Ingen vill väl vara med någon i flanellskjorta? Kanske för att barn är
grymma? Kanske för att jag aldrig gillat att bli styrd av någon annan?
Kanske för att jag alltid haft så svårt att anpassa mig efter regler jag
inte själv satt upp?
Det finns en mängd tänkbara anledningar till varför jag aldrig trivts
särskilt bra i skolan. Förmodligen är det därför mina minnen fran tidiga
skolår präglas av olyckor, mobbning, tårar och ensamhet.
Som till exempel den gången Mimmi Pigg-klänning|tjejerna lekte djurpark på
fritids och jag, lite förläget, undrade om jag kunde vara med.
”Eller?..kanske..?” och svaret som kommer efter att de tittat runt på
varandra, himlat med ögonen och sedan nickat i samförstånd ”Ehh..Vi leker
djurpark och det finns bara en roll kvar, du får vara silverfisk!” Hur jag
med gråten i halsen stängde dörren igen och försökte göra mig osynlig. Att
jag inte förstod varför jag inte fick vara med på riktigt, de hade ju varit
mina vänner. Senare förstod jag väl ett och annat, ingen ville vara med en
blyg stackare i flanellskjorta som flackade med blicken jämt och ständigt.
Större delen av mellanstadiet var även det en plåga, jag var ostimulerad,
hämndlysten och ledsen. ”Tjejgrupper”, skolpsykologen och klassbyte var,
och är fortfarande, mellanstadietiden för mig. Min högstadietid har varit
relativt okomplicerad. Invasionen av nya elever i sjuan bidrog visserligen
till en del förvirring, snobb-snobbismen bredde ut sig, vilket kändes
ganska obekant, de flesta av mina tidigare klasskamrater bodde ju i
Frilundens ghetto eller uppe på Åsen i fula servicehus|liknande byggnader.
Men helt plötsligt bodde alla på den så exklusiva Vallavägen. Det var lite
konstigt.

Såhär i nian känns det ändå som om jag kommit någonstans på vägen.
Jag har fler vänner utanför skolan som uppskattar mig, trots en hel del
brister. Kanske beror det på att de är äldre och mognare än vad jag är och
därför kan bortse från saker och ting. Jag tror inte att man kan leva så
mycket roligare och intressantare som femton/sexton|åring än vad jag gör
just nu så jag känner mig nöjd.
Tyvärr har nog detta skapat ett ointresse för andra saker, jag vill leva
bara och inte tänka på så mycket annat.
Motivationen för skolan har skjunkit och jag önskar verkligen att den vore
högre. Kanske skulle den öka om jag fick arbeta med något som stimulerade
mig i skolan, lära in saker på olika sätt och så vidare.
Att sitta och träna inför ett prov är inget sätt jag lär mig något genom,
då jag är så otroligt rädd för att misslyckas att jag blir fullständigt
apatisk och inte kan göra något överhuvudtaget. Jag tror det handlar om att
ett bakslag kan få mig att stanna upp och börja glida tillbaka till en tid
där allt var jobbigt och jag bara grät. Kanske är jag rädd för att bli en
silverfisk igen?