(Att byta skola)

Jag var 11 år då, hade precis gått klart 5:an. Det var en kväll då vi satt
vid matbordet och åt kvällsmat. Plötsligt säger mamma: – Pappa har fått ett
nytt jobb. Jag sken upp och sa: – Jaha vad kul! Men sedan berättade dem att
vi var tvungna att flytta till Alingsås! Jag sa till mamma att jag inte
tänkte flytta, jag hade ju alla mina vänner här. Men dem förstod inte
varför jag blev så arg, jag kommer ju få andra kompisar. Då skrek jag åt
dem att jag vill inte ha några andra kompisar. Sen sprang jag in på mitt
rum och smällde igen dörren. Jag började storgråta och lade mig på sängen,
nu efteråt så här märker jag hur barnslig jag var, men jag ville verkligen
inte flytta. Det gick några veckor och jag fick börja packa i hop mina
saker i sådana där bruna banankartonger man får på ICA. Mina bästisar Emma
och Sara lekte jag med varenda dag och sommaren gick och så kom dagen då vi
skulle flytta. Jag fick hjälpa till att bära alla kartonger från huset till
bilen. När vi var klara med allt hoppade vi in i bilen och körde i väg.
Efter en kort stund var vi framme. Huset stod tomt och mörkt. Bakom taket
kunde man skymta solen. Då kände jag värme. Jag hade ju lovat mina vänner
att jag skulle flytta tillbaka till Göteborg efter bara några veckor, men
jag kände verkligen att jag hörde hemma här. Efter att allt var upp-packat
gick jag in i mitt rum. Efter några veckor kände jag mig riktigt hemma här,
både i mitt rum och huset. Och så plötsligt en kväll när jag skulle gå och
lägga mig fick jag en jobbig känsla, nåt kom upp i mitt huvud som jag
aldrig tänkt på förut. Hur skulle det bli i min nya klass? Kommer jag få
några vänner? Tänk om jag blir utanför. Jag sov inte mycket den natten. På
Måndag skulle jag börja. På min andra skola var alla så snälla mot mig, jag
hade många kompisar och det var ingen som var elak mot mig. Jag trivdes
där. Dagarna gick och det blev Fredag, Lördag och Söndag. På söndagskvällen
var jag så nervös att jag spydde på toaletten, men efteråt kände jag mig
bättre. Mamma sa att det nog bara var för jag var nervös, och det hade hon
ju rätt i. Det blev Måndag morgon och jag steg upp, åt min frukost, tog min
väska. När jag stod i hallen och var på väg att gå frågade mamma igen om
hon skulle följa med. Men jag var fast besluten att jag skulle klara det
här själv. Jag sa hej då och sen gick jag. När jag kommit fram till
skol|dörren tryckte jag på knappen brevid och dörren öppnades. Jag gick
sakta in genom den och kom in i en lång korridor med mörkblå och röda
tapeter. Då kom en lärare fram till mig som senare visade sig att det var
min klassföreståndare. Det var en trevlig tant och hon verkade snäll. Hon
öppnade dörren och gick in, efter kom jag i släptåg. Där satt hela klassen
och tittade på mig med nyfikna ögon. Jag kände hur jag blev röd och glansig
i ögonen. Fröknen presenterade mig och sa åt mig att sätta mig brevid
Kajsa. Kajsa var snäll och hon lärde mig alla namnen i klassen. Han med
ljust lockigt hår framme vid tavlan hette Magnus och han var den
populäraste killen i klassen. Han var bäst på fotboll, när dem spelade det
på rasterna, alla ville vara som han. Jag var nervös hela förmiddagen, men
till slut lossnade det. På rasten lekte flickorna med mig, vi hoppade
”kråka” och spelade basket. Jag kände mig välkommen i klassen. På
eftermiddagen när jag kom hem låg det ett brev på sängen. Det var från
Sara, det såg man på handstilen. Jag satte mig på sängen och öppnade det.
Det stod något så här: Hej Vicke! Vi saknar dig jättemycket! När kommer du
tillbaks? Här är allt som vanligt, utan att du inte är här då. Spelar du
basket ofta? Vi kör lite i bland, men det blir inte som när du var med.
Vårat lag vann ju alltid! Jag ska hälsa från Emma. Vi får ringa någon dag!
Ha det bra Hälsningar Sara. När jag läst brevet längtade jag verkligen
tillbaka till Göteborg. Jag hade ändå bott där hela mitt liv. Jag saknar
mina vänner och alla barnen på gården, vi var ju ett litet gäng. Vi hade så
kul där, när vi gick till skolgården och spelade basket på
söndagskvällarna. Alla som betydde något för mig bor ju i Göteborg. Utan
farmor då. Sen farfar dog har hon blivit lite glömsk, så vi måste hjälpa
henne. Men mormor och morfar bor ju fortfarande kvar där. Vi brukade alltid
vara där och äta Söndagsmiddag och det gör vi fortfarande så ofta det går.
Men jag trivs här. Alingsås är ju inte så stort, så man lär ju känna många
människor här. Jag har ju fått nya vänner nu. Men lärarna var nog bättre på
min förra skola. Men jag ska ju bara gå här detta året också, sen börjar
jag ju 7:an och då får jag ju nya lärare och klasskompisar. Så det blir nog
bra det också.