Att byta skola/byta klass/byta liv

– Vi ska separera.
I samma stund som pappa yttrade de orden förändrades mitt liv. Det var där
förändringen började. Fast det visste jag inte då.
Pappa flyttade ut. Nu var det bara jag, mamma och min ena syster
kvar i radhuset. Jag förstod att vi inte skulle kunna bo kvar så länge. Det
var för stort och för dyrt. Men jag hoppades i alla fall. Jag önskade för
jag trivdes bra. Fin gård, bra grannar, nära till skolan och affären.
Ett halvår efter att pappa flyttat ut satt jag och pratade med
min bästa kompis, Maria. Jag berättade att min mamma väldigt gärna ville
flytta till Örebro.
– Det vill min också! Tufft om vi skulle flytta tillsammans. Din familj och
min familj. I det ögonblicket verkade det inte så dumt att flytta. Jag och
min bästa kompis skulle bo i storstan. Gud, vad vi skulle ha kul.
Ja, man var ju lite trött på den lilla orten vi bodde i. Samma
personer vart man än gick. Vi skulle hitta en ny klass att göra hyss i. För
det var det vi gjorde. Jag erkänner att vi mobbade folk, gjorde saker vi
inte fick och ljög när lärarna frågade om det var vi.
När jag kom hem den dagen gick jag direkt fram till mamma.
– Jag flyttar om Maria flyttar.
Då vart mamma glad. Hon hade länge velat komma ifrån den lilla kommun
(eller håla, som hon kallade det) som vi bodde i. Hon började planera och
fixa. Hon tittade jämt i tidningarna efter lägenhetsannonser.
Efter någon månad eller så började jag inse vad jag sagt. Vi
skulle verkligen flytta. Jag skulle lämna allt, hela mitt liv.
Jag hade aldrig flyttat förut så jag hade kompisar från barndomen kvar, en
del stod mig väldigt nära. Jag var stadig och glad. Jag var nöjd med mitt
liv som bus. Nu skulle jag lämna allt. Jag skulle få bygga upp allt igen.
Börja om från noll.
– Nilla, kom ihåg att vi ska åka till Örebro ikväll. Mamma hade
hittat en annons på en lägenhet hon tyckte verka trevlig.
Vi skulle på vår första lägenhetsvisning. Vi skulle bo i lägenhet, trångt,
ingen gård. Fy, vad hemsk!
När jag skulle somna den kvällen grät jag. Tårarna forsade som
floder. Det var inte sista gången. Jag visste att det var verklighet nu.
Jag skulle byta stad, byta skola, byta liv. Jag var rädd för att
byta skola. Jag visste vad jag hade för roll på skolan. Jag visste hur alla
var och att de flesta hade respekt för mig. Jag var en av de coola. Jag
gjorde hyss och var rolig. Nu var jag rädd. Jag ville inte byta skola, jag
ville inte byta roll.
När jag var i skolan var jag lika tuff som alltid. Jag spelade
min roll. I skolan sa jag att flytten skulle bli kul. Jag skulle ju ifrån
hålan. Men när jag kom hem åkte masken av och tårarna föll.
Jag och Maria satt hemma hos henne när hon berättade att;
– Vi kanske inte kan flytta.
Hennes ord var som ett stenskott i pannan.
– Va?! Jag kan ju inte flytta själv.
– Vi har ett lån som krånglar till det. Vi får inte hyra av någon.
Det var det som hållt mig uppe. Att jag inte skulle flytta själv. Jag
skulle ha en liten del av med mig. Så att jag kunde starta om från ett och
inte från noll.
Vi valde en lägenhet. Eller ja, mamma valde en hon tyckte om.
Jag själv var knäpptyst när vi kollade på lägenheter. Det var en protest!
Även om jag tyckte att den var fin och bra så sa jag inget.
– Där! Mamma pekade på en stor rätt ful byggnad.
– Där ska du gå sen!