Att byta skola och klass
Jag måste ha en kniv det här kuvertet sitter som sten. Nervositeten kryper
som myror genom hela kroppen.
Kom jag in, det är frågan som cirkulerar i mitt huvud, medans jag letar
efter en kniv. Ja, jag hittade en kniv. Det går lite trögt att öppna
brevet, men tillslut går det upp. Jag vågar knappt ta ut papperet inut i.
Sakta, sakta drar jag fram det. Jag läser:

”Vi är glada att kunna välkomna dig till Örnebergsskolans inriktning
Fotboll”

Jag hoppar upp och ner av glädje. Jag ska få byta skola få börja i en ny
klass. Jag vet att Susanna, Åsa och Hanna också har sökt, undrar om de kom
in? Hannas nummer är det första som poppar upp i huvudet. Jag slår 4062624
en upptaget ton når min trumhinna. Typiskt, jag ringer Åsa istället. Efter
tre signaler svarar hon. Jag frågar direkt om hon kommit in men svaret var
NEJ! Åsa berättar att vaken hon, Hanna eller Susanna kom in. Hjälp, jag
kommer komma dit helt ensam. Tänk om jag blir den enda utan några vänner,
tänk om jag aldrig kommer få några vänner.
Mamma blir jätte glad för min skull, men jag tror hon är mest lättad.
Lättad att jag slipper gå på den ökända Hedtorpsskolan.

Dagar, veckor, tråkiga matte lektioner och ett helt sommarlov passerar utan
någon tanke på den nya klassen. Men dagen innanskolstarten slår det mig,
JAG SKA BYTA SKOLA OCH KLASS. En stor klump lägger sig i min mage. Med ens
kollar jag upp vilken buss och vilken tid jag skall ta bussen.
Mamma säger att det inte finns någon grund för min oro. Hon säger att jag
är en ”kanontjej”, och att det kan ingen missa.

Jag vaknar och tittar på klockan, ser att den inte passerat 06.00 än. Jag
som ställde klockan på 07.00. Men nu kan jag ju lika gärna gå upp. Jag
sätter på mig de nya Levis jeansen och den nya tröjan från Åhlens. Väl ute
i köket blir mamma förvånad när hon ser mig uppe, hon frågar varför jag
redan är vaken. Jag svarar att jag inte kunde sova, jag är så orolig och
rädd.
Jag får inte ner en ända bit utav smörgåsen, så jag slänger den i soptunnan
men dricker upp min äppeljuice.

När jag gjort mig iordning, tittar jag på klockan, ser att det är 10min
kvar tills min buss går. Nej, jag orkar inte vänta. Jag sätter på mig
jackan och slinker i mina ”NIKE-dojor” och traskar iväg. Jag blir tvungen
att vänta en stund men jag har ju mig själv att skylla.

Buss resan känns oändligt lång idag, men nu är det bara 3 hållplatser kvar.
När jag stiger av på hållplatsen Örnebergsskolan kommer den där klumpen i
magen tillbaka och oron stiger.

När jag öppnar stora entrédörren slår den ingrodda rengöringsmedelslukten
mot mig, och jag ryggar tillbaka en smula. Gud, vilken stor skola! Men
Örnebergsskolan har ju 967 st elever. Det myllrar av människor som jag inte
känner. Man behöver nästan karta och kompass för att hitta rätt klassrum,
men jag frågar mig fram.
Efter två intrång i fel klassrum hittar jag äntligen rätt. Jag sätter mig
på en ledig stol och läser det som är skrivet på svarta tavlan:

”VÄLKOMMEN 7E”

Efter ca 2 minuter kommer en ung tjej med rött hår uppsatt i en hästsvans
in, gräver lite i sina papper och börjar säga:

”-Hej, jag heter Michelle och jag ska vara eran klassföreståndare”.

Jag blev lite smått överraskad att hon var så ung, hon kan inte vara mer än
26 år. Michelle börjar med att läsa upp klasslistan. Filip, Tomas, Susanna,
Helena, Yussuf, Juri, Albin, Kåre, Sanna, Annie, Hedda, Jun (kille),
Emma… Efter Emma så fastnade min blick på Hedda och jag hörde inga fler
namn. Hedda var i min längd alltså 155 cm, hade axellångt mörk brunt hår
och otroligt nog blåa ögon. Hon såg ut att känna på samma sätt som jag,
orolig och rädd. Michelle sa att vi skulle prata med den man satt bredvid,
och sedan berätta om den individen för klassen.
Umit hette killen som jag satt bredvid. Han berättade att han bodde i en
lägenhet här i Örneberg med sin familj. Umit har 2 syskon. Han har en
lillebror som heter Nuri och en storasyster vid namn Ariel. Han började
spela fotboll redan vid tre års ålder och har gjort det sen dess. Jay-Z är
Umits favoritartist och han lyssnar på honom varje dag.

Efter att jag Umit pratat så var det Juri och Heddas tur. Jag lyssnade
extra noga när Juri berättade om Hedda.
Det visade sig att hon bara bor ett kvarter från mitt hus och att hon var
nyinflyttad.

När alla berättat fick vi en rundtur i skolan av elever som redan gick där.
Den var gigantisk jag är ju van vid vår lilla lågstadieskola. Klottret
hoppade sig på väggarna och det låg snus överallt, så man vill ju inte på
stå att den var så fräsch. Vår rundtur slutade i matsalen som var en
nybyggd fristående byggnad som visade sig vara otroligt fin. Vi skulle
avsluta vår första dag med att äta. Dagen till ära bjöds det på
korvstroganoff m. ris min favorit rätt. Jag såg att Hedda satt själv vid
ett runt trä bord med gröna stolar, så jag slog mig ner.
Hedda och jag satt säkert en timma och bara ”snackade”. Det visade sig att
även hon kommit hit ensam och att hennes klump i magen hade varit minst
lika stor. Denna dag var en början på en livslång vänskap och 3
”skit”roliga år med en ny och härlig klass. Och jag hatar att erkänna det,
men mamma hade rätt det fanns ingen grund för min oro.