Första klass – och vem ska jag hålla i handen?
Allt är för stort, jag är för liten och mina sandaler tränger i tårna. Det
är alldeles för många barn och ingen håller mig i handen. Håll mig i
handen!
Jag ser bekanta lekis-vänner, kommer de ihåg mig?
Jo, de kommer ihåg mig, men de kanske tycker min klänning är ful.. De har
blommor på sina klänningar. Jag har rutor. Får jag vara med ändå? Den förut
så bekanta skolgården ser nu ut som ett hav, ett oändligt hav som strax ska
tömmas på barn.
Nu fylls trapporna istället, det är långa breda stentrappor. Varför ler
alla, man kan väl inte le i stentrappor?
Är det bara jag som förstår att skolor inte har stentrappor? Något är
väldigt fel och jag vill hem till barbie.
Mamma! Förstår inte ens du? Alla verkar veta vart vi ska. Har de lurat mig
allihop? Utan att veta hur, befinner jag mig i ett rum, men nu vet jag
varken ut eller in. Nu står jag i ett gult stort rum med ballonger och
blommor. Ser det ut så här i spökhus och rövar borgar? Jag börjar tvivla.
Först då ser jag, det står en sol längst fram och ler.
Solen har blå klänning och gul kofta. Mamma viskar att det är fröken, och
det är klart att det är fröken – fröken Sol!
Det står fyra runda bord i rummet och på varje bort står 6 lappar som någon
har ritat på, någon har ritat blommor och solar. På en lapp ser jag mitt
namn, KATARINA står det, och jag funderar på hur någon har fått dem att stå
upp.
Jag får sitta jämte min lapp och de känns ju bra, NÅGOT är bekant. Kan
detta vara den där skolan iallafall? Fröken Sol strålar och nu visar hon
att hon inte bara kan le. Hon börjar nämligen prata. Jag hör inte riktigt
på, jag är nämligen upptagen att undersöka om jag är den enda flickan med
rutig klänning. Jag avbryter dock undersökningen när jag märker att fröken
Sol ler mot mig.
– Är det någon som vet vad jag heter, säger hon. En flicka med hästsvans
(utan rutig klänning) räcker upp handen och säger stolt att hon vet att
fröken heter Berit.
– Berit, tänker jag.
Nu vet jag en sol som heter Berit.

Solen Berit lärde mig att skriva P, att a var en hård vokal, vad en
sädesärla var, multiplikationstabellen och texten till ”Bered en väg för
herran”. Hon höll mig i handen när jag var rädd för att åka på utflykt och
hon log åt mig när jag lärde mig simma utan dyna.

Jag träffade tidigt mina änglar. 2 flickor att hålla i handen! Vårat liv
var ett himmelrike och vi levde i en rosa värld som doftade luktsuddgummi.

Livet var vårt och vi viskade hemligheter i kojan på baksidan av
skolgården. Den kojan var vår och vi skulle vara vänner för evigt – friends
for ever.

Efter 3 år skulle vi skiljas från vår älskade fröken. Vi fick komma och äta
glass i hennes trädgård och träffa frökens man – han hette Sten! Det
skrattade jag länge åt. Fröken brukade säga att hennes man alltid hade en
Sten i skon! Min fröken var världens roligaste Vi skulle börja
mellanstadiet och få en magister!
Solen Berit skulle få en ny klass med nya pyttesmå ettor. Små som myror! De
kunde inte ens stava till flaggstång.
Våran magister hade roligt hår. Det var lockigt och rödlätt (det var
förbjudet att kalla det orange!)
Jag hade fortfarande mina änglar och vi var kära i de killarna som var bäst
på fotboll. Vi skulle bli Spice Girls när vi blev stora och vi skrev
hemlisar i dagböcker som det stod ”SUPERHEMLIGT!” på.

Våran rödlätte magister lärde oss engelska och vad som händer när man blir
kär. Under mellanstadiet var vi konstant kära och det bästa som fanns var
att få leka puss-lekar. Fast LEKA fick man inte göra, det var dödsstraff på
det – nästintill.
Mellanstadiet var helt enkelt en 3-år lång häftighetstävling.

