– Var tillbaka till sex! ropade Anjas mamma genom köksfönsteret. Anja
svarade gemom att höja handen och fortsatte sedan ner efter grusvägen.
Bakom sig lämnade hon det gula oskyldiga huset som ruvade på så många
hemligheter.
För henne var det ingen trygg|het att komma hem på kvällarna. Men trotts
att hon visste san|ningen hoppades hon alltid på att hennes pappa bättrat
sig. Varje dag, så länge hon kunde minnas, hade hon sett sin pappa full.
När hon kom hem på kvällarna söpan allt han kunde få tag i och dagen efter
låg han avslagen i soffan för att sen på kvällen börja om igen.
Till en början hade det inte vart så farligt, men sedan hade han börjat
slagit sin fru Lina, Anjas mamma.
Misshandeln var inte allvalig, men tillröcklig. Flera gånger hade hon haft
stora blå-lila blåtiror runt ögat när hon gått till jobbet och ursäkten
var: ”Jag har rammlat”. Alla visste såklart att det inte var så, men ingen
sa något.
Anja hade aldrig råkat ut för sin fars dåliga humör. Kanske därför att hon
smög ner till stranden om kvällarna. Där kunde hon sitta flera tim|mar och
se på vattnet, fåglarna som oberört seglade i skyn och vågorna som slog mot
stenblocken. För Anja var detta en trygg plats. Trotts att hennes mamma
flera gånger nämnt hur farligt det var att vara ute på kvällarna.
”Du vet hur mycket våld det är nu?” brukade hon säga.

Hon hade svängt av från grusvägen och undvek vant stenar, rötter och
kvistar. En aspkvist som hängde över stigen sköt hon snabbt undan och
framför sig bredde havet ut sig. Lika vackert och hemlighetsfullt som
vanligt. Många skepp hade gått under där och många människor hade slukats
av vågorna.
Det blåste kallt och Anja satte på sig en tjock grå tröja. Det blonda håret
samlade hon ihop i en hästsvans. Hon slog sig ner i sanden och drog in
lukten av salt i sina lungor.
Hennes morfar hade fått sin aska utspridd här. På hans begravning hade hon
vart fem år och hade inte kunat förstå varför man ville spridas ut i havet.
Nu var hon 15 och ville exakt samma sak.

I morgon skulle skolan börja igen. Efter ett långt sommarlov. Det var det
sista och avgörande året för vilken utbildning hon skulle få.
Mörkenet hade dragit sig närmare och hon reste sig upp för att gå hem igen.
Två timmar hade gått fort och hon skyndade sig hem till huset fullt av
hemligheter…
– Inte alls! skrek Julian och knuffade in Lina i kylskåpet. Anja smällde
igen ytterdörren för att avbryta misshandeln som pågick i köket.
Hon slängde av sig tröjan och dom utnötta tofflorna och var på väg in i
köket.
– Släng inte i dörren jänta!
– Förlåt pappa.
Hon studerade sin pappa. Han hade samma smutsiga kläder som alltid. Hans
hår hade blivit långt och lite grått och han hade inte rakat sig på flera
dagar.
Lina hade smygit upp bakom honom och såg besvärad ut.
– Maten är färdig, det är bara att äta.
– Den där maten går inte att äta, mumlade Julian och grep tag i byrån för
att inte förlora balansen.
– Jo, den duger bra, svarade Anja.
– Nej, tro mig. Köttbullarna är brända. Det blir pizza istället. Både Lina
och Anja försökte desperat att få honom på andra tankar, men han föste ut
dom genom dörren.

Lina knäppte fast bilbältet och Anja följde hennes exempel bak.
– Du borde inte köra, försökte Lina.
– Det är inget fel på mig.
– Då blir detta vår död…
– Tyst kvinna, röt Julian och körde ut från gården. På vägen körde han ner
deras postlåda som blev liggande på marken.
– Pappa, det går bra med McDonald’s sa Anja eftersom det låg mycket närmare
hemmet.
– Nej, jag har lovat er pizza. Han trampade gasen i botten och hastigheten
var över 120 kilometer i timmen.
– Sakta ner är du snäll, bad Lina.
– Nej, sa han beslutsamt.
– Pappa det går bra med McDonald’s.
Hennes pappa vände sig om mot henne.
– Nej har jag sagt.
Sekunden efter tappade han kontrollen och bilen sladdade till. I nästa
sekund krockade den med en kiosk.

