Jag vet att första gången jag bytte klass så var det från trean till fyran.
Jag vet att det är så men jag minns det inte. Däremot minns jag hur det
kändes.
Nya lärare och nya elever. I lågstadiet hade vi varit en ganska normalstor
klass, man kände de flesta men man höll sig mest i små grupper. Men när vi
bytte klasser och fick nya, okända lärare så var det omskakande. Som tur
var hade jag kvar några av mina gamla kompisar, jag vet inte vad jag hade
gjort utan dem. Lite jobbigt var det, det minns jag, men inte alls som när
jag gick från dagis till sexårsverksamheten här på Skogesskolan. Då var
precis allt nytt. Men även då hade jag två vänner med mig. Mattias och
Daniel.
Men bytet från trean till fyran var nog det som var minnst jobbigt, det
skulle bli värre senare.
Som jag tidigare sa så blev vi två stora klasser med tre lärare. Och du kan
ju tänka dig vilket kaos. 30-40 skolbarn i 10-11 årsåldern, med endast tre
lärare som dessutom var ganska nerviga av sig.
Den som var stabilast var nog vår engelskalärare, Ida. Jag har väl henne
att tacka för att jag har åtminstonde lite diciplin i kroppen. Hon lärde
eleverna och klarade sig ifrån nervsammanbrott. Den som klarade sig bäst
efter henne var Britt. Hon skulle lära oss matte. Jag beundrar henne lite
också, för hon stod ut länge. Det som var synd var att hon inte brydde sig
lika mycket och att lära, eller så var det kanske så att hon inte kunde
lära just oss. I vilket fall som helst så kommer hon på en klar
andraplats.
Den som tog mest stryk var Agneta, det är nog alla överrens om. Hon var nog
lite nervig och nervös innan hon fickoss, och vi elever tog verkligen kol
på henne.
Det gick väl något år, och jag antar att det blev värre. 87:orna har nästan
alltid varit de som skolan verkar ha experimen|terat på. Så gissa om jag
gick i taket när vi fick reda på att klasserna skulle splittras. Om skolan
nu ville experimentera med stora klasser fick de väl så lov att reda upp
det också, men det utan att det gick ut över oss igen! Så vad skulle vi
göra? Efter lite funderingar och ett möte så kom vi fram till ett beslut.
Vi gick helt enkelt i strejk.
Det är något jag minns tydligt, vi satt där utanför gula barracken och
vägrade gå in. Ida och Agneta kom ut och försökte fösa in oss så gott de
kunde, men vi bjöd på allt motstånd vi kunde ge. Britt kom ut och Agneta
fick ett sammanbrott och sprang iväg och grät.
Sedan kom det förödande, någon reste på sig och gick in. Allt gick i
spillror framför mina ögon. Min idé var ju på god väg att lyckas, och de
ger upp! ”Veklingar” tänkte jag. En efter en gick, vi var kanske sju
stycken kvar när jag beslutade mig för att hämnas förrädarna. Med tunga
kliv gick vi tillsammans in i barracken igen.
Inte kom det någon hämnd inte, mitt minne har alltid varit bra men kort och
alla vet väll hur mycket man har att göra när man är liten. Minnet av mitt
mer eller mindre misslyckade försök till uppror förflyttade sig till ett
mörkt hörn i min hjärna.
Det var nog tur att det misslyckades trots allt för endast gud vet hur det
hade gått om de klasserna fortfarande fanns. Nu blev det så att vi
splittrades till tre mindre grupper. två stycken på ca: 25 elever och en
mindre på 18 st. I den klassen gick jag.
Klart jag funderade över varför den var så liten, men det tog ett tag att
förstå att det var för att vi fick Agneta som mentor.
Nya och gamla kamrater och gamla lärare, trots det och ett nytt
klassrums|byte så tror jag att jag tog det ganska bra. Man installerade sig
snabbt i en så liten klass. Men värre var det nog för Agneta. För trots att
vi var så få så var vi ganska bedrövliga. Stojade hit och dit. Det fanns en
kille som hette Alberto i klassen, och han hade en elevassisten. Även denna
stackars assistenten fick låta sig trackaseras utav oss. Jag tror Alberto
fick byta assistent ett antal fler gånger än nödvändigt på grund utav oss
andra. Den som höll ut längst var en kille som heter Markus. Jag minns att
han var väldigt duktig på att teckna och jag hängde på det eftersom jag
gillat att rita enda sedan jag gått på dagis. Detta med att Markus satt och
ritade med mig på lektionerna måste ha varit ett allvarligt och störande
moment för stackars Agneta fick tillslut magsår. Självklart kan jag inte ta
på mig denna förträffliga utmärkelse själv, trots att jag var försenad
varje dag och aldrig gjorde några läxor. Nej, även alla andra i klassen har
hjälpt till. Som gänget som alltid tuggade tuggummi så att man trodde att
käkarna skulle trilla av på dem. Även Rickards våldsamma försök till frihet
hjälpte till. Agneta låste in sig på toaletten de gånger tre lärare fick
hjälpas åt att hålla Rickard på marken.
