Mina nio skolår
År cens. var det dags för mig att börja skolan. 7 år var jag då. Jag
minns fortfarande vilka kläder jag bar. Ett par nya blåjeans, en röd T-
shirt och nya seglarskor.
Jag hade fått en skolväska när jag fyllde 7 år, utav morfar.
Denna dag kändes det som om jag hade fullt med fjärilar i magen.
Jag minns precis hur jag och mina två kompisar stod och väntade på bussen.
Våra mammor följde med oss ut på busshållplatsen. Vi alla tre var lika
nervösa och förväntansfulla.
Åka buss aldeles själv utan mamma, det var också något nytt för mig.
Bussresan gick bra.
Väl framme i skolan var man ännu mer nervös. Dessa stora sexor och så lilla
jag. Inte kunde jag förstå att jag gick på samma skola som dem.

Fröken verkade snäll och klasskompisarna likaså.
Förstadagen fick vi bara lära känna varandra. Vissa kände jag redan från
lekskolan, men det var långtifrån alla.
Vi blev uppropade och alla skulle svara ”ja” högt och tydligt.
Så särskilt högt vet jag inte om jag svarade, för jag har alltid varit lite
blyg av mig.
Den första dagen var rolig.
Jag hade massor att berätta för min nyfikna mamma när jag kom hem, om min
första bussresa på egenhand, om fröken, klasskompisarna, skolan och om vad
vi fick göra.
Nu när jag tänker tillbaka på det första året, tycker jag att det har gått
fort ändå. Visst låter det långt med 9 jobbiga skolår. Men tiden går ganska
fort om man inte tänker på det mörka, tråkiga och jobbiga med skolan utan
ser på det från den ljusa sidan: träffa kompisar, lära sig och den stora
gemenskapen som man faktiskt har i skolan. I alla fall tycker jag så.

Dagarna och åren gick. Snart var det dags att börja 4:an. Då skulle vi byta
lärare och börja med engelska.
Det där med engelska tyckte jag inte var någon större fasa. Jag hade
faktiskt sett fram emot att lära mig ett nytt språk. Fast då hade jag inte
förstått vad det igentligen innebar. När jag började trodde jag bara att
det fanns ca 20 ord på engelska. Jag kunde tex cat, dog, hello osv. Svårare
trodde jag inte att det skulle bli. Men start insåg jag att jag hade fel.
När jag fick lära mig att det fanns något som heter gramatik. Det kom
visserligen inte in förrän i 5:an-6:an, men ändå.

Från lågstadiet till mellanstadiet var visserligen ett ganska stort steg,
men det verkligt stora steget kom när det var dags att börja åk 7.
Här skilde sig det mesta från tidigare. Nya lärare, och det var ca 10 nya
lärare, Nya ämnen, skåp i stället för bänk, och inte minst ny skola. Det
var en mängd skilnader.
Det jag var mest närvös över när jag skulle börja högstadiet var:
-”Hur skall jag hitta i denna stora skolan?”
Vi hade varit på besök i skolan tidigare och då verkade den så hemskt stor.
Men skall jag vara ärlig så var det inte så farligt. Efter första dagen var
det inga problem att hitta rätt.

Ett minne jag har från när jag skulle börja: var den morgonen då jag skulle
börja sjuan.
Jag gick upp halv 6 den morgonen för att duscha, göra iordning håret,
sminka mig lagom mycket. Så man inte såg allt för uppsminkad ut, men jag
ville allt ha lite.
Allt detta fåfänga grejande och speglande tog ca en och en halv timme.
Det var första dagen det. Hedanefter gick jag upp kl 7, åt, duscha, bädda,
borstatanderna, klädde på mig, och han knappt titta mig i spegeln.

Åk 8 blev ett ganska ansträngande år, med mycket prov, läxor och det stora
nya var ju, betyg.

Nu i 9:an får man också kämpa mycket för slutbetyget, men det är ganska
mycket avbrott också, tex med prao, studiedagar, lov mm.

Jag kan inte förstå att jag redan går i nian. Jag minns första skoldagen
som om den var igår. Men det känns ändå skönt att ha gjort sina 9
obligatoriska skolår.