Att byta skola och klass.
Jag går i klass 6A i Runsbäcksskolan. Jag tycker att klassen är helt okej,
jag menar jag vet ju inte om något annat. Vi är åtta tjejer och tretton
killar i klassen. Så killarna är de som styr. Det fanns bara två sexor i
Runsbäcksskolan. Och självklart så var ju alla killarna störtkära i ett av
tjejgängen i andra klassen. Jag är inte avundsjuk på nåt sätt. Men det gör
att vi tjejer i min klass inte blir tagna på speciellt stort allvar.
Killarna är snälla men rätt som det är kommer en taskig kommentar som får
ens självförtroende att åka rakt ner i botten och man känner sig allra
minst på jorden. Och om man gör, säger eller har på sig något som de inte
tycker om får man vet det direkt genom en nedlåtande kommentar. Jag tycker
inte att det kan kallas mobbing för det är likadant för alla åtta tjejer i
min klass mer eller mindre. Och dessutom tror jag ju då att en klass ska
vara på det sättet eftersom jag inte vet om något annat. Att göra muntliga
redovisningar inför klassen är det allra allra värsta jag vet, och det
sitter kvar än idag. Inte på grund av klassen jag går i idag utan för att
jag kommer tillbaka till sexan, då självförtroendet är som bort blåst när
man står där framför klassen.
En dag är det dags att välj skola till sjuan. Egentligen skulle vi ha bytt
skola redan till sexan men Strandbjörksskolan, dit nästan alla skulle
flytta, höll på att byggas om så vi fick gå kvar i Runsbäcksskolan ett år
till. För mig är det nästan själv klart att välja Strandbjörksskolan. Och
jag tänkte inte mer på det. Det här var i början av våren. Fram åt sommaren
fick vi gå upp till Strandbjörken och träffa vår nya klass. När jag kliver
in i klassrummet, uppe i Strandbjörken, slår en enorm känsla av ångest till
i mig. Jag känner direkt, och det är då jag bestämmer mig, att här vill
inte jag gå. Det är en klass på drygt trettio elever var av trio är
svenska. Jag känner ingenting negativt mot invandrare men vi har olika
kulturer och det krockar. Jag pratar med mina föräldrar och de håller med
mig. Under den här tiden rider jag på ridskolan Stallet. I min grupp, på
måndags|kvällar, rider en tjej som jag har blivit riktigt bra vän med. Vi
har jättekul ihop. Hon heter Magdalena och är lika gammal som mig. Hon har
berättat för mig att hon går i en skola som heter Kymmelsödalsskolan. Jag
kände redan till den skolan. Det är några killar i klassen som ska flytta
dit. Och min allra bästa vän har sökt till idrottsklassen och kommit in.
Jag vet vilken klass Magdalena går i det har hon berättat för mig. Så den
sommaren söker jag till kymmelsödalsskolan i stället.
I slutet av sommaren får jag veta att jag får börja i den klass jag valt, i
7C. Jag blir överlycklig och kan knappt berga mig tills jag ska få börja
skolan igen. Dagen då skolan börjar kom. Det bara spruddlar i mig av
förväntan. Jag går iväg för att möta Linda, min bästa vän, som ska börja i
idrottsklassen. När vi börjar närma oss skolan dyker en tanke upp som gör
mig illa till mods. Tänk om jag gör bort mig. Jag viftar bort tanken medan
vi går in genom éntre dörren. Vi går upp för trappan och in i aulan. Vi är
några va de första. Aulan fylls ganska snabbt. Rektorn går upp på scenen.
Han presenterar sig själv och de olika klassföreståndarna. Rektorn börjar
ropa upp namnen i den första klassen. När det är klart får alla upp ropade
namn gå med två lärare ut ur aulan. Jag tror att det är fyra klasser som
ropas upp. Sen kommer klassen jag ska gå i. Nu är aulan nästan tom bara två
mindre grupper med killar och en större med tjejer, där jag sitter bredvid
Magdalena. Då vänder sig en kille om några rader längre fram om. Han
blänger på mig och säger:
– Du är den nya tjejen va! Det var ingen fråga förstod jag direkt. Jag
kände en stark känsla av att springa där ifrån. Han vände sig om igen och
rektorn började ropa upp namn. När det var klart gick vi med två lärare upp
till ett klassrum. Jag höll mig nära Magdalena som var min trygga punkt i
den nya okända miljön. När jag satt där i klassrummet vågade jag för första
gången titta runt på mina nya klasskompisar. Min blick fastnade på en grupp
med fyra tjejer som satt en bit fram. Jag förstod på en gång att de där är
klassens populära tjejer. Jag dömde snabbt och tänkte de där kommer inte
vara roliga att tass med. Men du så fel jag hade. Jag har ganska lätt att
skaffa mig vänner och på bara några dagar var jag en i deras gäng och jag
fick speciellt en vän, Katrin. Hon är idag den allra bästa och käraste
vännen jag någonsin haft.
Jag kom ihåg killarna i min föra klass och trodde de här skulle vara lika
danna. Så jag höll mig på vakt. Men allt eftersom tiden gick upptäckte jag
att de verkligen accepterade mig och ville vara mina vänner. Men jag höll
mig fortfarande på vakt. Visst de retades lite men det var bara på skoj.
Tack vare mina tidigare upplevelser hade jag lärt mig vad som var dumt att
göra och säga och det gjorde mig ännu mera accepterad hos killarna. Än idag
försvinner självförtroendet när någon kille från min gamla klass pratar med
mig i korridoren. Jag avskyr dem inte på något sätt. Men nu för står jag
vilken dålig klass jag gick i då. Och jag bara älskar den klass jag går i
nu. Det är den bästa man kan ha. Jag känner mig alltid trygg och
självförtroendet är nästan på top. Vi har jättekul tillsammans. Att gå till
skolan blir jätteroligt tack vare alla finna personer i min klass. Och jag
kommer aldrig glömma hur härligt det käns att vara accepterad för den man
är, för den humor man har. Och jag fasar för den dag då vi måste splittras
för att börja på gymnasiet. Det här skol- och klassbytet är deffenitivt en
av de upplevelser som gör mig till den jag är idag. Allt det bra har
självklart påverkat mig posetivt men även det dåliga har påverkat mig på
ett posetivt sätt. Så jag är skylldig den här klassen ett stort stort Tack!