När jag började ettan var jag sex år och bodde i Tyskland. Alla barn hade
fina, robusta skolväskor, inte några sladdriga ohyfsade ryggsäckar. Jag
minns att det var en solig dag i september när vi, ett gäng från det lilla
”Bullerby”-bostadsområdet Baumgarten i det lilla Landau i det stora
Tyskland gick till skolans gympahall för att bli indelade i olika klasser.
Vi hade bara runt 300 meter till skolan men vi gick ändå hemifrån en kvart
innan vi började.
När vi kom fram var det fullt med folk. Blivande elever med deras
föräldrar, lärare, elever från andra årskurser som skötte underhåll|ningen
(några dåliga barnlåtar som de sjöng falskt, men konstigt tycker föräldrar
om sådant). Efter ”underhållningen” började de ropa upp namnen. Jag hade en
härligt pirrande känsla i magen som spred sig ända ner till tårna. Då
ropade de upp mitt namn och nervöst gick jag fram och ställde mig bredvid
en mörkhårig kille som stod och skrattade med en annan kille. Jag tyckte
att det var konstigt att man över|huvudtaget kunde skratta en sådan dag.
Alla mina kompisar från Baumgarten; Alex, Danielle, Monika och Tristan kom
i samma klass som jag. Underligt, tyckte jag, att jag hade en sån tur.
Efter att alla var uppropade gick vi till klassrummet i själva skolan.
Vårat klassrum låg längst inne i en korridor på andra våningen. Det var ett
ganska stort klassrum och kalt klassrum, kalt men ändå trevligt. När vår
fröken började prata blev det med ens tyst. Hon föreställde sig som Wilma
Rotenstein. Hon verkade sträng och hon var gammal, runt 50 år.
Vi fick en läxa också. Alla blev förtjusta och jag längtade hem tills jag
kunde göra min läxa. Det är konstigt vad man förändras med åren, från att
vilja ha läxor till att knappt göra dem. Första dagen slutade med att vi
fick måla ett självporträtt. Jag har fortfarande kvar mitt, det sitter på
dörren till mitt rum. Man kan inte låta bli att iallafall le när man ser
det, för det är så obeskrivligt groteskt fult. Tydligen måste jag ha tyckt
själv att jag såg ut som en gris.
När jag började trean fick vi en ny lärare som hette fru Dieter. Alla
avgudade henne, hon var så bra. Det kom också en ny kille till klassen som
hette Marius. Han var från Holland. Redan första veckan utmärkte ha sig som
klass-clown, och det tyckte inte jag om eftersom det hade varit min roll
innan. Det blev en slags tävling mellan mig och honom, men vi var nog
ganska jämlika. Han bodde även han i Baumgarten så vi blev ganska snabbt
kompisar.
Jag kommer ihåg mycket från trean eftersom det var den bästa tiden i mitt
liv. Innan jullovet så skulle vi få våra första riktiga betyg. Skalan var 1-
6 där 1 var bäst. Jag kommer ihåg att jag hade 4 ettor, 3 tvåor och två
treo, vilket jag inte var nöjd med. Senare på våren skulle vi ha en
volleybolls|turnering. Alla längtade och vi tränade bara volleyboll på
gympan. När sedan tävlingen kom så förlorade våran klass alla matcher kom
därmed sist.
I fyran fick vi en ny lärare för fru Dieter var ingen färdigutbildad
lärare, och så fick vi en av de mest hatade lärarna på skolan, fru Abhall.
Alla kallade henne fru Abfall, vilket betyder skräp. Hon var mycket sträng,
t. ex. när vi hade matteläxor så var vi tvugna att skriva med riktiga
bläckpennor och om man skrev för fult så var man tvungen att göra om det.
Det spelade ingen roll om man hade räknat rätt. Det hela slutade med att
ingen tyckte om henne.
Efter några veckor in i fyran frågade mina föräldrar mig och mina syskon om
vi ville flytta till Sverige. Jag och min lillebrorsa svarade ja utan
tvekan, trots att vi trivdes väldigt bra och hade många kompisar m.m. Så vi
flyttade i november. Skolan i Sverige var så annorlunda direkt. Allt var så
slappt. De hade läst engelska i två år och hade lärt sig lika mycket som
jag hade lärt mig av min syster (vi hade inte börjat med engelska i skolan
än). Jag var bättre än nästan alla andra i alla ämnen. Man fick kalla
lärarna efter förnamnet och ingenting var lika disciplinerat som i
Tyskland. Eftersom jag kunde allt de andra lärde sig gjorde jag inga läxor,
och den trenden höll i sig tills jag började åttan ungefär. Då började det
bli lite svårare och jag började göra lite läxor ibland. Högstadiet är lite
mer krävande, men jag undrar hur mycket jag inte kunnat nu om vi hade bott
kvar i Tyskland. Den svenska skolan är alltför slapphänt, men om eleverna
ska lyckas i en hårdare skola krävs det stöd och lite påtryckning hemifrån
så att man inte glider igenom skolan. Det är ungefär dessa tankar vad jag
har vad det gäller skolan.