(ÄMNE 2 – ATT BYTA SKOLA)

Nadja har aldrig varit som de andra. Alltid avvikit från den grå massan,
inte brytt sig om vad andra tyckt eller tänkt. De flesta av hennes vänner
skulle beskriva henne som modig och stark, men sådan var hon inte. Hon var
liten och rädd. Rädd för den stora vida världen som hon snart skulle få
erfara på nära håll. Hennes mamma skulle prata med henne samma kväll, och
berätta saker som skulle förändra en del. Men ännu visste inte Nadja
någonting.
Nadja är på väg hem från en kompis. Hon går uppför den långa och branta
Söderby|gatan. Kommer till krönet. Hon går förbi sin skola. Den väcker inte
precis några glada minnen. Nadja sätter på sin freestyle. Deppig musik
flödar ut ur hörlurarna och in i hennes kropp. Hon är inte särskilt glad
den här ljumma sommar|eftermiddagen. Egentligen utan anledning, men
ingenting har heller hänt som kan muntra upp henne. Det är juli. Solen
börjar gå ner. Hon ser Lisebergs|tornet teckna av sig mot horisonten. Det
är en väldigt vacker syn, tänker hon. Hon kommer fram till Tegnérgatan.
Stapplande går hon in i sin egen trapp|uppgång och tar hissen till fjärde
våningen. När hon stiger in i lägenheten känner hon lukten av rökelse. Hon
undrar varför. Från vardagsrummet strömmar tonerna från Bachs Air ut i
hallen och fyller henne med förundran. Senast hon hörde den var på sin
pappas begravning. Plötsligt börjar hon gråta. Hon sparkar av sig skorna
och går in i vardagsrummet för att se vem det är som framkallar pappas
minne i hennes huvud. I fåtöljen sitter mamma med ett glas sherry i handen.
På bordet står en flaska. Den är halvdrucken.
– Mamma!
Mamma vänder sig om och ser på Nadja med glansiga ögon. Först tror Nadja
att hon gråter. Men snart förstår hon att det är spriten. Hon går fram till
bordet och tar flaskan. Med demonstrativa och bestämda kliv går hon ut i
köket och tömmer innehållet i vasken. Mamma ropar utifrån rummet.
– Najda! Det där var väl dumt? Kom hit, jag måste prata med dig.
Nadja går ut i vardagsrummet igen.
– Om det är något viktigt så kan vi ta det när du är nykter, tack, säger
hon.
– Nej, nu får det vara nog med oförskämdheter, svarar mamma. Sätt dig ner!

Motvilligt slår sig Nadja ner i tvåmans|soffan mittemot. Hon betraktar sin
mor med kritiska ögon. Mamman öppnar munnen för att prata.
– Vi skall flytta, säger hon med låg röst. Till Malmö. I höst får du börja
i en annan skola. Söderbyskolan är ju inget att sörja, den har väl aldrig
varit särskilt bra.
Tusen tankar flyger genom Nadjas huvud på en gång. Ny stad, ny skola. Lämna
Göteborg för Malmö. Nya vänner. All den vänskap hon har byggt upp under de
här sexton åren sprids som sand i Sahara. Men ändå förmår hon inte bli arg.
Förvåning är det enda hon uttrycker när hon yppade ett litet första ord:
– Varför?
– Jag har fått jobb, svarar mamma. På en reklambyrå. Mycket bättre betalt
än jag har nu. Och jag tänkte att nu när du skall börja gymnasiet så tappar
du ju ändå en del av dina gamla vänner. Tror du inte att det blir bra,
gumman?
– Du är ju inte klok! skriker Nadja och springer in på sitt rum.
Egentligen vet hon inte varför hon reagerade som hon gjorde. Hon tyckte
inte om sin skola. Många gånger har hon tänkt tanken att hon skulle bli
mycket lyckligare om hon flyttade. Nu skulle det ske, vare sig hon ville
eller ej.
Nästa månad bär det av. En kylig augustimorgon lämnar hon sin födelsestad
och påbörjar resan mot sitt nya liv. Nadja har aldrig varit i Malmö förut.
Nu skall hon bo där tills hon flyttar hemifrån. Hon vet inte riktigt vad
hon tycker om det.
– Ska det inte bli spännande? frågar mamma som är entusiastisk över
flytten.
