Mina Skolår
Jag stod tät intill min gammla dagiskompis och väntade på att den stora
klockan på skolväggen skulle slå åtta. Rädd och osäker var jag men
framförallt hatade jag förändringar. I första klass gick all tid till att
studera olika faror såsom ilskna fröknar och äldre elever med inflytande. I
tvåan kom kraven från fröknarna att leva upp till det ”flickiga” idealet
villket inebar att man skulle vara snäll anpassad samt älska att sjunga. Vi
fick också lära oss hur jobbiga och barnsliga killarna var samt att vi
skulle ha förståelse för detta.
Det fenoment var något som jag utnyttjade. Speciellt i trean då man mer och
mer började vara sig själv och visa fram|fötterna. Man utnyttjade helt
enkelt att vi tjejer var smartare än killarna.
Trean innebar även att man fick stanna kvar längre på eftermiddagen, då de
andra barnen gått hem. Då läste man pojken och tigern. Historien om en
borttappad katts resa hem genom Sverige. Jag läste med Lukas Johansson som
var extremt dålig på at läsa, villket jag ochså var. Men man skyllde allt
på honom eftersom man såg ned på killarna.
Resten av trean gick åt att förbereda sig för fyran.
Så kom den dagen också, dags för förändring, ny klass (ålders|blandat), ny
lärare. Dags att anpassasa sig och hitta sin plats i klassen. Vid den här
tiden började killarna få merinflytande, de ”snygga” valdes ut och blev
offer för ”fråga chans epedemin”. Det blev en hård kamp om det snygga
killarna så tjejerna tog till hjälpmedel som smink. De som var ihop gav
varandra en ytlig kram samt uppvaktade varandra på alla hjärtansdag, som en
bekräftelse på kärlek och omtanke. Så kom femte året, man var nu inte yngst
och man började tröttna samt tjata ut sig på sina klasskompisar. Då helt
plötsligt börjar en ny person upp och blir genast jätte intressant.
Alla ville leka, bli ihop med honom. Några veckor senare var han skolans
största tönt. Alla hade ett sånt behov av förändring, alla utom jag. Folk
var så uttråkade och började med drastiska förberedelser inför högstadiet.
Man gjorde en utrensning på alla töntar och allt som påminde om det
förflutna. Den 14 augusti började vi årskus sju. Vem skulle vinna och vem
skulle försvinna? Vem skulle bli kris|fjortis 2000. Kampen var hård, många
fick gemed-sig snabbt medan vissa höll sig kvar längre. Jag la mig längst
ner på skolans ”kastsystem” blyg, tyst hjälplös. Men efter ett år av
tystnad tog jag igen allt sen i åttan. Jag började ta för mig mer villket
uppskattades av lärarna villket påverkade mina betyg posetivt. Det var dock
inte populärt hoss eleverna, man fick ta så mycket mer skit när man syndes
än när man bara var stum.
Jag gjorde ett försök att bli mer uppskatad genom att vara trevlig och
generös mot alla. Jag har kommit fram till att på den här skolan får man
inte vara som man vill samt att folk är så fruktansvärt ytliga och falska.
Man anses som jobbig när man ifrågasätter saker såsom särbehandling.
En exemplarisk elev på den här skolan har inga åsikter om någonting,
smörar, anpassar sig, är snäll och trevlig samt problemfri
Det känns skönt att lämma grundskolan och jag har stora förhoppningar om
att gym|nasiet är mer rättvist och öppet samt att man får vara sig själv
utan att behöva skämmas över det.