drivit med
allt och alla, det är sorgligt att det måste ta slut, Jag kommer sakna
lättjan i grundskolan. Genom åren har jag både mobbat och själv blivit
mobbad vilket har gett mig nyttiga insikter.
/Johan