Mina skolår
När jag först började skolan kommer jag ihåg att jag tyckte att det var
spännande och lite läskigt, men samtidigt tyckte jag att det var lite
tråkigt att behöva lämna sina gamla kompisar. Man kände sig på något vis
trygg på dagis med rutinerna och människorna.
Jag kommer inte ihåg så mycket av första dagen i skolan, även om jag kanske
borde det. Det är många som berättar om ”sin första dag”. Jag kommer dock
ihåg mycket från det första året i grundskolan, då jag gick i 1-2 c, vilket
innebar att jag gick i en klass med både första klassare och andraklassare.

Det var lite annorlunda än att gå i en klass med bara 1:or tror jag, man
såg upp till de som gick i 2:an. Jag kommer fortfarande ihåg den första
personen jag träffade, och min första ”bästis” i skolan var en 2:a som gick
i samma klass som mig. Det var kul med skolan och man kände sig stor, men
samtidigt väldigt liten jämfört med de andra klasserna eftersom man var
minst.
Jag minns att det året gick väldigt snabbt och när vi skulle börja 2:an
skulle klasserna splittras. Det var för att vi inte längre skulle ha
”dubbelklasser” och istället fördelas på en A, B och C klass. Det kommer
jag ihåg att jag tyckte var jättetråkigt och jag och min mamma, precis som
många andra, protesterade emot det. Man ville ju inte skiljas nu när man
just hade fått nya kompisar och vant sig med skolan, men skolan var bestämd
och på hösten började jag klass 2 b. Det var lite som att börja ettan igen,
eftersom alla mina kompisar hade blivit spridda över de andra klasserna och
man var tvungen att skaffa sig nya kompisar. Visst kunde man träffa de
andra på rasterna och så, men det var inte samma sak som att ha en bästis i
klassen.
Jag började umgås med en tjej som hade gått i min klass i ettan, men som
jag inte blivit så bra kompis med. Däremot blev jag mycket bra kompis med
henne i 2:an och vi gjorde allt tillsammans. Det kändes skönt att ha henne
där och vi kom bra överens, även om vi bråkade ibland. Jag kan säga att hon
och jag var kompisar i många år efter det och än i dag kan vi ringa till
varandra nån gång ibland, även om vi inte umgås som vi gjorde förr.

Det fanns ju mer i skolan är bara kompisarna, även om det var en viktig
del, som undervisnigen t.ex.
Det var ju för den man var där, och den som under|visade oss var våran
klassföreståndare. Vi hade en annan fröken än den vi hade i ettan och jag
kommer ihåg att när vi skulle få en ny fröken, kom hon först i slutet på
terminen och berättade vad vi skulle göra i nästa årskurs.
I årskurs 3 hände det inte så mycket, allt flöt på och jag kommer ihåg att
jag tyckte att matematiken var svår. Det släppte dock upp emot fyran och
femman, då jag började förstå matte mer och börja tycka att det var roligt,
i alla fall när man förstod det man skulle göra. Jag tyckte också att SO
var roligt, för jag gillade att arbeta med länder och deras kultur. När vi
började med att läsa engelska blev jag mycket glad, eftersom jag alltid
pratat och sjungit på min egna hemgjorda engelska och blandat det med de
ord jag kunde. Nu kunde jag äntligen få lära mig att prata ”riktig”
engelska och kunna tyda mina favoritlåtar (som var på engelska).

I femman hände det mycket som gjorde en förändring i klassen. Det var många
som började i min klass, bl.a en granntjej som hade blivit en av mina bästa
kompisar och eftersom vi bodde mittemott varandra, var vi med varandra
varje dag. Det kändes konstigt först att ha henne i samma klass, för att vi
brukade prata när vi träffades om våra klasser och olika personer i klassen
och nu när hon gick i samma klass kunde vi inte göra det längre på samma
sätt. Det kändes skönt förut att ha en bästis som inte gick i samma klass
på något sätt, men jag var glad ändå att hon började här i femman.
Det har nästan varje ny termin börjat nya personer i klassen, men den här
gången var det extra många personer och därför förändrades klassen lite med
alla nya personligheter.
Man kände i femman att man verkligen gick på mellanstadiet och man gjorde
också nationella prov i svenska, engelska och matte, vilket var nytt. Man
tänkte dock inte på det så mycket som man gör nu, och såg det som vilket
prov som helst, men jag kommer ihåg att det gick bra.
När man började sexan så började man också sista året på mellanstadiet och
det kändes konstigt att man stod inför högstadiet nästa termin, men som tur
var fanns högstadiet på samma skola så jag behövde inte byta, som man
ibland får.
När man började sjuan kom den stora förändringen. Man var minst igen bland
högstadieeleverna och man skulle inte längre ha klassföreståndare utan två
stycken mentorer som skulle ”guida” oss i djungeln av studier. Först var
det konstigt att ha olika lärare i alla ämnen, men som med allt vänjer man
sig efter ett tag. Man började också lite smått få betyg, eller omdömen,
och man fick en försmak på hur åttan skulle bli. Hur åttan blev är en annan
sak. Det är nog den jobbigaste årskursen av dom alla. En massa läxor och
prov varje vecka plus att man hela tiden tänkte på betygen.
Det är sant som dom säger, att åttan är jobbigast, för jag känner nu när
jag går i nian att jag är mer avslappnad. Jag vet inte om det har med
skolan eller något annat att göra, men jag känner mig lite ”lugnare”.
Det har hänt så mycket med själva skolbyggnaden under de här åren också.
Man har bytt salar och byggt om och jag kommer ihåg när biblioteket brukade
vara högst upp i den högra flygeln och när man gick upp dit med klassen och
kollade genom backarna med böcker. Eller när man i den gamla datasalen satt
och ”lekte” med datorn på tema-tiden.
Det finns massor av minnen från skoltiden och det känns sorgligt nu när man
ska lämna den skola man har gått i sen man var 7 år.
Under dessa år har det hänt oändligt mycket och skolan har utan tvekan
påverkat mig mycket, och om man tänker på det har man bytt kompisar väldigt
ofta, samtidigt som man har några som har varit med ända från början.
Nu när man går i nian känner man vilket stort ansvar man egentligen har
över sin utbildning och valet till gymnasiet kan jag säga har inte varit
lätt.
Jag känner nu att det skulle varit bra att få information om gymnasiet
redan i åttan och jag känner en viss panik inför gymnasiet. Visst ska det
bli kul och nytt &spännande, men man känner samma sak som när man började
ettan. Man vill egentligen inte lämna kompisarna, klassen och ”tryggheten”,
men jag känner någonstans att det kommer gå bra. Även om jag kommer sakna
Hökmålaskolan är gymnasiet början på något nytt, min framtid.

VG+ En mycket bra disposition. Enda bristen är att du inte riktigt
följer formen av en krönika. Mer allmänna fakta som tilltalar en större
läsarkrets.