Mina skolår.

Jag minns när jag skulle börja i första klass. Allting var nytt. Skolan var
ny, kompisarna var nya. Mamma hade pratat med en utav grannarna och jag
skulle ta sällskap med hennes dotter till skolan. Vi kände inte ens
varandra, hade aldrig pratat med varandra, så jag var ganska nervös då jag
stod och väntade på henne och hennes mamma. Hon hette förresten Martina. Vi
gick knäpp tysta hela vägen.

När vi kom fram till skolan fick vi träffa våra klasser. Jag och Martina
skulle inte gå i samma. En del i min klass kände jag igen sedan lekis, men
jag upptäckte en del nya ansikten också, som jag aldrig hade sett förut.
Det var roligt att lära känna nya kompisar. Jag blev bra kompis med en tjej
i min klass som hette Emma. Vi var jämt med varandra på rasterna. Martina
och jag lärde känna varann så småning om också. Vi brukade träffas efter
skolan och leka med hennes hundar. Hon hade två stycken, jättestora var de,
fast snälla.

Vi tyckte att det var synd att vi inte hade hamnat i samma klass. Men när
vi skulle börja i trean så skulle klasserna blandas och vi fick chansen att
välja med två kompisar. Jag valde förståss Emma och Martina. Vi blev
jätteglada när vi fick reda på att vi hade hamnat i samma klass.
Något annat som var spännande med att börja trean var att vi skulle börja
läsa ett nytt språk; engelska. Det hade jag alltid viljat lära mig,
eftersom min äldre bror och hans kompisar jämt pratade engelska för att jag
inte skulle förstå.
En dag frågade jag min fröken:
– Vad betyder ugly?
– Ful, svarade hon och log.
Då förstod jag vad min bror och hans kompisar brukade kalla mig. ”Fula
lilla unge”, tänkte jag och ville lära mig mer engelska så att jag skulle
kunna förstå mer av det som min bror och hans vänner pratade om.

I fyran började det en ny tjej i vår klass. Hon hette Anne och kom från
England. Ingen ville vara med henne på rasterna och hon satt alltid på en
bänk utanför gymnastiksalen och åt ostkaka i små förpackningar. Fröken sa
åt mig och Martina att gå och prata med henne och hålla henne sällskap på
rasterna. Vi ville egentligen inte, men vi tyckte att det var synd om
henne. Vi gick och slog oss ner bredvid henne på bänken. Vi frågade varför
hon jämt åt ostkaka.
– Det är det godaste jag någonsin har smakat sedan jag kom till Sverige,
svarade hon. Vi blev förvånade över att hon talade så bra svenska. Efter
ett tag blev vi riktigt bra kompisar. Anne var rolig, men klumpig. Hon
lärde mig massvis utav fula ord på engelska som jag sedan sa till min bror.

I sexan var det dags att lära sig ett nytt språk igen. Jag hade ingen aning
om vad jag skulle välja, fast jag var lite inriktad på tyska, men eftersom
både Anne och Martina skulle välja franska så gjorde jag det också. Det var
svårt och jag var inte särskilt ivrig att lära mig. Skolan kändes inte lika
rolig längre, jag längtade till högstadiet.

Den dagen kom också. Jag valde med mig Martina, Anne och Emma. Vi hamnade
alla i samma klass förutom Emma, för hon hade inte valt oss.

Det var spännande att börja på den nya skolan. Nu var man minst igen.
Klassen vi hamnade i var ganska bra, fast vi kände inte någon. En tjej som
hette Josefine som gick i vår klass frågade mig en dag om jag ville följa
med till en fritidsgård. ”Visst”, tänkte jag.

Fritidsgården låg långt bort och jag hade aldrig varit där innan. Det
kändes pinsamt eftersom Josefine redan kände alla som var där. Hon och jag
var inte lika på nått sätt, vi hade helt olika intressen och hon var mycket
vildare än mig. Det var nästan bara killar där, ett par tjejer också. Jag
ville därifrån, men Josefine tvingade mig att vara med och spela biljard.

Men Josefine var snäll. Vi började umgås mer och mer. Hon tog med mig till
discon och fester och presenterade mig för olika killar. Men jag umgicks
fortfarande med Martina och Jane, fast de gillade inte Josefine och
Josefine gillade

texten ofullständig