Mina skol-år.

Allt jag tänker på är hur otroligt mycket jag har förändrats sedan jag
började skolan. Jag kommer ihåg första dagen i ettan. Det var samling och
jag hade ”finkläder” på mig. En jättful tröja! Fast då var den ju det
finast som fanns. Och jag var så blyg. Och, m jag inte minns helt fel, så
gick det ganska segt i skolan då. Alla andra var bättre på allt. Jag hade
väldigt dåligt självförtroende. Vågade ingenting. Ända fram till sjuan,
åttan. Jag hade det jättejobbigt i trean. Var alltid ensam. Min bästis hade
flyttat och bytt skola. Och då blev det ju jättejobbigt att börja fyran.
Nya lärare och allt. Men i femman oläsliga ord . Då blev det lättare. Då
var det inte bara jag längre, utan hon och jag. Vi var alltid med varandra.
Vi gick jämt och höll varandra i handen på rasterna. Men om någon frågade
om vi var bästisar sa vi nej! Hon hade redan en bästis där hon bott förr
och jag ville inte ha någon på grund av hur det gick förra gången. Så
självklart gick det ”lebbrykten”. Men det visste vi inte om förrän i
sommras, och då var det ju saksamma. Vi hamnade i samma klass i sjuan. Fick
nya kompisar i klassen. Som hade kompisar i andra klasser, som hade
kompisar i andra klasser. I sjuan var det bara jag, Jonna, Maria och Lina
som var med varandra. Till slut blev det för mycket för oläsliga ord .
Jag började vara med Susanne. Hon tävlings|dansade och fick mig
intresserad. Varje måndag åkte vi dit och dansade. Vi var med varandra
jämt. Sov hos varandra hela tiden. Vi var mycket mer lika än mina andra
kompisar. Vi blev bästisar. Det kändes så skönt. Att ha en bästis är
ungefär som att vara kär, fast det håller längre. Det var mest hon som
gjorde att jag fick bättre självförtroende. Att jag fattade att jag
faktiskt såg bra ut, var bra på saker. Men skolan då? Den gick fortfarande
trögt. Det var först i åttan som det började hända saker i mitt liv. Inte
för det hade varit helt ohändelserikt förr, men nu mådde jag bättre och
bättre hela tiden. Fick fler kompisar. Men på betyget stod det ”stor
frånvaro”. Aj då. Sen började nian. Då tänkte jag få ording på skolan. Och
så gick allt åt helvete. Det blev för mycket. Jag orkade inte mer. Men jag
fick inte stanna hemma för mamma och pappa, även om det visste att jag
mådde dåligt. Och till skolan ville jag absolut inte gå. Så jag hamnade på
stan eller någon kompis. Jag var alltid orolig på mornarna, före skolan,
hade jätteont i magen. Så hade det alltid varit. Mamma och pappa fick reda
på att jag inte var i skolan. Och vi pratade och pratade och pratade. Till
slut nådde pappa fram till mig – Man kan styra över sina känslor. Man kan
välja att må dåligt, man kan välja att må bra. Man kan välja att vara
orolig varje morgon, man kan välja att inte göra det. Och jag har insett
att jag är j-ligt smart. Men, det handlar inte om vad jag vet eller inte
vet. Eller om jag kan lära mig eller ej (som pappa tror), utan om vad alla
andra vet. Så egentligen är det inte jag som är smart. Det är alla andra
som inte är det. Det är bara det att skolans ”system” för det hela inte
fungerar på mig. Väldigt mycket av det jag kan nu har jag lärt mig av pappa
och av livet. Inte av lärare och skolan.