När vi gick i sexan tröttnade vi tjejer på killarna. De var ju
jättebarnsliga och hur kunde vi frivilligt lekt puss-lekar med dem?
Oförståligt.
Nu ordnade vi tjejer ”tjejkvällar” och ”tjejmiddagar” som ägnades åt att
sukta efter pop-stjärnor, den nye snygge gympaläraren och frossa i
pinsamheter. Vi längtade till högstadiet och efter nya förhoppnings|vis
mogna och snygga.
För vi var verkligen JÄTTE mogna förutom när vi tog fram den ytterst
förbjudna Barbie-lådan. Högstadiet skulle bli vår räddning!

Jag valde mina två änglar till högstadiet, vi satt fortfarande ihop med
klister.
På våren i sexan fick vi till vår lättnad veta att vi kom i samma klass på
högstadiet. Vi kunde andas ut, men sekunden efter insåg vi att vi skulle
splittras från resterna av vår underbara (?) klass.
Nu tycktes det längesedan jag stod på skolgården med rutig klänning (!),
trånga sandaler och trodde att skolan var en farlig borg.
Det var längesedan – 6 år, ungefär hälften av mitt liv, men innerst inne
var jag fortfarande osäkra, vilsna och förvirrade Katarina som trodde att
alla ville henne ont.

När jag skulle börja sjuan stod jag där igen och undrade hur alla kunde se
så glada ut. Ny klass, nya lärare och ny miljö förändrade inte mitt liv
särskilt mycket. Jag levde fortfarande kvar i min gamla klass och umgicks
enbart med dem. Vi tjejer var alla överens om vem som var den snyggaste
killen och under ytan var vi konkurrenter och hatade varandra. Föraktet mot
de populära och håntet mot ”töntarna” förde oss samman trots allt. Vi var
fullt upptagna med att klandra alla i vår närhet och insåg förste efteråt
att det var vi som var töntarna.
Det man inte vet bekymrar en dock ej och vi hade varandra och våra
popstjärnor så vi njöt av livet och naiviteten lös i våra ögon.

Ingenting varar för evigt dock och flickorna i f.d 6b gled ifrån varandra,
men jag och de två änglarna var fortfarande som fast klistrade. Vi
isolerade oss från omvärlden och kom överens om att alla var konstiga utan
vi. Vi behövde ingen annan. Lektionerna på högstadiet blev som en stor gå
massa. Här fanns ingen fröken Sol eller rödlätt magister. Här var allt
grått och anonymt och ingen dag var olik den andra. Pricken över i var
insikten om att jag inte längre hade mina änglar som förr. Jag hade
isolerat mig med dem och utan dem stod jag ensam. Jag förstod inte längre
deras skämt, jag trivdes inte i deras sällskap jag ville bort, bort, bort!
Jag ville skrika och gå men jag satt kvar med klump i halsen. Skolan blev
om så möjligt ännu gråare och de som kom som räddande änglar och höll mig i
handen trots min rutiga klänning, skapade nu is i min mage, klump i min
hals och höst i mitt hjärta. Jag borde gått men jag accepterade det och
accepterar det fortfarande. Mitt nionde år skulle inte sluta som grått, det
skulle sluta som svart – trode jag. Det hände något dock. Det kom en fröken
Sol, det kom en flicka med kjol av tyll och sol i ögonen. Hon höll mig i
handen trots att jag skuggade henne. Hon stod kvar i skuggan med mig. Min
andra hand tog min söta älva, tillsammans gick vi mot ljuset. Vi är ännu
inte där, men vi är på väg. Jag, fröken Sol och älvan med rosa sandaler går
mot ljuset och vi påminner varandra om att vi bor i skaparens hand.
Jag betyder inte lika mycket för dem som de gör för mig men det gör mig
inget för de släpper inte mina händer. Slutet på mitt nionde år ska bli med
sol i hjärtat.