MINA SKOLÅR
När man i dagens samhälle pratar om skolan, pratar man om hemska lärare,
mycket läxor och dom tuffa killar som hackar på en om man råkar stöta på
dem. Men jag har aldrig upplevt det så. Redan när jag började skolan som 5-
åring så fick jag en bra relation med lärare och klass|kompisar. Även om
jag inte minns så mycket från tiden på förskolan så måste det varit där
mitt lärande tagit fart. Jag lärde mig läsa väldigt snabbt och lärde mig
därför också att skriva väldigt snabbt.
Jag minns särskilt när vi fick gå till 3-orna. 3-orna skrev så snyggt dom
kunde om en bild i en skrivbok. Sen skulle vi fylla i det dom skrivit med
en färgkrita. Även om vi lekte mycket på förskolan tror jag att mina lärare
såg till att jag fick en bra grund inför kommande skolår. När vi skulle
börja ettan var det spännande, nu skulle skolan börja på allvar. Jag fick
där träffa den troligtvis bästa och mest omtänksamma läraren jag haft.
Stina hette hon och har betytt väldigt mycket för mig och min skolgång. Det
kan jag säga utan att vara det minsta tveksam.
Hennes sätt att lära ut finns det inte många som kan slå. Hon gjorde oss
till dom duktiga och lungna elever som vi är idag. Jag tror jag fick en
speciell relation med henne. Jag fick alltid beröm av henne på
utvecklings|samtalen och det hade jag också gjort mig förtjänt av. Även om
det kanske inte märks nu så har jag varit en mycket lugn och duktig elev.
Berömmen fortsatte i fyran. Jag hade då en lärare som hette Siri. Även om
hon inte var lika bra som Stina var också hon en bra lärare. Vi hade mycket
läxor men dom var mest som en rutinsak och störde oss aldrig. Siri hade
även hon ett bra sätt att lära ut på. Vi var en bra klass eftersom vi alla
kom ifrån Stinas klass. Enligt mig själv så hade vi alltid en bättre klass
och lärare än pararellklassen. Vi började nu också lära oss engelska.
Eftersom jag alltid haft lätt för svenska så var inte detta en större
svårighet. Vi växte och blev större och snart var jag en av dom där stora
och hemska sexorna. Sexan bestod till stor del av en längtan efter att få
börja sjuan och flytta till Örna.
Under gymnastiklektionerna kunde jag visa min ”vinnarskalle” särskilt när
vi spelade innebandy. Arvid och jag var bäst i klassen och hamnade därför
jämt på olika lag. Vi vägrade att förlora så därför kunde vi bli helt
tokiga. Dom andra var bara som koner på planen och ibland hände det att vi
åkte ut för att ha ”slagits” om bollen.

Efter en traditionell brännbollsmatch mot lärarna och förlust var det nu
dags för högstadiet i Örna.
Min lungna tid var nu passerad.
Kanske berodde detta på alla lärarbyten och total kaos i klassen. Trots
detta hade vi en god gemenskap i klassen, ingen var utanför och alla var
glada över att få påbörja något nytt.
Sjuan bestod till stor del av att få ordning i klassen. Om vi lärde oss
något, det vet jag inte. Vi hade två klassföreståndare, Nilla och Sol|veig,
men efter halva läsåret for Nilla och vi fick en ny lärare som hette Nicki.
Många som tyckte om Nilla som lärare var emot lärarbytet men det visade sig
med åren inte vara så dumt.
Åttan var nog det år som alla började ta skolan på allvar. Även om det
fortfarande var kaos med lärarbyten och ombyggnationer så började vi få en
bra sammansatt klass. Hur många svenskalärare vi hade vet jag inte och den
bästa kom inte förrän sista halvåret, Nilla hette hon och skulle bli vår
nya klassföreståndare i nian efter att också Solveig lämnat oss. Vi lärde
oss trots allt ganska mycket i åttan.
Nian började med att som sagt våran nya klassföreståndare presenterade sig.
Det blev nu lungt och vi fick det inte lungt och stabilt förrän nu.
Nian har mest bestått av funderingar över vad man ska gå i gymnasiet och
att hålla dom betyg man har. Sista terminen är nu bara en enda lång väntan
på att slippa grund|skolan och få börja om på nytt, på gymnasiet.
Jag kan så här på efterhand säga att jag nog inte haft en så dum skolgång i
alla fall, jag har haft tur.

MVG Mycket bra! snyggt skriven text med ett elegant upplägg. Du har god
balans mellan ett allmänt och personligt berättande