Att byta skola/att byta klass
Jag var bara 13 år. Jag och min familj bodde i en liten lägenhet på
Kungsholmen i Stockholm. Min familj bestod av en mamma vid nam Johanne, en
lille bror vid namn Emanuel och sedan jag, Simon Andersson. En ganska
vanlig familj i mina ögon. Förutom en sak. Vi hade ingen pappa. Det brukar
jag ofta tänka på. Men Emanuel är den som blir mest berörd av det. Han
undrar ofta när pappa kommer hem. Han är bara fem år och tror att han är
och jobbar i Kina. Men Emanuel behövde inte veta mer, inte just då.

Min familj hade under en lång tid funderat på att flytta. Det
föreslogs att vi skulle flytta till Råby. En liten ort mellan Nyköping och
Flen. Jag var väldigt nervös. Jag var en av de man tyckte var konstig. Jag
är fortfarande inte säker på varför, jag tyckte att jag var som alla andra.
Men ändå var det mig de gav sig på. I slutet av första terminen i sjuan
åkte jag och hälsade på min nuvarande klass.
Skolan var fin. Tyckte jag i alla fall.
Eleverna verkade jätte trevliga, men man fick ju räkna med lite blickar.
Efter en timmes nervös väntan kom Samir. Det var han som skulle visa
mig runt.
Han visade skolan och vi pratade och hade jätte kul. Sedan mötte jag
klassen. De tog emot mig mycket bra. Sedan hamnade jag här. längst bak i
sal 14.
– Simme… Simme!
– Ehh. Va?
– Det är rast nu.