Mina skolår

texten är skriven på dator
Aldrig för hade jag varit så nervös, men samtidigt så förväntansfull som
när jag skulle börja i första klass, Maleskolan. Jag kommer ihåg hur jag
gick med mina föräldrar som nog var minst lika nervösa som jag, ned för den
steniga vägen en hyggligt varm augistidag. När far öppnade grinden till
skolan fick jag för första gången se mina allra första skolkamrater. Det
var en livlig stämningen bland alla föräldrar och barnen. De bjöds på
kaffe, bullar och saft och mycket annat som för det mesta dels föräldrarna
gottade i sig. Väl efter mina föräldrar hade hälsat på mina nya fröknar
sprang jag bort till lekplatsen där alla andra förstaklassare lekte. Där
efter gick allt så fort. Innan jag ens visste av det, så gick jag på
mellanstadiet. Visst kände man sig en aning äldre, men fortfarande var man
ett barn. Maleskolan hade jag lämnat bakom mig, med en massa roliga minnen.
Nu var det Hedbergsskolan som gällde med Pog, fotboll och kompisar. På
lektionerna var det aldrig en tyst stund. Alltid fanns det någon som kom på
något nytt ståhej. Men jag fann min fridplats. Från vårat klassrum, från
min bänk, från min stol hade jag nog den finaste utsikten en fjärdeklassare
kan ha, ja, jag kände mig som en kung, med en utsikt över fotbollsplanen
och idrottshallen och alla träden, den branta, gräsiga backen, som var
vackrast när det hade regnat lite lätt på kvällen innan. Då var det ett
rent nöje att gå till skolan, bara för att få sitta på en sådan plats. Men
då kom dagen då läraren hade bestämt sig för att flytta runt alla eleverna,
eleverna som protesterade medan andra jublade. Själv grät jag nästan.

Och då så gick man i sjätte klass i Hedberg. Man var störst utav de minst
och man kunde nästa smaka makten i munnen. Det enda problemet var att man
nästan var som en hyena. Man skrattar tills lejonen kommer.
Högstadieeleverna. På rasterna fick vi lov att springa upp i
högstadieelevernas kafeteria och köpa godis. Jag var beroende utav klubbor,
helst köpte jag de som färgade av sig på tungan. Hur som helst, en rast när
jag precis hade köpt klubbor kom en nia förbi. Han frågade om han kunde få
en utav mina klubbor. Jag frågade vad jag skulle få utav han. Med ett
leende på läpparna svarade han: -skydd. Givetvis så gav jag honom tre
klubbor. Då var man en hyena som hade blivit adopterad utav lejonen, aldrig
vetande när de skulle bli hungriga. Med då kom tiden då mina föräldrar
beslutar sig för att skilja sig. Mor bestämde sig att flytta till Ekudden,
och far till Åsen. På så sätt skulle jag senare möta min nuvarande klass i
Sjöaskolan. Men fortfarande en termin kvar med min gamla klass i Hedberg.
Den terminen var nog den bästa jag upplevt i mitt liv än så länge.
Sent in på terminen så var det inte så mycket läxor och man kunde bara ta
det lugnt.
En sådan stämning kommer jag nog aldrig mer att få vara med om. Det går
heller inte att beskriva. Det är något som inte kan skrivas ner på blad
eller tryckas ner på ett tangentbord. Det finns inget ord som kan beskriva
en sådan stämning.

Då lade jag mig helst ner på den gräsiga kullen, kände mig lite grann som
tjuren Ferdinand, medan det andra alternativet, fotboll, inte tilltalade
mig så mycket just då. Inte heller de andra fotbollsnördarna valde att
sparka boll. Skolavslutningen och det efterlängtade sommarlovet närmade sig
med hast. Nu finns det inget skolarbete kvar, utan nu skulle lådorna
rensas, bänkarna tvättas och flyttas till en annan sal. Självklart var det
vi elever som skulle flytta och göra allt jobb. Skolavslutningen var nu
framme i vårat klassrum. Jag och mina klasskamrater hade samlat ihop pengar
till en stor bukett till våran lärare och hans hjälpassistent.
Hjälpassistenten hade gråten i ögat och halsen när hon tog emot buketten
som jag fick äran att ge. Alla sade adjö och önskade en trevlig sommar.
Sommaren det året var skapligt och jag hade inte tråkigt. Men en vecka
innan jag skulle börja i högstadiet, sjunde klass i Sjöaskolan, fick jag
fjärilar i magen. Jag hade inte tänkt på det innan så hemskt mycket men nu
när det var dags att köpa lite nya kläder för första skoldagen så slog det
mig. En helt ny, okänd skola, en helt ny okänd klass, nya okända lärare.
Då kom dagen då jag och min bror var tvungna att möta en helt ny värld.
Gelépudding var mer fast än vad mina ben var den dagen. Hjärtat bankade
vilt innan jag ens sett skolan. Jag hade tagit skolvägen bakom
idrottshallen och gick upp för trapporna bredvid fönsterna till
uppehållarn. Jag såg alla människor som är precis lika nervösa som mig men
ändå så verkar de så avslappnade, så lugna. Medan jag kollade på allihopa
undrade jag ”vilka utav dessa kommer att vara mina klasskamrater de
närmaste tre åren?”
Under hela min låg och mellanstudie tid hade jag aldrig varit ensam, hade
alltid haft en kompis vid min sida. Aldrig hade jag känt mig så ensam som
jag gjorde nu.

Jag fick veta att jag skulle ner i matsalen tillsammans med alla andra
sjunde klassare.
Där höll rektorn och vicerektorn tal men jag lyssnade inte utan spionerade
fortfarande på alla elever. Jag hade fått veta att jag skulle börja i 7A
och gå till en sal där jag äntligen skulle få träffa mina klasskamrater. Om
jag hade fått välja så hade jag nog valt att gå hem.
Då träffade jag en som frågade: – Ska du börja i 7A?
Nervöst kunde jag bara svara med ett simpelt: – Aa.
Tillsammans gick vi in i salen där vi skulle ta klassfoto. Där fick jag se
alla elever i 7A. Det var en präktig klass med en massa nya ansikten. Jag
talade inte direkt med någon, utan satt där under min nervositet och undrar
hur detta ska gå till. De första veckorna kände jag mig ganska ensam, men
sakta, sakta gled jag in i den nya världen jag har klivit in i.
Innan jag ens hann uppfatta det så hade jag en massa nya kompisar, inte
bara i min klass utan i hela skolan. Jag hann inte heller uppfattat
allvaret i att göra läxorna, eller att komma i tid i högstadiet, vilket
gjorde det ganska så jobbigt i åttan då jag var tvungen att ta igen allt.
Jag tror att en del lärare fick en ganska dålig bild utav mig då jag inte
skötte mig som man borde i sjuan. Men i åttan då man börjar med betygen
började jag tänka på gymnasiet. Om jag skulle komma in eller inte, med de
ganska halvtaskiga betyg jag hade. Under min tid som jag gick i sjunde
klass lekte jag bara, tog ingenting på allvar. Jag tycker att det är ett
under att jag står vart jag står idag så som jag slarvat i sjunde klass. Nu
medan jag sitter och skriver detta tänker jag på hur det kommer bli när jag
börjar gymnasiet. Kommer det att bli samma sak som att börja sjuan igen?
Eller kommer jag hantera det på ett bättre sätt? Jag har inte direkt något
stort präktigt minne från hela högstadiet, åtminstone inga trevliga. Jag
kan nöja mig med att jag har fått en massa nya kompisar.