Mina skolår

Kan ni några fler namn på era nya klasskamrater som börjar med M? Frågade
vår lågstadie lärare som hette Katarina. Vi hade redan sagt Mikael, Malte,
Maria, Magnus, och ingen tycktes komma något mer namn. När jag plötsligt
kom på ett till namn: – Emma (Mma), sa jag, och kände mig väldigt glad att
jag fått säga det. Våran lärare började fnissa lite, jag förstod inte
varför, jag borde få en applåd att jag var så begåvad tänkte jag. Nej Lina,
Emma börjar med ett E, inte ett M.
Det var min första dag i skolan, jag kommer ihåg den klart och
tydligt. Mitt första intryck var att lärarna bara krånglade till saker hela
tiden. Som den händelse jag nyss berättade om, jag hörde ju att när man sa
Emma, började man med ett m, jag konstaterade sen att lärare finns endast
för att säga till när man har fel, oavsett om jag hade rätt, som jag tyckte
att jag helt klart hade i det sammanhanget.
Åren efter ändrades min syn på hela skolan, jag förstod äntligen
att Emma faktiskt stavas med ett E, och lärarna faktiskt finns för att
hjälpa oss elever, även om vi har svårt att tro det ibland.
Man kan inte undgå att tänka på discona som vi gick på i
lågstadiet, platåskor, benvärmare och ”magtröja”, hippare än så kunde man
inte vara. Man skickade fram bästisen till killen man var kär i, så fick
hon fråga chans. Oftast blev svaret – ”kanske. svarar på måndag.
Tänk vad lätt det var då, skicka fram kompisen och fråga chans,
kanske funkar det nu också.
Men allt var inte helt lätt och problem fritt, det fanns ju dom populära
”jag-vill-inte-va-bästis-med-dig” bråken också. Dom var hemska. Barn kan
vara så fruktansvärt elaka, jag tror aldrig jag har varit så ledsen som den
perioden. Men bråken var aldrig så seriösa visade det sig. För veckan efter
fick man en lapp, där det stod: ”Vill du bli bästis med mig igen?” Jag blev
alltid så förvånad när jag fick en en sådan lapp, för antingen är man arg,
eller inte. Men då var det något mitt-i-mellan, och det var det värsta. Man
kunde inte lita på någon, för det kunde ju vara en fälla, för att få ur en
allt man tyckte om en person, för att sedan sprida ut det. Usch barn kan
vara så hemska mot varandra.
Och nu så går jag i sista terminen i årskurs nio. Kan inte fatta
att tiden går så snabbt, det känns som om det inte var så länge sen som min
storebror retade mig och skrek: ”Linas fröken är tjock, Linas fröken är
tjock.” Själv sprang jag efter och störtgrinade.
Men lyckligtvis kan jag säga att det var väldigt länge sen. Men
det är sådana minnen som sitter kvar, även fast man helst velat slippa
komma ihåg dom.
Skolan, eller hela livet har blivit allt mer komplicerat. Man
tänker mer på betygen, än själva lärandet i sig. På det viset kanske man
får ett bra betyg men glömmer det efter några veckor. Det känns jobbigt om
man jämför hur vi hade det i grundskolan. Inga betyg, vi tyckte bara att
det var roligt att gå i skolan. Man skröt för varandra hur mycket man hade
lärt sig, nu är det helt tvärtom. Nu verkar det nästan som om vissa skryter
för varann hur lite man vet, för man vill ju inte vara pluggis brukar det
låta. Nu blir man förvånad om det är någon som säger att det är kul att gå
i skolan. Det är inte så ofta man hör det.
Men jag längtar ändå inte tillbaka till lågstadiet, för då kunde
man endast drömma om att utbilda sig och bli något stort. Men när man blir
äldre kan man göra verklighet av drömmen. Komma bort från Ingenstans
(smedby) och bli nåt stort, och det är större och roligare än något
lågstadiedisco någonsin kan bli!