ATT BYTA SKOLA!!!
Jag kom till den här klassen i årskurs sju. Det var väldigt skönt att få
byta både klass o skola o att få slippa sina gamla klasskamrater.
Den här klassen har hjälpt mig mycket. Fast dom flesta inte är
medvetna om det. Dom har lärt mig att säga ifrån o så har dom gjort mig en
hel del tuffare. Jag kan göra det mesta nu och jag vågar mer.
I min gamla skola var allt förskräckligt. Jag hade bara tre kompisar
där. Dom var också mobbade. Jag vet inte varför Lisa var mobbad. Hon gick
ju i årskurs åtta då, förmodligen så vart hon mobbad för sitt utseende. Men
Lina och Zakarias vart nog mobbade på grund av mig.
Varför jag vart mobbad var nog för att jag hamnade i samma klass som
Albin O. Vi har aldrig kommit överens, trots att vi känt till varandra sen
i årskurs tre. Han bråkade då ofta med mig. Men i sexan var han värst, för
det var då vi hamnade i samma klass för första gången.
Och så fanns det elever fr akallaskolan som jag aldrig kommit överens
med, och så hamnade jag i samma klass som dem… typiskt va? Dom enda och
nya eleverna var Lina, Zakarias o två elever till. Dom andra var elever som
hatade mig, och hatar mig fortfarande.
Det värsta var att jag inte kunde göra något åt det. Jag gick o
klagade hos lärare, till och med rektorn. Men dom gjorde inget åt det. Och
jag vågade inte kaxa emot Albin eller dom andra. För då hade jag nog råkat
riktigt illa ut. Så jag slutade bry mig. Jag struntade i alla dumma saker
han sa till mig. Jag tog det bara lugnt och lotsades som om han inte
existerade.
Han tröttnade då på mig och gav sig istället på Lina och Zakarias.
Zakarias var mycket känslig o började lätt gråta, men Lina var starkare.
Men ibland så sprack det hos henne med.
Så Lina slutade vara med mig, Zacke o Lisa. Istället försökte hon få
kontakten med den tuffa gruppen. Dom vart snabbt vänner, men tröttnade på
henne efter någon månad. Desiréen berättade för mig att dom tröttnade på
hennes malliga o skrytande beteende. Så hon kom tillbaka till oss, eftersom
hon visste att vi aldrig skulle dumpa henne.
Zakarias var fortfarande lika känslig, så jag började stötta honom.
Jag sa åt honom, att om han inte vill bli mobbad så måste han kämpa. Han
fick absolut inte börja gråta, för då skulle det bara bli värre.
Jag började vara mer o mer med honom, jag gick till och med till skolan när
jag var sjuk. Jag stannade i skolan bara för att stötta honom. Och han
visste det.
Det tog några månader innan han slutade gråta. Han vart tuffare o
Albin tröttnade på honom. Lina hade också slutat bry sig, så Albin slutade
mobba henne med. Och nu när han inte hade någon att mobba så tog han till
med en ny taktik.
Han började sparka sönder mitt lås, han klottrade på mitt skåp o
trampade på mina saker.
Men han lyckads inte knäcka mig, så han vart värre. Vintrarna vart
värst. För då kastade han o hans kompisar snöbollar m isklumpar eller
kottar inuti. Jag kom ofta hem m röda märken, bulor o blåmärken i ansiktet.
Mamma vart orolig, o likaså pappa. Men dagarna gick och han vart värre. När
snön smält kastade han sand o grus i mina ögon och på mitt ansikte.
Jag mådde då mycket dåligt och vi hade möten m Rektorn o Albins
föreldrar. Men rektorn försvarade mig inte, han tyckte att jag var
problemet, och det vart aldrig någon förändring. Albin började ge sig på
Zakarias o Lina igen.
Jag fick dåligt självförtroende o mådde väldigt dåligt. Tillslut så
fick jag lov att byta skola.
Och jag hamnade i den här. Jag vart riktigt förvånad på hur lugn och
trevlig den här klassen var. O redan första dan var jag mitt gamla, glada
jag.
Jag trivs fortfarande, trots att jag vet att det finns folk i den här
skolan som inte är så förtjusta i mig. Men jag är nöjd så länge som jag
inte blir mobbad.