– Jodå, svarar Nadja. Det blir väl okej.
De rullar ut på E6:an. I backspegeln ser Nadja fortfarande Uppskjutet, men
när de svänger runt nästa trafikplats är det försvunnet. Hon lutar sig
tillbaks i sätet och funderar över sitt liv. Hon hade alltid varit en
grubblare, som filosoferade mycket över sitt öde. Det var en av sakerna som
skiljde henne från mängden.
Hennes mamma började gnola på ”Lady Madonna” med Beatles. I vanliga fall
skulle hon ha sagt åt henne att sluta, men idag sjunger hon med. Några
timmar senare är de framme. På Valjegatan 7 i Malmö skall Nadja börja sitt
nya liv. De parkerar bilen och går in för att inspektera lägenheten. Hon
ser redan när de kommer in i hallen att det här är något mycket bättre än
deras förra hem på Tegnérgatan i Göteborg. På väggen sitter en stor spegel
som förra hyresgästen har lämnat kvar. Snällt, tänker Nadja. De vandrar
genom hela lägenheten. Den är väldigt fin. Köket är helt nybyggt. Nadja går
in i ett av sovrummen. Det skall vara hennes, bestämmer hon genast. Hon
sätter sig ner på golvet och tänker. Om fyra dagar börjar skolan.
Osäker och nervös smyger Nadja in på Söderskolans skolgård som ligger några
kvarter från Valjegatan. Söderskolan är ett gymnasium, och det är här hon
ska tillbringa sina nästkommande tre år. Hon har valt ett
naturvetenskapligt program. Genom ett fönster skymtar hon en kemisal. Hon
tänker att det nog blir bra. Framför sig ser hon en stor port med
inskriptionen ”Cogito ergo sum”. Hon tänker för sig själv och minns till
slut att det är Descartes berömda citat. Hon går in i skolan. Ett myller av
ungdomar rör sig i korridorerna, och en skylt i taket upplyser henne om
vart hon skall gå för att komma till aulan. Strax har hon hittat fram till
den stora salen, där hundratals ungdomar och elever håller på att samlas.
Hon tänker att det kanske inte blir så dumt i alla fall. De flesta känner
ju faktiskt inte så många i sin klass när de börjar sitt första gymnasieår.
Hennes tankar avbryts av en högtalarröst som talar till eleverna:
– Mitt namn är Gustaf Einarsson och jag är rektor här på skolan. Till att
börja med, vill jag önska er hjärtligt välkomna till ett nytt år här på
skolan. Ni som inte har gått här innan skall känna er extra välkomna.
Nadja kände en sorts trygghet när hon hörde rösten. Hon lyssnade inte
längre på vad han sade, men när hon kom tillbaka till medvetande hörde hon
hans avslutning:
– .och lektionerna börjar klockan nio. Varmt välkomna!
Första dagen gick över förväntan. Hon hade hamnat i en väldigt bra klass,
till skillnad från sin förra på Söderby|skolan. Flera av eleverna hade
pratat med henne. Detta gjorde henne väldigt glad. Efter skolan gick hon
till ett fik, ensam. Hon var väldigt noga med att ingen följde med henne,
eftersom hon var tvungen att tänka över saker och ting. På det stora hela
var det nog väldigt bra att hon bytte skola. Hon hade tagit reda på lite
saker om sin nya skola, bland annat att det fanns många skolföreningar som
man kunde engagera sig i. Eftersom hennes samhällsengagemang passade bra
ihop med skolans föreningsliv, så hade hon redan bestämt sig för att gå med
i en del av dem. Hon funderade över vad skolbytet skulle komma att betyda
för hennes egna utveckling, och kom fram till att hon kunde skapa sig
alldeles nya förutsättningar här i Malmö. Ingen visste vem hon var, så nu
var det hon som skulle visa dem. Nadja skulle kunna vara sig själv, och det
var den tanken som befriade mest. Hon kände på sig att de kommande tre åren
skulle gå väldigt bra.
Och det gjorde de också. Tio år senare jobbade Nadja som barnläkare i
Kenya. Hennes liv kändes betydelsefullt och blev väldigt händelserikt. Hon
hjälpte många behövande, men under hela sin yrkesverksamma tid glömde hon
aldrig bort att hon kanske inte skulle ha blivit läkare om hon hade bott
kvar i Göteborg.
Slut.