Att byta skola
Vi hade suttit i bilen i snart tre timmar.
Mamma satt och nynnade på en gammal Tomas Ledin låt, medans min lillebror
lekte ivrigt med vindrutetorkarna.
Var det inte typiskt?
Morsan hade åter igen hittat en ny liten stad där vi skulle slå oss till
ro. Eller slå oss till ro var nog inte det rätta ordet. Strax skulle vi
säckert packa upp alla lådor igen för att åter finna lyckan.
Bilen svängde in till kanten av vägen i närheten av en korvkiosk. Nu var
det entligen dags för lunch.
Redan nästa dag gick vi till den nya skolan där jag skulle börja.
Jag kände en växande klump i halsen.
Skolbyggnaden var ett gammalt tegelhus med stora vita fönster. Mammas hand
vilade tungt på min axel. Hon ville vell visa att hon var där för mig, men
jag ville helst bara springa därifrån.
Bort från allt elände och hem igen till Vaxholm. Tillbaka till alla
kompisar i Råby.
Allt det där hade varit så bra, helt perfekt.
Jag hade haft många kompisar i och utanför min klass, men nu var allt det
borta. Borta med vinden (som man säger.
”Filip, Filip, Filip,” recktorn satt och smakade på bokstäverna i
mitt namn. Han såg inte direkt trevlig ut, snarare tvärt om där han satt
nedsjunken i sin stol.
Mamma därimot satt bara där och log. Hon såg inte hur fel allting var.
Märkte hon inte att jag inte ville börja i en ny klass och lägga det gamla
bakom mig? Vad kunde jag göra? De hade redan valt ut en klass åt mig och
satt nu och diskuterade mina betyg.
Värken i magen kom tillbaka. Snart var det dags. Dags att visas up som en
ny skyltdocka i en affär. Dörren öppnades sakta. Ett nytt rum visades up
med stora röda lampor hängandes i taket.
60 nya ögon tittade nyfiket på mig.
De betraktade mig från topp till tå.
En stöddig brunhårig grabb längst bak i klassrummet suckade högt.
Jag ville bara försvinna, sjunka genom marken, bara sluta existera.

Jag fick en plats näst längst fram brevid en söt liten tjej med hästsvans.
Hon tittade nyfiket på mig med sina stora blå ögon. Hon såg snäll ut.
Facktiskt såg de flesta i klassen trevliga ut. Det kanske inte var så
hämskt endå att börja i den här klassen.
Killen längst bak i klassrummet skulle jag kanske få problem med, men med
tiden skulle jag nog lära känna de flesta.
Jag tittade ut genom fönstret där solen sken över skolgården. Livet här
skulle kanske inte bli lika bra som i Råby, men vem vet? Kanske mina
lyckligaste år blir här bland de blonda Skåningarna.