Sirenerna tjöt och människor hade samlats runt om oly|cksplatsen. Anja låg
utsträckt på en bår medans en kvinna i vita kläder lyste henne i ögonen.
– Hon har vaknat! ropade hon och en man kom fram. Dom bytte några ord innan
han vände sig mot Anja. Han var lång och muskelös med svart hår som skymde
dom bruna ögonen.
Han tog försiktigt Anjas hand och frågade om hon mindes något. Hon nickade
och försökte se sig om för att se sina föräldrar.
– Dom är inte här. Dom åkte till sjukhuset men… han hejdade sig. Dom
överlevde tyvär inte…

– Du blir flyttad till din moster i Vaxholm, sa en kvinna från socialen.
Hon var inte mer än 30 och hade rätt lockigt hår, gröna ögon och rödmålade
läppar.
Men Anja hörde inte på. Hon hade under ett polis|förhör insett att det var
hon som bar skulden till föräl|drarnas död. Hade hon vart tyst hade det
aldrig hänt.
– Anja?
Hon nickad sakta. Hon hade blivit väckt i sina funderingar.
– Hon är på väg hit för att hämta dig.
– Vem?
– Din moster!
Anja nickade.
Ny familj, nytt hus, ny stad och ny skola. Allt skulle bli nytt. Men alla
skulle väll se henne som en mördare.
I varje tidning i hela landet kunde man läsa: ”Man kör ihjäl fru – stora
mängder alchol”.

– Mitt kära barn! Hur mår du? Nej, förlåt mig. Vilken dum fråga. Hon
kramade Anja som satt i en stol insvept i en filt. Klockan var sent in på
natten och hon var trött, rädd och chockad.
I bilen på vägen hem babblade hennes moster Emma om den nya skolan,
vännerna och staden.
– Den är full av möjligheter.
Forts. på kladd s. 5
nedan följer elevens utkast till uppsatsen, den inleds med en s.k.
tankekarta

”förendringen”
1. Anja – 15 år, sista året i grundskolan.
2. Pappan är alcolist
3. åka in till stan pappan – full
4. olycka
5. föräldrarna dog
6. Får flytta till mostern
7. Får byta skola, accepterad?

– Var tillbaka till sex! ropade Anjas mamma genom köksfönsteret.
Anja svarade genom att höja handen och fortsatte sedan ner efter grusvägen.

Bakom sig lämnade hon det lilla gula huset, med vackra blommor och nymålat
stacket. Utifrån såg det ut att vara ett helt vanligt hus i
Smålandstrackten. Men för Anja var det inget mysigt och tryggt hus att
komma hem till på kvällarna. För henne var det en mardröm att komma dit.
Men hon hoppades alltid på det bästa, även om hon visste vad som väntade
henne.
Varje dag, så länge hon kunde minnas, hade hennes pappa supit sig full på
kvällarna. I början hade det väll inte varit så farligt, men när han börjat
slagit Anjas mamma, Lina hade det blivit allvaligare. Han hade aldrig
slagit henne hårt, men det hade flera gånger hänt att Lina haft stora blå-
lila blåtiror när hon gick till jobbet dagen efter.
Anja hade aldrig råkat ut för hennes pappas dåliga humör, kanske berodde
det på att hon smög ut på kvällarna och gick till stranden. Där kunde hon
sitta flera timmar och bara se på fåglarna som svävade så oberört i skyn,
vågorna som slog mot stenblocken och mörkeret som kom allt närmare.
Hon fick alltid höra av sin mamma om allt våld som skedde i världen nu och
om hur farligt det var att vara ute om kvällarna. Men för Anja var stranden
en lugn och trygg plats.

