Mina skolår

Från det att jag var 5 och gick på lekis till det att jag var 11 och gick i
sexan gick jag i en skola som hette Skogsduvan. I den skolan kunde man bara
gå till sexan och det var tur det!
När jag gick i fyran hade jag jobbat upp mig ända till sexan. Kompisar hade
jag inte så många av i min klass, de flesta gick en eller två klasser över
mig. Så det blev ett ganska naturligt beslut att hoppa över femman och gå
direkt till sexan. I sexan hade jag alla mina kompisar. Vi var en väldigt
liten klass, vi var bara 12 stycken. Och av dessa 12 var bara 4 killar, men
ändå stod vi varandra så nära. Vi ordnade fester ihop, vi var på Gröna Lund
tillsammans. Och hela tiden hade vi så otroligt kul ihop, aldrig hade vi en
lugn stund! Sen kom den dagen då vi skulle splittras. Det var avslutningen
i sexan. Många av oss grät. Av alla oss var det bara 5 som skulle till
samma skola: Sandsbrohed. Sommarlovet gick snabbt förbi, jag hade varit
nervös hela sommaren! Jag hade hört så mycke om Sandsbrohed, både bra och
dåliga saker. Sen kom den dagen, första dagen i den nya skolan. Det visade
sig då att av oss 5 som skulle gå i Sandbrohed så skulle 4 av oss gå i
samma klass! Vi var så glada att vi hade varandra. Vi letade oss fram till
rätt klassrum. Där satt redan resten av klassen. Jag kunde känna hur jag
blev alldeles röd om kinderna. Hjärtat bultade värre än någonsin! Fröken
bad oss att komma in och sätta oss, så de gjorde vi. Alla andra stirrade på
oss som om vi kom från yttre rymden medans vi sakta gick och satte oss på
de utspridda lediga platserna. Leendet på vår nya lärare, Anita, försvann
plösligt. Hon blev stel och tittade ilsket på de andra i klassen ”Och det
här året ska det inte vara lika mycket strul som det var förra året! Är det
förstått?!” – Skrek hon högt och tydligt. Ingen svarade. Någon nickade till
lite, men det var fortfarande ingen som svarade.
Det blev tyst en kort stund och sedan började alla i hela klassen skratta.
Även jag. Anita himlade med ögonen. Jag förstod inte vad det var med henne!
Var hon bara en gammal surkärring eller hade hon någon annan erfarenhet av
klassen?
Ja, den frågan har jag i alla fall svar på nu i efterhand.
De första veckorna var lite stökiga, men jag tänkte att det nog skulle gå
över. Alla var vi ju lite spralliga så här efter lovet. Men detta stök bara
fortsatte att förvärras. Till slut var det så kaotiskt att rektorn samlade
in alla föräldrar till ett krismöte. Vad som sas där är för mig en gåta,
men vad jag i alla fall fick höra dagen efter var att de var några som hade
blivit randiga om baken.
Men ändå skedde ingen förändring. Vissa elever kastade ut stolar genom
fönstren och efter ett tag kastade de tillochmed ut andra elever. De var
helt ur kontroll! Jag kännde genast att jag ville bort. Mina föräldrar
talade med rektorn om att byta klass, men varken andra lärare eller elever
ville ha något att göra med någon från klass 7 D. Det var då jag bestämde
mig för att söka till Vasaberg.
Jag kom in! När jag berättade de för klassen blev jag utbuad och de skällde
på mig för att jag skulle till en ”rasseskola”. Jag brydde mig inte.
Sommarlovet kom och gick. Sedan var det dags igen! Ny skola, nya elever.
Hjärtat bultade värre än någonsin. Jag fick presentera mig högt inför
klassen. Den verkade bra, mycket bra. I alla fall i gämförelse med min
tidigare skola. De kommande dagarna studerade jag dom noga. De var mycket
trevliga och lät mig komma in i gänget direkt! Att söka hit var nog det
bästa vad jag gjort i mitt liv. Nu går jag sista terminen i nian och ska
snart börja på gymnasiet.
Och vem vet vad som kommer att hända då?