Mina skolår.

Som 7åring fick jag snapt lära mig att barn kan vara gryma. Med mina stora
framtänder fick jag elaka ord kastade på mig varje dag.
Mobad kan jag alldrig riktigt att jag var. Men för att ta utt min ilska på
någon var vi flera stycken som mobade en tjej vid namn Emelie. Nu i dag kan
fortfarande få skuld känslor men jag har heler inga bra minen i från henne.
Den popularaste tjeje i från ettan till feman var min bästa kommpis. Många
gånger har jag nog henne att tacka för att jag inte blev licka mobad som
Emelie.
Att alltid har såt i skyundan i min bästis utstrålnig har djort att jag tar
mer plats nu en då. I trean börja skolan gå allt trögare jag försvan alltid
när vi hade sv, det visades sen att jag var Dyslektiger. Nu sista året är
det lika djobigt när vi ska stava men nu vet jag vad som är problemet. Det
tar fortfarand mycket på självförtroendet att se alla andra som stavar
perfekt sitta där och skriva.
I feman visade sig att den popularaste killen gillade mig, till en början
var jag gäte glad men efter många funderingar sa jag nej när han äntligen
fråga scans på mig. Varför viste jag inte kance var det för att jag har
alltid varit räd för att det ska vissas att allt varit ett stort skämt och
att jag ska bli sårad. Och det är jag än i dag. Ett riktigt förhåland har
jag alldrig haft och jag bara mig själv att skyla, att vara räd för att bli
sårad är något man måste ta om ma gillar en kille måst man ge sitt
självföroende en kick och ta red på om han gillar en tillbaka. Att sitta
här och skriva det är änklare att göra det i värkligheten. Men var man än
går i livet kommer det att finnas risker man måste ta inte bara i skolan
även i riktiga livet.
Alla desa känslor som välade över en när det äntligen var sista dagen i
sexan man skulle slipa de elak lärarna det tråkiga klasrumet och jag skulle
slipa minna klaskamrater, som att jag inte trivdes fick jag byta till den
andra klasen. Deta var en lätnad att få börja om i en ny klas få nya väner
nya lärare, och en masa nya klasrum. I slutet av sommare var jag så närvös
att jag inte kund somna ätta eller göra någon ting. Då kom den 20 agusti
alla var stela och formulela ”Hej jag hetter Mia jag kommer i från
Valentuna” så här pågick det i dom främsta dagarn men det försvan hellt
sedan.
Livet lekte i sjuan man bryde sig inte om betygen för man fick ju bar
omdöme. I åttan kom det som en sjok man var tvungen att anstränga sig för
att få bra betyg.
Nu i nian går dagarna på rels fort men lungt och i takt.
Nu är det bara två månader tills vi börjar gynasiet.
Tankarna och frågerna avlöser av varandra lika fort som det kommer. Valde
man rätt linje? Vad händer om det är fel? Kommer man få några vänner? får
man många läxor? Men man är nog inte lika nervös nu som man var när man
börja sjuan.
Man har fåt skansen att utväklas under högstadiet, det har gjort så att jag
har fåt skansen att tenka efter vad jag tycker och tänker om mig själv om
andra och framför allt i politik om värden och andr viktiga saker. Man har
blivit mer målinriktad än vad man trot.
Nu är det den ända sista saken man måste göra att gå utt nian med gåt
självförtroend och veta att man klara det.