Hon hade svängt av från grusvägen och ner på en liten upptrampad stig.
Trotts att det börjat skymma kände hon igen stigen så bra att hon lätt
kunde undvika rötter och stenar. En kraftig gren av asp hängde ner över
stigen och hon sköt snabbt undan den för att undvika att hon skulle krocka
med den.
Framför henne bredde havet ut sig. Blå-svart glänste det välkomnande mot
henne. Havet hade precis som henne en massa hemligheter. Fartig hade gått
under och dragit med sig många i djupet. Anja föste ihop sitt blonda hår i
en hästsvans och drog på sig den tjocka tröjan hon haft med sig.
Det blåste kallt och luktade salt. Men hon var van. Hon slog sig ner i
sanden och stirrade ut över det hemlighetsfulla havet. Hennes morfar hade
efter sin död fått sin aska utspridd där. Hon log vid minnet.
Hon hade bara vart fem då och hade inte alls fattat varför man spred ut
aska i vattnet. Nu var hon 15 och förstod bättre. Hon ville också få sin
aska utspridd i havet.
Imorgon skulle skolan börja igen. Det skulle vara det sista och avgörande
året för vilken utbildning hon skulle få sen.
Utan att hon märkt det, hade två timmar gått och hon skyndade tillbaka till
det gula oskyldiga huset som var fullt av hemligheter.

– Inte alls! skrek Julian och knuffade in Lina i kylskåpet.
Anja slängde igen dörren med en smäll för att avbryta misshandeln i köket.
Hon tog av sig den mörkgråa tröjan och slängde av sig sina utnötta toffler.

– Släng inte i dörren jänta! ropade hennes pappa och kom utrusande i
hallen.
– Förlåt pappa, sa hon och log oskyldigt. Hennes pappa nickade sakta. Han
hade en smutsig tröja och svarta jogging|byxor på sig.
Hans hår hade blivit grått på en del ställen och växt ut och blivit
ovårdat. Han hade inte rakat sig på flera dagar heller.
Lina hade smygit upp bakom honom och såg besvärad ut.
– Maten är färdig, det är bara att äta.
– Den där maten går inte att äta, mumlade Julian och grep tag om byrån i
hallen för att hålla sig på benen.
– Jo, den duger bra, svarade Anja och skulle precis passera sin pappa när
han tog ett stadigt tag om hennes axlar och vände henne om.
– Tro mig, köttbullarna är brända. Vi kan åka till en pizzeria istället.
– Du kan inte köra i det där skicket! utropade Lina och tog tag om hans
arm.
– Det är inge fel på mig, svarade han och gick vinglande ut till den gammla
volvon.

– Det här blir vår död, mumlade Lina och spände fast bilbältet. Anja hade
hoppat in bak och följde hennes exempel.
– Tyst kvinna, röt Julian och körde ut från uppfarten. På vägen ut körde
han in i postlådan som ramlade omkull.
– Pappa, det går bra med McDonald’s också, sa Anja i ett försök att stoppa
den galna bilresan. McDonald’s låg i allafall i närheten.
– Nej, har jag lovat er pizza, så ska ni få pizza.
Han trampade på gasen och bilen tog ett kraftigt skutt framåt, sen började
hastigheten öka från 60 km till 90 km.
– Sakta ner är du snäll, bad Lina desperat. Men det gjorde bara att han
ökade ännu mera.
Anja kunde skymta McDonald’s reklamskylt en bit bort.
– Pappa, ta McDonald’s.
– Nej, svarade han bestämt.
– Men jag vill ha hamburgare!
– Nej, vi ska äta pizza, sa han och vände sig om mot henne. Sekunden efter
tappade han kontrollen och bilen sladdade till och for av vägen och in i en
kiosk på sidan.

Sirenerna tjöt runt om och människor hade samlats på olycksplatsen för att
se vad som stod på.
Anja låg utsträckt på en bår och en kvinna i vita kläder lyste med en
ficklampa i hennes ögon.
– Hon har vaknat! ropade hon och en man kom fram till henne. Sjuksköterskan
och mannen utbytte ett par ord och sen vände mannen sig mot Anja.
Han var lång och vältränad med svart hår som hängde över hans bruna ögon.
Hans klädsel avslöjade att han var polis.
Han log försiktigt och tog Anjas hand.
– Kommer du ihåg vad som hände?
Anja nickade och försökt vrida på huvet för att se sina föräldrar.
– Dom är inte här. Dom fördes båda till sjukhuset, men tyvär… Han blev
tyst ett tag. Han kramade hennes hand och viskade lågt.
– Dom dog på vägen in till sjukhuset. Dom hade så allvaliga skader att dom
inte gick att rädda.

