Att byta skola/Att byta klass
Efter 5 års konstant mobbing från 5:an till 9:an skulle jag äntligen få
komma bort från helvetet. Pappa hade äntligen fått ett nytt jobb på en
annan ort, efter att ha varit arbetslös i 1 år. Vi hade haft en jobbig tid
pappa och jag. Först var det mamma som gick bort i cancer förra året. Sedan
var det pappa som förvandlades till en zombie. Han ville varken äta eller
sova, han satt bara och stirrade in i en vägg. Det var jag som fick fixa
städningen och matlagningen och det var jag som fick stoppa om pappa på
kvällarna, för att han i överhuvud taget skulle komma i säng. Genom att
alltid ha något att göra så förträngde jag mina egna problem, jag trodde
väl att dom tillslut skulle försvinna. För att dom skulle väl tillslut
tröttna på att hacka på mig. Jag ville heller inte belasta pappa med mina
problem och känslor nu när han hade ryckt upp sig och blivit bättre. Jag
ville inte att han skulle falla tillbaka till det stadiet han var för ett
år sedan. Så jag hoppades på att allt skulle bli bra.
Jag skulle komma till en ny klass med nya människor med nya personligheter.
Ingen som kände mig och ingen som visste vem jag var. Klassen som jag
skulle börja i var en liten klass på 22 elever. Jag längtade så mycket till
den nya skolan med dom nya människorna. Efter dom 5 åren som var fyllda av
mobbing hade jag inget som hellst självförtroende kvar. Jag tänkte att jag
skulle börja om på nytt och försöka vara mig själv. Vara den Ida som jag
visste fanns där inom mig. Dagen kom när jag för första gången skulle
besöka den nya klassen. Jag var spänd och nervös. Jag knackade på
klassrumsdörren och gick in. Allas uppmärksamhet riktades mot mig, dom
synade mig från topp till tå. Jag kände mig ganska illamående medans jag
stod där. Efter en stund presenterade läraren mig och alla log och kom fram
och hälsade sedan fick jag berätta lite om mig själv. Medans jag stod där
kommer jag ihåg att jag tänkte på alla dom dagar som jag hade mått dåligt
av när jag skulle gå till skolan, det kändes som om dom skulle vara över
nu. Alla nya ansikten såg snälla och vänliga ut. Efter en månad så kändes
det som att jag hade känt personerna i klassen i hela mitt liv. Jag hade
fått tillbaka en liten del av det självförtroendet jag en gång hade. Ida
hade kommit tillbaka för att stanna för att växa inom mig, till en ny
vacker och stark kvinna. Om jag jämför mina två liv, för det är så jag
kallar det. Så brukar jag tänka tillbaka och undra varför jag aldrig sa
sluta eller varför jag höll all min smärta inom mig. Varför ingen aldrig
vågade ställa upp för mig när det var som värst. Idag med det
självförtroendet och självkänslan jag har fått tillbaka kan jag fundera så.
Jag kan inte förstå att en ny miljö med nya människor kan förändra så
mycket i ens liv. Att vi människor har både gåvan och viljan att sänka en
människa och vara grym, medans vi också kan ta dom upp till molnen och få
dom att känna sig uppskattade och älskade. Det gäller bara att utnyttja sin
gåva rätt.

SLUT