Mina nio skolår
Det var med fjärilar i magen jag gick till skolan första gången. Jag höll
mamma hårt i handen när vi gick över den asfalterade fotbollsplanen emot
den skola där jag skulle gå i nio år. Jag kommer ihåg att mamma sa att här
kommer du att lära dig saker som du kommer att ha nytta av livet ut.
Vi gick uppför de långa trapporna till en korridor, där jag mötte mina
blivande klasskompisar.
Många av dem hade jag gått ihop med i lekis, så de kände jag bra, men det
var även nya ansikten att studera.
När alla satt sig började fröken med att hälsa oss välkomna. När fröken sen
så småningom bara ville prata med föräldrarna så fick vi rita. Jag kommer
ihåg att jag ritade ett stort träd som stod på en blomstrande äng. I sinom
stund var man plötsligt hemma igen efter sin första skoldag.
Lågstadiet gick fort.
Man gjorde mycket roliga saker och allt var nytt det fanns så mycket att se
och lära.
Första läxan var som en dröm som blivit sann. När klockan var halv tolv och
skoldagen led mot sitt slut lade man försiktigt ner läxan i väskan. Vi fick
lära oss alfabetet, att skriva bokstäver, stora som små, och att så
småningom börja bilda ord.
Läsa, det kunde jag redan i lekis, kanske inte så bra i början, man det
tränade jag upp undan för undan. Åren gick fort och snart var det dags att
skiljas från fröken, för nu skulle jag börja mellanstadiet. Mellanstadiet,
nu började man bli stor. Tänk vad lågstadie|eleverna var små det året så
små som då hade de aldrig varit förut.
I mellanstadiet fick vi en magister, hjälp en magister. Det visade sig att
han var jätte|snäll. I mellan stadiet blev det mer allvar, men det var bara
kul man tyckte att man blev behandlad mer som vuxen, man hade större krav
på sig.
Vi fick nya ämnen, ett tex var engelska. Det var spännande med ett
främmande språk, det var ungefär som att börja lågstadiet igen på engelska
lektionerna.
Vi fick lära oss alfabetet igen och att skriva ord och att läsa. Nu började
läxorna att komma sakta men säkert fick man ta hem bok efter bok.
Snart tyckte man att man inte hade gjort så mycket annat än gått i skolan.
Trots att man tyckte att skolan var botten gick mellanstadiet fort, det
tycker man i alla fall nu när man blickar tillbaka på det. Jag kommer ihåg
den där dagen när vi som vanligt lektion och det knackade på dörren och
kuratorn kom in. Hon skulle informera om högstadiet. Det var mycket då som
skulle göras, man skulle välja ämnen, fylla i papper. Men värst var ändå
att klassen skulle splittras.
Vi fick var sitt papper som vi skulle skriva den kompisens namn som vi
ville hamna i samma klass som. Det blev mycket prat om vem som skulle
skriva vem. Till slut var allt bestämt och högstadiet väntade. Det var tid
att ännu en gång ta farväl av läraren men den här gången också av klassen.
Högstadiet nästa.
Hur skulle man kunna hitta överallt, allt var så rörigt.
Vi hade fått nya ämnen, nya lärare, nya klasskompisar, skåp i stället för
bänkar och massor av salar överallt.
Nu hade man fått ännu större ansvar, nu var det inga som tjatade om att ta
hem läxor det fick man komma ihåg själv. Men snart var man även inne i
rutinerna som var. Sjuan gick fort och åttan gick till vinterlovet, då var
det dax för betyg. Mitt första betyg.
Nu skulle man försöka få bra betyg, att plugga och plugga.
Nu går jag i nian och ska snart välja linje till gymnasiet. Tänk vad tiden
går fort.
Den tiden som man utvecklas mest på är högstadiet i alla fall tycker jag
det. Man får arbeta mera fritt och större ansvar och man kan inte skylla på
andra. Nu när snart nian är slut kommer man att sakna högstadiet. Alla
trappor som man svurit över, läxorna och proven sist men främst alla
kompisar. Fast man har klagat mycket kommer nog många tårar att rinna när
det är tid att ta farväl och tacka för den här tiden.