Mina skolår

Texten är skriven på dator
De tre åren har snart gått. 3 år. jag viskar orden tyst för mig själv, det
låter overkligt. Tre år har jag haft lektioner i samma salar, haft samma
lärare och samma skåp.
Hur tråkigt det än låter så har jag knappt hunnit känna av det. Allting har
gått så himla fort. Jag minns första skoldagen. Den var så spännande, man
var så obekant med allt och alla. Åren har gått fort men ändå har dagarna
känts som evigheter.
Jag går till skolan, samma väg. Vägen det alltid varit och alltid kommer
att vara så länge jag går här. Det är kallt och jag fryser, jag tappar
känseln i fingrarna, kan inte röra mina läppar och mitt ny duschade hår
blir som istappar. Vägen känns lång, längre än vanligt.
Jag börjar småspringa, snart når jag skolan, värmen.

Ordet skola tar upp både lyckliga o jobbiga tankar. Mest jobbiga för min
del.
Alla andra i klassen tycks inte känna av detta, dem ser så lyckliga och
problemfria ut.
Jag går till skolan med ett tvång visst är det ett MÅSTE att gå i skolan,
men när man inte skött den som jag gjort, så är det inte roligt längre, jag
önskar att jag kunde göra allting ogjort.
Men det går ju inte, det är omöjligt. Jag tänker tillbaka på de jag gjort
eller rättare sagt inte gjort, och ångrar mig. Önskar jag kunde spola
tillbaka tiden och förändra allt, göra läxor, gå på lektioner. men det går
ju fortfarande inte. Jag vet att jag borde tänka framåt istället för bakåt,
att tänka bakåt får mej att falla längre ner mot marken.
Men bilder går inte att suddas ut.
Så som tankar inte går att sluta tänkas eller känslor att sluta känna.
Detta är något man påminns om och alltid kommer att påminnas om så länge
man går i skolan. Men ordet skola tar inte bara upp jobbiga,dåliga och
besvärliga minnen, utan också en del lyckliga, det har alltid hänt något
roligt på lektionerna, något som man kan tänka tillbaka på och skratta,
något som kommer följa mig livet ut. För visst har jag den underbaraste
klassen, dom är inte bara klasskamrater utan också underbara vänner som
alltid ställt upp, alltid funnits där för en och alltid hjälpt mig. Hur jag
än skött mig.

När jag tänker tillbaka till första året, sjuan. Så kan jag inte låta bli
att le, det var inte bara första skoldagen utan det var också då allting
började, smink, tuffa kläder och tufft beteende. Man ville bli en i
mängden. Betygen var då bra. Man kände ju ingen då och ville göra ett gott
intryck. Men tråkigt nog så förändras man, men måste gå igenom den jobbiga
perioden, många går igenom den men är det ett måste? För varför känns det
som om det bara är jag som gör det? Och hur länge ska den vara? Jag vet
inte hur den började bara när den började. Det var i andra året,åttan. Man
började smått skippa några lektioner. Sedan blev det värre och värre. Som
cigaretten, det börjar med några gånger i veckan, men slutar med att man
blir beroende.Jag antar att jag föll för grupptrycket, så som annat folk
gör för sprit och knark. Man är dum, man låter sig övertygas. ”Att missa en
lektion är väll inte så farligt.” Sedan ångrar man sig men gör ändå inget
åt saken. Men sprit, knark och cigaretter är väll ändå värre. eller? Skolan
är ju framtiden och går man inte till skolan..så blir det väll ingen
framtid? Så det kan med andra ord inte jämföras. Inte enligt mig, visst har
droger och alkohol den kraften att kunna döda en människa. Men att inte
sköta skolan och sedan börjar bry sig när det är försent då dör
inombords,sakta och långsamt. För man har låtit det gå för långt och inte
insett att saker man gjort varit fel förräns det varit försent.
Och sen kommer tredje året, nian. Då det är meningen att man ska kämpa,
kämpa och kämpa. Och fortfarande har man inget ork i kroppen, bara viljan,
men den tycks vara för svag.
För fortfarande har man inte ändrat på sig, men är den man varit sen man
började förstöra för sig själv. När och hur kommer det att sluta? I sagor
slutar det alltid lyckligt men hur blir det när man lever i en mardröm då?