Mina Skolår

Jag kan sitta här idag och tänka på alla mina skolår. Alla minnen, och alla
kompisar man har tappat kontakten med.
När jag började ettan, minns jag hur alla fjärilar i min kropp från topp
till tå började komma fram i mig. Jag tyckte att det var läskigt. Även om
jag visste att mamma fanns där för mig. Jag tyckte aldrig om den första
dagen i skolan.
Idag kan jag sitta och fråga mig varför, jag går hellre om ettan än nian.
Men när jag satt där på bänken med mitt namn på, så ville jag bara bort.
Jag ville inte existera längre, Men klarade mig faktiskt bra. Allra mest
tycker jag om 6:an. Då var jag cool. alla såg upp till mig. Jag var störst,
bäst och starkast. Ingen vågade gå på mig. Mestadels så var jag med
killarna i klassen. Det gjorde mig cool, för ingen vågade säga något till
dom.
En rast i sexan, när det var snö, så hade jag satt mig ner på en kille jag
var väldigt kär i. Jag tog upp en isbit och kastade den på hans läpp så den
sprack. Jag fick börja spring så fort jag kunde. Det var nog den roligaste
rasten i mellan|stadiet som jag kan komma på nu. Sen så började jag 7:an,
fick träffa nya folk, ny klass och så var man minst igen. Men min store
broder gick i 8:an då, så jag kände mig trygg på ett sätt. Men kände även
en nervositet på hur jag skulle komma till rätt sal på alla lärare och
sånt. Man var fegisar!
Nu går jag i nian och sitter och väntar på att få komma ut till
verkligheten se mig omkring på nya ställen, bli minst igen. komma till en
ny skola och läsa vidare, vara mer seriös ta mera ansvar för skolan.
Efter alla dessa år i skolan har jag lärt mig vad skolan vill få ut. Det
ska bli jätte gott att få lämna grundskolan och att få ytterligare ta ett
steg längre fram. Jag kommer nog att sakna slappheten på Wicksellska
skolan. Men det ska bli jätte kul at återigen få träffa nya folk med andra
sidor, man kanske t.o.m får träffa sin kärlek om man har riktigt tur.
Att byta skola också ska bli ett nöje. Få komma till en ny stad och plugga
för framtiden – känna lyckan spreta mellan tårna. Gud så kul kanske t.o.m
flytta hemifrån. Allt kan hända. Jovisst!

Av Susanne Bergström

Din uppsats började bra med minnen från ettan – och sexan men jag tror
att du kunde ha gett lite flera exempel från dina skolår.