Egentligen var vi en ganska trevlig osäker på om ”trevlig” är det rätta
ordet klass. Trots det faktum att vi fick rekordmånga vikarier (på grund
utav Agnetas otaliga sjukskrivningar) som av någon märklig anledning aldrig
stannade mer än en halv dag och sedan aldrig kom tillbaka.
Jag minns en gång när jag satt bredvid Bobby i klassrummet, eller det var
väl så att han satt snett framför mig på min högra sida Våra bänkar gick
ihop eftersom vi satt i grupper. I alla fall så började det hela med att
han sopade över lite suddmassa från sitt sudd till min bänk. Jag sopade
tillbaka det till hans och med kom lite pennväss. Han tog lite pennväss ur
den stora pennvässaren som stod på bordet och lade det i en liten prydlig
hög på min bänk. Jag sopade än en gång över det på hans och fortsatte på
det som jag höll på med. Då blåste han plötsligt över alltsammans till min
bänk och det låg minsann inte i en fin liten hög längre. Då beslutade jag
mig för att få ett slut på det hela och tog den stora pennvässaren ifrån
honom. Jag drog ur lådan där allt pennväss ligger och till min stora
förtjusning är den alldeles över full. Men pennvässet stannade inte så
länge i sin lilla låda Nej, av någon märklig anledning så hamnade det på
Bobbys huvud. Och det praktiskt taget rann ner över honom. Nog blev det
slut på pennvässblåsandet alltid, och Agneta kom inte tillbaka på en vecka.
Så förflöt åren och vi kom upp i sexan, fortfarande som en väldigt stökig
klass. Men å andra sidan var de andra också det, men vi var ju så få och
ändå så jobbiga. I sexan var det dags att byta klass och lärare igen. Vi
skulle få välja några vänner som vi ville ha med oss. Det var tungt, för vi
hade blivit som en familj. Man ville ha kvar alla, alltid en omöjlighet.
Dessutom fick man inte skriva de som hade kommit in i Ma/No-klassen. I vår
klass var det, Mattias, Bobby och Lena. Man organiserade sig och man fick
dem man ville gå med tack vare det. Sommaren gick och tillslut var det
dagt. Högstadiet stod som en stor mur framför oss. Vi var få från den gamla
klassen, vi var få som gått i skogesskolan från början över huvudtaget. Det
var jobbigt, massa nya människor som jag inte hade en aning om vilka de
var. Det började i aulan. Där ropades namn upp och man delades in i
mentorsgrupper. Jag hamnade med en av dem jag kände sedan tidigare,
Josefin. Den första jag lärde känna av de andra var Jens. Jag tror det var
Pontus, Amme, Madde och Helena i den gruppen också. Vi fick Maria som
mentor Hon var schysst, inte alls som Agneta. Visst var jag van vid att
byta lärare så hela grejen med att ha olika lärare för olika ämnen var inte
stort. Men när även lärarna här började bytas ut så gick det lite för
långt. Jag tror knappast att det berodde på oss elever dock. Mellan sexan
och sjuan gick jag från fulla veckorapporter till blankt. Genom hela
högstadiet har jag bytt lärare minst en gång i varje ämne, förutom i ett.
Det är Kemi. I några ämnen som svenska, so, tyska och engelska har jag bytt
lärare mellan fyra och sex gånger. Så nu väntar ännu ett byte. En helt
nyskola, helt nya elever och helt nya lärare. Jag har varit väldigt orolig
för det men nu när jag skriver detta så ser jag att jag har gjort det många
gånger innan. Sedan kan jag kanske inte säga om det har gått bra eller
dåligt, men jag lever ju fortfarande.
Att byta klass och skola kan vara väldigt jobbigt, jag tyckte det var det,
men det är också så det går till. Alla gör det, hela tiden. Och vi lär oss
av det. Nu bara väntar jag, min gymnasie|ansökan är inlämnad, i tid. inte
som i sexan. Och jag har klarat mig i snart tio år i den här skolan, och en
del tack vare alla byten som gett mig ny mark att stå på. Man skall inte
vara så pessimistisk mot allt.
Och jag lovar, nästa gång jag försover osäker på om ”försover” är rätt
ord mig på ett upprop så skall jag tänka efter och se om det ändå inte
blir bra utan.