– Du blir lyttad till din moster i Vaxholm, sa en kvinna från socialen.
Hon var inte mer än 30 och hade rött lockigt hår. Hennes gröna ögon var
snälla och förstående och dom rödmålade läpparna rörde sig medans hon
pratade.
Men Anja hörde inte på. Under ett polisförhör hade det gått upp för henne
att hon var orsaken till föräldrarnas död. Hade hon bara varit tyst hade
det inte hänt. – Anja?
Hon vaknade till ur sina funderingar och såg upp.
– Hon är på väg hit för att hämta dig.
– Vem?
– Din moster!
Anja nickade.
Det skulle betyda ny familj, nytt hus och ny skola. Allt skulle bli nytt.
Men dom skulle antagligen se henne som en mördare.
I varje tidning i hela landet stod det med stora svarta bokstäver ”Man
körde ihjäl sig och frun – stora mängder alchol”.

– Mitt kära barn! ropade Emma och kom springande genom socialens korridor.

Anja satt insvept i en marinblå filt och deppade över sitt liv.
– Hur mår du? Hon satte sig på huk och kramade sin systerdotter.
– Vilken dum fråga. Förlåt mig. Kom nu så sticker vi.
Renskrev hit!
Anja stirrade på dom tre barnen i köket.
Jim var yngst, bara tre år. Han hade blont, kort hår och satt på golvet med
några legobitar. Sen var det Eva som var åtta. Hon hade brunt axellångt
hår, som nu var uppsatt i flätor.
Och sist var det Albin som var tolv. Han hade också blont hår, klippt i en
moden frisyr.
Han hade skatarkläder på sig från topp till tå.
– Dina kusiner känner du väll igen?
Anja nickade och släppte sin resväska i golvet.
– Du kommer trivas här, sa Eva och gick fram och kramade henne.

Skolan skulle egentligen börja dagen där på. Men efter omständighet|erna
fick hon skjuta upp det en vecka.
Hon hade inte anlänt till Vaxholm förän fem på morgonen och hade somnat
omedelbart.

Under veckan som gick fick hon prata med en kurator var annan dag.
Det var en snäll medelålders man som den mesta tiden försökte övertala Anja
om att olyckan inte vart hennes fel. Men vad han än sa, vägrade hon tro
det.
– Hur känns det och börja i en ny skola då? frågade han plötsligt när Anja
vägrat prata mer om olyckan.
– Bra, antar jag.
– Hade du mycket kompisar på din förra skola?
– Nej, svarade hon.
I Småland hade det var känt att hon hade en alcholist till pappa som
misshandlade hennes mamma.
– Då tycker jag du börjar om här, sa kuratorn och log.

– Det här är Anja, presenterade hennes nya lärare.
– Vill du berätta lite om dig själv?
– Jag heter Anja och kommer från Småland. Men nu har ja flyttat hit och…
ska bo hos min moster Emma.
En kille, långt bort i klassrummet började vifta med handen.
– Varför då?
Anja tvekade.
Hennes lärare var väl informerad om olyckan och hon avbröt och sa att Anja
kanske inte ville besvara frågan.
– Det är ockej. Dom dog i en bilolycka för en vecka sen…
Killen nickad sakta.
– Jag beklagar, sa han och såg besvärat ner i bordet.
– Det är lungt…

– Du, det är fest hos mig i helgen. Skulle du vilja komma? frågade killen
som frågat henne om hennes föräldrar. Han var lång och hade mörkt spretigt
hår.
Anja nickade sakta.
– Vad bra, jag heter Kasper föresten. Häng på så ska jag presentera dig för
några polare.
Anja log och hängde efter. Det här kanske skulle bli bra i allafall?
Det dåliga hade lätt med sig något gott. Ingen av hennes nya vänner brydde
sig om hennes förflutna.
– Du är här nu och vi ser dig som den du är här med oss. Dessutom har inte
du gjort något fel, sa Karin och kramade henne.
– Vi älskar dig allihopa, sa Kasper och gav henne en puss på kinden.
Anja blev så förvånad att hon stirrade förvånat på dom andra.
– Vad var det där?
– Det kallas p-u-s-s!!